Nu skriver jag av mig då det gäller Ryssland och ryssar i allmänhet. Förbannad och arg är man då man ser den fega ryska militärens agerande. Vad som hänt i kriget om Ukraina visar vilka ryssarna är och vilka värderingar de har om människors lika villkor att få leva och dö på ett värdigt sätt som naturen har bestämt. Det är inte ryssen som bestämmer vilka och vem som ska leva tills vår herre kallar hem oss som de religiösa ofta och mycket hävdar.
När det gäller ryssen rent allmänt kan jag konstatera att de är fega och ynkliga. De har spionerat, förgiftat, mördat samt allmänt visat hur deras mentala nivå ständigt och jämt släpat i marken där humanism och allas lika rätt i världen även släpats i smutsen. Kriget i Ukraina visar vilket indoktrinerat folk de är och som de rent verkligt inte kan rå för då deras livsstil och uppfattning om livet ständigt dominerats av diktatorer och oligarker i olika skepnader. Detta från historien från hedenhös fram till våra dagar. Att en enda man kan och får dominera världsbilden och hur vi ska leva och vara de ryska diktatorerna till lags övergår mitt förstånd. Ser man till hur den vansinnige och sjuklige Diktatorn Putin uttalar sig där han hotar med än det ena än, det andra om vi i väst inte finner sig i hans doktrin om världsordning är ungefär samma som mentalt sjuka diskuterar. De tror sig veta trotts att de inget vet. Storsvulstigt och vansinnigt dikterar den mentalt störde Putin villkoren. Hur en enda man genom tiderna i det forna Sovjet avlivade och massmördande sina egna för att själv få dominera och bestämma kan jag inte få ur min skalle. Att folket ännu idag vallfärdar till mausoleum för att få kontakt med dessa mördare övergår mitt förstånd. Idag lever vi det 2 tusende århundrandet. Ser man till vekligheten hur de fega ryssarna idag hotar och mördar som i gången tid undrar jag idag vart världen är på väg och var detta allt kommer att sluta.
Den vansinnige Putin ler och hotar med mördar ansiktet i fokus i både press och media. När en politruk som han är hotar med kärnvapen för att skrämma oss till underkastelse känner jag hur mitt medvetande briserar i att han borde vara intagen på mentalsjukhuset och där skrämma sig själv. Vad som skrämmer mig mest är att han tror att han kan hota oss med kärnvapen. Maktgalna Diktatorer som Putin är gör gällande att gör vi inte som han vill kommer vansinnets tänkare ge sken av att han kanske smäller av sina vapen. Naivt bedrövligt tror han att vi ska sitta och se på då raketerna briserar. Att han själv kommer att se en bomb med kärnvapen brisera i det självgoda Ryssland återstår att se. Bara att hota visar på vilken nivå hans vansinniga hjärna befinner sig. Att han utplånar sig själv tycks han inte tro. Han har kärnvapnet som sista utväg. En väg som till döden bär. Kanske det blir som de religiösa påstår och hävdar. När Putin och hans vansinniga kompisar står vid pärleporten svart av kärnvapen sot i ansiktet är frågan den om de kommer att hamna på den högra eller vänstra sidan. Mitt tipps är att han blir först eldare i helvetet med horn i pannan.
Planen framför stationen var svart av folk som skulle se på dårarna när första transporten av sjuka anlände. Patienterna reagerade alltefter sitt psyke. Somliga spelade apa för publiken. Andra dolde ansiktet och sin skam djupt nedhukade.
Så beskrevs öppnandet av det numera nedlagda mentalsjukhuset i Strängnäs även kallad Sundby sjukhus som enligt denna tid att se var ett välkommet tillskott i den sk mentalvården. Det fanns ett stort behov av vårdplatser för sinnessjuka vid denna tid. Medicinalstyrelsen hade kommit fram till att vårdplatserna på hospitalen behövde nära nog fördubblas. Statistiska centralbyrån hade genomfört en undersökning 1901-1902 och kom fram till att det fanns 17 300 sinnessjuka i Sverige. Nära 5 000 av dem var i behov av anstaltsvård men saknade plats. Samtidigt rapporterades det om grov vanvård bland de som vårdades utanför hospitalen. Många menade att staten borde ta ansvar för dessa personer. En omfattande utbyggnadsplan togs fram. Mellan 1905-1943 byggdes 14 nya hospital och sinnessjukhus. Ett av dem var Strängnäs hospital.
Inne på Sundby som sjukhuset sedan i folkmun fick heta vanvårdade man de sjuka till vanvett i en rapport från några journalister som lurade sig in bland de mentalsjuka för att i verklig mening få veta vad som förekom innanför mentalsjukhusets väggar.
Journalisterna vägrades tillträde till sjukhuset då de ville komma in till sjukhuset och intervjua dårarna som man även av allmänheten kallades för. Motiveringen var att man skulle störa de som skulle vårdas. Förvånade gav journalisterna inte upp med att komma in till sjukhuset. Därmed började några av dem spela sinnessjuka mentalt störda ute på Strängnäs gator. Efter en tid ansåg myndigheterna att så kunde det inte få fortsätta. Lugn och ro måste medborgarna få. Därmed tog man beslöt om att spärra in journalisterna tillsammans som idiotförklarade individer på Sundby Sjukhus.
Journalisterna kom då in och fick erfara om och hur man på sjukhuset vanvårdade och kränkte de som behövde psykiatrisk vård. När de varit inne i sjukhus en tid ville ut därifrån. Svårt var det att komma in på sjukhuset. Lika svårt var det att bli friskförklarade. Efter att de förklarat att de var journalister släpptes de ut omgående. Därefter skrev de en bok om eländet vilket fick titeln ”Vårdad till vanvett”. Allt efter vad de sett och hört då de själva med egna ögon upplevt hur det gick till inom mentalvården som var en skamlig tid i Sverige lika som på Åland och som man idag talar väldigt tyst om.
