Kategori: Samhällets Styvbarn

Under många år var jag en av dem som drog upp den sk vanvården av barn till offentlighetens ljus. Stulen barndom i debatten tillsammans med föreningen Samhällets Styvbarn vilken jag grundade lär nog många ha läst och inormerat sig om. Allt detta tillsammans med Kent Sänd broder till trubaduren Bengt Sänd som även de fick erfara samhällets svek mot oss som barn. Kent och jag var de mest pådrivande att samhället skulle ta tag i de missförhållanden som vi pekade på hade begåtts där de fortfarande fanns och att samhället måste ta sitt ansvar om barn som far illa där samhället själva är vårdaren.

När jag idag återigen kan läsa i media om att inget egentligen har hänt känner jag mig nedslående och kränkt. Idag skriver utredaren Göran Johansson i en dabattartikel om sveket. Åter kan jag se samma fenomen uppstå i att läsa om hur en ny vanvård av barn återkommer. Idag står politiker tillsammans med ansvariga och upprepar samma lögn man predikade om då man sade att vad som hände under vanvården inte skulle få upprepas. Hur det är i Finalnd och på Åland där jag växte upp återstår att se. Säkerligen kommer det att visa sig lika som i Sverige. Något annat kommer säkerligen att ske då de redan vid klarläggandet av deras vanvård visade det sig att man misshandlande barnen de skulle vårda frekvent samtidigt som de hyklande bad om en ursäkt lika tom en som en påse.

Vi som växte upp i samhällets vård för femtio år sedan känner förtvivlan och vanmakt mot samhällets hyklande om att man ska ta hand om de barn som hamnar i utanförskap. Jag själv är rasande inför vad jag åter får ta del av om och hur barn fortfarande blir utsatta för godtycke, nonchalans, ointresse, slarv, inkompetens, och låt – gå mentalitet. Jag har mött människor som genom samhällets försorg och underlåtenhet hamnat i livslånga utanförskap. De har ställts utanför utbildning och arbetsmarknad där de sedan fått ärva sociala och medicinska handikapp tillsammans med drogberoende och kriminalitet. Det ultimata idag är den kriminaltiet som samhället gödit under många år och som idag visar sig i all sin prakt med skjutande och mördande ute på gator och torg. Idag kan man återse hur barn som placerats i fosterhem och i HVB hem utan insyn kan förnedra barn de har samhällets uppdrag i att vårda. Allt framstår åter i ett liv med psykologisk social och ekonomisk misär som en konsekvens av utanförskapets trauma.  Många av oss som blev vanvårdade av samhället har trotts eländet visat en imponerande förmåga till överlevnad. Trots usla förutsättningar för ett självständigt och värdigt liv har många av oss sk vanvårdade ändå haft kraften att uppfostra egna barn som på egen hand upprättat relationer, sysselsättning och arbete utan att tappa fotfästet.”

Mänskligt lidande kan aldrig värderas i pengar. Ansvaret för bristande tillsyn är samhällets. Om vi ska undvika liknande händelser i framtiden behöver ta med vad som tillhör de vanvårdades historia. Gemensamt måste vi skaffa oss kunskap och erkänna det som hänt. Vi måste lära oss reflektera och resonera kring de värderingar som resulterar i de övergrepp som sker. Egna och gemensamma tillkortakommanden måste vi se i vitögat.

Vad som behövs är en gemensam kunskapsbyggnad kring de missgärningar som framkommit i den så kallade Vanvårdsutredningen. Jag anser att vad behövs är granskningsinstanser tillsammans med politisk och mänskligt ansvar för att förebygga dagens vård så att en attitydförändring kan komma till stånd på bred och djup front i samhället. Inte som det är idag där man lägger ord på trave vilket visar på att mänskan lär sig aldrig samtidigt som man ser sig själv främst framför andra.

DN Debatt. ”Sverige svek barnen då – och vi sviker dem än i dag”

De som senare i livet vittnar om vad de utsattes för i barnavården, som på Eolshäll, har gjort en samhällsinsats för framtiden, skriver artikelförfattaren. Foto: Sofia Nahringbauer

DN DEBATT 11/6.

Vanvårdsutredningen chockade Sverige 2011. Hundratals personer vittnade om hur samhället brustit som förälder, och samhället svarade ”inte mer”. Så blev det inte. DN:s granskning kring pojkarna på Eolshäll visar än en gång att den naivitet och låtgåmentalitet som då gällde i kommunerna består, skriver Göran Johansson, som ledde utredningen.

Historien är full av skrämmande exempel på vad annars hyggliga medkännande samhällsmedborgare och familje­medlemmar kan utföra mot andra människor – under hot, i krig, genom grupptryck, eller för att de befunnit sig i sammanhang där detta varit möjligt. Det gäller exempelvis i fängelser, koncentrationsläger, internatskolor, pojkhem och fosterhem.

Inte av något annat skäl egentligen än att de kunde, att det inte var någon som såg vad som hände och sa stopp.

Jag ledde Vanvårdsutredningen 2006–2011. Över 900 personer bidrog med sina berättelser, och utredningens rapporter innebar ett chockartat uppvaknande för Sverige. Samhället hade brustit som förälder. Barn togs om hand för att skyddas, men intervju­personerna vittnade om en vardag i fosterhem och institutioner som visade på motsatsen.

Skyddslösa barn utsattes för övergrepp som inte ens en människa med mörk fantasi kunde föreställa sig.

2011 stod representanter för riksdag, regering, kommuner och landsting i Stockholms stadshus och lovade att ”göra allt vad som står i vår makt” för att vanvården inte skulle upprepas. De drabbade fick en ursäkt för att de under samhällets vård inte skyddats mot övergrepp och försummelse.

Skyddslösa barn utsattes för övergrepp som inte ens en människa med mörk fantasi kunde föreställa sig.

