Vem är Krister Lumme – Välkommen till Krister Lummes Hemsida.

En liten presentation…

Jag föddes på Åland år 1946 i augusti månad. De första fyra åren som barn var en lycklig barndom. Om tiden från min födelse fram till konfirmationen har jag berättat i min bok ”Guds Lilla Barnaskara” där jag vid fyra års ålder hamnade på barnhem när mina föräldrar skilde sig och jag blev ensam med min fader som var sjöman.

Hur myndigheterna då kunde lämna ett fyraårigt barn till en sjöman är idag för mig en gåta. Någon annan utväg fanns inte mer än att jag skulle tillbringa min uppväxt hos andra människor då min fader var ute på havet.

Mitt skrivande har i alla väsentliga delar handlat om hur det är att växa upp på ett barnhem som utvecklades till en anstalt där jag blev kränkt och nedvärderad som person från sex års ålder tills jag konfirmerades. Därefter fick jag ta mig ut i livet med en ryggsäck som bitvis var tung att släpa på. Efter att jag vid femtioårsåldern skrev av mig uppväxten i tre böcker insåg jag att jag borde berätta mer om hur det hela egentligen började. Detta har genom att ge ut en bok om min fader Olle om och hur han kämpade för att skaffa sig en tillvaro för den familj han hade men som slogs i bitar då han hamnade in i en schizofren värld. Allt han satte sig för att genomföra försvann medan han själv hamnade på ett mentalsjukhus på Åland. Innom sjukhusets väggar levde han i över trettio år där han även sedan avled 54 år gammal.

När min fader Olle blev sjuk stundade en permanent barnhemsvistelse för mig. Min moder flyttade med en ny man tillsammans med mina två bröder till Sverige. Sally som jag kallar henne för i romanen om Guds Lilla barnaskara. Hon kunde inte ta mig över havet från Åland. Detta betygade hon mig vid vuxen ålder. Sanningen enligt henne var att hon inte kunde ta mig till Sverige därför att mina bröders styvfader vägrade ta hand om ett barn till.

Allt om barnhemsuppväxt och vägen ut i livet har jag dokumenterat i mina böcker. Allt börjar med berättelsen om min fader Olle med fortsättningen i romanen Guds Lilla Barnaskara. I Tvivlaren berättar jag om sjömanslivet. I boken om Mognad försöker Thomas Luma ta hand om egna barn. En femte bok om ”Agitatorn” är under tangenterna och beräknas komma ut på bokdiskarna 2024-25.

Alla som vill veta mera om mitt skrivande kan beställa mina böcker per mail : krister.lumme@telia.com eller på: tfn 072 211 67 73

Åren går. Ännu finns tid att analysera…

Nu har jag firat min 78:e födelsedag. Känner mig pigg och kry trotts en del bekymmer jag lever med då det gäller diabetes och högt blodtryck tillsammans med en del ledbesvär mm som är oundvikligt vid min ålder. Vad som gäller är att ta livets höst med jämnmod och se tiden an till den dag då allt som för alla andra tar slut. Frågan är om man hamnar i himmelriket eller i helvetet som de religiösa ständigt hävdar där de sitter på faderns högra sida.

Idag känner jag mer om och hur min start ut på livets stig blev ganska så knölig i barndomen med vägen ut i livet. Någon anklagelse mot mina föräldrar eller de som inte såg barnets trauma i föräldralöshetskapet dömer jag inte. Däremot kan jag berätta fakta om hur människan i verklig mening gör barn medvetet illa medan de ser till sig själva främst. Människan står som bekant alltid sig själv närmast. Vad jag däremot kan känna är en otrolig stolthet i att jag trots en del svårigheter tog ansvar för barn och familj. Allt har jag dokumenterat i mina böcker som är en självbiografi över hur jag brottades med en ryggsäck innehållande barndomens trauma.

Min familj har till vissa delar tagit del av min väg ut i livet efter bardomans nedvärderande tid. Att berätta allt går inte att göra om man inte sätter sig ned och penetrerar helheten. Ännu finns tid att analysera. Tiden jag har kvar i livet kommer att i första hand skriva en sista del av min självbiografi där jag säkerligen kommer att analysera och värdera lika som jag kommer att avslöja vad jag anser vara en väg rätt åt helvetet. Säkerligen kommer många av dem, där jag kommer att avslöja deras rätta jag rättfärdiga sig själva med att de är utvalda att av gud att sitta på den högra sidan…

Vem är Krister Lumme?

