Välkommen till Krister Lummes Hemsida.
"Var den du är. Det finns alltid någon som tar ned dig till ditt rätta mått!"
2021-03-14. Publicerat av Krister Lumme.
När man är pensionär har man tiden för sig. Inventerar i skrivelser och bibliotek om mig själv och den tid som varit. Då mitt författarskap började i sen ålder blev det en hel del skriverier om min debut och det engagemang jag hittade in i för att berätta om ovärdigheten om hur samhället tog hand om sina barn inte allt för länge sedan. Här en artikel från Allers tidning 2006.
Jag blir alltid upprörd då missförhållanden av barn kommer fram i ljuset. Allt hänger ihop med att jag själv var en av dem man gav sig på som barn. Detta hände sig på Åland där jag bad dem om ersättning för vad de åsamkat mig och många därtill men som man i Finland ansåg inte var något man ansåg sig behöva göra. Vad jag sagt och säger en gång till är att vad de gjorde i Finland var att de pissade på oss en gång till efter att de utrett samhällets misshandel av sina barn samtidigt som de med detta gömmer sin historia medan de hyllar sig själva. Allt finns i en utredning som visar på hur man misshandlade sina barn men som man väljer att sopa under mattan.
Idag läser jag i Aftonbladet en ledare som tar upp missförhållande som fanns inom institutionsvården för psykiskt handikappade barn och ungdomar för inte allt för länge sedan här i Sverige. Själv kan jag konstatera att vad jag läser inte enbart handlade om psykiskt sjuka barn och ungdomar. Allt och mer därtill fanns lika tydligt även inom de barnhem som mera var fängelser för barn än att de var ett ställe där de skulle få kärlek och värme då deras föräldrar övergivet dem. De flesta blev så till den grad kränkta på de sk barnhemmen och nedvärderade att de fick psykiska problem som följde med dem i vuxenvärlden där även sedan avled i tidig ålder av vad de råkade ut på inom de hem som jag kallar för barnhemsanstalter vilket jag själv även blev och är en del av.
I Finland där jag fanns som barnhemsunge skrev jag en bok om eländet. Idag om jag skulle skiva om samma historia skulle jag berätta än mer om vad som verkligt var där jag växte upp. Den psykiska delen av min uppväxt drogs jag med långt upp i medelåldern. Min egen mognad kom till mig sent i livet. Allt utav att jag själv insåg att jag var på fel väg innan jag började engagera mig för rättvisa vilket mycket är mitt patos idag och som jag kommer att ha till den dag jag lämnar jordelivet och som blev min räddning om att inte mitt liv for rätt in i ett helvete som många av oss hamnade in i.
Allt nog. Vad som hände oss och de barn som är offren här vill jag tydligt manifestera om. Vad man i Aftonbladet skriver om är de som var mest gravt psykiskt handikappade. Ingen skillnad finns där mot vuxenvärlden sätt att även hantera vuxna man placerade på mentalsjukhus. I min bok om min egen fader Olle skriver jag och berättar om vad som hände honom inom mentalvårdens väggar. Straff och experiment var dagliga doser för honom tillsammans med medicinering som tog livet av honom i allt för tidig ålder. Jämförelsevis var det inte bättre för barn som var sk sinnesslöa vilket även min fader var enligt de journaler som berättade om varför han blev satt på mentalsjukhus. Många barn hade det säkerligen ett ännu mer ett rent helvete än vad jag och min fader blev erbjuden av samhället.
När man då ser i ljuset av vad som skrivs hur man i Finland gömmer sig och manipulerar sin historia med att glömma och gömma. Däremot är det viktigt att hedra sig själva när det gäller kriget mot ryssen. Att man fick krypa till korset erkänna sig besegrade gömmer man och glömmer man lika som man ger om barnen man misshandlade och slog. Känslosamt och lidelsefullt skålar man i champagne då årsdagen inträtt. Då skall det firas. Man borde gräva ned de lik man släpar på. I öppen dager stinker alltid liken då ruttenheten tar över helt och hållet. En begravning borde vara på sin plats med heder och ära till dem som äras bör. Gör upp med din historia Finland och ge ersättning till dem man övergett så trovärdighet och humanism visas mot våldet samhället i Finland har gömt och fortsätter att gömma.
Läs här vad Aftonbladet skriver på ledarplats:
Anders Lindberg
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
FOTO: BILDKÄLLA: SYDSVENSKA MEDICINHISTORISKA SÄLLSKAPETVipeholm Barnpatienter. Foto i mitten på 1900-talet. Notera ledbanden.
”Var resan stormig huru skön är hamnen”
Så lyder inskriptionen på en minnessten på Norra kyrkogården i Lund. Här vilar 560 män, kvinnor och barn som dog inne på Sveriges största anstalt för så kallade ”sinnesslöa”. Hit kom de som inga anhöriga ville jordfästa i familjegravar eller på kyrkogårdar någon annanstans i riket.
Mellan 1935 och 1982 fungerade Vipeholm som slutstation för svenskar som i dåtidens läkarprosa kallades saker som ”idioter”, “osnygga” och ”obildbara”. Som de svåraste fallen, de som överläkaren och sjukhuschefen Hugo Fröderberg kallade ”biologiskt sett lägre stående än flertalet djurarter”.
I dag hålls ett digitalt seminarium i Sveriges riksdag om att de och andra offer för den svenska institutionsvården bör få en ursäkt från staten. Arrangörer är funktionshinderrörelsen och Liberalerna.
“Många tror att det som skedde på Vipeholmsanstalten var ett hemskt undantag, men så är det inte. Under 1900-talet fanns det många anstalter och institutioner runt om i Sverige som var hem för barn och vuxna med olika funktionsnedsättningar.”, skriver Åsa Strahlemo, ordförande DHR i Alltinget. DHR är en av de stora organisationerna för personer med funktionsnedsättning i Sverige och en av arrangörerna till dagens seminarium.
Det brukar sägas att ”vägen till helvetet är stenlagd av goda föresatser”.
Men jag undrar, jag.
Med vilka ”goda föresatser” byggdes egentligen Vipeholm på 1930-talet? Med vilken ”god vilja” genomfördes de så kallade kariesexperimenten på de intagna när man lät deras tänder förstöras av klibbig kola så att man kunde studera tandröta och karies på nära håll?
De mänskliga försöksdjuren var lika försvarslösa som råttor i ett laboratorium.
Men även om kariesexperimenten är de mest kända övergreppen så stannar frågorna inte där. Från Vipeholm skickades, utan att de anhöriga fick veta något, 152 hjärnor till hjärnlaboratoriet i Uppsala för vidare forskning. Det berättade Sveriges radio i höstas i dokumentären Vipeholmsanstalten av Randi Mossige-Norheim. En av hjärnorna tillhörde hennes farbror, Inge Torkel.
Hur kunde det ske och vem bar det högsta ansvaret? Vi pratar inte om 1200-talet där historiska källor saknas utan modern tid, med journaler, arkiv och delvis fortfarande människor som minns och kan berätta.
Den kanske mest obehagliga frågan gäller överdödligheten under andra världskriget. Mellan 1941 och 1943 tredubblades plötsligt dödligheten bland de manliga patienterna. Detta skedde samtidigt som nazisterna med ”aktiv dödshjälp” lät funktionshindrade i Tyskland dö och även om forskare inte har hittat belägg för något liknande i Sverige så återstår frågorna.
Varför dog de? Vad hände egentligen?
I kvarlämnade dokument funderar Hugo Fröderberg själv kring ämnet.
”Vanvettigt att förlänga deras liv så att dom blir fler och fler. Passiv eutanasi berättigad ” skriver han.
Eutanasi är ett annat ord för dödshjälp.
Det är lätt att se hur politiken under 1900-talet utvecklades i samklang med folkhemsbygget och dess paternalistiska syn på människor. De som var annorlunda skulle antingen anpassas eller skiljas ut från det övriga samhället.
Självklart måste vi förstå dåtidens politiker, tjänstemän och läkare utifrån sin tid. Men de hade även ett personligt ansvar, precis som beslutsfattare har idag.
Och de som drabbades och deras anhöriga förtjänar både en ursäkt och att få veta sanningen om vad som hände.
Vi har sett motsvarande uppgörelser med historien på andra områden. 2014 tog regeringen fram en vitbok över behandlingen av romer i Sverige: ”Den mörka och okända historien – Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet”.
Det rimliga vore att socialminister Lena Hallengren tar initiativ till en vitbok även här. För den svenska institutionsvården är ett sorgligt kapitel i vår historia, ett skelett i folkhemmets garderob.