DN:s reportageserie om pojkarna på Eolshäll beskriver situationen något decennium efter den tid som merparten av Vanvårdsutredningens intervjuade har berättat om. Också här finns beskrivningar av övergrepp mot unga pojkar som är plågsamma att ta del av och svåra att förstå. Reportageserien visar också att övergrepp inom den sociala barnavården har skett långt fram i modern tid.

Under senaste decenniet har vi fått nya rapporter om övergrepp, den senaste från World childhood foundation och Barnrättsbyrån (mars 2023) som granskat Statens institutionsstyrelses ungdomshem. Det finns också rapporter om missförhållanden i familjehem och hem för vård eller boende (hvb).

Journalisten Björn af Kleen och utredarna i Vanvårdsutredningen trängde igenom arkivmaterial och lyssnade på berättelser. Förhoppningen var att bidra till att övergreppen inte upprepades.

För att få hjälp med att bearbeta de barndomsminnen som aktualiserats hade alla intervjuade i vår utredning rätt till åtta samtal med psykoterapeut efter intervjun. Cirka 20 procent använde den möjligheten. Också utredarna hade under de sex år Vanvårdsutredningen pågick tillgång till psykologiskt stöd, för att orka lyssna, systematisera och beskriva.

Min roll som särskild utredare var att stå på benen, stödja medarbetarna och få oss att orka fram till ett slut­betänkande. Det var det tuffaste arbete jag haft under 40 år i offentlig tjänst. Det påverkade mig på ett sätt som jag då bara kunde ana.

Vanvårdsutredningen präglades av de intervjuades lidanden under samhällsvården och uppdraget att rapportera. För många var det första gången de berättade för en utomstående om lidanden i barndomen.

Det var det tuffaste arbete jag haft under fyrtio år i offentlig tjänst. Det påverkade mig på ett sätt som jag då bara kunde ana.

I utredningen ställde vi ofta frågan: ”Vad tror du hade krävts för att du skulle ha berättat vad du blev utsatt för?” Ett av svaren vi fick var: ”Jag skulle ingenting ha sagt, även om jag blev torterad och hotad till livet eller för den delen ha blivit lovad guld och gröna skogar.” Men vi hade också exempel på hur barn och ungdomar berättat för lärare, fosterbarnsinspektörer, socialarbetare och poliser.

Ingen trodde på dem.

De som i vuxen ålder har berättat för journalister och utredare om vad de utsatts för som barn har gjort en insats för att övergreppen ska minimeras i framtiden – en samhällsinsats.

Vanvårdsutredningens rapporter beskriver riskfaktorer i samhällsvård av barn. Det handlar om bristande insyn, isolering, brist på kunskap och utbildning, ledarskap och organisation, utebliven tillsyn och handledning.

Om kommunerna aktivt arbetar för att minimera riskerna i samhällsvård av barn så minimeras övergreppen. Det gäller också att låta barnen få komma till tals. Kort sagt handlar det om en medveten och reflekterad praktik, om kvalificerad närvaro i barnens tjänst.

I Vanvårdsutredningens delrapport (SOU 2009:99) konstaterade jag att den sociala barnavården inte hade följt lagar och rekommendationer under lång tid. Det hade brustit i det praktiska arbetet. Under tidigt 1900-tal verkade barnavården ha en större medvetenhet om riskerna i samhällsvården, men medvetenheten tycks genom decennierna ha ersatts av en släpphänt godtrogenhet när det gäller kontroll och uppföljning.

De här barnen fick utstå övergrepp och försummelse i samhällets regi och detta är den stora etiska och moraliska skillnaden jämfört med brott som begåtts mot barn av enskilda personer. Det motiverade den upprättelseprocess som regeringen senare tog initiativ till.

Kan man lita på att kommuner, regioner och stat gör allt som står i deras makt för att förhindra att övergrepp och försummelser inte upprepas i den sociala barnavården? Mitt svar är nej.

Hur många kommunpolitiker eller anställda i socialtjänsten minns löftet från upprättelseceremonin i Stockholms stadshus?

Tillsynen från statens sida har flyttats från länsstyrelserna till Inspektionen för vård och omsorg. Det gav hopp om högre kompetens och större självständighet jämfört med tidigare.

Men hur är det med kommunerna, har de prioriterat sin individ- och familjeomsorg? Är uppföljningen av familje­hemsplaceringar verkligen bättre i dag? Jag vill hävda att den naivitet och låtgåmentalitet som tidigare gällde i kommunerna och som vi dokumenterade i Vanvårdsutredningen består. Hur många kommunpolitiker eller anställda i socialtjänsten minns löftet från upprättelseceremonin i Stockholms stadshus?

Med Vanvårdsutredningens rapporter tvingades vi acceptera den smärtsamma sanningen att samhället misslyckats som förälder. Som före detta statlig utredare tvingas jag konstatera att det offentliga minnet är kort. Merparten av Sveriges kommuner prioriterar inte utveckling av individ och familjeomsorg.

Risken för övergrepp i samhällsvård av barn kvarstår.

Idag gick jag igenom vad jag lagt ut på min hemsida innehållande arkiv mm. Under åren har det blivit en hel del jag skrivit om och som jag dokumenterat under åren. Det största jag har minnet är utredningen av barnhem som jag tog initiativ till då jag skrev till regeringar i Finland Sverige och Åland om att man måste utreda frågan vilket även gjordes.

Idag när jag åter läste igenom den finska utredningen kan jag inte förstå hur man lade manken till och sopade allt under mattan som om inget hade hänt. Skamligt är det hur man i Finland utredde barnmisshandel med att endast be om ursäkt till dem man misshandlat utan att ge dem upprättelse i form av en betygande ersättning för våldet man lät samhälle utöva mot försvarslösa barn och ungdomar.

Jag har uttalat ett antal gånger att vad de gjorde i Finland var att de pissade på oss när vi var små. När vi nu är vuxna och har stämpeln i ansiktet och ärr i på kroppen efter den misshandel man utövade belönade man oss med att pissa på oss en gång till. Själv känner jag hur stanken och urinen från det finska samhället ständigt strilar på mig ännu idag. Jag vet och känner hur jag som försvarslöst barn erhöll förnedringens timmar alla de år det finska samhället vårdade mig som en värdelös individ under uppväxtåren. Ännu idag anser den finska politikerkåren av idag att allt är helt i sin ordning där de fortfarande står och pissar på oss.