Jag föddes på Åland år 1946 i augusti månad. De första fyra åren som barn var en lycklig barndom. Mycket har jag berättat i min bok ”Guds Lilla Barnaskara” om mina första år där jag vid fyra års ålder hamnade på barnhem när mina föräldrar skilde sig och jag blev ensam med min fader som var sjöman. Hur myndigheterna då kunde lämna ett fyraårigt barn till en sjöman är idag för mig en gåta. Någon annan utväg fanns inte än att jag skulle tillbringa min uppväxt hos andra människor då far var ute på havet. När min han sedan blev sjuk stundade en permanent barnhemsvistelse i uppväxt då min moder i Sverige inte kunde ta mig dit då mina bröders styvfader vägra ta hand om ett barn till. Min barnhemsuppväxt har jag dokumenterat. Alla som vill veta mera kan på denna hemsida beställa mina böcker på nätbokhandeln Adlibris med fler. Hur man kan köpa mina böcker och kan läsa dem finns här i menyerna på min hemsida

Vid femton års ålder lämnade jag barnhemmet på Åland och förenades åter till mina bröder och moder i Sverige. Brödraskapet och moderskänslor hade då ätits upp utav vistelsen på barnhemmet. I Sverige vantrivdes jag och reste därför tillbaka till Åland där jag sedan mönstrade på till sjöss. Sjömanslivet blev ett sätt att leva. Efter tjugo år som sjöman gick jag i land och blev Fastighetsskötare/tekniker och även Brandman på deltid vilket jag idag har arbetat med i 25 år.

Under mina levnadsår har jag varit och är ännu idag en engagerad person. Mycket i min vardag är engagemanget i politik och den fackliga världen. Mitt engagemang som facklig förtroendevald har jag burit med mig i snart fyrtio år. I politiken har jag funnits i snart femton. Mina politiska uppdrag nomineras jag till ifrån den Socialdemokratiska föreningen i Mariefred där jag bor. Idag sitter jag med i Fullmäktige vilket jag funnits i snart sex mandatperioder. Har under mina år i politiken även funnits i kommunens Socialnämnd i nästan tio år där jag även suttit i övriga nämnder som ledamot under den tid jag varit politiskt aktiv. Idag arbetar jag även som Nämndeman i Eskilstuna Tingsrätt sedan sju år tillbaka i tiden Jag har även varit deltidsbrandman i Mariefred under tjugofem år. 18 år fungerade jag som styrke ledare dvs. Brandförman med stort ansvar i en utryckningsstyrka på väg till en olycksplats.

När det gäller i övrigt om engagemang ligger Barn och ungdomspolitiken i det sociala mig mycket varmt om hjärtat. Om barnhem och den stulna barndom där samhället vanvårdade sina barn var jag med och drev upp till regeringen som därmed utredde frågan. Jag och en man vid namn Kent Sänd bildade föreningen Samhällets Styvbarn. Jag blev föreningens förste ordf. Vi lade ned mycket arbete och även eget kapital för att föreningen skulle bli talesmän för dom som idag finns inom familjehem och i HVB hem. Med sorg i hjärtat kan jag konstatera att föreningen blev en megafon om upprättelser och ekonomisk ersättning för vad som varit mer än att angripa de problem som idag finns.

Så till min familj. Idag är jag gift sedan 48 år med Ylva som jag har två barn tillsamman med. I ett tidigt förhållande där jag vid 21 års ålder blev fader har jag i min bok ”Tvivlaren” beskrivit en början till faderskapet där jag i en tredje bok ”Mognad” beskriver faderskapets trauma ur synvinkeln om omognad, vilsenhet mm samt tanken om att aldrig låta mina egna barn att de skulle hamna på barnhem. Idag är jag ändå mycket stolt över det jag har uträttat på en krokig och bitvis turbulent väg som visat mig dit där jag idag befinner mig. Eget släktskap ifrån mina föräldrar har jag aldrig har haft någon kontakt med samtidigt som jag aldrig lärde mig känna lika lite som jag inte heller vet vilka personer dom var.