Att minnas historien är att försvara människovärdet, även i vår tid.
I dagarna har media meddelat att man i Danmark visat både humanism och förståelse för de som blev utsatta med både misshandel och kränkningar som barn lika som jag själv blev det på ett åländskt barnhem. Allt detta i motsats hur man i solskenet hycklade och kränkande visade mot oss i Finland där man idkade systematisk misshandel mot oss barnhemsbarn utan åtgärd utan empati.
Jag var en av dem som drev frågan om barnhems misshandel och kränkningar mot de barn som samhället skulle vårda både i Sverige och på Åland. Jag skrev brev till den finska regeringen om att en utredning måste göras lika som man gjort i både Sverige och på Åland. I Brev skrev jag till den dåvarande finske presidenten. Min enträgna begäran resulterade i att man gav med sig och utredde frågan som visade sig vara något som nämnda länder använde sig frekvent av då det gällde att misshandla barn där man i Finland var värst utav dem alla. Jag var närvarande i Helsingfors och hörde på hur man lika som på Åland hycklade bad om för vad man systematiskt hade sysslat med. Vad man där nedlät sig till var att man pissade på oss inte enbart en gång. Man tillät sig till och med att göra detta två gånger.
Varför då, två gånger? Svaret är att men bad om ursäkt med en tom påse som visade sig i all sin tomma prakt då man inte fyller ursäkten med något. Då valde man att pissa på oss första gången. När utredningen var klar och det bevisades att de som ställde upp och berättade om sitt öde samtidigt som de strödde salt i eget sår för att berätta, bad man hycklade om ursäkt samtidigt som man pissade på oss en andra gång. Allt visade sig i att man inte anser sig behöva göra rätt för sig. Tre år har nu förflutit dagen då man bad om ursäkt och valde att kränka oss en gång till och som jag ser som om att man med nogsamt mod pissade på oss en andar gång då man ansåg att vi inte var värdiga mer idag än igår. Samtidigt kallar man sig i Finland sig för att vara en rättsstat som inte anser sig behöva göra upp med sitt förflutna.
Själv sitter jag som nämndeman här i svensk tingsrätt och dömer ut böter för örfilar vilket visar på orättfärdigheten i att misshandla någon vilket en örfil anses vara. I Finland anser man däremot att systematisk misshandel inte ska ersättas överhuvudtaget. Man gömmer sig bakom frasen att allt är preskriberat och glömt. Av de som både kan och vet och då i synnerhet finska medborgare har vi blivit kallade för giriga. Vad vi är ute efter är pengar och inget annat. Om de själva skulle bli misshandlade undrar jag vad de skulle göra. Nöjda och belåtna skulle de säkerligen inte bli då det handlar om dem själva. Då ska hämnden bli ljuv därför att det egna jaget står alltid främst först.
300 000 danska kronor, motsvarande 400 000 i svenska kronor, i skadestånd får 17 män vardera som under barndomen bodde på uppfostringsanstalten Godhavn på Nordsjälland i Danmark. Skadestånden betalas ut för att kompensera för de övergrepp som begicks på anstalten under 1960-talet. Enligt en tidigare statlig rapport utsattes barnen för systematisk misshandel, sexuella övergrepp och medicinska experiment.
De 17 stämde staten 2020, efter att premiärminister Mette Frederiksen (S) 2019 offentligt bad om ursäkt för behandlingen som barnen på Godhavn utsattes för.
– Vi är riktigt glada å dessa människors vägnar. Vi är nöjda med att regeringen har tagit på sig ett ansvar, säger Rasmus Kjeldahl på den danska organisationen Barns Villkor som varit med och drivit fallet.
I mars år 2004 blev jag kallad till Göteborg för ett möte. Han som ringde var en man vid namn Kent Sänd. Mera känd var hans broder trubaduren Bengt Sänd. Båda två var som jag uppväxta på barnhem. Kent Sänd var mest drivande i att vi måste se till att vad som hände oss och fler därtill kom till allmän kännedom. Allt om hur vi blev misshandlade på de s.k. barnhemmen borde vi se till att kom till ytan. Allt skulle vi berätta om hur Samhället valde av att internera oss i stora kollektiva bostadskomplex . Barnhemmen som de kallades för var ett förnedrande ställe att växa upp på där man innanför väggarna praktiserade pennalism misshandel och våld tillsammans med att samhället valde att ta av vår värdighet av oss som barn samtidigt som de stal barndomen av oss. Allt återupprepas idag som idag kallas för HVB hem. (Hem för vård av barn)
Läs här om hur det står till idag på HVB hemmen…
I Göteborg samlades vi för att se till att den vanvård vi utsattes för kom till allmänheten kännedom. Allt resulterade i att regeringen gjorde en utredning som resulterade i en upprättelse för alla dem som samhället vanvårdade under många år. Därmed sade man även då allt kom upp i ljuset att detta inte skulle få hända en gång till. Att allt upprepas näst intill på samma sätt visar på vad man hade sagt var en lögn samtidigt som ett hyckleri om humanitet visat sig vara något man pratar om men som man inte gör något åt. Ansvariga kommer undan samtidigt som de tar betalt för att upprätthålla en vård som är ett sken för gallerierna. HVB-hem har kritiserats för upprepade missförhållanden i åratal. Ändå är det få hem som stängts. Trots att det framkommit att man har tillgripit övergrepp, våld och otrygghet så får de fortsätta att ta emot barn och ungdomar. Under förra året stängdes få hem som kritiserats på grund av missförhållanden. Ungdomar, föräldrar och personal har slagit larm till myndigheterna.
Det är ett stycke mörk historia som presenteras, sade man vid upprättelseceremonin i Stockholm stadshus med både talman och drottning närvarande. Vad som hänt ger oss en klar bild av hur omfattande vanvården har varit i den sociala barn och ungdomsvården under 1900-talet fortsatte man retoriskt samtidigt som man menade att vad som hänt aldrig skulle få hända igen. Detta tack vare att många har samlat mod och orkat berätta sina historier.
Tack för de säger jag. Vad som sedan visade sig var en lögn. Över hälften av de misshandlade ansågs inte vara tillräckligt misshandlade enligt den ersättningslängd som skulle förvalta upprättelsen för alla. Därmed blev de utan ersättningen som blev symbolen om den tomma påsen. Samtidigt ordade man om med drottningen gillande att man skulle bedriva omfattande insatser för att stärka tillsynen inom den sociala barn- och ungdomsvården och för att stärka barns rättigheter. Vad som visas idag är ett hån som visas med förlagan av vad som visades vid den sk vanvårdsceremonin i Stadshuset.
Fortsättningsvis visar man åter samma beteende. Allt trotts att man även gjort barnkonventionen som lag i Sverige. Detta tillsammans med lagar som skulle skydda barn ifrån att än en gång bli vanvårdade som jag själv en gång blev under hela min barndom.
Idag känner jag mig stolt över att varit med och kämpat för insatser som tillkommit efter att jag engagerade mig för att stärka barns rättigheter i samhället. Stoltheten ligger i att vi lyckades få regeringen att lyssna. Att lyssnandet idag kan ses som ett hån är både kränkande och nedsättande samtidigt som det även är skamlig.
Detta fick vi regeringen att genomföra. Att man inte håller sig till vad man sagt är symtomatiskt i Sverige idag. Återkommer i ett annat inlägg om detta. Idag ställs aldrig någon ansvarig till ansvar. Frågan är varför?
– barn och unga har rätt till information och rätt att få sin inställning dokumenterad
– för barn och unga i familjehem/institution ska en genomförandeplan upprättas
– tydligare ansvar för socialnämnden att tillgodose behov av stöd och hjälp efter en placering
– tillsynsmyndigheten kan stänga ett HVB (hem för vård och boende) vid allvarliga missförhållanden
– barnrättsperspektiv som bl.a. innebär att barn och deras föräldrar ska få information om barns rättigheter i samband med placeringen
– barn och unga ska kunna kontakta tillsynsmyndigheten om placeringen via särskilt telefonnummer.
– HVB ska ha tillsyn minst 2 ggr/år – ett besök ska vara oanmält.
– vid tillsyn av HVB har tillsynspersonal rätt att tala med barn utan att i förväg informera föräldrar. Barn har rätt att säga nej till samtal.