Stryk är ett allmänt begrepp som inte definieras noggrant i intervjuerna; vanligen används det för att beskriva ett kroppsstraff som utdelades med ett föremål eller med handen på ryggen eller bakdelen. Det är uppenbart att stryk var en allmän uppfostringsmetod på barnhemmen. På barnhemmen var det vanligen barnhemmets föreståndare eller föreståndarinna som gav stryk och straffet utdelades i föreståndarens rum, vilket gjorde att det fanns mera auktoritet bakom straffet. Som redskap användes exempelvis ris som barnet självt hade hämtat från skogen, en rotting, ett bälte eller annat spö – i värsta fall, såsom på ett visst barnhem, blötlades riset i lutvatten, för att såren skulle svida och läkas långsammare.

[V]i hade tre kilometer att gå till skolan och hon [föreståndarinnan för barnhemmet] gav en exakt tid, det var en halv timme man hade på sig att komma hem, tre kilometer, om du inte var där halv tre, så kom föreståndarinnan emot dig i dörren och det första hon sa var att du får ris och jag hämtade ris och det blötlades först i lutvatten och sen det där fick jag på bara baken och det där, ju mer man skrek desto mer ris fick man. Men sen efter det så fick man stå i en mörk skrubb, en mörk skrubb från en till två timmar och stå och fundera djupt på sina synder. Och det här, det här är en av de här sakerna och det upprepades alltid, då visste man nästan att nu har jag igen kommit för sent från skolan och det här upprepades. Jag vet inte då om man blev apatisk på nåt sätt, eller man visste nästan redan att ta ris med sig då man kom.

(Man, född 1945–49)

Straff som utdelades i föreståndarens eller föreståndarinnans rum hade ett tydligare orsak-följd-förhållande än det övriga våldet. Trots att barnen ibland fick stryk för små förseelser, var det ändå ett straff där det stundvis fanns några slags regler och gränser.

Straffet som utdelades i föreståndarens eller föreståndarinnans rum kunde upplevas som otroligt smärtsamt, men i berättelsen framstår det vanligen som ett tydligt straff. Däremot var smällar med handflatan, en våt handduk eller de luggningar som många berättare nämner inte nödvändigtvis straff för någon viss förseelse, utan skedde sporadiskt, hejdlöst och nyckfullt. En berättare som höll skeden fel vid en måltid fick ett så hårt slag på fingrarna, att en nagel lossnade.

Kroppslig aga förbjöds på barnhemmen på 1950-talet. Ifall kroppslig aga användes trots förbudet i modellreglementet, måste det handla om en straffbar handling. Ifall barnhemmets reglemente inte gav rätt att aga, kunde man använda så kallad ”privaträttslig tukt”. (Talvitie 1952, 63.) Med det avsåg man att orimlig aga av ett barn var förbjuden i enskilda hem. Agan var orimlig om den som skulle agas fick en större kroppsskada än ringa.

I intervjuerna framkommer det situationer, där alla barn fick ett våldsamt straff. Så här berättar exempelvis en kvinna som minns händelserna på ett barnhem på en landsbygdsort på 1940-talet.

Kvinna: Nej, nej, vi hade en egen gemenskapskänsla i barngruppen, så ingen sa nånting. Hellre fick vi stryk, alla.

I: Vad slog dom er med?

Kvinna: En sån som man piskar mattor med. En sån. Och det där, jag tyckte att det var laddat ännu som barn det också, jag har berättat för mina egna barn också, att vi stod i kö. Och alla ville ha första platsen, så att man skulle slippa därifrån. Sen retade vi de andra, att ni har det fortfarande framför er, och riktigt irriterade varandra dessutom. Sen när… [skratt] Och det där, det var alltid högtidligt att få förstaplatsen. Och sen slog de tills man slutade gråta. Så länge slog de oss.

I: Tills ni slutade gråta?

Kvinna: Ja, tills gråten upphörde. Det gjorde ont, de första slagen gjorde ont, vi började gråta. Men medan man grät sa dom att ”Kommer den än?”

I: Så då man kunde hålla tillbaka gråten slutade de slå?

Kvinna: Jo, jo.

(Kvinna, född 1935–39)

Ett kollektivt straff kunde också öka våldet mellan barnen och det våldet kan jämföras med mobbning i skolan i dag. Följande berättelse är från ett barnhem i Helsingfors i slutet av 1950-talet.

Men där [på barnhemmet] fanns det ingen egentlig aga, kroppslig aga, annat än att det var en gängstryk-mentalitet, om man gjorde nåt elakt, som de [vårdarna] inte tyckte om, till exempel förde oväsen efter att det skulle vara tyst eller inte uppförde sig vid matbordet eller nåt annat, så kunde alla bli utan efterrätt eller motsvarande, och då i nån korridor sen fick man uppleva hur det är och det var egentligen ännu värre än det som vuxna delade ut, eftersom det där, den psykologiska biten var ganska stark, det slutade inte med att man fick ordentligt med stryk en gång, utan det fortsatte tills de fick en annan syndabock, då lättade det litet. Så på det sättet, det var ganska lätt för vårdarna att få till stånd en sån situation. Och de fick nog effektivt typen att vara tyst, vem det än var.

(Man, född 1950–54)

På en del barnhem använde man straffmetoder som orsakade långvarig smärta eller i övrigt lämnade djupa spår. Ett barn som uppförde sig illa kunde få stå isolerat i ett hörn, men straffet blev värre om barnet var tvunget att stå med händerna upp. Centralförbundet för Barnskydd utredde barnhemmens bestraffningsrutiner år 1972. Även i vår utredningen framkom det att barn fick sitta vid en viss straffplats, en så kallad ”skampåle”. (Lastenkotien sisäinen toiminta, 1972, 99.)

