– Thomas! Kom in får du träffa Viktor, ropade mamma Sally en dag. Thomas hade sprungit in från gården. Han var något andfådd då han kom in i köket och såg Viktor sitta med pipan i munnen. Där satt han och mönstrade honom med ett leende. Thomas hade själv inte sett sin egen pappa på snart ett halvt år. I stället var det en ung, mörk man som nu hade kommit till dem på Skillnadsgatan. Thomas tyckte först mycket om Viktor. Han fick alltid karameller av honom när han kom på besök. För Thomas gjorde det inte så mycket. Han såg ju hur glad hans mamma var då Viktor var hos dem. Fast han fick ju mera karameller av sin pappa än vad han fick av Viktor. Pappa hade ju alltid stora lådor med sig då han kom hem ifrån sjön. Pappa var ändå den som han längtade mest efter. Viktor, han kom ofta. Men han hade bara en liten ask karameller då han kom.
…
Allt hände Thomas då han var fyra år. Året var 1950 på Åland. Samma år som hans mamma Sally stolt hade visat sin stora mage för honom. I magen fanns då en bebis som blev en bror till Thomas. Nu hade han två bröder. Tvååringen Egon kunde han leka lite med. Den nya bebisen som fick namnet Egil, tyckte han för det mesta bara skrek. I hans fyraåriga hjärna snurrade det många frågor. Han frågade mamma om mycket, samtidigt som han blev medveten om vad som hände runt om honom. Thomas tyckte det var konstigt att när hans pappa var på sjön, så var alltid Viktor hemma hos dem. Han kom aldrig då pappa var hemma. Nu tyckte han inte mera om Viktor. Han visste att när hans pappa kom hem från sjön, då skulle han säkert fråga honom om det hade varit någon annan som hade bott hos mamma medan han hade varit borta. Det hade han gjort förra gången han hade varit hemma. Då hade det varit ett ordentligt bråk. Han hade tillsammans med mamma fått gå hemifrån och bo hos moster Tara i ett par dagar. Han visste att Viktor inte bodde hos dem. Men ändå så sov han där. Skulle hans pappa fråga honom om Viktor, då visste Thomas hur han skulle svara. Han skulle berätta för sin pappa att Viktor hade varit där nästan hela tiden när han varit borta. Han skulle också berätta för sin pappa att han inte tyckte om Viktor. Han skulle berätta för sin pappa att han hade luggat Viktor. Han hade sagt åt honom att han skulle gå därifrån därför att här bor min mamma och pappa. Det skulle han säga åt sin pappa när han kom hem. Allt skulle han berätta. Han visste att varje gång pappa kom hem blev det bråk därför att Viktor hade varit där. Han skulle berätta för sin pappa om den gång då han lekte med Egon i en sandhög på framsidan av deras hus. Det var den dagen då sjögobben hade dragit i hans ben. Mamma hade ropat på honom.
Alltid blev han varnad för sjögobben. Ändå drogs han ned till sjön som av en magnet. Mamma förmanade honom, hon visste hur nära det var till det mörka vattnet. Hon kunde se sjön från kullen på vägen. Sally var livrädd varje gång hon inte fick syn på honom när hon kom ut för att titta efter honom. Den här dagen hade han och Egon lekt ett bra tag då han fick se att Viktor kom på besök. Thomas visste om att hans pappa skulle komma hem från sjön på kvällen eller natten. Då skulle inte Viktor komma till dem på ett tag. Så var det då pappa kom hem förra gången. Thomas hade längtat länge efter sin pappa. Hans pappa kom alltid hem på natten, med nattbåten. När pappa skulle komma låg Thomas vaken och tänkte på vad han skulle få av honom. Det var nästan som julafton varje gång.
̶ Viktor! Kan du ta me dej Egon när du kommer in? hörde han sin mamma ropa. Thomas! Du kan få va ute ett tag till. Men gå int ner till sjön! Tänk på sjögobben! ropade hon från vardagsrumsfönstret.