En proposition med anledning av förslagen i Ds 2009:33 Förändringar i Lex Sarah-bestämmelsen m.m. lämnas i vår. Förslagen i Ds innebär i korthet att var och en som fullgör uppgifter inom socialtjänsten eller inom Statens institutionsstyrelses institutioner ska vaka över att de insatser som genomförs är av god kvalitet och genast rapportera missförhållanden.
Bland förslagen:
– utbildning och stöd till familjehem och jourhem
– avtal mellan socialnämnden och familjehem
– varje placerat barn får en egen socialsekreterare – självständig i förhållande till familjehemmet eller institutionen – med ansvar att följa vården och besöka barnet minst fyra ggr per år
– lagstadgad skyldighet att tala enskilt med barnet om barnet vill
– från den 1 juli 2007 lag om obligatorisk registerkontroll av personal vid HVB för barn
– uppdrag till Socialstyrelsen att utveckla kriterier för
bedömning av familjehem – klart 31 december 2010
– uppdrag till Socialstyrelsen att intensifiera arbetet med att utveckla öppna jämförelser och utveckla statistiken om insatser för barn – pågående
– överenskommelse mellan regeringen och SKL om att utveckla
en plattform för evidensbaserad praktik i socialtjänsten – klart i maj 2010.
Detta här och en en hel del till har man sagt man ska hålla sig till. Allt som visas idag är ett hån mot den sociala barn och ungdomsvården som man sade inte skulle få hända en gång till. Sammanfattnings vis är det hela en lögn och förbannad dikt…
Vart tog upprättelsen för samhällets styvbarn vägen är frågan jag ställer mig idag? De flesta har nekats ersättning för lidandet de utsatts för i den sociala barnavården under barndomen. Allt tillsammans med beslut som inte kan överklagas. Därmed dog frågan.
Vad som däremot är av intresse är att man i Göteborg driver frågan om ersättning med början om att man kommer att stämma kommuner över hela landet för att göra ett värdigt avslut. Därmed ställs frågan åter om det är rätt av samhället att göra avslut med att gömma och glömma brott de ska ställas till ansvar för. Ett avslut som på många sätt kommer att betraktas som en historisk process på om samhället kan göra brott mot mänskliga rättigheter och därmed komma undan om ersättning med tillhörande fullt ansvar.
År 2005 sändes en Tv-dokumentär av Thomas Kanger som behandlade miljön på ett barnhem i Alingsåstrakten. Vad som tillhör det hela var att jag som nybliven författare om min egen barndom deltog i grundandet av föreningen Samhällets Styvbarn som två år innan frågan kom upp till allmänt beskådande drev vanvården av barn som resulterade i dokumentären. Allt satte eld på en påbörjad rörelse som tog fram berättelser från samhällets omhändertaganden av barn ända från 1920-talet. Människor hade något att berätta som aldrig någon hade talats högt om tidigare. Regeringen startade en utredning för att utröna omfattningen. Den ledde så småningom till insikten att problemen var mycket större och omfattade många fler än man anat. En förlåtelse ceremoni ledd av riksdagens dåvarande talman Per Westerberg kom till stånd i Stockholms Stadshus 21 november 2011. Festsalen var fullsatt och många fick stå. Behovet att få berätta och positivt bemötas av samhället var kopiöst och som idag måste betraktas som ett stort hyckleri av både drottning och talman där de stod och hävdade att vad som hänt aldrig skulle få hända igen.
En statlig ersättningsnämnd tillsattes 2013. De som vanvårdats kunde ansöka om 250 000 kronor. Av drygt 5 000 sökande fick 54 procent avslag. Detta trots att tillräckliga medel fanns avsatta för ändamålet.
En del fick ersättningen och har kunnat beskriva vad upprättelsen innebar för dem. Över hälften av dem fick leva vidare med samhällets agerande i att de inte lidit tillräckligt mycket för att vara värda någon ersättning. De hade berättat om upplevelser man hade gemensamt med tiotusentals människor i vårt land. Själv gjorde jag det samma på Åland och i Finland. Motsatsen var s ett slag i ansiktet. Där lade man omgående locket på samtidigt som man pissade och såg ned på oss än en gång med hyckleriets mantra ”Förlåt.” I den politiska världen på Åland och i Finland kom man överens om att vanvården man utsatte sina barn där var slutbehandlad då det inte enligt dem heller fanns någon framförhållning från regeringens sida för att möta behoven mot dem det finska samhället vanvårdat och kränkt samtiidgt som de verkade för brott mott mänskliga rättigheter. Detta mot egna barn som de ansåg skulle räcka med att be om förlåtelse för sina brott.
Hur kan man behandla människor så? De som fått hela sina liv påverkade av dåliga förhållanden i samband med omhändertagande skulle i fortsättningen ignoreras och deras berättelser gömmas undan.
Därtill tillkom en negativ erfarenhet av hur man även behandlades i ersättningsnämnden. Deras liv utvärderades på en halvtimma av ledamöter med höga poster i samhället. En del av dem hade lång erfarenhet av domstolar och brottmål. Det blev raskt ja eller nej. Oftast nej. Slutklämmen i det skriftliga beslutet om avslag stod med fetstil ”får ej överklagas”. Det fanns ingen återkopplingsmöjlighet. Inte ens att få beslutet förklarat.
Frågan måste ställas. Hade nämndledamöterna förmåga, kunskap och intention att avläsa skadan barnet lidit? Var det bara pengar deras liv det handlade om? Kunskaperna och insikterna om vad de som vanvårdats stått ut med borde betraktas som en tillgång och tas till vara. Allt blåstes bort. Därmed var hyckleriet fullbordat.
En svensk tiger. Tigandets kraft är mäktig. Åter lever hoppet om att verklig upprättelse uppnås efter den tid som gått. Monica Crusner är advokaten som tar strid för barnen som samhället svek. Hon vill ge de glömda barnen upprättelse. Hon har fingret på startknappen redo för omfattande skadeståndsprocesser. Det betyder att åtskilliga kommuner över hela landet kan bli skyldiga att betala mångmiljonbelopp för att ha brustit i ansvar när barn placerats i fosterhem eller på barnhem. Som barn har de här personerna haft så vidriga upplevelser att man kan tro att de hämtats från skräckfilmer, säger hon.
Med Göteborg som bas driver Monica Crusner, 55, en advokatbyrå med kontor på flera orter. Under åren har hon ägnat sig åt affärsjuridik. I somras ändrades inriktningen rejält. Hon fick förfrågan om att företräda personer som yrkade på skadestånd av kommuner som de ansåg hade brustit i hanteringen vid omhändertaganden och tillsyn av dem när de var barn. Det var som att öppna en kran. Fler och fler hörde av sig. I dag har vi över 200 klienter och antalet växer hela tiden. Tio av byråns jurister jobbar på heltid med de olika fallen. Några är pågående processer i Europadomstolen. De senare fallen härrör från beslut av den statliga och hårt kritiserade Ersättningsnämnden som tillsattes av regeringen för att besluta om ekonomisk ersättning till personer som under barndomen vanvårdats när samhället omhändertog dem. Nämnden avslutade sitt arbete sommaren 2016. Kritiken mot nämnden var massiv och handlade bland annat om godtycklighet i bedömningar och vid beslut. Över hälften av de sökande fick avslag på märkliga grunder där det mest kränkande uttalandet var citat: ”De blev inte tillräckligt slagna…”
Många av dem har fått men för livet.
Nu är siktet inställt mot ett flertal svenska kommuner som i de aktuella fallen hade ansvar för placeringar och tillsyn från runt 1950-talet och framåt. Göteborgs stad har hittills fått cirka 20 krav. Varje person kräver minst 250 000 kronor vilket är beloppet som betalades ut av Ersättningsnämnden men som över hälften av de som sökte fick avslag på . I en del fall är beloppen högre. Det beror på hur grava kränkningarna, vanvården eller övergreppen har varit. Om hur länge bristen pågått och hur den påverkat personerna över tid. Många av dem har fått men för livet och som ersättningsnämndens ledamöter hade gjort avslag på med motiveringen att de inte blev slagna tillräckligt mycket.
Vad som hände var en utbredd ondska som är svår att ta in.
Vad det handlar handlar om är vilken tillsyn ansvarig kommun har haft och vilka möjligheter den haft för att sätta stopp för misären men inte gjort det. I en del fall handlar det om bristfälliga utredningar. I andra fall om helt felaktiga beslut vilket erasättningsnämndens ledamöter helt har nonchalerat. Avslutningsvis är jag glad över att äntligen har något hänt efter allt hyckleri och kränkningar som både ersättningsnämnd och politiker har åskamkant dem som ännu lever med skammen om hur deras barndom blev tillsammans med samhällets goda minne som man tycks ha glömt och gömt.