Många av de starka levande minnena av bestraffningar gällde måltider och tvångsmatning: på barnhemmet var barnet tvunget att äta maten och om barnet spydde på tallriken var barnet på vissa ställen också tvunget att äta spyorna. Upplevelserna av tvångsmatning framkommer också i den undersökning som gjordes under ledning av Veikko Piirainen år 1962 (Piirainen 1962, 16). Att äta upp allt på tallriken ofrivilligt kan anses som en del av matuppfostran under lång tid, inte bara inom vården utom hemmet, men tvångsmatning av egna spyor är helt klart vanvård. Metoden användes inte bara under mitten av århundradet, utan framkommer också i barnhemsupplevelserna vid övergången från 1970- till 1980-talet.

Om man ville ha mera mat eller började ta tag i exempelvis köttbullssleven, så fick man en smäll på fingrarna, man fick inte ta på eget initiativ. Och alla var tvungna att äta, inte bara smaka, utan man var tvungen att äta upp allt på tallriken, när maten hade lagts upp. Och om det var äckligt, så kändes det åtminstone som att de lade upp mycket och om den var god, så lade de upp litet. Det var såna trakasserier. Inte alla, där fanns också trevliga vårdare, men vissa. Och jag har också ätit spyor av tallriken, då man var tvungen att dricka ett glas surmjölk och jag hatade surmjölk. Jag försökte envist dricka det, men då det inte gick ner och jag spydde, så då åt man maten blandad med spyor av tallriken. Och det hände många andra också, helt samma sak. Jag spydde en gång vid julbordet. Det var nån underlig plommonkvarkefterrätt. Allt kom på tallriken och… sen åt man mat blandad med spyor av tallriken.

(Kvinna, född 1970–74)

De stränga mattiderna hörde till reglerna och om barnet blev ens litet försenat fick det ingen mat vid den måltiden och eventuellt inte heller vid följande måltider. Mängden mat ransonerades också noggrant. På vissa ställen var straffen helt nyckfulla och metoderna närmade sig sadism. På ett barnhem satte man nässlor i barnens byxor under måltiden. Systrar som växte upp på det barnhemmet kommer också ihåg andra straff:

Kvinna 2: Och [Kvinna 1] var en gång tvungen att dricka smutsvatten, då hon var på gården och man aldrig fick gå in, fast man var kissnödig eller törstig eller vad som helst så fick man inte gå in. Vet du att vi satt på gården då det var juni, klockan åtta satt vi och väntade på var solen skulle skina. Utan ärmar och shortsen på, du får inte sätta på långärmat, då det står i almanackan att det är sommar. Där satt vi i sluttningen och väntade på var solen skulle visa sig först, så att man kunde hålla sig varm. Och förstås fick man aldrig gå in. Inte på toaletten eller annars heller. Hon var hemskt törstig och drack ur en pöl. [Vårdare 1] såg det eller vem som råkade se det och då det blev matdags så hade de hällt smutsvatten i [Kvinna 1]:s vattenglas och hon satt där sen så länge… inte gick hon med på att dricka. ”Du sitter tills du har druckit upp det”. Nå hon drack inte. Sen slutligen, för att slippa därifrån så drack hon det. Sen först fick hon stryk då hon drack det.

Kvinna 1: Inte får man dricka smutsvatten.

Kvinna 2: Nej, smutsvatten dricker man inte. Först måste hon sitta så länge…

I: Helt nyckfullt.

Kvinna 1: Helt! Det är det jag menar, man visste inte reglerna.

(Kvinna 1, född 1955–59 & Kvinna 2, född 1955–59)

Den kroppsliga agan kunde vara nyckfull och för de flesta som upplevde våld var den också fortgående. Det var inte bara barnhemmets föreståndarinna eller vårdare som använde våld, utan också andra barn. Även våldet mellan barnen var fortgående och delvis okontrollerat. Våldet mellan barnen var starkt förknippat med psykiskt våld: det handlade om rangordning inom gruppen, makt, att använda uppnådd makt och att behålla sin ställning. Våld mellan barnen förekom särskilt på skolhemmen. På barnhemmen nämns slagsmål mellan barnen och de äldre barnens makt över de yngre, men berättelserna om egentliga strider gäller främst skolhemmen, som behandlas i följande underkapitel.

Förändringen över tid kan i intervjuerna skönjas som en tydlig minskning av det fysiska våldet på barnhemmen in på 1970-talet, då våldet ersattes med isolering och egenvårdarsystemet utvecklades. De tidsmässigt äldsta berättelserna om barnhemmen i intervjumaterialet inkluderar oftare aga som utfördes av vårdare än de senare barnhemsberättelserna från 1970-talet. Däremot kan man inte skönja nästan någon förändring över tid i formerna av mobbning och våld mellan barnen: enligt intervjuerna retade de större barnen de mindre lika mycket på 1950-talet som på 1970-talet. Det var snarare så att de yngre intervjuade personerna minns psykisk manipulation och våld som utfördes av jämnåriga bättre och mera ingående än de äldre intervjuade. Det kan för sin del också bero på att vårdarna inte längre brukade så mycket våld.

Ibland rördes hierarkin mellan barnen på barnhemmen på ett mycket brutalt sätt samman med vårdarnas maktutövning. På ett visst barnhem på 1970-talet var det en flicka som höll makten under många år och hennes status som två av vårdarnas favorit gjorde att hon kunde behålla makten. På detta barnhem fortsatte även det fysiska våldet som vårdarna utövade längre än vad som vanligen nämns i intervjumaterialet.

Det var sällan som hela personalen deltog i våldet, det räckte med en eller några anställda. På det barnhem som får fungera som exempel upprätthöll två av vårdarna sina våldsamma bestraffningsmetoder bland annat genom att sparka barnen. Den intervjuade som berättade om sina upplevelser kallade den ena av vårdarna ”träskotanten”, på grund av sparkarna som hade fäst sig i minnet. Våldet mellan barnen fokuserades kring en flicka som hade makten. Hon kontrollerade de andra barnen och fick dem att göra saker för henne. Berättaren var ett av ”härskarflickans” offer i flera år. Vårdarna märkte inte eller lät bli att märka det långvariga psykiska och fysiska våldet.