När jag skrev min bok om min fader läste jag en hel del för att få insikt i hur det var för honom. Olle var intagen på Åland och levde där på ett sjukhus i över halva sitt liv som intagen. Institutionsvården gjorde honom vanvårdad på så sätt att han aldrig kom därifrån. Han klarade inte av att vara ute bland andra människor. Därmed dog han även på sjukhuset. Någon större uppmärksamhet fick inte min rapport om hur man där vårdade mentalsjuka tillsmans med min fader. Frågan är varför? Även inom kulturen värderade man min rapport med tystnad. Efter att jag skrivit tre böcker om resultatet av egen erfarenhet av att ha blivit vanvårdad som barn gav man mig både diplom och Litteratur pris. Boken om Olle blev mer eller mindre nedtystad. Mer om detta i nästa inlägg blir det här i bloggen…
Att mentalt störade människor behöver vård är nuförtiden rådande på ett annat sätt. Idag vårdas man inte på sjukhus om man inte är en fara för sig själv och andra. Dagens vård ingår i ett medicinskt förfarande där den sjuke ordineras piller och droger för att hålla sitt psyke i balans så individen inte stör det etablerade samhället. Klarläggande om hur verkligheten kan te sig från en patients horisont läste jag till mig i en bok om ”Tokfursten.”
Berättelsen om Tokfursten visar på samma beteende från mentalvården som journalisterna på Sundby delgav medborgaren. Skillnaden var att Tokfursten levde själv som patient inom mentalvården i hela sju år. Boken berättar om hur han sedan hittade ut från sin schizofrena värld. Idag är han professor och allmänt praktiserande som klokheten själv men som mentalvården försökte stjäla honom innan han tog tag i sig själv utan piller och droger som ordinerades på sjukhusen där man experimenterade med sjuka människor i stället för att vårda dem.
Som samhällsengagerad person och då inte minst i den sociala barn och ungdomsvården får jag många brev. Jag blir både rörd och förbannad över hur många även idag blir behandlade och som samhället inte tar hand om där de fortfarande får lida.
Läs här ett brev jag fått och som berättar om hur personen som skriver här hur vederbörande har blivit misshandlad av människor som på sin tid var pampar ute i samhället. Ofta fick höga förtroendevalda män och kvinnor ta hand om barn och ungdomar för att de utåt i samhället var betrodda och goda medborgare som samhället såg upp till. Att de sedan i lönndom misshandlade dem de samtidigt de fick betalt för att vårda var det ingen som fick reda på där de slog barnen nere i mörka källare där ingen kunde se dem.
Detta hände i Sverige igår, mycket frekvent. Detta händer även idag i landet Sverige som idag tar emot flyktingar samtidigt som deras egna barn är flyktingar i sitt eget land. Jag sätter ingen jämförelse ang. detta. Vad jag vill meddela är att även mitt bland oss finns det många som är födda i detta land som far illa trots att man utåt i samhället säger att de inte gör det.
Frågan borde ställas än en gång. Är dessa människor värda en upprättelse eller är de giriga därför att de vill få en upprättelse värd namnet? Frågan är en samvetsfråga. Döm själva och läs mellan raderna vad människan bakom brevet som skickades till mig här har upplevt. Över hundratusen barn och unga fick uppleva ett helvete av högt ansedda människor vars enda syfte var att tjäna pengar på dem. Jag lägger ut ordagrant brevets text. Läs här och döm själva:
JAG HAR HAFT ET HORT LIV MED MYKE SLAG OCH MYKE HOT OM AT MÖRDA MÄJ.
MINA ÄR SDOM FINS PÅ KROPEN DOM HAR MIN STYV FAR JORT SEN SLOG HAN AV ARMEN PÅ MÄJ
JAG KAN INTE VÄNDA HNDEN EFTER DE. MIN SLÄKT HAR JAG FÅT TRÄFA EFTER JAG VART 70 ÅR. DOM SA DE VAR EN OND FAMILJ DID DU KOM .
JAG VAR PÅ BARNHEM BRATBY GÄRD. DE KUNDE INTE JAG FATA . SKULE JAG VARA IDIOT. DE VAR STYV FAR BEDÖMDE MÄJ.
HAN VAR FATI JAG FIK VETA AV GRANARNA DOM SA HAN BYGDE SEJ ET HUS. INTE SÅ STORT. HAN HDE NOG MERA PÄNGAR. DE VAR EN ÖVERASKNING SOM DU HAR BERÄTAT. FÖR OS.
JAG SA MIN FAR VARIK . HAN BODE PÅ SÖRBÖLE HDE 10 BARN . SEN KOM JAG TIL MIN MOR. VAR FRÅN ÖJEBYN.
GUNAR HEDLUND MIN FAR VAR SLÄKT ME VARANDRA . STYV FAR SA ÅTMÄJ AT VI SKAL TA UT ALA PÄNGARNA PÅ BANKEN. DE VAR EN MILJON SOM JAG FIK AV FAR MIN.
OM DY VÄGRAR SKAL JAG HALS HÖGA MÄJ DE SA HAN OFTA TIL MÄJ. HAN HDE HUGKUBEN IKÖKET MED YGA . JAG TROR HAN VILE SKRÄMA MÄJ .
HAN TOG UT ALA MINA PÄNGAR SOM JAG FIK FÖR HAN SA AT JAG HAR ÄTIT UP DOM MED DU BODE DÄR.
JAG HAR SVITER FRÅN STYV FÖRÄLDRARNA . JAG VART MYKE ENSAM. FÖR DE VAR STYV FAR SOM JORDE DE SOM HAN VILE .