Viktor tog upp Egon i famnen och bar in honom i huset. Thomas blev ensam i sandhögen. Han lekte ett bra tag innan han tröttnade. Ingen hade frågat efter honom på ett bra tag. Varför kom inte mamma ut och tittade till honom som hon brukade? Men han visste också om att hon kunde se honom från fönstret om hon ville. Han gick mot gården, han tänkte gå in. Då hörde han en ångvissla från en båt nere i hamnen. Han måste se efter vad det var för båt som kom. Han visste att när det visslade i någon ångpipa, så var det en båt som kom nere i hamnen. Uppifrån vägen där han bodde var båtarna synliga en kort stund när de ångade förbi. Nu måste han se på båten som visslade. Han började gå ned mot hamnen. Han hade gått ned för halva backen, då han kom ihåg vad mamma hade sagt.
– Du vet väl Thomas, att nere i sjön så bor ju havsgobben. Han brukar ta tag i små barn som kommer för nära nån brygga. Han passar alltid på när de int är nån vuxen i närheten. Här på Åland och i Västra hamnen har han tagit många, så de är bäst att du int går för nära sjön, hade hans mamma sagt många, många gånger.
Han stannade upp vid tanken på vad mamma hade sagt. Då såg han båten, hur den kom farande nere i hamnen. Den vita passagerarbåten lämnade en lång svans av svart rök efter sig, då den visade sig en kort stund innan den försvann mot kajen där den skulle lägga till. Thomas hade varit nere i hamnen många gånger med sin pappa. Han visste precis var bryggan låg och hur det var där nere i hamnen. Nu var han på väg med god fart ned till hamnen av ren nyfikenhet. Han älskade sjön och båtar. Han hade flera gånger fått båtar som leksak av sin pappa. Ibland var det racerbåtar, ibland var det lastbåtar. Han tyckte mest om lastbåtar för det var ju på en sådan som hans pappa arbetade. Snart var han nere vid sjön, längst ut på en av pirarna. Där låg det fullt med fritidsbåtar och fiskebåtar. Han gick vidare ut på piren. Nyfikenheten hade besegrat honom. Han stod och tittade på en av fritidsbåtarna. Den låg där och guppade så fint i lä av piren. Han måste ned i den. Nu måste han prova på hur det var att sitta i en av båtarna. Glömda var allt vad havsgobbar hette och mammas förmaningar om hur farligt det var att vistas nere i hamnen. Snart var han nere i båten, han kände hur det gungade fint då han steg ombord. Nu var han kapten. Han stod i en båt på vattnet. Han skulle iväg ut på de stora haven. Snart skulle han segla iväg. Han tog en av årorna och satte den mot kajen. Båten var fortfarande fast i förtöjningen, men han skulle ändå skjuta ut fartyget ifrån kajen. Som förtrollad såg han hur båten rörde på sig då han sköt ut den från kajen och hur hans krafter fick båten att lyda och röra sig ut från bryggan. Utan att han visste hur flöt båten snabbt utåt. Allt gick så fort, i ett nafs blev han hängande mellan kajen och båten. Åran hade en kort stund fastnat i kajen samtidigt som avståndet blev för stort. Med ett plask for han ned i vattnet. Skräcken tog snabbt tag i honom. Det gröna salta havsvattnet började tynga ned kläderna så att han sjönk under vattnet. Overallen fylldes först med luft. Då flöt han som en groda. Sedan sjönk han. Han sprattlade och flöt snart åter upp till ytan, men sjönk igen. Så länge det fanns luft i kläderna flöt han, men de blev mer och mer vattentyngda. Emellanåt såg han kajen och båtarna som guppade ovanför hans huvud. Hjälp, hjälp! hörde han sig själv skrika innan han åter sjönk. Det gröna vattnet tog ett järngrepp om honom. Han sprattlade och kämpade för allt vad han var värd. Samtidigt svalde han vatten. Han blev ordentligt trött. Han skulle bara vila sig lite. Sedan skulle han ta i ordentligt. Snart skulle han nog komma upp på bryggan igen. Han blev så skönt trött. Nu ville han bara inte göra något. Snart skulle han nog vara hemma. Då skulle han bara lägga sig bredvid sin mamma. Då skulle han bara vila sig. Han hann inte tänka tanken längre, plötsligt kände han hur han lättade från vattnet. Det var precis som om han flög. Han landade på bryggan som en fisk. En man i orangefärgade byxor stod framför honom.