En gång gjorde hon [flickan] så, de hade igen varit där i rummet, och jag gick ut och satt på trappan och funderade över vad som ska hända härnäst. Nå hon kom bakifrån och fyra andra glin efter och tog mig om axlarna och drog mig till stranden. Den platsen låg vid sjöstranden. Hon gick till strandvattnet och kastade mig med huvet före i vattnet och masserade håret i sand- och lergyttjan. Så lyfte hon upp mig och började säga ”prinsessa trasselhår” och sen sparkade och spottade och slog och knuffade de allihopa. Alltså helt, det var prygel. Och sen bara, nå det var säkert då jag fick en sån skyddsmekanism, så jag låg bara där och var liksom nån annanstans. Jag föreställde mig att jag var nån helt annanstans, eftersom ju mera jag hade gjort motstånd, desto mera skulle de ha gett tillbaka. Nå, det var en riktigt het sommardag och då de slutade så måste jag byta kläder, jag var helt våt. Och sen satte jag på långärmat och långbyxor så att tanterna inte skulle se märkena, eftersom jag ju fick blåmärken. Sen gick jag ut då den här [vårdaren] [- -] frågade vad de hade gjort med mig, varför jag hade långa kläder då det var så hett och varför jag hade gråtit. Då snyftade jag bara fram, att jag säkert var sjuk och gick in i skogen och grät och då, där började säkert min självmordsönskan, att jag bara skulle dö bort.

(Kvinna, född 1970–74)

Det godtyckliga våldet är förknippat med det psykiska: när våldet kan komma när som helst och av vilken orsak som helst, skapar det en atmosfär av rädsla, som påverkar barnets välmående. En skrämmande och hotfull stämning byggdes även upp på andra sätt på barnhemmet. Förutom hot om bestraffningar och våld hotade man med skolhem, dit barn som uppförde sig illa skulle skickas. Tämligen ofta berättar de intervjuade om en tryckande och strängt religiös atmosfär, som de personer som ledde barnhemmet skapade. Att delta i religiösa möten var obehagligt, men även skrämmande.

Minnena från barnhemmen inkluderar ofta upplevelser av psykisk förödmjukelse och underkuvande. Redan att avstå från sina egna kläder och klä sig i anstaltens vadmalskläder kunde kännas förödmjukande. Många olika sätt att skämma ut barnet inför de andra barnen, exempelvis genom att förringa barnets förmågor och regelrätt kritisera utförda uppgifter, har stannat smärtsamt kvar i minnet. Även ojämlikheten upplevdes som en förödmjukelse: ibland fick bara en del av barnhemsbarnen julklappar och ibland delades gåvorna från mamma ut till alla barnen. En del upplevde också att de fick kroppsstraff oftare än andra och av mindre orsaker – bakom låg vanligen livlighet, som man försökte hejda genom stryk. Även förbud mot att delta i en utflykt, som alla de andra barnhemsbarnen fick gå på, har lämnat spår av förödmjukelse.

Isoleringsstraff var vanligen kortare på barnhemmen än på skolhemmen. Dessutom fanns det vanligen inget egentligt arrestrum, utan barnet isolerades på en lämplig, låsbar plats, såsom en klädskrubb, mörk skrubb eller annat motsvarande utrymme. Enligt intervjuerna användes isolering på barnhemmen några timmar åt gången, på sin höjd över natten. Ibland förekom annan förödmjukelse i samband med isoleringen, såsom att vänta utan byxor.

Jo, de här var ganska hårda, bland annat jag fick utstå, jag var då kanske åtta år, jag var sju eller åtta år. De tog bort pyjamasbyxorna, alltså jag hade bara själva blusen, vet du? Och för en så ung pojke är det ju, det var grymt. Och jag var tvungen att gå ner från övervåningen till matsalen på undervåningen i den utstyrseln.

(Man, född 1945–49)

En del av berättarna har hemska upplevelser av hur de blev kvarglömda i isoleringsutrymmet på barnhemmet.

Det var stövelskåpet. [skrattar till] Ett sånt med lås, där man inte kunde komma ut från insidan. Det vill säga, det var ett litet skåp under en trappa, det minns jag att det var under en trappa, och köket var under. Och då jag var tvungen att vara där på veckoslutet så att jag inte kom ut, så förstås var jag tvungen att kissa, och jag gjorde det i en stövel. Och sen var jag tvungen att göra mig av med det nånstans, så att jag inte skulle få en åthutning, och då slog jag det, då det fanns såna värmerör som gick där, så slog jag det vid foten av värmeröret. Och köket var under [skrattar till] och det droppade in i köket och då blev det livat.

(Kvinna, född 1950–54)

Jag kan ju… där fanns ju en potatiskällare nere i källarn. Där satt jag många, många kvällar. Vinter som sommar. Och en gång så glömde dom bort att jag satt där, det var vinter, jag höll på att frysa ihjäl i den där jävla källarn. Ovanför den där potatiskällarn låg deras sovrum, där låg dom själva med sin familj när jag fick sitta nere i källarn för att jag hade, jag hade…jag var ganska livlig så ja kunde inte sova så jag sprang ju runt där uppe på, å lite småbråka å så där va när vi sku sova å då blev straffet ”i potatiskällarn”. Där fick jag sitta. Å ja fan tänkte ju frysa ihjäl en gång. Å jag somna på den där jävla potatishögen.

(Man, född 1945–49)

Rapporter i World:

Mycket har jag skrivit om hur kommuner runt om i landet vanvårdade sina barn. Vad som hände kommer jag att fortsätta berätta så länge jag lever. När man tillåter att misshandla och nedvärdera barn skall man straffas och ställas till ansvar. Ett närmast hyckleri var det då samhället högtidligt med Drottning och Talman vid Upprättelse ceremonin i Stockholm uttalade att vad som hänt inte mer skulle få hända händer detta dagligen. Barn far fortfarande illa inom institutionsväggarna och fosterhem där de forna barnhemmen har ersatts med dagens HVB−Hem. 

