Kategori: Samhällets Styvbarn

Återigen utmärker sig Eskilstuna kommun som en av de kommuner i Sverige som mest vräker barn. Detta i en Socialdemokratisk styrd kommun där valspråket klingar illa om allas lika värde. Det är rent ut sagt skamligt hur det politiska majoritetsstyret tillsammans med Moderaterna utmärker sig med att Moderaternas politiska agenda mer blir synligt än vad Socialdemokraternas politik går ut på.

Jag har tidigare lika som man i mediala forum även påpekat att när Socialdemokraterna samverkar i kommunalt majoritetsstyre med Moderaterna blir moderat ideologi mer synbar då Socialdemokraterna ofta och mycket väljer att inte gå i polemik därför att då kan deras maktsits skulle bli märkbar så att de själva får ställa sig i oppositions korridoren. Vad jag själv skulle se är att Socialdemokraterna borde välja att förverkliga sin politik mer. Att sitta opposition gör inte att politiken förverkligas säger man på många håll i kommuner där man valt att sitta tillsammans med Moderaterna. Man skulle inte påverka politiken som man gör i en majoritetsställning är inställningen. Vad jag säger är att man i opposition kan kräva att den politik man står för visas med att man säger vad man vill göra vilket man inte gör där man sitter i och ska jämka sin politik med dem som ideologiskt står långt ute på högerkanten.

Vad som händer i Eskilstuna idag är att man jämkar politiken så att man inte kan eller heller gör Socialdemokratisk politik synlig. Detta blir för väljarna oklart där de ytterst blir villrådiga vilket gör att när valet kommer om vem man ska välja gör att man stannar hemma i sofforna samtidigt som man säkerligen tänker. Varför ska jag välja Socialdemokraterna. Läs här vad media luskat reda på och offentlig gör. Vilket på bevisar att Socialdemokraterna i Eskilstuna bidra till att i Eskilstuna vräker man barnfamiljer mest i Sverige. Min kommentar blir som alltid då jag ser hur högerpolitik genomsyrar Socialdemokraterna i politiska majoriteter. Skäms.

LÄS HÄR: Detta säger barnkonventionen. 

LÄS HÄR: Tidigare inlägg om Eskilstunas vräkningshistoria

 Bedrövligt så det blivit i Sverige då det gäller de HVB hem som de kallas idag. Hem för vård av boende heter det mer begripligt modernt och trendigt. Allt är sig likt från den tid då jag själv var ett barnhemsbarn där vi blev kallade för det ena med det andra för att föräldraskapet svek och att samhället skulle bli vårdaren lika som det är idag då det gäller HVB-hem. Samhället visar åter samma garnityr som då vi blev förnedrade och kränkta. Samma affärskomplex där aktörer som startar HVB- Hem tjänar pengar av samhället för egen välfärd. Trots att de värsta HVB-hemmen fått kritik i flera år för bland annat övergrepp, våld och otrygghet har kommunernas socialtjänster fortsatt att anlita dem. En granskning visar att 50 HVB-hem med upprepade larm och dokumenterade missförhållanden erhållit över 200 miljoner om året. 141 kommuner har anlitat HVB-hem under senare år. 102 av kommunerna har betalat ut 1 miljon kronor eller mer sammanlagt till de 50 värsta hemmen. 32 har betalat ut mer än 5 miljoner. 11 kommuner har lagt ut mer än 10 miljoner till dessa bolag. ”Framgångsrikt” och ”mycket lönsamt” är kommentaren från både kommuner och affärsidkare.

 Affärs idén går strålande idag. HVB-hem säljs på Blocket med färdiga tillstånd till att håva in stora summor på olyckliga individer som behöver vård men inte erhåller den omvårdnad de behöver. Försäljningen är laglig trotts att oseriösa aktörer tar över verksamheten. Värsta hemmen kan fortsätta och driva HVB-hem. Trots att de blivit svartlistade av sin egen kommun anlitas de av andra kommuners socialtjänster som fortsätter att skicka barn till hemmen utan att känna till problemen. Synbart idag är att man gjorde om samma resa som den vanvård man drev i gången tid inte mer skulle få hända. Nu är det en annan agenda som eskalerar i samhället. Föräldraskapet sviker lika som samhällets ansvar att ta hand om ungdomar som inte lärt sig värdera samhällets krav och regler. Gängvåldet i Sverige blir allt brutalare. Allt fler svenskar blir påverkade i vardagen. På privata HVB-hem där unga som riskerar att hamna i kriminalitet där de blir placerade vittnas det om hur en placering leder till nya kriminella kontakter och till en allt grövre brottslighet. Samtidigt startar och driver gängkriminella privata HVB-hem och tjänar stora pengar på marknaden. Idag driver kriminella HVB-hem som sedan rekryteras in i knarkligornas marknad. Anmälningar mot hemmen har ökat om personal som är hårdhänta. Vanlig mänsklig humanism existerar inte lika som det inte heller gjorde inom den gånga vanvården av barn på då den gågna tidens sk barnhem som ofta och mycket påminde om arbetskollektiv liknande slaveri.  Hemmen som kritiserats då som nu tillbakavisade uppgifterna. Ingen åtgärd visade sig behövas göras. Därmed fick de behålla sitt tillstånd trots att de fick kritik av Ivo för övervåld lika idag som igår. Som exempel blev ett barn som våldsamt fasthållen med stryptag tills han fick svårt att andas. Allt som händer läggs handlingarna. Minnet om hur de som sökte ersättningen för den vanvård de utsattes för fick avslag med motiveringen om att de inte blev tillräckligt slagna. Ekot från förr ekar i de sociala salarna.