När det gäller Åland och Finland kommer fortsättningen att bli intressant om vad som händer då det gäller att få rätsida på om kommunerna här i Sverige kan låta sig få vidhålla att brott mot mänskliga rättigheter tillåts preskriberas. Då kommer undertecknad att påminna dem i Finland om att deras hyckleri som var värre än i Sverige. I Finland pissade man på oss två gånger. Frågan bör ställas om man även tänker göra det en tredje gång eller om att även deras hyckleri än en gång kan ställas mot väggen.
Det är rent skamligt kränkande hur man fortfarande idag hanterar barn och deras bästa. Allt är en skröna av ord som basuneras av politiken samtidigt som de säger sig ta ansvar och skydda barn som far illa. Vanvård av barn fortgår i Sverige lika som det gjorde igår trots att man utrett vanvården av barn i samhället från gången tid då man vanvårdade och misshandlade barn man tog hand om lika som man tydligt även gör idag. Vanvård av barn praktiseras lika som man gjorde i både Finland och Norge som även de utrett frågan om hur man vårdade barn från fyrtiotalet ända fram till åttitalet. Man lät barnen bli slagna och misshandlade dem samtidigt som man förnedrade dem för att deras föräldrar inte tog hand om dem eller lämnade dem då de inte kunde eller vad värre var att de inte ville ha något med barnen att göra.
Systematiskt fortsätter samma trångsynthet i att inte se till barnets bästa. Ofta är det frågan om vad det hela kostar att ta hand om ett barn. Socialtjänster idag ser till sin budget främst där prioriterar ekonomi framför för barnets väl och ve. Det finnas idag otaliga exempel på hur man sparar samtidigt som politiker tillsätter lagar hit och dit för att skydda barnen men som man i socialtjänster spelar kvitt eller dubbelsalt med i den budget man har för att sätta barnen främst men som man väljer att inte bry sig som i fallet Norrköpings där det gick så långt att ett barn blev ihjälslagen av föräldrarna. Samhället av idag ger sig mera i vinn om att spara i stället för att ta hand om barn som de enligt konventioner och lagar har skrivit under på så alla barn kan få samma förutsättningar som övriga barn där familjerna är tryggheten då de växer upp.
Det är rent utav slarvigt kränkande och allt därtill när man från politiskt håll basunerar ut att barnrättspolitiken är att barn ska respekteras och ges möjlighet till utveckling och trygghet. Detta genom att ratificera barnkonventionen som även idag är en lag som ska främja och skydda barnets rättigheter och intressen i samhället. Ser man hur allt är där kommunerna spara allt vad de kan på välfärden i samhället är deras mantra och uttalanden om barn ett hån mot de som idag befinner sig i utanförskap. Politiken av idag i Sverige är ett hycklande då det gäller att ta hand om barn som far illa när man synar om hur det i verkligheten går till.
Jag vet själv hur det är att bli kränkt och misshandlad som barn. Jag var en av dem som stod främst framför kravet att man måste utreda den vanvård av barn som samhället hade administrerat men som de i första vändan slog händerna ifrån sig med svaret att i Sverige slår man inte sina barn. När utredningen presenterades och det visade att de slog och kränkte sina barn systematiskt visas detta åter igen. Tydligt har inget hänt trots att både Kungligheter och Talman uttalat om att vad som hände oss som barn som och som nu snart går i graven, inte skulle få hända igen. Högtidlig skamlig stod man och hycklade med ord som idag är ett hån mot oss som överlevde misshandel och kränkningar som barn, samtidigt som man inte heller gav ersättning till alla dem man bevisligen hade misshandlat. Tydligt visade agerande på att egentligen var det inte så farligt därför att de som blev utan ersättning inte hade blivit slagna tillräckligt för att erhålla plåster på såren.
Man frågar sig varför detta händer ständigt åter idag, dag för dag. Skammen som mest visas är att ingen heller ställs till ansvar. Generaldirektörer med löner där ansvaret är inbyggt i lönen kommer alltid undan. Som i fallet i Norrköping går man högt och tydligt ut i media med att nu ska kommunen betala ett vite till staten på en hel miljon. Vem är det som får betala för vad som hänt barnet? Det får samhället dvs vi skattebetalare betala ur en kommunal kassa som det sparas på inom socialtjänsten. Därmed blir det hela ett hyckleri hela vägen om hur man gömmer sig bakom varandra för att synlig göra något som man helst tänker glömma så fort som möjligt.
Generaldirektörer och socialdirektörer som är tillsatta för att se till att man gör vad samhället sagt att dom ska göra kommer alltid undan. Med detta att ge kommunen ett bötestraff som indirekt tas av skattebetalana är ett hyckleri som ständigt återkommer då ingen blir ställs inför ansvar för vad som har hänt.
Problemet idag i Sverige är att de som ytterst är tillsatta att se till att barn inte far illa alltid kommer undan. I andra länder får politiker avgå, då som är ytterst ansvariga. Följden där är att generaldirektörer och andra ansvariga avpolletteras från uppdraget samtidigt som deras karriär som politiker och direktörer är över. I Sverige sparkas dom i stället uppåt och får i de flesta fall stanna kvar. Blir det för obekvämt för politiken får de ett annat jobb så de kan fortsätta visa fortsatt inkompetens.
Läser man Aftonbladets ledar kommentar här visar detta på en sanning som visar en legal korruption där tjänstemän och politiker kliar varandra på ryggen. Med rätta kräver tidningen att socialnämnden med ansvariga politiker avgår från uppdraget. Troligen kommer inte detta att hända. Vad jag vet så har det aldrig hänt. Detta ska i så fall hända om det händer, utan fallskärmar som är tradition i ett land som visar på att förfarande är något helt annat. Att skydda sig själva är vad som gäller i första hand. Barnen de är tillsatta att skydda är något som kommer i andra hand där de ser till att de får välfärd och lycka för dem själva medan barnen misshandlas och dödas framför deras ögon. Skäms!
Mamman till den treåriga flicka, även kallad ”Lilla hjärtat”, som hittades död i en lägenhet i Norrköping i januari, döms för grovt vållande till annans död. Påföljden blir ett år och nio månaders fängelse. Spekulationerna och kommentarer har varit många om att domen var allt för lindrig. Åklagaren ansåg att kvinnan som var modern till barnet skulle dömas till 14 års fängelse. Så blev det inte. Förmodligen lär domen överklagas. Domskälen från Tingsrätten är säkerligen väl prövad. Själv sitter jag som nämndeman och har deltagit i många domar som jag i verklig mening aldrig ifrågasatt då jag vet att de som idag dömer inom svensk rättsväsende gör det med kunskapen och verklighets förankring tillsamman med svensk lagstiftning som utgår i att inte enbart straffa. Domstolarna i Sverige dömer med humanism och inte som tex i USA där man kan döma till fyra livtidsdomer + ett antal år utöver detta . Detta är jag glad över lika som jag även är stolt då jag vet att vi har en rättsuppfattning i Sverige som genomsyras av klokhet och kunskap om straffets värde.
Vad jag däremot funderar och ofta kommer till är då det gäller ett domstolsärende där barn är inblandade tillsammans med socialtjänst och myndighetsutövande som är tillsatta för att skydda barn. Där är jag kluven. Frågan jag ställer mig ? Var finns samhällets skyldighet i att man inte skyddade barnet så att inget skulle kunna hända henne. Beslutet om att lämna henne tillbaka till föräldrarna som var beroende av missbruk ställer jag mig frågande i varför ställs aldrig samhällets ansvariga som i detta fall är socialtjänsten till ansvar. Ofta och mycket kan man se hur de som är tillsatta att utöva och använda våra lagar som lagstiftaren sagt hur detta ska utövas, visar på att man kan gå ut ur en rättssal, utan att ifrågasättas om man har fullföljt tjänsteansvaret man har och äger då det gäller att vårda barn som i detta fall då det gäller Lilla hjärtat.
När det gäller lagar och vad som finns däri finns det redan tillräckliga medel för att skydda barnen. Såg på tv att en barnrättspsykolog ropade på förstärkt skydd mot barn. Patetisk vill jag påstå då man idag inte följer eller heller använder de lagar som tydligt säger att man ska se till barnens bästa. Så är inte fallet idag. Vill mera påstå att man tar ett beslut om att vårda ett barn i ett rum. Sedan går man in i ett annat och räknar på vad socialtjänsten får för kostnader. Därefter komme man ut med konstaterad kostnad. Ofta drar man in på kontroll och tillsättande av personal som kunde visa på skillnad. Frågan jag ställer mig och vill även påstå är att socialtjänsten idag mer räknar på budget än att hålla sig till den lag som finns då det gäller att skydda barn och unga.