HAN VAR MYKE OMTYKYKT IMEDLE . NU HAR JAG BERÄTAT DE FÖR NÅGRA IBYN. EN DEL SA VI VET AT DU HAR HAFT ET HELVETE .
STYV FAR VAR OND MOT DÄJ. VI HÖRDE HUR DOM SKREK SÅ DE HÖRDES LÅNGT. HAN VAR OND MOT DEJ.
DE VET JAG FÖR DE HAN JORDE MED YXAN PÅ DIN FOT HÖFTEN HNDEN . ÄR EN OND MÄNISA SOM BORDE SITA INE.
NÅGRA BY BOR SÄJER AT DE HAN JORDE MED DÄJ DE MINS VI ÄN. DE VAR INGEN SOM VILE ANMÄLA HONOM FÖR HAN VAR ME IKURKO FULMÄKTIG OCH FAKET.
När jag läser om hur politiken svänger sig från det man gillar till det man inte anser vara relevant får jag vibbar om att något inte stämmer överens med mitt eget sätt att tänka.
Så blev det även då jag läste om hur man inom den Moderatledda majoriteten i Strängnäs kommun inte kommer överens med dem som är tillsatta att granska dem. Som politiker känner jag själv hur maktkoncentrationen blivit alltmer synbar i kommunen. Det är högst ovanligt att politiken går till angrepp på kommunal revision och att de som granskas håller sig till den ordning medborgarna vill se att dom håller sig till. Sitter man i majoritetsställning är det ofta så att man kör över tyckande och tänkande hos oppositionen. Detta hör till politikens grundvalar då det är olika värderingar som gäller och att man då måste för partiets trovärdighet gå emot oavsett om det är en sanning eller inte. När det gäller en revision ska man vara ödmjuk inför vad som presenteras. Inte gå till frontalangrepp på dem som granskar dem. Då är vi fel ute. Då ställer vi ut vår trovärdighet till allmänt beskådande och åtlöje.
När det gäller att kritisera de som ska granska makten i Strängnäs kommun blir jag ganska så brydd. Allt i synnerhet då det i Strängnäs gäller en ev. försäljning av värmeverket. Kritik har kommit och finns från många håll till de som bestämmer och har full insyn i vad som sker när det gäller att avveckla kommunalt ägande. Även inom majoriteten där vi socialdemokrater finns för att avgöra kommunens väl och ve finns det en stor del av politikerna som inte gillar vad de ser då insynen i allt som har med värmeverket att göra är lagt på sk sekretess. Sekretessen finns där för att inte röja affärshemligheter och bud på anläggningen säger man från högst bestämmande plats. Därmed får alla och även revisorer ingen insyn. Därför har revisorerna som är valda av kommuninnevånaren att granska och kritisk formulera vad de anser vara oriktigt och fel satts på pränt till allmänt beskådade av kommunens revisorer
Revisionen pekar på en viktig formulering som jag håller fullständigt med i. Man säger att det är ett stort hot mot revisionens självständighet och brott mot kommunallagen och Strängnäs revisionsreglemente då man avvisar och kritiserar revisionen.
Ord och inga visor. Själv ställer jag mig frågan när och hur ska man kunna kontrollera och göra revision på politikens arbete och redovisa dem till medborgarna om man sitter och avisar revisorernas kritik. Vilka och vem som ska avgöra detta är inte de som kritiserats. Det ska i så fall högre upp i hierarkin där oberoende revision ska avgöra den kritik som framförts både från revisorer och politiken. Om inte detta sker har vi hamnat in i en återvändsgränd där makthavarna tillåts att inte bli kritiserade där de sitter med makt avgöra vad som de anser var bäst för medborgarna samtidigt som man viftar bort övriga synpunkter. Därmed sätter man även demokratiska regelverk ur spel. Värmeverkets hantering är en hantering som mer och mer börjar lukta makthaveri. Jag förstår revisorernas kritik. De sköter sitt arbete utöver vad de ser och har att hantera. Deras insyn har varit marginell kan jag förmoda. Allt andas frustration om maktmissbruk i kommunalförvaltning då de inte får kritisera vad de misstänker.
Maktkoncentrationen i Strängnäs kommun har under de senaste åren blivit alltmer totalitär. Några få politiker administrerar genom de stolar de sitter på alltmer av makten som genomgår en koncernstyrning jag själv varnade för, och att om vi går in i ett koncerntänkande så kommer maktkoncentrationen att bli än mer styrande av några få i kommunen som även samtidigt sitter i kommunstyrelsen. Där har de den majoritet de behöver för att få vad de vill utan att någon kan göra något åt vad de har bestämt och beslutat i slutna rum. Kommunfullmäktige som transport stäcka gör allt sedan för dem lätt och fullständigt.
Fortsättning lär följa. Byket ska tvättas var det någon som sa. Allt är nu blötlagt i tvättstugan på väg in i maskinen. Frågan om värmeverkets vara eller inte vara är när den är färdigtvättad…
Idag är det Långfredag. Dagen är dagen då man spikade upp vår frälsare på ett kors där han led för våra synders skull. Själv glömmer jag aldrig denna dag där jag fanns som barn på barnhemsanstalten. Minnet om hur religiositeten präglade min uppväxt så att jag närmast blev en ateist vid vuxen ålder finns kvar som en tyngd i kroppen. Allt om hur jag värderat läran om Jesus och hans liv och som han gav till oss för att ge förlåtelse genom fadern som är vår gud är inget jag tyr mig till särskilt. Att det finns en Gud eller något som styr vår tid på jorden lär nog vara en sanning som vi vet mycket lite om då vi spekulerar i vad som komma skall och hur det är. Lidandet på korset för Jesus ska gradera ned våra synder med denna dag som åminnelse för våra synder skull där vi trampar runt i allas vår gud och hans hage.