Inledningsvis här beskrev jag detta som bedrövlig. Lika bedrövligt är det att jag som varit och är engagerad i den socialbarn och ungdomsvården sedan jag skrev min bok om Guds Lilla Barnaskara, där jag tillika samtidigt var med och såg till att vanvården av barn och deras stulna barndomar kom upp till granskning. Allt har har visat sig blivit en lögn om förbättring. Upprättelsen som skedde i Stadshuset i Stockholm med Drottning och Talmannen på första raden i Ceremoni delen måste idag ses som ett stort hyckleri av våra stulna barndomar. Riksdagen och regeringen bestämde att ett skadestånd skulle utgå. Lika sjösatte man ett program som pekade på att vad som hände inte skulle få hända en gång till. Idag händer allt lika igen. Nu mer raffinerat än någon sin. Under den gånga vanvården av barn tjänade man redan då stora pengar på att ta hand om barn. Idag är det än mer lönsamt än någonsin. Idag är barnhandeln än mer utbredd än någonsin.

Läs här vad man sade för några år sedan och som jag medverkade till. Inget har hänt. Vad som hänt är att Hyckleriet om ändring har nått toppen idag. Som sagt. ”Framgångsrikt” och ”mycket lönsamt”

Läs här om en ”Chans” med förslag och utredning: Källan till en chans – Nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården – Regeringen.se

Läs även här om HVB_Hem i min blogg…Inget nytt på himlen. – Lummes Blogg /Info (bloggo.nu)

Nästan femtusen fosterhemsbarn ansökte om ersättning för en stulen barndom. Mindre än häften erhöll ingen ersättning. Detta blev resultatet efter en av de mest uppmärksammade sociala skandalerna i svensk nittonhundratalshistoria. Flera hundratusen barn placerades under förra seklet (1920-1995) i fosterhem och även om de allra flesta säkerligen togs väl om hand så hamnade otaliga barn i fruktansvärda förhållanden: Våldtäkter, utfrysning, övergrepp.

Året 2005 sände SvT en skakande dokumentär om dessa människoöden. Året därpå tillsattes den så kallade Vanvårdsutredningen som levererade ett lika skakande dokument och föreslog att staten skulle kompensera de drabbade. 2010 gavs de drabbade en offentlig ursäkt i riksdagen, under en högtidlig ceremoni. Riksdagens talman läste upp en ursäkt. Alla ledande politiker var närvarande. Det såg rätt bra ut.

Mer än tio år efter att dessa barns lidande uppmärksammades på allvar ser vi vad det blev av det hela. De drabbade har fått en offentlig ursäkt från staten.  Men det visar sig att av de nära femtusen drabbade som sökt ersättning hos ersättningsnämnden erhöll mindre än hälften någon ersättning. Internationellt brukar det i sådana här fall röra sig om kanske en eller två tiondelar som nekas ersättning. Att inte hundra procent får det är därför knappast särskilt överraskande. Men att hela 54 procent av de nära femtusen personer som ansökt om ersättning nekas ersättning låter detta mycket egendomligt.

Man får intrycket av att den statliga ersättningskommittén ansträngt sig hårt för att hålla en mycket restriktiv linje. Kommittén hade till sitt förfogande ett anslag på en 1 statlig miljard. Hälften av pengarna har betalats ut. Staten har således ”sparat” en halv miljard. Det är möjligt att de i bästa tjänstemannaanda följt lagstiftarnas ambitioner eller så har de faktiskt gått längre än vad som är nödvändigt.

Det var en borgerlig regering och en kristdemokratisk minister som lade propositionen som gav ersättningsmöjlighet till de barn som på grund av statens dåliga tillsyn fått sin barndom stulen. Staten har uppträtt med en förvånansvärd och obehaglig brist på generositet. Kritiken har varit hård mot det tak som infördes för ersättningar till de barn som drabbades av vanvård då staten var förälder. I fallet om statens ansvar för tusentals stulna barndomar framträder en snål och hjärtlös stat.

Så var det och blev det i Sverige. I Finland blev det inget överhuvudtaget. Där vinkade man bort det hela med att som på Åland som en politiker utryckte sig. ”Vi hade det inte så, lätt vi heller” var argumentet för att inte betala ut ersättning för de stulna barndomarna åländska politiker administrerade. Att ålänningarna lika som i Finland bröt mot alla konventioner som fanns vi denna tid uttalar man sig inte om överhuvudtaget.

Skamligt är det. Har sagt det förut. Säger det en gång till. I Finland och på Åland pissade man på oss samtidigt som man stal barndomen av oss. När allt kom i dagsljuset pissade man på oss en gång till…

Mer om Upprättelsefiaskot HÄR

När jag läste på sociala medier om en man jag kände väl då han levde måste jag kommentera något som var både sorgligt och tragiskt.

Kent Sänd var en man jag umgicks en hel del med efter att han ringde mig och undrade om jag var villig att medverka till att den vanvård på barnhem som samhället administrerade från 40 talet skulle komma fram i ljuset ifrån det mörker allt legat begravet.

När jag läste formaliserades allt i skallen om hur vi arbetade med frågan om vanvård av barn på barnhem innan regeringen beslöt sig för en utredning. När vi kontaktade media slog de ut med armarna. Något sådant som vi påstådde kunde inte hända i Sverige. Att vi själva var offer var något vi hittade på därför att det enda vi var ute efter var pengar som skulle resultera i ett skadestånd. Vad som sedan betalades ut var en struntsumma. Många blev även utan ersättning med motiveringen att de inte blev slagna tillräckligt.