Här ett utdrag ur socialtjänstlagen:
Barn och unga
1 § Socialnämnden ska
Här en del av vad socialtjänstlagen säger. Utöver detta finns det en hel lagar samhället borde hålla sig till. Idag är mycket tandlöst och överträdande då ingen håller sig till de lagar som finns därför att man tolkar dessa på eget sätt till förmån för att politiken sparar. Tjänstemännen kan sedan inte upprätthålla lagkraven lag skrivaren sagt vi ska hålla oss till. Äldrevården i Sverige idag är ett maskhål. Barn och ungdomsvården har lika stora hål. Samhället sparar och fortsätter spara. Ofta till förmån för privata vårdbolag som lägger vantarna på skattemedel som i stället för vinstbegär borde gå till de som behöver. Nämligen till de svaga i samhället.
Barn placeras hos dömda brottslingar och utsätts för våld och övergrepp när kommunerna ute i landet brister i kontrollen av familjehem. Det visade SvD:s granskning.
– Det öppnar för en ny utredning om vanvård av barn, säger Göran Johansson, chef för Vanvårdsutredningen 2011, efter SvD:s granskning.
Frida Svensson, Jani Pirttisalo SallinenPublicerad 2016-02-12
**”Aldrig mer. **Vi lovar att göra vårt yttersta för att värna barnen för att detta inte ska hända igen”.
Över tusen personer samlades i Blå Hallen den där historiska novemberdagen när staten bad om ursäkt till dem som utsatts för vanvård och övergrepp i barn och -familjehem.
Sveriges politiska toppskikt stod bakom ursäkten som kom efter att Vanvårdsutredningen, där över 866 intervjuer blottlagt omfattande övergrepp och kränkningar av placerade barn.
Göran Johansson, som hade ansvaret för utredningen, satt på den andra bänkraden i Blå Hallen strax bakom ministrarna.
– De lovade att verkligen prioritera de här utsatta barnen. I dag är jag skeptisk till om det verkligen har hänt, säger han
I SvD:s granskning av barn som i dag placeras i familjehem framgår det att socialtjänsten ofta brister i kontrollen av familjehemsföräldrarna. I flera fall har barn glömts bort och följs inte upp så som lagen kräver.
Konsekvensen har blivit att barn hamnat hos dömda brottslingar eller hos personer som helt saknar omsorgsförmåga.
**Polisanmälningar från **2015 visar att det kan ha förekommit våldtäkt mot barn, misshandel och allvarliga kränkningar när barn placerats. SvD har dock inte tittat närmare på de fallen.
Göran Johansson reagerar starkt på SvD:s granskning.
– Det är väldigt mycket i Vanvårdsutredningen som går igen idag, det är en slutsats jag drar. Riskerna är sannolikt större nu än under perioden som vi granskade, eftersom trycket på kommunerna då inte alls var det samma som nu, säger Johansson.
Det är varje kommuns ansvar att hitta en lämplig familj åt de barn som behöver den typen av omsorg.
Göran Johansson menar att barnperspektivet prioriteras olika runt om i landet och att vissa inte har dragit lärdom av vanvårdsutredningen. Även om han är positiv till att Inspektionen för vård och omsorg, som bland annat har tillsyn över socialtjänsten, finns idag.
– Jag tycker att man kan önska sig mer action och mindre prat från centralmakten och det gäller även de kommunala ledningarna.
Det politiska löftet om att ”göra sitt yttersta för att värna om barnen” har inte infriats, enligt Göran Johansson.
– Det har genom årtionden varit så att regeringar oavsett färg inte velat ta i den sociala barnavården för det är 290 kommuner som ska sköta den biten. Fattiga och utsatta barn har under lång tid varit en ointressant politisk uppgift och det är för få riksdagsledamöter som engagerar sig i de här frågorna, säger han.
Kommer en ny vanvårdsutredning bli aktuell?
– Jag blir inte förvånad om vi får en sådan situation som skulle motivera en ny vanvårdsutredning. Jag tycker inte att man följt vårt resultat och heller inte löftet i Blå hallen. Även om det skett ett ambitiöst förbättringsarbete i några kommuner finns det ingen gemensam hållning från den politiska ledningen.
Han fortsätter:
– Men jag tror inte att man tillsätter en ny utredning, det skulle vara alldeles för skämmigt på dialektal svenska.
Göran Johansson sysslar inte med statliga utredningar idag. Han är pensionär och sportfotograf. Fotograferingen har fungerat som ett terapeutiskt verktyg efter det fem år långa arbetet med Vanvårdsutredningen.
– Det var det tyngsta jag har varit med om under mitt professionella liv. Det var ett sådant kompakt mörker.
Om vi i dag vet att barn placeras hos brottslingar eller inte följs upp så kommer ingen längre fram kunna säga att man inte visste någonting
Han berättar om ett fall där en socialnämndsordförande tog hand om flera fosterbarn och förgrep sig på barnen. Det upptäcktes av Länsstyrelsen som larmade socialnämnden. Men inget hände.
Det är bara ett av flera fall som Göran Johansson burit med sig – några av dem har börjat blekna nu, berättar han.
– Ingens heder får någonsin vara viktigare än ett barns liv. Om vi i dag vet att barn placeras hos brottslingar eller inte följs upp så kommer ingen längre fram kunna säga att man inte visste någonting, säger Göran Johansson.
Frida Svensson
frida.svensson@svd.se
Jani Pirttisalo
jani.pirttisalo@svd.se
I dagarna har jag börjat intressera mig för ett gammalt fall som kom att kallas FALLET ALEXANDER. Detta med anledning av att idag har föreningen Samhällets Styvbarn ifrågasatt vanvårds utredningens betänkande då det visat sig att över hälften av de barn som blev misshandlade av landets socialtjänster ute i Sveriges kommuner inte ersattes för sitt lidande då ersättningsnämnden ansåg att de inte blev tillräckligt utsatta och misshandlade av samhället.
LÄS MER HÄR: SAMHÄLLETS STYVBARN STÄMMER KOMMUNER…
Föreningen kommer nu att tillsammans med en advokatbyrå i Göteborg stämma landets kommuner för den vanvård de bedrev och som samhället har bett om ursäkt för samtidigt som över hälften av de som vanvårdades och misshandlades blev utan ersättning.
LÄS HÄR: ADVOKATEN SOM TAR STRID FÖR BARNEN
Här är berättelsen om den 10 år gamla pojken Alexander Aminoff. Han placerades efter omhändertagandet på en ö mitt i Mälaren. Alexander hamnade i ett fosterhem i Stallarholmen som tillhör Strängnäs kommun. Fosterpappan Sture var en yrkesförbrytare med anor från Kumla. Han var storväxt och vägde 120 kilo. Våldsbenägen var han samtidigt som han slog sina ”skyddslingar” med plankbitar och vajerstumpar eller de tillhyggen som fanns till hands då han var på misshandelshumör. Där fanns även fosterflickan Suzanne (= fingerat namn). Från den kraftige fosterfadern erhöll hon en knytnäve som for in i ansiktet på henne. Glasögonen sprack så hon fick sår i sitt flickansikte. Utmanande skar han sedan sönder hennes korsett hon bar pga av ryggproblem hon drogs med. Detta skedde med en brödkniv vilket visar på hur en labil mäniska tilläts att handskas med barn. Allt tillsammans med socialnämndens goda minne i Strängnäs kommun.
KLICKA HÄR: Läs mer om hur Zusan blev vanvårdad av kommunen som skulle vårda henne.
Noga var man inte med att kontrollera dem som skulle skydda barnen. Fostermodern i sin tur var dömd för bedrägeri samtidigt som hon övergav fosterhemmet med en annan man. På papper förblev hon kvar på ön så hon kunde fortsätta att lyfta sitt arvode. Skattebetalarna i Strängnäs betalade ut stora summor till fosterföräldrarna samtidigt som de fortsatte att vanvårda barnen som hamnande hos dem. Fosterparet fick 144 000 riksdaler per barn och år. Detta hände sig på åttiotalet då Strängnäs kommun gladeligen betalde ut pengar samtidigt som deras insyn och kontroll av fosterparet var så gott som obefintlig.