Därmed sitter många denna dag i våra kyrkor och ber om syndernas förlåtelse. Själv återkommer jag alltid till min uppväxt där jag dagligen blev uppmanad att förstå innebörden i att Jesus blev uppspikad på korset för mina synders skull. Jesus hävdade enligt Bibeln att man skulle låta barnen komma till honom. Att vi som barn blev misshandlade och kuvade därför att vi inte hade föräldrarnas kärlek slog emot mig som lögner och förbannad dikt då jag samtidigt skulle lära mig förstå att Påsken var högtiden då jag skulle förlåtas för mina skulder, medan de som jag ansåg hade mer skuld än jag själv hycklade i kyrkbänken. Där bad de om förlåtelse när de sedan några timmar efter kyrkobesöket syndade fortsättningsvis skuldfria, fortsatte med att misshandla barn tillsammans med det svarta samvetet de bar på.
Vad är synd och vad är inte synd. I Finland bär man begreppet lika som man bär på synden att man tilläts att slå sina barn med att sedan be dem om förlåtelse. Jesus lär ha utropat när romarna spikade upp honom på korset. ”Fader förlåt dem ty de vet och vad de göra. ”I Finland och även på Åland kan man smussla och hyckla när man själv känner för det. Allt i synnerhet från den politiska bänken som vidimerar att i Finland kan man slå barn utan att behöva betala för det.
Frågan är om samma politiker idag går till bön i kyrkan och där sitter och ber till den gud som enligt dem ska frälsa dem från allt ont. Lidandet med törnekrona och allt som till där tillhör samtidigt som man sitter i bänken och vill ha egen förlåtelse. Barnens lidande på barnhem och anstalter var inte en stund på korset. Deras lidande var hela barndomen och sedan vägen ut i livet utan att man gav dem en upprättelse de i verklighet kunde ha visat genom kompensation för lidandet samtidig som de visar att den förlåtelse de bad om kunde ha ett värde och inte som idag ett visat hyckleri om innebörden i ordet förlåt.
I Finland hycklade man hela vägen om korsfästelsen av egna barn. Detta gör man förmodligen fortsättningsvis så länge man inte ger dem man slog fördärvade och förnedrade den ekonomiska ersättning de rätteligen ska ha. Ännu hänger de som fortfarande lever kvar på korset som Jesus gjorde några timmar. Någon uppståndelse lär det inte bli för dem så länge man i Finland valt att hyckla då det gäller vanlig humanism och förståelse om vad ett verkligt lidande är. Idag då man sitter i kyrkan och ber om förlåtelse borde man även ta sig tid att ta ned dem som fortfarande hänger uppspikade av det finska samhället vilket de förmodligen kommer att göra fram tills de dör på korset lika som den store förlåtaren och korsbäraren Jesus fick göra enligt de som idag sitter i kyrkbänken och ber om egen förlåtelse.
Någon resa upp till Guds himmel lär det inte bli för dem som det finska samhället fortsättningsvis låter hänga där de hänger fram till sin död…
Ryssland och krigsherren Putin fortsätter förneka att man har attackerat ukrainska städer. Lögnaktigt påstår han och krigets trojka att det handlar om att man riktat sig in på militära mål. Krigsretorik och lögner om en fullskalig invasion med tillhörande krigshandlingar som medför att människor dödas försöker man dölja så mycket man kan. Rysslands mål är att förstöra Ukraina som en självständig stat och försöka ta över makten i landet med över 40 miljoner invånare. Med all tydlighet visar den lika tydligt mentalt rubbade Putin att han har bestämt sig för att Ukraina ska förstöras. Putin bombar barn. Putin bombar äldre. Putin bombar kvinnor. Putin är en militär brottsling. Militären som han ger order till att döda civila där sitter skyddade inne i stridsvagnar är fega och ynkliga. Allt kan liknas vid att sikta in sig på sittande fåglar.
Ett krig inleds alltid med att sanningen förlorar. Den militära ledartrojkan med Putin som överbefälhavare visar för hela världen vilken människa han är tillsammans med de som idag sätter sitt märke i att förstöra och döda alla som sätter sig upp mot hans egenmäktiga veto. Att KGB agenten Putin kommer att avslöjas förr eller senare och även straffas för krigsbrott begriper han tydligt inte där han idag sitter omgiven av marmor i maktens boning. Historien har visat att mördare alltid straffas förr eller senare. Idag går det inte att i skymundan som Lenin och Stalin hade som främsta vapen att bedriva ett utrotningskrig mot civila och sedan deportera dem till Sibirien i arbetsläger där man blev av med de oppositionella tills döden tog hand om dem. Hur Despoten Putin ska lösa de 44 miljoner ukrainare som han tydligt ska stänga inne i en grushög återstår att se. Vad min enkla hjärna utan ansträngning kan begripa och förstå är att det inte går att i förlängningen sätta munkavle på miljoner människor. Den som inte begriper detta enkla har en mentalitet som ger vid handen att de borde sitta inlåsta på mentalsjukhus då de bevisligen är farliga för allmänhetens civila befolkning.