̶ Va har du här å göra? Herregud, gosse! Nu va de jävlit nära Kapernaum! utbrast mannen. Thomas kom sig inte för att svara. Han var skräckslagen efter att ha legat i vattnet. Han visste inte vad han sade åt mannen som hade dragit upp honom från den säkra drunkningsdöden. Han kom inte ihåg något förrän han såg sig själv stå framför trappan på Skillnadsgatan där han bodde. Så rädd var han. Otåligt knackade mannen på dörren. Efter en stund såg Thomas sin mamma stå i dörren.
̶ Men herre gud! Va är de som ha hänt? Ha du vari nere vid sjön fast du int fick? slapp det ur Sally där hon stod rufsig och villrådig.
̶ Den här gossen ha jag dragi åpp från sjön! Han kunde lika bra ha lega på sjöbotten om jag inte ha vari nere i min båt och reparera motorn! förklarade mannen irriterat där han stod i dörröppningen. Han berättade för Sally hur nära det hade varit. Mannen var lots. Han hade sett då Thomas med klumpiga steg hasat sig ut på bryggan i den otympliga overallen som var något nummer för stor för honom, och då Thomas hade klättrat ned i båten och sedan hamnade i sjön. Han hade rusat till bryggan allt vad han kunde. Där hade han sett hur pojken låg vattnet och sprattlade. Han hade precis fått tag i honom med en båtshake innan han började sjunka, och dragit upp honom på bryggan.
Sally visste inte vad hon skulle göra. Efter ett tag släppte förlamningen.
̶ Men så kom in! Thomas du måst ju få av dej dom våta kläderna. Du kan ju få lunginflammation. Kom in. Kom in. Får jag bjuda på lite kaffe? Orden forsade ur henne då hon förstod att pojken hennes hade varit nära att drunkna nere i hamnen.
̶ Nää, jag har inte tid. Men jag har kanske vägarna förbi nån annan gång. Då kanske jag sir in. Jag måste gå ner till hamnen. Jag har ett arbete som jag måst avsluta, men tack ändå, svarade mannen. Efter att de hade växlat några ord till om det som hade varit gick han sin väg. Thomas hade kommit in i köket, där satt Viktor vid köksbordet med hatten på sig. Han hade sett hur Viktor stod i dörren när han kom in med lotsen från hamnen, hur Viktor hade försökt gömma sig bakom dörrkarmen samtidigt som han stod och knäppte knapparna i sin skjorta.
̶ Jag ska nog gå då, sade han samtidigt som han reste på sig. Viktor försvann efter en snabb påklädning ute i den lilla tamburen dit Sally hade följt efter honom. Thomas såg hur de smög för honom så han inte skulle se hur de kramade varandra. Viktor, skulle inte besöka dem på ett tag. Thomas visste ju att pappa skulle komma hem på natten.