HÄR ÄR ALEKSANDERS BERÄTTELSE OM HUR HAN BLEV VANVÅRDAD AV STRÄNGNÄS KOMMUN
Jag är född 1969. Som litet barn bodde jag med mina föräldrar i en vacker villa på Lidingö, en av Stockholms allra noblaste förorter. Min mamma har bott i många olika länder och talar många språk och är själv uppfostrad tvåspråkigt och det gjorde hon nu med mig också. Mamma och jag talade omväxlande engelska och svenska med varandra och hade en hel del lustiga lekar och rollspel omkring tvåspråkigheten. Överhuvudtaget hade mamma en obeskrivlig fantasi och berättartalang. Ingen kunde berätta sagor och historier som hon; inte så konstigt förresten, för mamma var till yrket freelance-journalist. Jag var enda barnet och genom att mamma sysslade så mycket med mig och berättade och talade med mig om så mycket intressanta saker, så var jag i många avseenden långt före mina jämnåriga. Därför flyttades jag från klass 2 uppåt till klass 3 mitt under läsåret. Jag hade visserligen en del lekkamrater, men i skolan tyckte jag ofta att mina jämnåriga klasskamrater var barnsliga och okunniga och de tyckte förmodligen att jag var lillgammal så jag blev ofta mobbad i skolan. Men det störde mig inte allt för mycket; jag trivdes bra i mitt eget sällskap. Jag gick gärna på upptäcktsfärder ensam i omgivningarna och var enormt nyfiken på allt i omvärlden. Och det var under sådana strövtåg, som jag upptäckte flipperhallarna. Hela atmosfären i dessa spelhallar fascinerade mig och jag kunde stå i timmar och titta på spelarna. Att spelhallarna utövade dragning på mig är jag ju inte ensam om; den egenskapen delar jag med många både barn och vuxna och därpå bygger ju den miljardindustri som flipperhallarna utgör.
Jag var då i tioårsåldern. Jag upptäckte snart också att det fanns ännu större och intressantare flipperhallar inne i Stockholms innerstad och åtskilliga gånger for jag på egen hand med tunnelbanan in till Stockholm och hängde på flipperhallarna där. I den spännande atmosfären glömde jag tid och rum och när jag inte kom hem på avtalad tid blev mamma naturligtvis mycket orolig. Nu när jag själv är förälder kan jag fullt ut förstå hennes oro. En gång letade polisen upp mig i en flipperhall och körde mig hem. Detta fick socialmyndigheterna veta.
Det var planerat att mamma och jag skulle tillbringa en längre tid i Sydamerika eftersom mamma skulle vara på en reportageresa där. Jag var redan avanmäld från den svenska skolan och anmäld till en svenskspråkig skola i Sydamerika och gladde mig mycket åt resan och den nya skolan. Men min sista skoldag, jag var då tio och ett halvt år, kom två poliser och två socialarbetare till skolan där jag gick och helt sonika hämtade mig. En av poliserna har berättat för min mamma, hur han tyckte synd om mig, när jag försökte fly och hur jag grät. De förde mig till Karolinska sjukhusets barnpsykiatriska klinik, där jag spärrades in. Personalen där, både läkare och annan vårdpersonal, var så konstiga och svårt störda människor med ett fullständigt obalanserat sätt och uppträdande. Jag var så skrämd att jag en natt blev sängvätare – jag som aldrig, aldrig tidigare i mitt liv varit det.
Jag var dödsförskräckt över detta barnfängelse, som jag hamnat i och förstod att min enda chans var att försöka fly. Dörrarna var ju låsta, men efter någon vecka i barnfängelset fann jag en möjlighet att klättra ut genom ett fönster och sedan klättrade jag tre våningar ned på åskledaren. Mamma visste vilken fara vi båda svävade i, så vi for tillsammans till Finland för att komma ifrån de svenska socialmyndigheternas trakasserier. Här sökte mamma upp en barnpsykiatrisk klinik, för att av en finsk barnpsykiater få ett intyg på att jag inte alls behövde psykvård. Men efter två dagar på kliniken i Finland kom det plötsligt två socialarbetare och två sjukvårdare från Sverige och tog mig till fånga och förde mig tillbaka till Sverige. Efter några veckor på ett barnhem fördes jag till ett fosterhem på en ö i Mälaren och här började nu för mig ett nära fem år långt martyrium.
Redan efter första timmen fick jag stryk av fosterpappan, Sture Svensson, då han trodde, att jag gjorde deras hund illa. I själva verket var det så, att jag lekte med hundens pipdocka och då lät det vid ett tillfälle som om hunden tjöt till.
Det här fosterhemmet bedrevs av Sture Svensson, en man med ett långt straffregister, och hans älskarinna. De fick skyhöga summor av socialmyndigheterna för att ta hand om ett antal barn och tonåringar med olike former av störningar. När jag kom dit, fanns där två tjugoåriga pojkar, som var knarkare. Som mest fanns det totalt fem fosterbarn samtidigt hos Sture Svensson, bl.a. prostituerade, biltjuvar, knarkare samt våldsungdom. Jag var livrädd för dem och deras oberäkneliga beteende. Men allra mest rädd var jag för fosterfadern Sture Svensson. Han var stor och kraftig och fullständigt obehärskad och fick våldsamma raseriutbrott och då gav han sig på och slog mig och de andra fosterbarnen. Jag fick örfilar och sparkar och slag med handen och med käppar och diverse andra föremål, som fanns till hands. En gång misshandlade han mig med en stålwire så svårt att jag än i dag har ärr efter misshandeln.
Fosterhemmet låg ensamt på en ö i Mälaren och jag tilläts aldrig lämna ön. Jag fick inte heller gå i skolan. Jag var ju bara tio år, när jag kom dit, och fortfarande skolpliktig, men det brydde varken fosterfadern eller socialmyndigheterna sig om. Jag fick inte gå i skolan, för man var väl rädd för att jag skulle rymma på väg till skolan. Tidvis kom några timmar i veckan en lärare till fosterhemmet och undervisade mig privat. I stället för att gå i skola måste jag hela dagarna och till sena kvällen arbeta hårt, diska, tvätta, städa, laga mat och hjälpa till att sköta husdjuren. Inte nog med detta, utan jag tvingades också till arbete ombord på fosterfaderns skepp, t.ex. att bära barlast, alltså järntackor av otroliga vikter. I och med att jag var så ung och bar dessa tunga saker, så har jag ännu idag besvär av min rygg; så svårt vid några tillfällen, att jag blivit tvungen att ligga i två dagar. Totalt har jag varit med om att bära ombord c:a 80 ton barlast med vanlig handkraft.
Under alla dessa fem år undersöktes jag aldrig av någon läkare och fick aldrig någon tandvård. Nu vet jag varför. Socialmyndigheterna hade förfalskat mitt namn och mitt personnummer och jag kunde ej visas. Jag levde mitt liv inkognito! När jag fick problem med en tand, tog fosterfadern helt enkelt en hovtång och drog ut mjölktänderna. Och när jag fick vårtor på fötterna, skar han bort dem med ett rakblad.
Efter några år blev fosterfadern osams med sin älskarinna och hon flyttade därifrån och nu blev förhållandena i fosterhemmet om möjligt än värre än förut.
Exempel på psykisk och fysisk tortyr jag fick utstå: En gång, då en katt lyckats smita in i ett rum och urinerat i en säng, så tog fosterfadern Sture Svensson mig dit samt ett annat fosterbarn, och tryckte ner våra ansikten i kattpisset. Resultatet var litet frätskador på näsan och läpparna, då han gnuggat våra ansikten i pisset.
Ett annat exempel var vid ett tillfälle: Det var så här, att djurskötseln var uppdelad veckovis mellan fosterbarnen, och det var en vecka, då en annan hade hand om djurskötseln. Han hade tydligen inte brytt sig om att mocka hos kaninerna, så några råttor hade gnagt sig in i buren och bitit av ena benet på en kanin. Detta fick ju självfallet Sture syn på. I och med det, att jag var för stunden ensam hemma med Sture, så ansåg han, att jag bar ansvaret för detta, bara p.g.a. att jag var det äldsta barnet där. Med det menade han, att jag var äldst genom att jag bott där längst och kunde rutinerna bäst. Sture ansåg, att jag skulle ta del av ansvaret, även vad det gällde avlivningen. Så Sture tog mig och kaninen till huggkubben och kommenderade mig att klubba kaninen. I och med att jag totalvägrade, så tvingade han mig att se på, då han utförde dådet. Helt enkelt fick jag se, då han krossade huvudet på kaninen med en påk, och hur hjärnsubstanserna låg överallt. Som man brukar säga: ett minne för livet!