Frågan jag ställer mig dag för dag som kriget pågår är vad den genuina ryska befolkningen kommer att säga då sanningen sakta men säker sipprar fram från de media murar som Politruken Putin skapat för att hans egen lögn ska bli sanning. När de sanktionsbeslut som väst har delgivit ryssarna där de börjar verka fult ut lär nog sanningen dagas och den mentalt rubbade trojkan tillsammans med Putin blir avslöjad. Då om inte förr lär sanningens minut vara nära. Den som lever får se…
Putin fortsätter i Hitlers fotspår. Att erövringen av Ukraina skulle komma borde världen ha insett innan detta hände. Satsningen på krigsmakten med oförminskad styrka borde demokratins ledare i västvärlden ha förutsett. Vad som har hänt i Ryssland var att svångremmen togs fram på områden som t ex åldringsvård, sjukvård och skola. Kapitalet som sparades fördes över till Sovjets flygvapen och flotta där militären övade och övar som aldrig förr. Nytt krigsmateriel levereras oförtrutet. Marksoldater övade i skarpt läge genom att sättas in i strid tillsammans med separatisterna i östra Ukraina. Om detta blå ljög Putin kontinuerligt samtidigt som det ryska folket tror på sin nye führer. Ryssarna har sedan generationer bakåt i tiden varit vana vid att ledas av despoter av olika färg. De demokratiska landvinningar vi kunde skåda på 1990-talet är historia. Så länge Putin levererar nya erövrade landområden är han populär som aldrig förr. Överfallet på Ukraina kommer att fortsätta och öka i omfattning. Blå ljugandet och hot till omvärlden kommer att fortsätta lika som när det gäller Rysslands direkta inblandning i länder där de fortsätter att kriga som i Syrien. Det är KGB-drängen Putins enda chans att behålla sin popularitet på hemmaplan. Gränsen går vid NATO:s gräns. Ger Putin sig på ett NATO-land utlöses NATO:s ömsesidiga garantier så ett världskrig kommer allt närmare med användandet av kärnvapen som när, om detta händer kommer att bomba världen tillbaka till hedenhös.
Politruken Putin har under lång tid förberett sig på att göra Ryssland till en stormakt med Tsartiden influenser där han själv ska finnas i slott och salar. Kärnvapenbestyckade bombplan övar i Nordsjön och Atlanten utanför bl a Storbritannien har visat vad de kan åstadkomma. Svenskt luftrum har kränkts. Attackflygplan har övat anfall mot Stockholmsområdet. Senaste incidenten utanför Gotland visar på att hotet är mer påträngande än förr då Putin förmodligen i sin trånga mentala värld ser sig vara trängd av väst som aldrig förr. Ubåtar kränker svenskt vatten strax utanför vår huvudstad. Kartor över Sverige uppdateras och rekognoscering sker av vägar och broar genom s k ”ryska långtradare” som dyker upp på ställen som ligger långt utanför normala vägar för långtradartransporter.
Sverige och Finland bör snarast möjligt ansluta till NATO. Vi har fram till idag nått en punkt där Ryssland vaktar våra gränser och våra politiker kryper i stoftet inför despoten. Nu är tiden här då man ser vad som händer i Ukraina. Putins förehavanden har tenderat att hela tiden överraska oss. Död grävandet av demokratin i Ryssland visar vem Putin är som person. Han är en extremist och benämnes av kloka människor som psykopat tillsammans med Hitler och hans gangstergäng med Göring som speciell hovleverantör av narkotika. När man ser foton på Putin idag kan man se hur han genom de grisögon han plirar med lika som narkomaner gör då de är påverkade av droger. Hitler blev nedknarkad och slut som människa tills han tog sig själv av dagen i bunkern han fanns i då han försvann från världen. Vår frihet och vårt oberoende hänger på om NATO hjälper oss mot det ryska vansinnets marodörer. Detta kommer NATO i skarpt läge endast att göra om vi är medlemmar. Då om inte förr kan vi räkna med en avhållande effekt så Putin och hans gäng inte ger sig på ett NATO-land militärt eftersom priset blir för högt.
Vad som händer i Ryssland idag känner jag idag som det var igår. Jag har aldrig litat på ryssar i allmänhet då jag kan känna att de är ett folk som verkar gilla läget och att de nöjer sig med vad de har. Detta beror naturligtvis på att de av makthavare som Putin tvingat dem att tro på vad han och tidigare Diktatorer beslutat om. Hotet om att hamna i ett arbetsläger i Sibirien eller avrättas för något kommunistregimerna bestämt skrämmer dem till tystnad.
I det forna Sovjet landade jag som sjöman i mitt första fartyg med att frakta olja till Finland från oljestaden Tuapse i Svarta Havet. Som ung femtonåring med Elvis frisyr och vattenkammat hår gick jag iland för att slå mig lös som ungdomar gör. Atmosfären i Sovjet var långt ifrån den jag hade kom ifrån med västerländska värderingar. Tillsammans med Vodka i kroppen och slängd i käften deklarerade jag att Sovjet var ett skitland som jag aldrig mer skulle besöka eller göra mig besvär att komma till. Berusad och upprymd minns jag kvällen då jag gick ut ifrån en krog där jag suttit och intagit en hel del alkohol serverade ifrån flaskor som var lika som läskedrycken hemma för att söka kärlek.