Viktor gick iväg utanför köksfönstret, Sally slog armarna om Thomas, hon kramade och kysste honom kärleksfullt. Hennes gosse kunde ha drunknat medan hon var upptagen med en herdestund med sin älskare. Nu visste hon inte till sig av tacksamhet till mannen som hade dragit upp pojken ur vattnet. Efter att i chocktillstånd ha pratat med Thomas och värmt upp honom kom hon tillbaka till verkligheten. Hon var spänd inför mötet med Olle som skulle komma hem från sjön. Samma dag hade hon bestämt med Viktor att hon skulle berätta för Olle att nu ville hon skiljas ifrån honom. Tillsammans med Viktor hade hon planerat en flytt till Sverige. Hon måste berätta för Olle vad som skulle hända. Men hon visste inte riktigt hur. Hon visste inte heller i vilket skick han var då han kom hem. Den senaste gången han kom hem från sjön hade hon fått gå ut med barnen. Hon hade begärt av Viktor att han skulle hjälpa henne. Viktor hade svarat att han inte ville ha något att göra med Olle. Att ta tjuren vid hornen och säga vad som var på gång var inget för honom. Diplomatiske Viktor hade dragit på sig byxorna och lämnat sin lånade kvinna tillsammans med barnen. Själv hade han mycket att ordna. Han skulle ordna reträtten till konungariket Sverige. Därmed var diskussionen och fördelningen av uppbrottet, enligt hans sätt att se, uppgjord.
Sally hade tiden till nattbåtens ankomst på sig att fundera ut hur hon skulle berätta för Olle. Hon hade tre gossar. Egil låg och sov i sin vagga, Thomas lekte på golvet med Egon. En timme hade gått sedan Thomas blev uppdragen ur vattnet. Nu skulle han med all säkerhet få tillbringa ännu mer tid inne på köksgolvet. Sally visste vad som kunde hända om hon lämnade honom som hon hade gjort. Det skulle hon aldrig glömma. Skulle hon våga berätta för Olle? Vilket skulle hon berätta först? Att hon ville skiljas, eller att hans son hade varit nära att drunkna? Hon funderade en stund, sedan bestämde hon sig. Hon skulle säga som det var om Viktor och henne. Det fick räcka med det. Hon skulle inte berätta om drunkningen. Kanske senare.
̶ Kommer pappa hem i kväll? frågade Thomas. Han var glad. Han visste att hans pappa skulle komma hem, ändå frågade han. Han måste riktigt förvissa sig om saken. Han visste att han skulle få karameller och leksaker. Men det gällde att vara riktigt säker.
̶ Han kommer nog i natt, svarande Sally dämpat. Hon kände inte samma entusiasm som hon tidigare hade gjort då Olle skulle komma hem. Det fanns en tomhet inom henne. Nu visste hon hur slutet på historien med Olle skulle bli. Nu hade hon Viktor, hon var förälskad i honom. Hon var orolig för i vilket skick Olle skulle vara när han stod på tröskeln till det hem som nu knakade i fogarna.
Det var mitt i natten. Thomas hade vaknat av ett brak utifrån köket. Han hade precis somnat. Som vanligt då hans pappa skulle komma hem låg han länge vaken och väntade på honom. Nu hörde han sin pappa. Yrvaket tittade han ut genom dörrspringan från vardagsrummet ut i köket. Hans pappa satt vingligt på en stol och skrek. Han var upprörd och arg, och satt och gestikulerade. Thomas mamma försökte värja sig mot mannen som var helt uppriven och ordentligt berusad.
̶ Din satans kona! Din förbannade djävla hora! vräkte pappa ur sig. – Va, i helvite sir du hos den där jäveln som bor här när jag är borta! Va i helvite är de för en jävel som snyltar på mej då jag far ute på sjön. Inte fan trodde jag att du var en sån, fortsatte han i sin besvikelse över att han inte mera räckte till. Nu var det en annan som hade kommit in och tagit hans plats. Den försmådde och svikne Olle vräkte ut sitt hat över det han höll på att förlora.
Thomas blev rädd där han låg och såg sin far som han aldrig hade sett honom förut. Han sprang ut i köket och hoppade upp i sin mammas knä, där han började gråta av rädsla inför det han såg och hörde. Nu tog det inte lång stund innan även Egon kom ut i köket. Också han grät för allt vad han var värd. Inne i kammaren grät Egil över det högljudda gapandet i köket. Alla barnen grät, Olle skrek. Sally försökte överrösta alla då hon i sin förtvivlan skrek åt Olle.