Då och då kom socialarbetare på besök i fosterhemmet. I närvaro av fosterfadern frågade de oss om allt var bra i fosterhemmet och fosterfadern hade inskärpt i oss att vi måste svara ja. Och det gjorde jag också, för jag hade på ett tidigt stadium märkt att enda sättet att överleva på den här fängelseön, var att aldrig säga emot fosterfadern. För övrigt verkade det som om även socialarbetarna själva var rädda för fosterfadern och vågade inte närmare forska i vad som försiggick i fosterhemmet.
Under hela tiden i fosterhemmet fick jag inte träffa min mamma någon gång. När jag någon gång lyckades ringa till henne och fosterfadern upptäckte det, förbjöd han mig att överhuvudtaget ensam beträda rummet där telefonen stod. Jag längtade ständigt efter min älskade mamma och mitt underbara hem. På kvällarna tittade jag ut mot skogen och tänkte: Därifrån kan mamma komma och hämta mig – fast jag visste, att det var omöjligt.
Som jag nämnde, fick jag till att börja med i fosterhemmet inte alls gå i skolan. Så småningom fick jag sporadiskt börja gå i skolan. En dag frågade en skolkamrat mig, när vi klädde om oss till gymnastiken, varför jag hade blodiga strimmor på ryggen. Utan att tänka mig för, berättade jag för honom som det var, att fosterfadern hade slagit mig med en livrem. Klasskamraten gick hem och berättade detta för sin mamma, som omedelbart ringde upp socialmyndigheterna och berättade saken. Nästa dag kom polis och socialmyndigheter ut till ön och förhörde fosterfadern. Jag förstod nu att fosterfadern efteråt skulle komma att bestialiskt hämnas på mig för att jag skvallrat om förhållandena i fosterhemmet. Så jag beslöt att nästa dag inte gå hem efter skolan utan i stället rymma. Men fosterfadern skickade genast polisen med hundar efter mig, som mycket snabbt fann mig och återförde mig till fängelseön, där jag fick lida och ta konsekvenserna av att jag hade stuckit.
Jag var nu femton år gammal och började nu systematiskt planera en flykt. På ett gömt ställe på ön byggde jag av några trädstammar en flotte, som jag gömde i en skreva vid stranden. En dag kom det till ett nytt uppträde mellan fosterfadern och mig. Han beskyllde mig för att ha stulit ett cigarettpaket från honom, vilket inom parentes sagt faktiskt var sant. Jag bestämde då att nu eller aldrig skulle flykten ske, även om det var med livet som insats. På kvällen smög jag mig i väg till gömstället, där jag hade min flotte, och satte flotten i sjön och paddlade med händerna i riktning mot fastlandet. Detta var i maj och vattnet var iskallt. Efter tre timmars paddlande nådde jag våt och genomfrusen fastlandet. Jag gömde mig i en soptunna tills det blev ljust och fann sedan ett motell, där jag fick låna telefon. Jag ringde till min mamma och hon kom genast med bilen och hämtade mig. Samma dag, innan polisen hann hitta mig, tog mamma och jag båten till Finland. Där stannade vi tills vi genom processande lyckades få tvångsomhändertagandet upphävt av en svensk domstol. Först då återvände vi till Sverige.
Detta är nu mer än tio år sedan. Jag är nu gift och har ett litet barn. De rent praktiska följderna av tvångsomhändertagandet är ju att jag ej fick någon riktig skolutbildning och därför nu måste försörja mig och min familj på okvalificerade ströjobb.
Jag ryser, när jag tänker tillbaka på de hemska åren hos den sadistiske fosterfadern.
Lidköping i augusti 1995
Alexander Aminoff (sign)
STATEN LOVADE ALLA 250.000 KR I ERSÄTTNING- ÖVER HÄLFTEN FICK INGENTING…
Här ett brev från Suzan 2006 samt min konversation om vad som hände henne och som socialtjänsten i Strängnäs kommun hade ansvaret för där man lät barnen far illa några mil från kommunhusets domäner…
Inlägget här skrev jag för länge sedan. Jag fick ett brev från Suzan som hon heter där hon skriver om vad hon tänker då det gäller den ersättning och ursäkt den svenska staten gett henne och hennes gelikar som plåster på de sår samhället förorsakade dem. Egentligen är det en stor skam hur man fortsättningsvis inte hjälper dem som behöver stöd pga. av den tid de fick uppleva i barndomen. Nu kommer den Nya föreningen Samhällets styvbarn i Göteborg att stämma kommuner som vanvårdade barn och som blev utan ersättning av staten därför att de blev inte tillräckligt vanvårdade ewnligt dem som var utsedda dela ut dusörerna.
Suzan här är en del av Strängnäs kommuns medverkan. Jag har skrivit om detta tidigare. Någon större notis om och hur man tog hand om barn även i vår kommun har media inte medverkat till där historiens dimma fortfarande gömmer vad som hände ute i Stallarholmen inte för så länge sedan.
Staten har bett om ursäkt. Men det var kommunerna som administrerade helheten. Kommunerna har inte bett om ursäkt. Man har och gömmer sig bakom staten. Förhoppningsvis borde man lärt sig av historien. Själv kan jag ändå konstatera att staten inte ger alla heller upprättelse av ekonomisk art därför att de säkerligen inte vet eller har klart för sig hur illa det var. Idag nekar man många ersättningar därför att man troligen inte har klart för sig hur detta egentligen var. De sk experterna bedömer. De som fanns med i utredningen och som vet frågar man inte om deras erfarenhet. Själv ser jag att en hel del blir godtyckligt då kompetens inte finns hos de som bedömer vem och vika som ska erhålla de 250 00 kronorna som Suzan här berättar om i ett brev till mig på sin födelsedag idag.
Läs här mitt inlägg år 2006. Läs sedan vad Suzan skriver idag vad hon tycker och känner om både ursäkt och den sk kompensation staten inte ville ge men som ändå blev en realitet efter ett sk politiskt käbbel…
Idag finns det en klarlagd utredning på regeringsnivå som utrett vanvården under tidigt 40 tal fram till åttiotalet inom både barnhem och i fosterhem. Många har intervjuats om hur man blev kränkta och nedvärderade där dom placerades ut av samhället för att få en värdig barndom som blev något helt annat. Här en berättelse från Strängnäs kommun som tilldrog sig i de sk ”Jaktvillan” ute i Stallarholmen där omhändertagna fosterbarn fanns under samhällets vård med kommunens goda minne.
Läs här utdrag ur berättelsen om ”STYVBARNET” som jag fick i ett brev tillsänd till mig för några år sedan…
Suzan berättar:
Mitt liv började på Bö barnhem i Kyrkbyn på Hisingen. Kom sedan till Stallarholmen i Strängnäs där allt för en flicka i elva års åldern inte blev vad man kan vänta sig utav att en flicka skall ha det som barn…
När socialen kom på besök till ”Jakt-villan” i Stallarholmen fick jag ett hagelgevär i pannan med löfte om att han (styvfadern Sture) skulle blåsa utav mig skallen och att jag aldrig mer skulle få se min mamma igen. En gång sade jag till honom att han skulle skjuta för jag brydde mig inte längre om att vi blev misshandlade. Vi hade stora blaffor till blåmärken på kroppen, men trots smärtan så fortsatte vi arbeta i den jävla ”pråmen” som han lät oss bygga, inreda mm. Pråmen var ett tomt skal han hade köpt för att han sedan skulle ta oss ungdomar på båtresa till Västindien!! Var har vi hört detta förut??
Vi var tvungna att gå upp 06:00 varje morgon oavsett dag. Hur många gånger som jag och Alexander fått hammaren i huvudet vet jag ej men efteråt sa alltid Sture: Kolla!! Nu är du väl glad att du bar skyddshjälm!!
Vi hade en sk veckolista. Från måndag till söndag, där det stod våra namn och sysslor vi skulle göra. Denna lista är av samma som vi idag ser på, typ Nanny-jouren på tv. Ryser utav tanken.