Namnet Lumme skulle ha försvunnit ur folkbokföringen om inte jag hade fört mina gener vidare genom mina barn och barnbarn som gammelmorfar jag även är. Dotter Maria bor i Eskilstuna med Johan. Sonen Martin bor i Strängnäs tillsammans med Natalie. Anette finns på Gotland. En tragisk upplevelse var då sonen Mikael dog i en överdos heroin 27 år gammal. Händelsen går inte att beskriva då det gäller sorg och saknad när barnet går bort före föräldern där faderskapet idag känns förlorat. På denna hemsida kommer jag att även här beröra narkotikaproblemet med beröringspunkter till den sociala ungdomsproblematiken och på så sätt även försöka hedra minnet utav min borgånge son.

Nu har jag presenterat en bit av mig själv och mina närstående. Jag hoppas att min hemsida kanske kan ge ett bidrag till tankar och utbyte hos någon som här läser om mina funderingar samt det engagemang jag har idag och befinner mig i.

Vänlig hälsning Krister Lumme. / Mariefred 2024

En notis som kunde ha blivit en dödsruna…

Här en händelse om vad som inträffade för sjuttioett år sedan. Vid fyra års ålder kunde mitt liv tagit slut. Notisen här från Ålandstidningen är något felaktig då den säger att jag hade sällskap med andra barn. Detta stämmer inte då jag knallade ned till hamnen helt ensam.

Jag såg båtarna från backen på Skillnadsgatan där vi bodde om och hur de ångade förbi framför mina ögon. Vid fyra års ålder tog nyfikenheten över så jag knallade ned till hamnen. Då min moder hade annat för sig glömde hon bort mig . När jag på mina fyraåriga ben kom till hamnen klättrade jag ned i en av båtarna som låg där. Jag lekte med en åra som jag sköt ut båten med från bryggan. Där blev jag hängande mellan bryggan och båten så jag till slut hamnade i vattnet. Uppdragen från sjön blev jag av en lots som fick tag i mig i vattnet med en båtshake så jag flög upp på bryggan där jag sedan efter att kämpat i vattnet låg på bryggan och kippade efter luft som en fångad fisk.

Jag minns hur jag hade kämpat för livet att inte sjunka till botten tillsammans med en vattenfylld overall som hela tiden drog mig allt mer ned under ytan. När lotsen sedan levererade mig till hemmet på Skilnadsgatan mötte vi min moder rufsig i håret där hon stod i en morgonrock frågande, undrande var jag hade varit. Blöt och nedkyld i overallen som det droppade vatten från såg jag hur en man stod bakom ett draperi i sovrummet med en pipa i handen där han sedan rymde ut på gården från fönstret för att inte hamna i skottgluggen då lotsen ifrågasatte moderns sätt att ta hand om sitt barn. Hon hade valt att idkat kärlek med mannen som tydligt hade varit så intensiv att hon glömde bort att jag fanns utanför sovrummets väggar.

Läs boken Guds Lilla Barnaskara. Där finns en hel att läsa om händelsen samt även avskedet från hemmet på Skillnadsgatan där min moder lämnade mig vid fem års ålder så jag sedan hamnade på barnhemmet tillsamman med Guds Lilla Barnaskara. Boken finns idag att läsa på Adlibris och Bokus som e:bok.

Sjuttiofem år blir jag om några dagar. Mitt liv kunde ha slutat efter artikeln i media här. Nu blev det en mindre notis om händelsen. Hade inte lotsen varit där och underhållit sin båt i hamnen hade en dödsannons i Ålandstidningen lämnat ett meddelande tillsammans med säkerligen en större artikel om att en fyraåring hade drunknat i hamnen…

ÅLANDS SJÄLVSTYRELSE FYLLER 100 ÅR

Idag flaggar Ålänningarna för att ögruppen är neutral och demilitariserad. Själv är jag född och uppväxt där vilket gör att jag är en Ålänning som deklarerar mitt ursprung med en identitet som ålänning. Däremot är jag kluven i hur ålänningarna tog hand om mig som barn då mina föräldrar lämnade mig vind för våg så jag hamnade på en barnhemsanstalt där man stal min barndom.