Ung och het tog jag mig ut från krogen. Mitt mål var att köpa kärlek av kvinnor som villigt ställde upp i baksätet på taxibilar av märket Volga. Vinglande och sökande hamnade jag in i en park. Plötsligt kom det en hel hög med ungdomar som var i min egen ålder mot mig. Utan att säga något knuffade de omkull mig så jag dråsade i backen. Halt som det var med snö på marken kunde jag inte ta mig upp samtidigt som mina skor var av modellen lädersula som inte hade något fäste på det isiga underlaget. Berusad som jag var nyktrade jag tillfälligt till då jag förstod att jag var illa ute. Minnet om hur skosulor dundrade mot min kropp kommer jag aldrig att glömma. Desperat ropade jag på hjälp. Efter en lång stund upphörde sparkandet. Då förstod jag att vad de var ute efter var att råna mig. Rublerna jag hade i fickan försvann i någon av ryssarnas fickor. Men konfirmatonsklocka jag fick vid konfirmationen året innan jag hamnade i Svarta havet försvann lika som kläderna jag hade på kroppen. Mina Lee jeans var tydligt ett häftigt kap för någon av ryssarna som vid denna tid på sextiotalet aldrig fick se västerländska kläder. Detta enbart på bild. Avklädd och blåslagen nästintill medvetslös hörde jag en kvinna fråga mig om jag kunde gå. Tilläggas kan att detta var min andra resa till Tuapse. Vid min första resa hade jag träffat en kvinna i min egen ålder som visade tycke för mig. Varför jag hamnade i parken där jag blev rånad var att jag gick dit för att ev. träffa henne där. I stunden där jag låg och blev sparkad av ryssarna dök hon upp och räddade mig från fortsatt misshandel. I min roman om Tvivlaren berättar jag om episoden där mitt liv kunde ha blivit väldigt kort. Kvinnan hjälpte mig ombord till fartyget där jag sedan låg en hel vecka och knappt kunde röra mig efter alla slag jag erhållit av det ryska folket.
Detta var något jag upplevade på sextiotalet och som i alla år hängt med mig . Ryssar har jag väldigt svårt för att acceptera som ett rättvist folk. Idag då jag ser vad de åstadkommer och vad de tidigare har åstadkommit känner jag hur tiden stått stilla i landet Ryssland där Diktatorer som Putin och hans föregångare skott sig på folket samtidigt som de avlivat dem som ställt sig i vägen för deras maktmissbruk. Jag har alltid sett dem som fuskare och ovilliga till att idka rättvisa mot övriga i världen. Inom idrotten har de ständigt dopat sig och fuskat till sig medaljer på ett eller annat vis. Jag hoppas innerligen att vad som händer idag upphör och att det ryska folket tar lärdom av vilka ledare de har och har haft. En önskan är att de får en ledare som leder som ser demokrati och rättvisan i att välja själva som det största värdet för människan var än de lever eller har sin tillvaro här i välden.
Jag själv kommer säkerligen inte att få uppleva denna nya ordning om det händer då min vandring här i världsalltet kommet att ta slut innan det händer. Vad jag förmodligen kommer att bära med mig är att jag fortsättningsvis kommer att se ryssar som fega kräk där de inte gör något för att hjälpa dem som man idag tar livet av i Ukraina. Detta om deras feghet lär jag återkomma till då analysen av ryssar i allmänhet mer kommer att analyseras. Inte enbart av mig. Utan detta av en hel värld som ser deras ledares illgärningar utan att stoppa dem vilket visar på deras feghet gentemot Ukraina som ger sina liv för kommande generations frihet.
Putin är en despot som har startat ett aggressions krig. Argumenten är motsägelsefulla. Ukraina är inget riktigt folk utan en social konstruktion säger han. Ukraina är i själva verket ett ryskt land som Lenin gav bort fortsätter han med samtidigt som han pekar med hela handen mot de mausoleum hans forna kompisar ligger och ruttnar i.
Ukrainare är enligt Putin ryssar. De anklagas av honom som despot han är för att begå ett folkmord mot ryssar. I Ukraina är det knarkare, fascister och nazister som sätter sin prägel på landet. När han invaderade Ukraina skulle han stoppa ett folkmord på ryssar och avnazifiera Ukraina. Putins anklagelser bär på inbyggda motsättningar med lögner som alltid pryder den retorik då det gäller diktatorers handlande och görande.
Det är få som tar Vladimir Putins ord på allvar. Samtidigt tvingar han det ryska folket att gå i ledband som hundar så han kan fortsätta rättfärdiga mord och förstörelsen han utövar i Ukraina. Som den despot han är med vansinniga ögon visar han även hur han angriper sina egna medborgare i tusentals för att de protesterade mot det olagliga kriget. De som protesterar hamnar i ett arbetsläger i Sibirien om de inte förr blir avlivade av en giftspruta eller om man väljer att använda någon annan metod för att reducera dem från världen.
Att detta skulle legitimera Putins krig är löjeväckande. Trovärdigheten kring Kremls antifascism är minst sagt låg. Despoterna i Kreml försöker legitimera kriget i Ukraina med att de står upp mot fascismen. Något som är nytt i Putins retorik är att han även talar om nazism. Under sovjettiden pratade man om Hitler fascister. Ordet fascism används brett i Ryssland där den statsägda televisionen och media legitimera lögner regimen sprider. När Sovjet invaderade Tjeckoslovakien 1968 var det under förevändningen att skydda sig mot fascismen. När de invaderade Ungern var det också en antifascistisk motreaktion. Det finns en tradition av att sätta fasciststämpeln på allt som de inte gillar. Putin talar inte enbart för en publik i omvärlden utan även till sin egen befolkning. Propagandan i Ryssland har i årtal visat upp att Vladimir Putin är den stora ledaren som bekämpar fascismen. Att kriget mot Ukraina skulle vara en antifascistisk handling är förstås en ren propagandalögn. Det nya i retoriken är att nu är det även nazister som måste utrotas lika som det var då Hitler anföll dem i det senaste världskriget.
Putin visar att hans mentala förstånd utgår i kommunistiska doktriner som försvunnit i vanliga människors medvetande. Själv går han och drömmer om att han ska till historien bli den som återupprättade Ryssland till den sovjetstat den en gång var. Där skall han sedan sitta på tronen och väsa genom mungipan om hur världsordningen ska vara.
Putin håller på och gräver sin egen grav. Frågan idag är hur många han tänker ta med sig dit innan någon som vågar avsätter politrukens och vansinnets despot som han är med all förmåga han kan visar idag för hela världen och som är emot aggressions kriget i Ukraina. Historien har visat att makthavare som Putin förr eller senare ramlar av sin piedestal ramlande ned i gravens mörker.