Att vi fick jobba hårt var tärande både psykiskt och fysiskt. Speciellt då jag har skolios (sned ryggrad) och hade korsett. Sture tyckte den hindrade mig från att jobba effektivt. Därmed brände han upp den. Han sade att arbetet skulle fixa ryggen. Självklart gjorde den det och min rygg blev allt snedare och jag hade ont i den hela tiden. Läkare var han också? Han kunde minsann allt och lite till…
Sture fick en gång för sig att hans sambo Marianne var otrogen mot honom. En dag packande han in oss, Alexander och mig i bilen där vi spenderade dagar i att förfölja henne runt om i Stockholm…
Sture och Marianne tog med oss till några möten med andra styvföräldrar där de hade konferenser av något slag. Minns ej så noga men dom satt en gång med oss barn och visade en sk. Snuff Movie, där en riktig kvinna trodde hon skulle vara med i en porrfilm. I filmen fick tjejen en påle uppkörd mellan benen som slutligen kom ut i halsen!! Detta lämnade en mörk fläck i mitt unga liv. Varför dom visade oss detta mm har jag glömt och förträngt…
Alexander hade ingen kontakt med sin mamma, men jag hade det. När jag fick ringa till henne hade Sture kopplat en högtalare till telefonen. Om något sades som han inte gillade då bröt han samtalet och jag fick straff. Oftast blev jag inlåst i pråmen där det lilla utrymmet var fuktigt och kallt bland alla verktyg och bråten som fanns där, men så småningom kände jag mig trygg där…
Sture hade en tam Kaja (fågel) som flög fritt i huset och som sket överallt. Det var vi som fick torka fågelskit från morgon till kväll. För att göra det lite roligare och intressant så fick vi 10 öre skiten!…
Varje gång Sture skulle till stan körde han över oss i en båt över till en liten ö där vi oavsett väder fick sitta tills det passade sig att hämta oss. Jag äter inte julskinka längre för det var det enda vi fick med oss en gång till ön när han åkte iväg och var borta i tre dagar. Skinkan var äcklig och gammal. Det vänder mig i kroppen varje gång jag ser en julskinka idag…
En dag hade någon glömt att göra rent i buren hos kaninerna. Ingen visste om att det hade varit en råtta som hade kommit in eller om kaninen själv hade gnagt på sitt ben. Kaninen hade ett stort sår på tassen. Sture hämtade Alexander, och sade att han hade varit här längst och borde ha bättre koll. Han gav Alexander en planka med två rostiga spikar i och sade att han skulle slå ihjäl kaninen. Alexander vägrade. Då tog Sture plankan och slog Alexander över knäna där han vände på plankan i sista stund så spikarna inte skulle skada honom. Sedan tog han plankan med kaninen i öronen, min kanin och slog kaninen så att blodet sprutade i våra ansikten. Jag blev svårt chockad och såg på Alexander där han grät över smärtan han fått då plankan for över knäna. Denna dag förlorade jag något i mig själv. Nu visste jag att GUD hade övergivit mig. Detta påverkade mig mentalt så mitt samvete försvann. Efter detta har jag svårt att känna samvete för vad jag gjort eller så, för att inget kunde mäta sig till detta…
Varje gång soc. kom på besök, vilket inte var ofta, kanske en gång eller två per år, så skrämde Sture skiten ur oss bokstavligt talat. Han tog sitt hagelgevär och tryckte pipan mot min panna och sade att han skulle skjuta ihjäl mig om jag sade något annat än att jag trivdes jättebra. Alexander var tvungen att säga om att han själv ville att Sture och Marianne skulle adoptera honom…
På kvällarna tvingade Sture mig att ligga på hans enorma mage. Jag låg där livrädd och apatisk. Många gånger lade jag mig frivilligt på den, för att söka tröst hos min baneman i tron om att om han gillade mig lite mer skulle han inte behandla mig så illa…
Om jag frös när vi jobbade ute på vintern, speciellt om fötterna ryckte han tag i mig och slet av mig skorna och slog mig med sina stora handflator mot mina fotsulor tills jag skrek av smärta. Han sade att det fick igång blodcirkulationen. Det kanske var sant. Men det borde väl ändå varit bättre att jag fått gå in och värma mig…
Själv sade jag till socialkärringen på allvar om hur jag tänkt ut hur jag skulle ta livet utav mig: Glöm ej att jag var bara elva. Gud hade övergett mig. Idag har jag ännu ärr över mina ögon som syns fortfarande. Ärren fick jag en dag då en utav katterna pissat i sängen. Någon hade glömt att öppna dörren. Sture tog det kattpissade lakanet och gned mig i ögonen så glasögonen sprack…
Sture Svensson är nu död. Av Alexander har jag fått ett vykort ifrån utlandet med nyheten. NU är jag både glad och ledsen över att jag inte fick konfrontera Sture i vuxen ålder, men känner ändå frid i sinnet att kanske Gud ändå straffade honom.
Så skriver Suzan. Själv har jag redigerat en hel del i texten samtidigt som det finns mera i brevet som belyser hur illa barnen som lämnades bort med myndigheternas goda minne behandlades i min egen hemkommun Strängnäs ute i Stallarholmen. Allt är en bekräftelse i raden. Skammen har länge nog sopats under mattan samtidigt som detta skamliga även pågår idag. Detta är en berättelse utav vad små barn kunde få stå ut med. Uppskattningsvis var vi över flera hundra tusen. I nästa år får vi veta mer då utredningen på statlig nivå förhoppningsvis blir klar. Under tiden får vi som vet berätta vad vi vet. Detta här är en del i vår berättelse som hände långt in på åttiotalet…
Om någon minns det sk ”Fallet Alexander” kan man söka och läsa om detta på vebben. Alexander här i denna text är samma person…
Comment from suzan (styhre)
Time: maj 20, 2014, 6:06 f m
Hej,
Detta var och fortfarande är jag!
Mitt liv efter detta har påverkat mig hårt. Kom aldrig ur soc-fällan, Fyller 43 idag 20 maj, tänker att det är helt otroligt att jag ens lever trots många försök att avsluta allt..
Men här e jag kvar, ensam, rädd och utan vänner, barnen (2) mamma mm, lever i ett limbo med soc-ansök varje månad, psykiska problem så som, panik ångest, någon form av ADHD och utan tillhörighet, skuldsatt och hemlös….
Ingen lärde ju mig hur man skulle vara eller göra så jag fick uppfostra mig själv och det har ju gått åt helvete många ggr men ibland gör jag rätt, värst är att mina felbeslut har fått mig att hamna hos Kronofogden men jag visste ej bättre då utan levde från dag till dag o i viss mån än för det sitter så djupt rotat att imorgon kanske ej kommer…
Men jag kämpar vidare för även om dom vände mig ryggen så betyder inte det att jag gör så mot andra och hjälper alla, vilket i sig för med sig mängder andra problem och folk med problem som dragit in mig i skit…de få som finns i min närhet har alkohol eller drog problem, psykiska problem… men det gjorde att helt plötsligt fick jag andra problem med att bli utnyttjad och misshandlad av män och våldtagen, utnyttjad sexuellt från 13 års ålder…(även mkt tidigare i livet).
Men som ni ser e jag kvar och kämpar inte med mina nära o kära vid min sida som alla andra utan fortfarande står jag ensam, kämpandes och vet fortfarande inte varför ingen kämpar vid min sida eller för mig.
Fick ansökan om 250.000 för att jag farit ”illa”. Har ännu inte ej ens fyllt i mitt namn, av enkla anledningen att bara horor och såna man vill tysta tar emot pengar. Allt visar sig detta att jag ej är värt mer om mitt lidande eller liv.
Klart jag behöver pengarna. Men pengar tar ej hand om skulder eller ger mig en lägenhet…
Är jag bara värt 250,000 så kan dom fan i mej behålla dom och jag fortsätter får min ”LÖN” från socialen!!!
suzan
Comment from Krister Lumme
Time: maj 20, 2014, 10:13 f m
Hej Suzan
Känns bra att du hörde av dig. Tråkigt att du inte tar emot pengar om du får dem. Håller med dig om att 250 000 inte kan ersätta vad samhället en gång medverkade till. Det går inte att ersätta en stulen barndom. Ändå kan jag känna att samhället ändå bett om ursäkt. Pengarna ska ses som en verifikation på att man ändå menade allvar i att vad man lät ske inte skulle fått ske men ändå skedde detta. Tycker du ska söka pengarna och ta dem och göra vad du tycker är bäst. Pengarna kan inte köpa dig fri från vad du råkat ut för, men kan ändå göra dig mer oberoende på många sätt.
Själv får jag inga pengar från Sverige då jag växte upp på Åland. Där utreder man hemmet jag växte upp på. Jag kommer att kräva ersättning. Pengarna kan inte ersätta min stulna barndom men det är en verifikation på att man menar allvar med ursäkten om den kommer.
Ha det bra Suzan trots det som är och vad som varit…