̶ Men sir du int va du ställer till me! Sir du int att du gör dina barn illa, skrek hon förtvivlat till den man som hon hade tyckt så mycket om.
̶ Du ha ju för fan vari otrogen, din hynda, skrek Olle och steg upp på vingliga ben.
̶ Du skulle fan i mej ut från mitt hus. Du skulle för fan inte va värd å leva ens, vräkte Olle ur sig. Plötsligt ramlade han omkull. Huvudet for rätt in i slaskhinken som stod under diskbänken kamouflerad av ett blommigt draperi. Slaskvattnet flöt ut över golvet, Olle gnuggade sig i ansiktet för att få bort skitvattnet ur ögonen. Han försökte resa på sig. Han såg skräcken i sina barns ögon. Då kom han någorlunda till sans, han förstod att han höll på att tappa allt det han höll kärast. Han tittade på Sally och barnen, och gnydde där han låg. Han var som ett litet barn, som bad om förlåtelse.
̶ Förlåt, förlåt. Jag är inte mej själv. Men fan, va du ha gjort mej illa Sally. Fan, va du ha svikit mej, sade han och försökte resa på sig igen. Han kom upp på ostadiga ben. Då såg han två poliser som stod i köksdörren, ljudlöst hade de kommit in. Grannarna hade ringt till polisen. De hade hört vad som hände på den andra sidan väggen. Innan Olle hann reagera var poliserna framme vid honom och tog tag i armarna på var sin sida av honom. Först gjorde Olle motstånd, men snart insåg han att det bara var att följa med. Snabbt tog de honom ut på gården och förde honom till den väntande polisbilen.
̶ Vart ska de ta pappa? frågade Thomas. Sally satt och grät med ansiktet mot bordskivan. Hon höjde huvudet och tittade på sina två pojkar. Båda tittade undrande tillbaka på henne för att försöka få reda på om hon hade någon förklaring till det som hade skett. Allt hade gått fort. Nu var det lugnt och tomt i köket. Hade Sally vetat att det skulle bli som det blev hade hon inte varit kvar i huset. En av poliserna hade kommit tillbaka med grannen och frågat om hon behövde någon hjälp. Snabbt förklarade hon att hon ville vara ifred. Nu ville hon gå och lägga sig. Hon var trött på allt. Hon hörde som i dimma Thomas fråga vart hans pappa hade tagit vägen.
̶ Pappa är sjuk. Dom åkte nog med honom till sjukhuset, var det enda hon just då kom på att svara. – Kom så går vi å sova. Pappa kommer säkert hem i morron. Då är han nog frisk igen. Vi får prata om de då, sade hon och gick med barnen in till sovrummet där Egil ännu låg och gnydde.
Den natten låg Thomas länge vaken. Han försökte få svar på sina frågor från mamma. Han saknade sin pappa. Han hade sett fram emot den dag han skulle komma hem. Nu blev det inte som det hade varit förut. Till slut somnade han i en orolig sömn, tryckt mot sin mor, tillsammans med Egon i sängen. Då hade det nästan blivit gryning.
Olle hade hamnat i en fyllecell. Där hade han fått sova ruset av sig. Han hade varit ordentligt berusad, han visste inte mycket om vad han hade gjort. Då han hade kommit hem hade Sally och han suttit i köket. Efter ett tag spårade samtalet ur. Han visste att Sally hade en annan man, men ändå trodde han att det kanske trots allt skulle bli bra mellan dem. När Sally entydigt och uppriktigt meddelat att hon tänkte lämna honom hade han tappat fattningen.
Allt hade rasat för Olle. Vetskapen om att en annan man hade legat i hans egen säng gjorde honom förvirrad. Ilskan och känslan av att blivit övergiven och bedragen gjorde att hans sjukdom förvärrades. Polisbesöken i hemmet blev ofta förekommande. Situationen blev ohållbar. Olle och Sally visste båda två att de inte kunde fortsätta äktenskapet.