 Nu har det kommit en dom från Svea hovrätt som bekräftade att en kommuns bristande tillsyn utgjort brott mot mänskliga rättigheter som ger rätt till skadestånd! Hovrätten ansåg att kommunens bristande tillsyn över ett fosterhem på 60-talet hade bidragit till att missförhållandena på fosterhemmet kunnat fortsätta. Kommunen hade därför brutit mot artikel 3 (förbud mot tortyr, omänsklig och förnedrad behandling) och 8 (rätten till privat- och familjeliv) i Europakonventionen. Enligt hovrätten är därför kommunen skadeståndsskyldig. Värt att beakta är att i det aktuella målet hade personen i fråga inte beviljats ersättning av den ersättningsnämnd som skulle se till att rättvisa skulle nå alla dem som misshandlades som barn av samhället.

Kent Sänd fick aldrig veta vad som hände då han tog livet av sig. Vad han utsattes för blev till slut för mycket för honom. Vanvården satte märket i honom lika som det gjorde för många som utsattes av samhällets vanvård av barn. Fortsättning kommer säkerligen att bli en följdfråga om en utredning som inte kom till avslut pga. av ointresset i att ersätta dem samhället systematiskt misshandlade och förnedrade då detta begav sig.

Läs mer här om Kent Sänd som blev ett offer för den vanvård han själv utsattes för som barn.

Publicerad 21 sep 2005 kl 05.27Uppdaterad 15 jun 2018 kl 03.07

Direktören Kent Sändh, 64, högg ner sin hustru på en skolgård i Sävsjö.

Sedan tog han sitt liv.

Kvällen före skrev han ett mejl till sin bror, trubaduren Bengt Sändh. Kent Sändh berättade hur dåligt han mådde.

– När jag läste brevet var jag rädd för vad han skulle ta sig till, berättar Bengt Sändh, 67.

HÖGG SIN FRU FRAMFÖR BARNEN. Kent Sändh gick till attack mot sin fru med kniv mitt på skolgården när hon skulle lämna deras gemensamma barn i skolan. Flera skolbarn blev vittnen till överfallet.

I förrgår tog direktören Kent Sändh sitt liv. Han hade kort innan attackerat sin hustru och skadat henne med flera knivhugg inför ögonen på flera skolbarn. Kents vuxna barn och hans bror, artisten och författaren Bengt Sändh, vill nu att hans historia ska berättas i Expressen. – Natten till måndagen fick jag ett mejl från Kent där han var förtvivlad. Det var väl ett slags nödrop, berättar Bengt Sändh. I mejlet skriver Kent Sändh att han mår mycket dåligt och har djupa äktenskapliga problem. – Jag förstod att han kände sig oerhört pressad. När jag läste brevet var jag rädd för vad han skulle ta sig till, säger Bengt Sändh.

En kniv i handen

 Bengt skickar ett svar på mejlet, men Kent hinner aldrig läsa det. Halv nio på morgonen står han vid ett pingisbord på Vallsjöskolans gård. I handen har han en kniv. Samtidigt går hans fru över skolgården med deras dotter som ska lämnas i skolan. När de är mitt på skolgården genskjuter han dem. Han kastar sig fram mot frun och hugger henne tre gånger i ryggen och bröstet.

FICK VARNING. Bengt Sändh fick ett mejl från sin bror Kent och blev orolig för vad som skulle kunna hända. Det var uppenbart att han befann sig i en mycket pressad situation och mådde dåligt, säger Bengt Sändh.

Barnen ser attacken

 Flera barn som är på väg in i skolan ser attacken. Kent Sändh springer ifrån platsen. I en lägenhet som tillhör en bekant till honom finner man honom sedan medvetslös. – Eftersom han höll på med tobak hade han tillgång till ren nikotin. Förmodligen hade han sprutat i sig det. Det är ruskigt eftersom det visar på att han hade planerat allt. Han trodde nog att hon var död, säger Bengt. Bengt Sändh får vetskap om dramat när han befinner sig ute på landsbygden i Spanien, där han numera är bosatt. – Jag blev förvånad och helt iskall. Samtidigt har jag hela mitt liv levt med rädslan att han ska ha ihjäl någon. Han berättar att han och brodern som barn tvångsplacerades på ett barnhem. De hade en tragisk uppväxt. – Ingen har blivit så misshandlad som Kent blev på barnhemmet. Efter det blev han själv en riktig slagskämpe. Han fick någon slags blocke- ring.

”Pressad situation”

 Samtidigt menar Bengt Sändh att hans bror var en mycket driftig affärsman och en kärleksfull människa. Han har varit direktör för ett tobaksföretag som gör snus och på fritiden har han arbetat ideellt med en organisation som hjälper fosterbarn. – Kent var i en ekonomiskt och äktenskapligt pressad situation nu när det skedde, men det ursäktar ingenting. Det han har gjort är den mest avskyvärda handlingen man kan göra. Bengt Sändh berättar att brodern fick psykologhjälp så sent som för ett halvår sedan. – Han har varit deprimerad den senaste tiden. För ett halvår sedan försökte han att ta livet av sig, då hamnade han på hispan, berättar Bengt Sändh. Kent Sändhs hustru fick allvarliga skador vid attacken, men förväntas bli helt återställd.

 

Kent Sänd berättar i en tv-intervju om hur han torterades på ett barnhem. Tre veckor efter inspelningen tog han sitt liv.

Brodern, trubaduren Bengt Sändh, tror att självmordet hänger ihop med tortyren på barnhemmet.

-Uppväxten var inte den utlösande faktorn. Hade han inte haft denna uppväxt och dessa trauman bakom sig hade han förmodligen varit en stadigare person och kunnat stå över kriser bättre, säger han.