Här en diktator som föll på eget grepp:
Nicolae Ceausescu – maktgalenskap blev hans fall
Nicolae Ceausescu med hustrun Elena i Bukarest i november 1989, strax innan han avsattes.
Graven är oansenlig och svår att hitta utan vaktmästarens hjälp. Ett gråvitt stenkors med en röd stjärna bland hundratals andra gravar på en kyrkogård utanför Bukarests centrum. Så vilar Nicolae Ceausescu, mannen som under 25 år höll sina landsmän i ett järngrepp.
Historien började för 90 år sedan i byn Scornicesti i södra Rumänien. Nicolae Ceausescu föddes i januari 1918 som nummer tre av tio barn. Hans föräldrar var fattiga lantbrukare; mamman analfabet och pappan alkoholiserad. Han fick gå barfota till skolan och låna böcker av sina kamrater. Från barnsben och livet igenom led han av stamning, men lärde sig att begränsa handikappet genom en rörelse med huvud och läppar. Han blev dock retad både för sitt sätt att tala och för sitt märkliga kroppsspråk.
Fann marxismen i Bukarest
Elva år gammal lämnade Ceausescu skolan för att lära sig skomakaryrket i huvudstaden Bukarest. Där plockade han upp de marxistiska tankar som spreds inom skrået. Retoriken om klasskamp var lockande under 1930-talets depression; monarkin Rumänien präglades av stor ekonomisk ojämlikhet.
Femton år gammal arresterades Nicolae Ceausescu för första gången för att ha delat ut kommunistiska flygblad. Han släpptes på grund av sin låga ålder, men greps på nytt vid upprepade tillfällen. Han fick stämpeln ”farlig kommunistisk agitator” på sitt ID-kort och skickades till hembyn i handklovar.
Två år i Doftana-fängelset
Men Ceausescu återvände genast till Bukarest och engagerade sig i kommunisternas ungdomsförbund. Han greps på nytt och fick tillbringa två år i Doftanafängelset, kallat Rumäniens Bastiljen.
Doftana har också jämförts med Robben Island där ANC-ledaren Nelson Mandela satt fånge. Att den rumänska regimen skickade alla landets kommunister till samma fängelse innebar att de – liksom apartheidmotståndarna i Sydafrika – svetsades samman. I fängelset lärde Ceausescu känna flera personer som skulle få ledande roller efter det kommunistiska maktövertagandet.
År 1938, efter att ha släppts från Doftana, utnämndes Ceausescu till generalsekreterare för ungkommunisterna. Friheten varade till 1940, då det var dags för ännu en fängelsevistelse. Men innan dess hade han hunnit träffa den ett år yngre Elena, dotter till en lantbrukarfamilj bosatt inte långt från hans egen hemby. Paret gifte sig 1946 och Elena kom att förbli Nicolae Ceausescus trognaste vän livet ut.
Rumänien går över till Sovjetblocket
Under Ceausescus tid i fängelse förändrades det omgivande samhället. Rumänien förlorade en stor del av sitt territorium till Ungern, Bulgarien och Sovjet. Kung Carol II abdikerade till förmån för sin son, men i praktiken tog den nazivänlige generalen Antonescu över ledarskapet och allierade landet med Tyskland.
När Ceausescu lämnade fängelset genom en flykt 1944 hade emellertid Rumänien bytt sida i kriget och gått samman med ryssarna. Moskvas inflytande hade stärkts, monarkin avskaffats och det lantbruksdominerade Rumänien påbörjat en kommunistisk massindustrialisering. Den nya politiska tiden innebar att Ceausescu kunde göra en raketkarriär.
Gheorghe Gheorghiu-Dej, som han hade lärt känna i fängelset, hade blivit premiärminister 1952. Som dennes protegé kunde Ceausescu få en rad tunga poster: biträdande jordbruksminister, biträdande minister för de väpnade styrkorna, sekreterare i centralkommittén, ledamot av politbyrån, och – så småningom – den som Gheorghiu-Dejs högra hand och Rumäniens näst viktigaste person.
Ceausescu till makten 1965
I mars 1965 tog den då 47-årige Ceausescu det sista karriärsteget. Tre dagar efter att Gheorghiu-Dej avlidit i cancer utnämndes han till kommunistpartiets generalsekreterare. Detta skedde trots att många såg honom som maktgalen. Han hade redan hunnit bli så inflytelserik att ingen partikamrat vågade utmana honom. Det fanns också en förhoppning om att Ceausescu skulle ha mod att motsätta sig rysk dominans.
Förföljelse av oliktänkande var vid den här tiden redan en etablerad del av den kommunistiska diktaturen. När den extremt misstänksamme Ceausescu kom till makten ökade förtrycket ytterligare. Den nye ledaren tålde ingen kritik och inte att förlora, inte ens i schack. Det gamla politiska gardet rensades ut och ersattes med ja-sägare. En utmärkande personkult uppstod kring ledaren och all opposition ströps. Rumänien fick stämpeln som Östeuropas hårdaste polisstat.
Satte sig upp mot Sovjetunionen
Utrikespolitiskt ville Ceausescu utmana Moskva och betona Rumäniens nationella suveränitet, vilket bidrog till att den stalinistiske ledaren uppfattades som liberal av vissa i väst. Ceausescu bjöd trotsigt in Frankrikes president Charles de Gaulle till Rumänien och träffade Tito i Jugoslavien. 1968 vägrade han att bistå Warszawapaktens inmarsch i Tjeckoslovakien och blev genom ett patriotiskt tal – där han satte sig upp mot Sovjet och hyllade rumänernas suveränitet – nationalhjälte över en natt.