Thomas var fem år. Han förstod efter ett tag att hans pappa och mamma inte skulle fortsätta att bo tillsammans. Sally försökte få honom att förstå hur det var. De andra två pojkarna var ännu för små att förstå vad som hände omkring dem.
Sally och Viktor hade bestämt sig för att flytta från Åland till Sverige. Olle och Sally beslutade efter många samtal att de skulle gå skilda vägar. Olle motvilligt, Sally däremot hade redan valt. Med Olle fanns ingen framtid för henne och barnen. För henne var Olle ett avslutat kapitel. Nu brydde hon sig inte om hur det skulle gå för honom. Hennes nya förälskelse bestämde färdvägen. Med Viktor skulle hon ta två av barnen med sig och flytta till Sverige. Skilsmässan blev därför ett faktum våren 1951. Äktenskapet hade varat i åtta år. Tre barn kom till världen under den tiden. Nu skulle deras framtid avgöras i en juridisk process. I maj kom utslaget:
”Enär makarna funnit att de på grund av varaktig söndring i sitt äktenskap ej kunna fortsätta sammanlevnaden och för den skull överenskommit om att söka hemskillnad i äktenskapet ty och som medling mellan dem ägt rum. Så prövar rätten med stöd av paragraferna, i äktenskapslagen rätt döma till hemskillnad mellan dem och tillika förordna att vårdnaden av deras minderåriga son Thomas skall omhänderhavas av hans fader som under hemskillnadstiden berättigas att kvarstanna i makarnas hem i gården n:o 24 vid Skillnadsgatan härstädes, medan modern skall om- händer hava vårdnaden av minderåriga barnen Egon och Egil. Som å inkallandet avsades. Ort och tid förutskrivne.”
Thomas skulle skiljas från sina bröder. Han skulle inte längre få vara med sin mor. Han skulle vara med sin far. En fader som var sjuk i sitt sinne, och behövde vård. En fader som var sjöman.
…
Olle var åter ute på sjön. Han kände sig tom och nedslagen av att hans äktenskap inte höll längre. Han hade även sin sjukdom att kämpa med. Medan han var ute på havet hade Sally planlagt sin sorti. Hon skulle under tiden som hon lämnade bort Thomas resa till Sverige och titta på sitt nya hem. Det hade blivit bestämt att hon tillsammans med Viktor och Thomas bröder skulle flytta från Åland.
Sally ville iväg så fort som möjligt. Hon ville inte vänta på att Olle skulle komma hem från sjön. Hon skulle fly i stället för att illa fäkta. Hon visste hur Olle kunde vara då han kom hem. Hon skulle lämna Thomas för gott. Olles mor skulle ta hand om honom tills Olle kom hem från sjön. Sally gjorde allt för att dölja sanningen för Thomas. Han kände på sig att det som hans mamma sade betydde att allt skulle förändras. Ändå förstod han inte riktigt. Allt var som ett enda kaos. Hans mamma hade förändrats från den dagen då Viktor hade kommit hem till dem på sitt förstabesök. Thomas, som alltid hade krupit upp i mammas famn blev nedknuffad därför att hon inte hade tid. Han blev bortlämnad på nätterna hos Tara. Han fick inte vara med på samma sätt som tidigare. Hans mamma hade sagt till honom att han inte skulle få följa med då hon reste till Sverige för att titta på det ställe som de skulle bo på. Han förstod inte varför han måste stanna när Egon och Egil alltid fick följa med. Han kände på sig att han skulle bli övergiven, att hans mamma inte ville ha honom längre. I det längsta trodde han ändå att han skulle få följa med. Han kunde inte förstå att hans mamma utan vidare skulle lämna honom. Hans trygghet var hos mamma, att hon alltid fanns där. Något annat kunde han inte heller förstå. Kvällen då Sally skulle lämna honom hade kommit. Det skulle det ta nästan tio år innan hon såg honom igen…