Var två år

Bröderna omhändertogs av Göteborgs barnavårdsnämnd när Bengt var sex och Kent två år.

De skickades till barnhemmet Vidkärr där misshandeln började tämligen omedelbart.

-Vi blev tvångsduschade på morgonen i iskallt vatten. Två kärringar höll kvar oss i duschen med hjälp av var sin skurborste tills det kändes som om huvudet brann av kylan, säger Bengt Sändh.

Värst var det för lillebror Kent som Benkt berättar om hur skräckbehandlingen var en vanlig form av bestraffning var isolering, då barnen låstes in i sjukrummet.

-Första dygnet låg man fastspänd i bälte i en säng. Andra dagen tog de bort bältet, men man fick vara kvar i samma rum i upp till 14 dagar, säger han.

    -Ofta låstes jag in i en liten skoskrubb under en trappa. Först höll de lyset släckt under någon timme. Sedan fick jag putsa 24 par skor. Det tog sex-sju timmar. Då var Kent Sänd fem år.

Kläddes i klänning

Bengt Sändh har i sin bok ”Barnhemsungar” berättat om uppväxten och hur den påverkade dem.

-Min lille bror blev sängvätare när han kom till Vidkärr. Som straff för det klädde personalen honom i en klänning. Han blev naturligtvis retad av sina kompisar vilket ledde till slagsmål. Och då blev han misshandlad av två sköterskor för att han slagits.

Kent Sänd grundade föreningen Samhällets styvbarn. Han var en framgångsrik företagare och välkänd för sitt stora engagemang för utsatta människor.

Han begick självmord tidigare i höst, tre veckor efter intervjun.

Minst 100 000 svenskar uppvuxna på institution

Sändh: Jag blev utnyttjad

Bengt Sändh var på plats i Stockholms stadshus för att närvara vid upprättelseceremonin. Han är ett av tusentals barnhemsbarn som blev utsatta för övergrepp under uppväxten. Bengt Sändh flyttade till Frälsningsarméns internatskola på Sundsgården utanför Stockholm 1948. Sångaren Bengt Sändh, 73, är ett av de tusentals barnhemsbarn som fick en offentlig ursäkt av staten. De värsta sexuella övergreppen utfördes av en anställd på ett hem drivet av Frälsningsarmén.

– Han var en pedofil och sadist, säger Bengt Sändh.

Uppväxten för den kontroversielle trubaduren Bengt Sändh, 73, präglades av övergrepp på två stora barnhem. På Vidkärr i Göteborg blev barnen, och även han själv, misshandlade, inlåsta och bundna i selar.

– Brorsan var sängvätare och som straff fick han gå i klänning. Vid ett tillfälle slog de en nyckelknippa i huvudet på honom, så att han ramlade ned på våningen under och låg kvar i en blodpöl, säger Bengt Sändh.

”Han var pedofil”

1948 blev Bengt Sändh placerad på ett nytt barnhem, Sundsgården, utanför Stockholm. Det var Frälsningsarméns internatskola för pojkar mellan 10–15 år. Bengt Sändh minns en av de anställda extra väl.

– Han var en pedofil och sadist. Han sextrakasserade en jävla massa barn. Bengt Sändh säger att han utsattes för övergrepp av mannen från 10 års ålder.

– Det fanns ett rum han tog in oss på och ”hade roligt med”. Han ville att vi skulle ta på honom och han skulle ta på oss. Och han skulle alltid vara med när vi bastade. Allt i största hemlighet.

”Han slog mig”

Enligt Bengt Sändh pryglade mannen pojkarna.

– Han slog sönder skidstavar, pekpinnar, allt. Han slog mig också, men inte det sista året. Då var jag störst och starkast på hemmet. Han flög på mig på baksidan av huset, och jag vände mig om och sparkade honom i arslet så att han lättade från marken. Sedan lämnade han mig i fred, sa Bengt Sändh utanför Upprättelseceremonin i Blå Hallen i Stockholms stadshus i går.

Allvarliga anklagelser

Aftonbladet har pratat med flera andra män som säger att de under pojkåren utsattes för systematiska sexuella övergrepp på Sundsgården.

– Det här är helt ny information för mig, säger Bert Åberg, informationschef på Frälsningsarmén.

– Det är naturligtvis ytterst allvarliga anklagelser som framkommer och vi

vill undersöka vad som har inträffat genom att på något sätt tillsätta en utredning.

Även Vanvårdsutredningen har slagit fast att övergrepp förekom på Sundsgården.

FAKTA

Därför får fosterbarnen upprättelse

 

 ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska den allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.”

Paragraf 2 i regeringsformen, en av grundlagarna.

 Upplevelser av fysiskt och psykiskt våld på barnhem

Lägger här utdrag ifrån den finska utredningen av vanvården av barn som förekom lika frekvent som i Sverige. En skamlig ursäkt var allt den finska regeningen orkade med. Någon ersättning lika som i Sverige ansåg man inte i Finlasnd vara något man ville visa eller heller kompensera dem man misshandlade och slog rutinmässigt. Vad den Finska regeringen visade i hyckelriets agenda var att de pissade på oss. Inte bara en gång. Utan skygglappar pissade man på oss två gånger…

Stryk är ett allmänt begrepp som inte definieras noggrant i intervjuerna; vanligen används det för att beskriva ett kroppsstraff som utdelades med ett föremål eller med handen på ryggen eller bakdelen. Det är uppenbart att stryk var en allmän uppfostringsmetod på barnhemmen. På barnhemmen var det vanligen barnhemmets föreståndare eller föreståndarinna som gav stryk och straffet utdelades i föreståndarens rum, vilket gjorde att det fanns mera auktoritet bakom straffet. Som redskap användes exempelvis ris som barnet självt hade hämtat från skogen, en rotting, ett bälte eller annat spö – i värsta fall, såsom på ett visst barnhem, blötlades riset i lutvatten, för att såren skulle svida och läkas långsammare.