Jag var en av de mest pådrivande som såg till att vad som hände runt om i landet om och hur samhället vanvårdade barn och att allt detta kom upp till allmänt beskådande. Då detta begav sig fick jag massor av brev och telefonsamtal från många av dem som vanvårdades och blev kränka med socialnämnds politikers goda minne som de aldrig erkände lika lite som de kommenterade vad de själva var med och beslutade om. Till några av dem ställde jag frågan om varför man lät barn misshandlas med deras goda minne. De flesta försvarade sig med att det var så. Det var i tiden som var. Några gick med näsan i vädret och ifrågasatte vårt engagemang för att ersättning skulle utgå till dem som drabbats. Detta med anledning av att de hade svårt för att acklimatisera sig till en vuxenvärld som nedvärderande hade kränkt och piskat dem som barn där inte kunde försvara sig. Mera rätt. De stal barndomen av dem. Även politiker i Strängnäs kommun där jag fanns som socialnämnds politiker i över tio år gick med näsan i vädret. Berättelsen  bevittnar beslut som togs i Strängnäs socialnämnd där de sedan placerade barn hos människor som idkade våld och hot mot de barn de skulle ta hand om men som de valde att kuva och förnedra.

Ersättnings nämnden fick 1,2 miljarder att fördela till vanvårdade barn som samhället skulle vårda men som de valde att misshandla för femtio år sedan. Pengarna är fördelade. Halva summan blev kvar. Det blev en förnedrande utredning för många som nekades ersättning där de hade utsatts för vanvård. Så många som 54 procent av de som sökt ersättning för att ha blivit utsatta för övergrepp och vanvård på barnhem och fosterhem fick ingen ersättning. Symtomatiskt uttalade man från ersättnings nämnden. ”Citat”. ”De som blev utan ersättning blev inte misshandlade tillräckligt…?

Här en berättelse av en som inte blev misshandlad tillräckligt i Strängnäs kommun. Jag har rättstavat och redigerat brevet hon skrev. Hon blev inte misshandlad tillräckligt enligt ersättningsnämnden. Därmed blev även hon utan ersättning samtidigt som hon i brevet skrev att hela utredningens resultat var ett politiskt hyckleri …

Här är hennes berättelse:

Jag är född 1969. Som litet barn bodde jag med mina föräldrar i en vacker villa på Lidingö, en av Stockholms allra noblaste förorter. Min mamma har bott i många olika länder och talar många språk och är själv uppfostrad tvåspråkigt och det gjorde hon nu med mig också. Mamma och jag talade omväxlande engelska och svenska med varandra och hade en hel del lustiga lekar och rollspel omkring tvåspråkigheten. Överhuvudtaget hade mamma en obeskrivlig fantasi och berättartalang. Ingen kunde berätta sagor och historier som hon; inte så konstigt förresten, för mamma var till yrket free-lance-journalist. Jag var enda barnet och genom att mamma sysslade så mycket med mig och berättade och talade med mig om så mycket intressanta saker, så var jag i många avseenden långt före mina jämnåriga. Därför flyttades jag från klass 2 uppåt till klass 3 mitt under läsåret. Jag hade visserligen en del lekkamrater, men i skolan tyckte jag ofta att mina jämnåriga klasskamrater var barnsliga och okunniga och de tyckte förmodligen att jag var lillgammal så jag blev ofta mobbad i skolan. Men det störde mig inte allt för mycket; jag trivdes bra i mitt eget sällskap. Jag gick gärna på upptäcktsfärder ensam i omgivningarna och var enormt nyfiken på allt i omvärlden. Och det var under sådana strövtåg, som jag upptäckte flipperhallarna. Hela atmosfären i dessa spelhallar fascinerade mig och jag kunde stå i timmar och titta på spelarna. Att spelhallarna utövade dragning på mig är jag ju inte ensam om; den egenskapen delar jag med många både barn och vuxna och därpå bygger ju den miljardindustri som flipperhallarna utgör.

Jag var då i tioårsåldern. Jag upptäckte snart också att det fanns ännu större och intressantare flipperhallar inne i Stockholms innerstad och åtskilliga gånger for jag på egen hand med tunnelbanan in till Stockholm och hängde på flipperhallarna där. I den spännande atmosfären glömde jag tid och rum och när jag inte kom hem på avtalad tid blev mamma naturligtvis mycket orolig. Nu när jag själv är förälder kan jag fullt ut förstå hennes oro. En gång letade polisen upp mig i en flipperhall och körde mig hem. Detta fick socialmyndigheterna veta.

Det var planerat att mamma och jag skulle tillbringa en längre tid i Sydamerika eftersom mamma skulle vara på en reportageresa där. Jag var redan avanmäld från den svenska skolan och anmäld till en svenskspråkig skola i Sydamerika och gladde mig mycket åt resan och den nya skolan. Men min sista skoldag, jag var då tio och ett halvt år, kom två poliser och två socialarbetare till skolan där jag gick och helt sonika hämtade mig. En av poliserna har berättat för min mamma, hur han tyckte synd om mig, när jag försökte fly och hur jag grät. De förde mig till Karolinska sjukhusets barnpsykiatriska klinik, där jag spärrades in. Personalen där, både läkare och annan vårdpersonal, var så konstiga och svårt störda människor med ett fullständigt obalanserat sätt och uppträdande. Jag var så skrämd att jag en natt blev sängvätare – jag som aldrig, aldrig tidigare i mitt liv varit det.