Barnhemssyndromet har jag dragits och kämpat mot psykiskt kluvet om vem jag egentligen är och var jag kommer ifrån. Min släkt har jag ingen aningen om vilka de är. Vad jag vet är att min fader växte upp likande som jag med skillnad i att han fanns i ett fosterhem som säkerligen präglade honom så att han drabbades av sjukdomen schizofreni. Allt finns att läsa här om på min hemsida vilket även mer står på pränt i boken om OLLE.

På Åland får sedan mitten av 1800 talet inga befästningar byggas eller soldater finnas. Ålänningarna behöver därmed inte heller göra värnplikt. Så blev det även för mig vilket av fosterlandet Finland inte såg detta med blida ögon då Ålänningar inte behövde göra värnplikt. Vad de missade i sin ivrighet om forsternlanskärlek var att skrivningen om tjäna fosterlandet var att då Ålänningarna var ett sjöfolk skulle de tjänstgöra i handelsflottan om Finland skulle hamna i konflikt med något land vilket var Sovjet som låg närmast. Ålänningar var inte befriande från att tjäna fosterlandet då det skulle göra det på annat sätt än att göra det med vapen i handen…

Den 9 juni 2022 fyller Ålands självstyrelse 100 år. Men vad betyder det att Åland är självstyrt och hur kommer det sig att självstyrelsen uppkom?

Åland är ett självstyrt, demilitariserat och enspråkigt svenskt landskap i Finland. Självstyrelsen ger ålänningarna rätt att stifta lagar om sina inre angelägenheter och att utöva budgetmakt. Det är parlamentet lagtinget som stiftar lagarna, och där sitter 30 ledamöter som väljs av ålänningarna vart fjärde år.

Lagtinget får till exempel stifta lagar om hälso- och sjukvård, miljö, undervisning, kultur- och fornminnesvård, näringslivets främjande, intern trafik, kommunförvaltning, polis, post samt radio och tv. Däremot har man ingen lagstiftningsbehörighet när det gäller utrikesförvaltningen, större delen av civil- och straffrätten, domstolarna, tullväsendet och statsbeskattningen. Där gäller Finlands lagar på samma sätt som i resten av landet.

Åland har en egen regering, landskapsregeringen, och den tillsätts av lagtinget. Man har också en ledamot i Finlands riksdag.

SÅ FÖDDES SJÄLVSTYRELSEN

Hur kommer det sig då att Åland blev självstyrt? Bakgrunden är att ålänningarna så länge man kan minnas har talat svenska och haft en kultur som liknat Sveriges. Åland tillhörde också Sverige fram till 1808–1809 års krig då Sverige tvingades avstå både Finland och Åland till Ryssland.

När det ryska tsardömet som en följd av det första världskriget föll i spillror utropades Finland till en självständig republik i december år 1917. På Åland uppstod en idé om att återförenas med Sverige, och under 1917 tog man kontakt med den svenska regeringen och året därpå även med svenska kungen med en önskan om detta. Finland ville däremot inte lämna ifrån sig Åland, och så småningom erbjöd man istället ålänningarna en viss form av självstyrelse.

NATIONERNAS FÖRBUND AVGJORDE FRÅGAN

I april 1920 antog Finlands riksdag en självstyrelselag för Åland. Avsikten var att lagen skulle börja gälla den 7 maj 1920 men den accepterades inte av ålänningarna och blev hängande i luften. För att nå en lösning skickades ärendet vidare till nybildade Nationernas förbund (NF).

Den 24 juni 1921 fattade NF:s råd ett beslut om en kompromiss. Åland skulle tillhöra Finland, men Finland måste garantera ålänningarnas svenska språk, kultur, lokala sedvänjor och det självstyrelsesystem som man hade erbjudit Åland 1920.

Självstyrelselagen från 1920 kompletterades med bestämmelser om jordförvärv och rösträtt, och den 8 maj 1922 hölls det första valet till det åländska parlamentet landstinget.

Landstinget – som i dag heter lagtinget, sammanträdde till sitt första plenum den 9 juni 1922. Den 9 juni firas numera som Ålands självstyrelsedag.