[V]i hade tre kilometer att gå till skolan och hon [föreståndarinnan för barnhemmet] gav en exakt tid, det var en halv timme man hade på sig att komma hem, tre kilometer, om du inte var där halv tre, så kom föreståndarinnan emot dig i dörren och det första hon sa var att du får ris och jag hämtade ris och det blötlades först i lutvatten och sen det där fick jag på bara baken och det där, ju mer man skrek desto mer ris fick man. Men sen efter det så fick man stå i en mörk skrubb, en mörk skrubb från en till två timmar och stå och fundera djupt på sina synder. Och det här, det här är en av de här sakerna och det upprepades alltid, då visste man nästan att nu har jag igen kommit för sent från skolan och det här upprepades. Jag vet inte då om man blev apatisk på nåt sätt, eller man visste nästan redan att ta ris med sig då man kom.

(Man, född 1945–49)

Straff som utdelades i föreståndarens eller föreståndarinnans rum hade ett tydligare orsak-följd-förhållande än det övriga våldet. Trots att barnen ibland fick stryk för små förseelser, var det ändå ett straff där det stundvis fanns några slags regler och gränser.

Straffet som utdelades i föreståndarens eller föreståndarinnans rum kunde upplevas som otroligt smärtsamt, men i berättelsen framstår det vanligen som ett tydligt straff. Däremot var smällar med handflatan, en våt handduk eller de luggningar som många berättare nämner inte nödvändigtvis straff för någon viss förseelse, utan skedde sporadiskt, hejdlöst och nyckfullt. En berättare som höll skeden fel vid en måltid fick ett så hårt slag på fingrarna, att en nagel lossnade.

Kroppslig aga förbjöds på barnhemmen på 1950-talet. Ifall kroppslig aga användes trots förbudet i modellreglementet, måste det handla om en straffbar handling. Ifall barnhemmets reglemente inte gav rätt att aga, kunde man använda så kallad ”privaträttslig tukt”. (Talvitie 1952, 63.) Med det avsåg man att orimlig aga av ett barn var förbjuden i enskilda hem. Agan var orimlig om den som skulle agas fick en större kroppsskada än ringa.

I intervjuerna framkommer det situationer, där alla barn fick ett våldsamt straff. Så här berättar exempelvis en kvinna som minns händelserna på ett barnhem på en landsbygdsort på 1940-talet.

Kvinna: Nej, nej, vi hade en egen gemenskapskänsla i barngruppen, så ingen sa nånting. Hellre fick vi stryk, alla.

I: Vad slog dom er med?

Kvinna: En sån som man piskar mattor med. En sån. Och det där, jag tyckte att det var laddat ännu som barn det också, jag har berättat för mina egna barn också, att vi stod i kö. Och alla ville ha första platsen, så att man skulle slippa därifrån. Sen retade vi de andra, att ni har det fortfarande framför er, och riktigt irriterade varandra dessutom. Sen när… [skratt] Och det där, det var alltid högtidligt att få förstaplatsen. Och sen slog de tills man slutade gråta. Så länge slog de oss.

I: Tills ni slutade gråta?

Kvinna: Ja, tills gråten upphörde. Det gjorde ont, de första slagen gjorde ont, vi började gråta. Men medan man grät sa dom att ”Kommer den än?”

I: Så då man kunde hålla tillbaka gråten slutade de slå?

Kvinna: Jo, jo.

(Kvinna, född 1935–39)

Ett kollektivt straff kunde också öka våldet mellan barnen och det våldet kan jämföras med mobbning i skolan i dag. Följande berättelse är från ett barnhem i Helsingfors i slutet av 1950-talet.

Men där [på barnhemmet] fanns det ingen egentlig aga, kroppslig aga, annat än att det var en gängstryk-mentalitet, om man gjorde nåt elakt, som de [vårdarna] inte tyckte om, till exempel förde oväsen efter att det skulle vara tyst eller inte uppförde sig vid matbordet eller nåt annat, så kunde alla bli utan efterrätt eller motsvarande, och då i nån korridor sen fick man uppleva hur det är och det var egentligen ännu värre än det som vuxna delade ut, eftersom det där, den psykologiska biten var ganska stark, det slutade inte med att man fick ordentligt med stryk en gång, utan det fortsatte tills de fick en annan syndabock, då lättade det litet. Så på det sättet, det var ganska lätt för vårdarna att få till stånd en sån situation. Och de fick nog effektivt typen att vara tyst, vem det än var.

(Man, född 1950–54)

På en del barnhem använde man straffmetoder som orsakade långvarig smärta eller i övrigt lämnade djupa spår. Ett barn som uppförde sig illa kunde få stå isolerat i ett hörn, men straffet blev värre om barnet var tvunget att stå med händerna upp. Centralförbundet för Barnskydd utredde barnhemmens bestraffningsrutiner år 1972. Även i vår utredning framkom det att barn fick sitta vid en viss straffplats, en så kallad ”skampåle”. (Lastenkotien sisäinen toiminta, 1972, 99.)