Jag var dödsförskräckt över detta barnfängelse, som jag hamnat i och förstod att min enda chans var att försöka fly. Dörrarna var ju låsta, men efter någon vecka i barnfängelset fann jag en möjlighet att klättra ut genom ett fönster och sedan klättrade jag tre våningar ned på åskledaren. Mamma visste vilken fara vi båda svävade i, så vi for tillsammans till Finland för att komma ifrån de svenska socialmyndigheternas trakasserier. Här sökte mamma upp en barnpsykiatrisk klinik, för att av en finsk barnpsykiater få ett intyg på att jag inte alls behövde psykvård. Men efter två dagar på kliniken i Finland kom det plötsligt två socialarbetare och två sjukvårdare från Sverige och tog mig till fånga och förde mig tillbaka till Sverige. Efter några veckor på ett barnhem fördes jag till ett fosterhem på en ö i Mälaren och här började nu för mig ett nära fem år långt martyrium.

Redan efter första timmen fick jag stryk av fosterpappan, Sture Svensson, då han trodde, att jag gjorde deras hund illa. I själva verket var det så, att jag lekte med hundens pip docka och då lät det vid ett tillfälle som om hunden tjöt till.

Det här fosterhemmet bedrevs av Sture Svensson, en man med ett långt straffregister, och hans älskarinna. De fick skyhöga summor av socialmyndigheterna för att ta hand om ett antal barn och tonåringar med olike former av störningar. När jag kom dit, fanns där två tjugoåriga pojkar, som var knarkare. Som mest fanns det totalt fem fosterbarn samtidigt hos Sture Svensson, bl.a. prostituerade, biltjuvar, knarkare samt våldsungdom. Jag var livrädd för dem och deras oberäkneliga beteende. Men allra mest rädd var jag för fosterfadern Sture Svensson. Han var stor och kraftig och fullständigt obehärskad och fick våldsamma raseriutbrott och då gav han sig på och slog mig och de andra fosterbarnen. Jag fick örfilar och sparkar och slag med handen och med käppar och diverse andra föremål, som fanns till hands. En gång misshandlade han mig med en stålwire så svårt att jag än i dag har ärr efter misshandeln. 

Fosterhemmet låg ensamt på en ö i Mälaren och jag tilläts aldrig lämna ön. Jag fick inte heller gå i skolan. Jag var ju bara tio år, när jag kom dit, och fortfarande skolpliktig, men det brydde varken fosterfadern eller socialmyndigheterna sig om. Jag fick inte gå i skolan, för man var väl rädd för att jag skulle rymma på väg till skolan. Tidvis kom några timmar i veckan en lärare till fosterhemmet och undervisade mig privat. I stället för att gå i skola måste jag hela dagarna och till sena kvällen arbeta hårt, diska, tvätta, städa, laga mat och hjälpa till att sköta husdjuren. Inte nog med detta, utan jag tvingades också till arbete ombord på fosterfaderns skepp, t.ex. att bära barlast, alltså järntackor av otroliga vikter. I och med att jag var så ung och bar dessa tunga saker, så har jag ännu idag besvär av min rygg; så svårt vid några tillfällen, att jag blivit tvungen att ligga i två dagar. Totalt har jag varit med om att bära ombord c:a 80 ton barlast med vanlig handkraft.

Under alla dessa fem år undersöktes jag aldrig av någon läkare och fick aldrig någon tandvård. Nu vet jag varför. Socialmyndigheterna hade förfalskat mitt namn och mitt personnummer och jag kunde ej visas. Jag levde mitt liv inkognito! När jag fick problem med en tand, tog fosterfadern helt enkelt en hovtång och drog ut mjölktänderna. Och när jag fick vårtor på fötterna, skar han bort dem med ett rakblad.

Efter några år blev fosterfadern osams med sin älskarinna och hon flyttade därifrån och nu blev förhållandena i fosterhemmet om möjligt än värre än förut.

Exempel på psykisk och fysisk tortyr jag fick utstå: En gång, då en katt lyckats smita in i ett rum och urinerat i en säng, så tog fosterfadern Sture Svensson mig dit samt ett annat fosterbarn, och tryckte ner våra ansikten i kattpisset. Resultatet var litet frätskador på näsan och läpparna, då han gnuggat våra ansikten i pisset.

Ett annat exempel var vid ett tillfälle: Det var så här, att djurskötseln var uppdelad veckovis mellan fosterbarnen, och det var en vecka, då en annan hade hand om djurskötseln. Han hade tydligen inte brytt sig om att mocka hos kaninerna, så några råttor hade gnagt sig in i buren och bitit av ena benet på en kanin. Detta fick ju självfallet Sture syn på. I och med det, att jag var för stunden ensam hemma med Sture, så ansåg han, att jag bar ansvaret för detta, bara p.g.a. att jag var det äldsta barnet där. Med det menade han, att jag var äldst genom att jag bott där längst och kunde rutinerna bäst. Sture ansåg, att jag skulle ta del av ansvaret, även vad det gällde avlivningen. Så Sture tog mig och kaninen till huggkubben och kommenderade mig att klubba kaninen. I och med att jag totalvägrade, så tvingade han mig att se på, då han utförde dådet. Helt enkelt fick jag se, då han krossade huvudet på kaninen med en påk, och hur hjärnsubstanserna låg överallt. Som man brukar säga: ett minne för livet!

Då och då kom socialarbetare på besök i fosterhemmet. I närvaro av fosterfadern frågade de oss om allt var bra i fosterhemmet och fosterfadern hade inskärpt i oss att vi måste svara ja. Och det gjorde jag också, för jag hade på ett tidigt stadium märkt att enda sättet att överleva på den här fängelseön, var att aldrig säga emot fosterfadern. För övrigt verkade det som om även socialarbetarna själva var rädda för fosterfadern och vågade inte närmare forska i vad som försiggick i fosterhemmet.

Under hela tiden i fosterhemmet fick jag inte träffa min mamma någon gång. När jag någon gång lyckades ringa till henne och fosterfadern upptäckte det, förbjöd han mig att överhuvudtaget ensam beträda rummet där telefonen stod. Jag längtade ständigt efter min älskade mamma och mitt underbara hem. På kvällarna tittade jag ut mot skogen och tänkte: Därifrån kan mamma komma och hämta mig – fast jag visste, att det var omöjligt.