Många av de starka levande minnena av bestraffningar gällde måltider och tvångsmatning: på barnhemmet var barnet tvunget att äta maten och om barnet spydde på tallriken var barnet på vissa ställen också tvunget att äta spyorna. Upplevelserna av tvångsmatning framkommer också i den undersökning som gjordes under ledning av Veikko Piirainen år 1962 (Piirainen 1962, 16). Att äta upp allt på tallriken ofrivilligt kan anses som en del av matuppfostran under lång tid, inte bara inom vården utom hemmet, men tvångsmatning av egna spyor är helt klart vanvård. Metoden användes inte bara under mitten av århundradet, utan framkommer också i barnhemsupplevelserna vid övergången från 1970- till 1980-talet.

Om man ville ha mera mat eller började ta tag i exempelvis köttbullssleven, så fick man en smäll på fingrarna, man fick inte ta på eget initiativ. Och alla var tvungna att äta, inte bara smaka, utan man var tvungen att äta upp allt på tallriken, när maten hade lagts upp. Och om det var äckligt, så kändes det åtminstone som att de lade upp mycket och om den var god, så lade de upp litet. Det var såna trakasserier. Inte alla, där fanns också trevliga vårdare, men vissa. Och jag har också ätit spyor av tallriken, då man var tvungen att dricka ett glas surmjölk och jag hatade surmjölk. Jag försökte envist dricka det, men då det inte gick ner och jag spydde, så då åt man maten blandad med spyor av tallriken. Och det hände många andra också, helt samma sak. Jag spydde en gång vid julbordet. Det var nån underlig plommonkvarkefterrätt. Allt kom på tallriken och… sen åt man mat blandad med spyor av tallriken.

(Kvinna, född 1970–74)

De stränga mattiderna hörde till reglerna och om barnet blev ens litet försenat fick det ingen mat vid den måltiden och eventuellt inte heller vid följande måltider. Mängden mat ransonerades också noggrant. På vissa ställen var straffen helt nyckfulla och metoderna närmade sig sadism. På ett barnhem satte man nässlor i barnens byxor under måltiden. Systrar som växte upp på det barnhemmet kommer också ihåg andra straff:

Kvinna 2: Och [Kvinna 1] var en gång tvungen att dricka smutsvatten, då hon var på gården och man aldrig fick gå in, fast man var kissnödig eller törstig eller vad som helst så fick man inte gå in. Vet du att vi satt på gården då det var juni, klockan åtta satt vi och väntade på var solen skulle skina. Utan ärmar och shortsen på, du får inte sätta på långärmat, då det står i almanackan att det är sommar. Där satt vi i sluttningen och väntade på var solen skulle visa sig först, så att man kunde hålla sig varm. Och förstås fick man aldrig gå in. Inte på toaletten eller annars heller. Hon var hemskt törstig och drack ur en pöl. [Vårdare 1] såg det eller vem som råkade se det och då det blev matdags så hade de hällt smutsvatten i [Kvinna 1]:s vattenglas och hon satt där sen så länge… inte gick hon med på att dricka. ”Du sitter tills du har druckit upp det”. Nå hon drack inte. Sen slutligen, för att slippa därifrån så drack hon det. Sen först fick hon stryk då hon drack det.

Kvinna 1: Inte får man dricka smutsvatten.

Kvinna 2: Nej, smutsvatten dricker man inte. Först måste hon sitta så länge…

I: Helt nyckfullt.

Kvinna 1: Helt! Det är det jag menar, man visste inte reglerna.

(Kvinna 1, född 1955–59 & Kvinna 2, född 1955–59)

Den kroppsliga agan kunde vara nyckfull och för de flesta som upplevde våld var den också fortgående. Det var inte bara barnhemmets föreståndarinna eller vårdare som använde våld, utan också andra barn. Även våldet mellan barnen var fortgående och delvis okontrollerat. Våldet mellan barnen var starkt förknippat med psykiskt våld: det handlade om rangordning inom gruppen, makt, att använda uppnådd makt och att behålla sin ställning. Våld mellan barnen förekom särskilt på skolhemmen. På barnhemmen nämns slagsmål mellan barnen och de äldre barnens makt över de yngre, men berättelserna om egentliga strider gäller främst skolhemmen, som behandlas i följande underkapitel.

Förändringen över tid kan i intervjuerna skönjas som en tydlig minskning av det fysiska våldet på barnhemmen in på 1970-talet, då våldet ersattes med isolering och egenvårdarsystemet utvecklades. De tidsmässigt äldsta berättelserna om barnhemmen i intervjumaterialet inkluderar oftare aga som utfördes av vårdare än de senare barnhemsberättelserna från 1970-talet. Däremot kan man inte skönja nästan någon förändring över tid i formerna av mobbning och våld mellan barnen: enligt intervjuerna retade de större barnen de mindre lika mycket på 1950-talet som på 1970-talet. Det var snarare så att de yngre intervjuade personerna minns psykisk manipulation och våld som utfördes av jämnåriga bättre och mera ingående än de äldre intervjuade. Det kan för sin del också bero på att vårdarna inte längre brukade så mycket våld.

Ibland rördes hierarkin mellan barnen på barnhemmen på ett mycket brutalt sätt samman med vårdarnas maktutövning. På ett visst barnhem på 1970-talet var det en flicka som höll makten under många år och hennes status som två av vårdarnas favorit gjorde att hon kunde behålla makten. På detta barnhem fortsatte även det fysiska våldet som vårdarna utövade längre än vad som vanligen nämns i intervjumaterialet.

Det var sällan som hela personalen deltog i våldet, det räckte med en eller några anställda. På det barnhem som får fungera som exempel upprätthöll två av vårdarna sina våldsamma bestraffningsmetoder bland annat genom att sparka barnen. Den intervjuade som berättade om sina upplevelser kallade den ena av vårdarna ”träskotanten”, på grund av sparkarna som hade fäst sig i minnet. Våldet mellan barnen fokuserades kring en flicka som hade makten. Hon kontrollerade de andra barnen och fick dem att göra saker för henne. Berättaren var ett av ”härskarflickans” offer i flera år. Vårdarna märkte inte eller lät bli att märka det långvariga psykiska och fysiska våldet.

En gång gjorde hon [flickan] så, de hade igen varit där i rummet, och jag gick ut och satt på trappan och funderade över vad som ska hända härnäst. Nå hon kom bakifrån och fyra andra glin efter och tog mig om axlarna och drog mig till stranden. Den platsen låg vid sjöstranden. Hon gick till strandvattnet och kastade mig med huvet före i vattnet och masserade håret i sand- och lergyttjan. Så lyfte hon upp mig och började säga ”prinsessa trasselhår” och sen sparkade och spottade och slog och knuffade de allihopa. Alltså helt, det var prygel. Och sen bara, nå det var säkert då jag fick en sån skyddsmekanism, så jag låg bara där och var liksom nån annanstans. Jag föreställde mig att jag var nån helt annanstans, eftersom ju mera jag hade gjort motstånd, desto mera skulle de ha gett tillbaka. Nå, det var en riktigt het sommardag och då de slutade så måste jag byta kläder, jag var helt våt. Och sen satte jag på långärmat och långbyxor så att tanterna inte skulle se märkena, eftersom jag ju fick blåmärken. Sen gick jag ut då den här [vårdaren] [- -] frågade vad de hade gjort med mig, varför jag hade långa kläder då det var så hett och varför jag hade gråtit. Då snyftade jag bara fram, att jag säkert var sjuk och gick in i skogen och grät och då, där började säkert min självmordsönskan, att jag bara skulle dö bort.

(Kvinna, född 1970–74)

Det godtyckliga våldet är förknippat med det psykiska: när våldet kan komma när som helst och av vilken orsak som helst, skapar det en atmosfär av rädsla, som påverkar barnets välmående. En skrämmande och hotfull stämning byggdes även upp på andra sätt på barnhemmet. Förutom hot om bestraffningar och våld hotade man med skolhem, dit barn som uppförde sig illa skulle skickas. Tämligen ofta berättar de intervjuade om en tryckande och strängt religiös atmosfär, som de personer som ledde barnhemmet skapade. Att delta i religiösa möten var obehagligt, men även skrämmande.

Minnena från barnhemmen inkluderar ofta upplevelser av psykisk förödmjukelse och underkuvande. Redan att avstå från sina egna kläder och klä sig i anstaltens vadmalskläder kunde kännas förödmjukande. Många olika sätt att skämma ut barnet inför de andra barnen, exempelvis genom att förringa barnets förmågor och regelrätt kritisera utförda uppgifter, har stannat smärtsamt kvar i minnet. Även ojämlikheten upplevdes som en förödmjukelse: ibland fick bara en del av barnhemsbarnen julklappar och ibland delades gåvorna från mamma ut till alla barnen. En del upplevde också att de fick kroppsstraff oftare än andra och av mindre orsaker – bakom låg vanligen livlighet, som man försökte hejda genom stryk. Även förbud mot att delta i en utflykt, som alla de andra barnhemsbarnen fick gå på, har lämnat spår av förödmjukelse.

Isoleringsstraff var vanligen kortare på barnhemmen än på skolhemmen. Dessutom fanns det vanligen inget egentligt arrestrum, utan barnet isolerades på en lämplig, låsbar plats, såsom en klädskrubb, mörk skrubb eller annat motsvarande utrymme. Enligt intervjuerna användes isolering på barnhemmen några timmar åt gången, på sin höjd över natten. Ibland förekom annan förödmjukelse i samband med isoleringen, såsom att vänta utan byxor.

Jo, de här var ganska hårda, bland annat jag fick utstå, jag var då kanske åtta år, jag var sju eller åtta år. De tog bort pyjamasbyxorna, alltså jag hade bara själva blusen, vet du? Och för en så ung pojke är det ju, det var grymt. Och jag var tvungen att gå ner från övervåningen till matsalen på undervåningen i den utstyrseln.

(Man, född 1945–49)

En del av berättarna har hemska upplevelser av hur de blev kvarglömda i isolerings utrymmet på barnhemmet.

Det var stövelskåpet. [skrattar till] Ett sånt med lås, där man inte kunde komma ut från insidan. Det vill säga, det var ett litet skåp under en trappa, det minns jag att det var under en trappa, och köket var under. Och då jag var tvungen att vara där på veckoslutet så att jag inte kom ut, så förstås var jag tvungen att kissa, och jag gjorde det i en stövel. Och sen var jag tvungen att göra mig av med det nånstans, så att jag inte skulle få en åthutning, och då slog jag det, då det fanns såna värmerör som gick där, så slog jag det vid foten av värmeröret. Och köket var under [skrattar till] och det droppade in i köket och då blev det livat.

(Kvinna, född 1950–54)

Jag kan ju… där fanns ju en potatiskällare nere i källarn. Där satt jag många, många kvällar. Vinter som sommar. Och en gång så glömde dom bort att jag satt där, det var vinter, jag höll på att frysa ihjäl i den där jävla källarn. Ovanför den där potatiskällarn låg deras sovrum, där låg dom själva med sin familj när jag fick sitta nere i källarn för att jag hade, jag hade…jag var ganska livlig så ja kunde inte sova så jag sprang ju runt där uppe på, å lite småbråka å så där va när vi sku sova å då blev straffet ”i potatiskällarn”. Där fick jag sitta. Å ja fan tänkte ju frysa ihjäl en gång. Å jag somna på den där jävla potatishögen.