Som jag nämnde, fick jag till att börja med i fosterhemmet inte alls gå i skolan. Så småningom fick jag sporadiskt börja gå i skolan. En dag frågade en skolkamrat mig, när vi klädde om oss till gymnastiken, varför jag hade blodiga strimmor på ryggen. Utan att tänka mig för, berättade jag för honom som det var, att fosterfadern hade slagit mig med en livrem. Klasskamraten gick hem och berättade detta för sin mamma, som omedelbart ringde upp socialmyndigheterna och berättade saken. Nästa dag kom polis och socialmyndigheter ut till ön och förhörde fosterfadern. Jag förstod nu att fosterfadern efteråt skulle komma att bestialiskt hämnas på mig för att jag skvallrat om förhållandena i fosterhemmet. Så jag beslöt att nästa dag inte gå hem efter skolan utan i stället rymma. Men fosterfadern skickade genast polisen med hundar efter mig, som mycket snabbt fann mig och återförde mig till fängelseön, där jag fick lida och ta konsekvenserna av att jag hade stuckit.

Jag var nu femton år gammal och började nu systematiskt planera en flykt. På ett gömt ställe på ön byggde jag av några trädstammar en flotte, som jag gömde i en skreva vid stranden. En dag kom det till ett nytt uppträde mellan fosterfadern och mig. Han beskyllde mig för att ha stulit ett cigarettpaket från honom, vilket inom parentes sagt faktiskt var sant. Jag bestämde då att nu eller aldrig skulle flykten ske, även om det var med livet som insats. På kvällen smög jag mig i väg till gömstället, där jag hade min flotte, och satte flotten i sjön och paddlade med händerna i riktning mot fastlandet. Detta var i maj och vattnet var iskallt. Efter tre timmars paddlande nådde jag våt och genomfrusen fastlandet. Jag gömde mig i en soptunna tills det blev ljust och fann sedan ett motell, där jag fick låna telefon. Jag ringde till min mamma och hon kom genast med bilen och hämtade mig. Samma dag, innan polisen hann hitta mig, tog mamma och jag båten till Finland. Där stannade vi tills vi genom processande lyckades få tvångsomhändertagandet upphävt av en svensk domstol. Först då återvände vi till Sverige.

Detta är nu mer än tio år sedan. Jag är nu gift och har ett litet barn. De rent praktiska följderna av tvångsomhändertagandet är ju att jag ej fick någon riktig skolutbildning och därför nu måste försörja mig och min familj på okvalificerade ströjobb.

Jag ryser, när jag tänker tillbaka på de hemska åren hos den sadistiske fosterfadern.

Slutrapport

Statens offentliga utredningar. 

Blev misshandlad med käpp och fick sedan äta upp sina spyor.  

För femton år sedan erhöll Aboriginerna i Australien en offentlig ursäkt av den australiensiska regeringen. Fram till 1970-talet behandlades de sämre än hundar. Ett av den moderna tidens folkbrott erhöll en avslutning och Upprättelse för vad Aboriginerna utsattes för. Världssamfundet FN som ofta och mycket framför rätten om mänskliga rättigheter gömde och glömde brotten om vad den australiska staten verkade i. Skammen är den australiensiska statens. Men ännu större skam är det att världen inte reagerade.

Samma fenomen som i Australien genomsyrade den finska regeringens agerande av utredningen av hur den finska staten vanvårdade barn som bevisligen visade sig vara ett brott mot mänskliga rättigheter då det gäller barn och ungdomar. Snabbt kritiseras företeelser i andra länder samtidigt som man gömmer egna lik i garderoben. Länder som bevisligen idkade vanvård av egna barn kritiserade demokratin i Australien för deras brott mot mänskliga rättigheter mot Aboriginerna. Den stulna generationen I Ausatralien var inte bara bestulen. Den var kränkt och skadad där varken pengar eller insatser aldrig kan återge dem sina liv till familjer och sin kultur. Idag finns det 300 000 människor kvar av den australiensiska urbefolkningen som är ett folk i Australien där de levt i 40 000 år men som Den sk vita invandraren fördrev lika som man i USA fördrev indianerna.

Allt vad som hänt berör mig starkt då det alltid är barn som skadas mest och först. När jag läser vad som hänt och fortfarande händer inom den sociala barn och ungdomsvården blir jag beklämd och även förbannad. Jag känner starkt för att förlåtelsen inte bara skall stanna vid en tom fras utan också fyllas av innehåll i form av de krav som Aboriginerna ställde. I Sverige erhöll barnhemsbarnen en officiell ursäkt från den svenska staten för bristen på tillsyn och kontroll av dem som hade en bakgrund av att ha tvångsplacerats i foster- och/eller på barnhem. Där fanns jag med både i Finland och på Åland. Den svenska staten ansåg att det inte fanns tillräckliga bevis för de oförrätter barnen utsattes för. Därmed blev hälften inte betrodda då de av staten ansågs inte ha blivit tillräckligt misshandlade.

Demokratier som Sverige tillsammans med Europa och USA har alltid lätt för att kritisera världens diktaturer samtidigt som man kramar dem med ena armen. Bristen på kritik uteblir när de s.k. demokratierna bryter mot folkrätten i det egna landet. Aboriginerna kommer aldrig att få den stulna generationen tillbaka. Inte banhemsbarnen heller.Vad som tagits ifrån dem kommer att vara lika lite som en stulen barndom kan återge den barndom som den svenska staten stal av sina barn samtidigt som de inte fick uppleva barndomen utan smärta och förnedring. 

FN borde gå ut och be Aboriginerna om ursäkt.Man borde även be alla de barn som demokratiska regeringar vanvårdade en ursäkt. Detta för att man inte ingrep eller gjorde någon form av motstånd i ett s.k. demokratiskt land som Australien säger sig tillhöra där man även använde sig av rasbiologisk lära och behandlande sitt folk värre än hundar långt in på 1970 talet samtidigt som man vanvårdade barn ute i övriga världen.