(Man, född 1945–49)

Läs Guds Lilla Barnaskara. Där får du ta del av hur man Vanvårdade barn på Åland…

Världens barn har med stora rubriker i media visat på att barn i världen behöver hjälp och stöd. Alla uppmanas därmed att skänka en slant till världens barn som ofta och mycket far väldigt illa mot vad svenska barn behöver stå ut med.Vad som däremot borde uppmärksammas mer i det numera avvecklande välfärdslandet Sverige är att allt är inte heller här är så ljust och fint som den välborna samhällsklassen ofta och mycket anser. Särskilt idag med den politiska brunhöger som styr landet ska de som uppbär stöd och hjälp erhålla än mer mindre. I min egen närhet vräker man barn som därmed hamnar i utanförskap. Detta tillsammans med politiker som idag säger att de ska med all kraft få slut på kriminalitet och elände.

Vad är det då som händer synligt och mer och mer för varje dag som går i utanförskapets spår. Tydligast kan man se hur man väljer att vräka barnfamiljer från hus och hem alltmer trots den barnkonvention Sverige har antagit som lag. Detta med mål och riktlinjer varje år som säger att barnfamiljer inte ska vräkas från hus och hem. Innehållet i vräkningarna är en hushållsekonomisk kris där kostnaderna för boendet har ökat. Inkomsterna har inte ökat i samma takt. Allt slår mest för de som inte har någon buffert. Till allt detta har vi en bostadsmarknad som fullständigt kraschat samtidigt som bostadsministern har gjort sig helt osynlig i Tidölampans sken.

Vad gör Tidöregeringen åt detta? Svaret är att bostadspolitiken havererat samtidigt som skatter på allt som är nödvändigt för individen att leva ett drägligt liv har höjts. Bidrag och allt som tillhör vad fattiga hushåll behöver man så man klarar sig på vad samhället erbjuder har tagits bort helt eller delvis. Därmed får fattiga barnfamiljer det svårt att betala för hyra och mat. I samklang med detta har över 250 00 pensionärer samtidigt erhållit sänkt pension? Vad som sker är att regeringen sitter och rullar tummarna. Allt för dem som ständigt får ökad klirr i kassan med tillhörande sänkta skatter så de kan sko sig än mer på samhällets tillgångar. Inte konstigt att kylan tränger sig på i utanförskapets Sverige samtidigt som kriminalitetet och vad som där tillhör ökar i landet. 

Kommunalrådet Jari Puustinen (M) får kritik från socialsekreterare i Eskilstuna.

Foto: Anders Nilsson

Eskilstuna vräker visst barnfamiljer!

Jari Puustinen (M), ordförande i arbetsmarknads- och vuxenutbildningsförvaltningen, har sagt att vi inte vräker barnfamiljer i Eskilstuna. Vi har en fråga till dig, Jari: Varför ökar då orosanmälningarna från medarbetarna i din förvaltning gällande bostadslösa barnfamiljer?

16 december började de skärpta reglerna gälla för ekonomiskt bistånd i Eskilstuna. I praktiken infördes de dock redan för en tid sedan. Stadsjuristerna menar att förändringarna riskerar att sätta rättssäkerheten ur spel samt att det kan finnas avslagsgrunder utan stöd i socialtjänstlagen.

Motiveringen till de skärpta reglerna var just att höja rättssäkerheten, men det verkar inte bättre än att ni misslyckats redan på första punkten. Ytterligare en motivering till de nya reglerna är att de ska spegla samhällsutvecklingen. Det har ni sannerligen lyckats med. Just nu skapar vi ett samhälle där välfärden raseras. Där människor utan försörjning får lov att förlita sig på allmosor.

Sedan ekonomiskt bistånd har börjat bedömas utifrån de nya reglerna har vi på socialförvaltningens mottagningsenhet tagit emot allt fler orosanmälningar om barn som riskerar att bli, eller redan är, bostadslösa. När avslag ges på ansökan om boendekostnad, anses barnperspektivet vara beaktat genom att skicka iväg en orosanmälan.

Vi träffar föräldrar som gör allt de kan för att ordna tak över huvudet till sina barn. Men de nya reglerna säger att de inte gör tillräckligt. Vad som anses tillräckligt är emellertid väldigt vagt. Att få en ny lägenhet inom fyra månader är för de allra flesta helt omöjligt. Ändå anses det vara ett rimligt krav att ställa på en barnfamilj som redan lever i utsatthet.

Enligt riktlinjerna ska handläggarna tala med barnet för att bedöma vilket bistånd familjen behöver. Vi tror att varje barn skulle säga att de har behov av ett tryggt boende och föräldrar som inte måste spendera all sin energi på att oroa sig ifall deras barn kommer ha någonstans att sova. Det ökade antalet orosanmälningar visar inte att fler föräldrar plötsligt brister i sin omsorg. Utan enbart att nya regler för ekonomiskt bistånd försvårar för föräldrar att skapa trygga hemförhållanden för sina barn.

En faktaruta till dig, Jari Puustinen: Under första halvåret 2019 genomfördes i Eskilstuna tio vräkningar, där 15 barn var inblandade. Det sätter Eskilstuna på andra plats bland Sveriges kommuner gällande barnvräkningar.

Ida Vesterberg

Gunnel Eriksson

Martina Eriksson

Eda Cetin

Katarina Bihagen

Heléne Lillieborg

Daisy Holmström

Meis Yakoub

Maria Lundström

Socialsekreterare i Eskilstuna kommun