Lovsången till conducator, ledaren, som Ceausescu kallade sig, ebbade snabbt ut i hemlandet. Samtidigt sjöngs den högre i västvärlden. Efter ett besök av president Richard Nixon i Bukarest började USA ge stora krediter till Rumänien, som fördömde Sovjets invasion i Afghanistan 1979 och – som enda nation från östblocket – deltog i Los Angeles-OS 1984.
Året innan hade vicepresident George Bush gästat Ceausescu och kallat honom ”en av de goda kommunisterna”. Den största hedersbetygelsen från väst som Ceausescu fick ta emot var en inbjudan till drottningresidenset Buckingham Palace i London 1978. I Rumänien rullade TV-bilderna från presidentparets (Ceausescu lade till titeln 1974) statsbesök under flera veckor.
Ceausescu inspirerades av Nordkorea
På hemmaplan bedrev Ceausescu en ytterst repressiv politik. 1966 genomdrev han en lag som gjorde det extremt dyrt att skilja sig eller göra abort. Samtidigt förbjöds preventivmedel i syfte att öka födelsetalen.
De som undvek att skaffa barn var desertörer, slog Ceausescu fast, och beslöt att alla kvinnor skulle föda minst fyra barn (själv hade han tre). Födelsetalen fördubblades och efter kommunistregimens fall blev konsekvenserna uppenbara när TV-bilderna från de rumänska barnhemmen rullade ut över världen.
Ceausescus storhetsvansinne tilltog. Han omgav sig med personer som aldrig ifrågasatte honom, och hustruns uppmuntran spädde på situationen ytterligare. Efter ett besök i Nordkorea 1971 återvände diktatorn full av inspiration från Kim Il Sungs orwellska samhälle, där ledaren hade ikonstatus. Som en följd lät Ceausescu bannlysa allt som var västerländskt: långt hår på män, kjol eller jeans på kvinnor och ”dekadent” konst.
Säkerhetspolisen, Securitate, fanns överallt – avlyssnade, skuggade, bröt sig in hos oliktänkande. Politiska dissidenter fängslades eller klassades som mentalsjuka och sändes för hjärntvätt till psykiatriska kliniker.
Rumänien stagnerade under Ceausescu
Otaliga omorganiseringar bland myndigheter och ständiga resor där Ceausescu åkte kortege och vinkade från balkonger skapade en illusionen av aktiv politik. Men i verkligheten rådde kaos och stagnerad utveckling. Situationen förvärrades också av en långtgående nepotism. Presidentparets yngste son, Nicu, liksom andra släktingar, fick framträdande poster. Elena Ceausescu, som bara hade gått några få år i skolan och slutat med usla betyg, fick bära titlar som doktor och ingenjör och tog plats i de centrala politiska organen.
När generalen Ion Mihai Pacepa, högt uppsatt på Securitates avdelning för spionage mot USA, hoppade av till väst 1978 intensifierades Ceausescus misstänksamhet mot omgivningen. Han gjorde utrensningar inom säkerhetspolisen och började i ännu högre grad förlita sig på hustrun. Rumänien isolerades ytterligare från omvärlden.
Ceausescus paranoida drag på det privata planet blev också mer framträdande. Han började ignorera sin diabetes och strunta i läkarnas medicinska rekommendationer. Det sägs också att hans renlighetsfobi ledde till att han tvättade händerna i sprit efter varje handslag och att presidentparets hundar schamponerades och parfymerades dagligen.
Folkets palats – skrytbygge i Bukarest
I ett infall 1980 bestämde Ceausescu att den enorma statsskuld hans politik orsakat skulle utplånas. Importen skars ned och exporten ökades. När matbristen blev akut infördes ransoneringar och rumänerna fick köa i timmar för bröd och mjölk och leva med ständiga strömavbrott och brist på gas.
Samtidigt tvingades miljoner människor att flytta till standardiserade betongkomplex när deras hem revs på grund av Ceausescus idéer. Kronan på verket var byggandet av ”Folkets palats” och den tre och en halv kilometer långa ”Boulevard för socialismens seger” i huvudstaden. För att göra rum åt det Pyongyanginspirerade projektet jämnades en sjättedel av Bukarest med marken!
Ceausescu uppfattade inte motståndet mot regimen eller hur det politiska systemet började falla samman i grannländerna i slutet av 1980-talet. 1987 hade ett arbetaruppror brutit ut i rumänska Brasov, men slagits ner brutalt av militär och Securitate.
Massakern i Timisoara
I december 1989 startade en ny revolt i Timisoara i västra Rumänien. Pastorn Laszlo Tokes började kritisera statens ”systematisering”. När han handgripligen skulle avskedas från sin tjänst slöt församlingsmedlemmarna upp bakom honom. Anhängarna kunde snart räknas i tusental och demonstrationen förvandlades till en protest mot hela etablissemanget. Flaggor brändes, en partilokal vandaliserades och porträtt av Ceausescu slogs i bitar.
En upprörd och förvånad diktator beslöt att problemet skulle lösas på traditionell väg. Stridsfordon rullade in i Timisoara och militären öppnade eld, varpå hundratals människor dog eller sårades. Ryktet om massakern spred sig som en löpeld och stämningarna i Rumänien började närma sig kokpunkten.
Burop mot talet på balkongen
När Ceausescu tre dagar senare kom tillbaka efter en kort resa till Iran hade situationen förvärrats ytterligare. För att lugna folket tog han det ödesdigra beslutet att göra ett framträdande. Den 21 december 1989 höll Ceausescu sitt sista tal, på vad som i dag döpts till Revolutionstorget.
Hans häpna ansiktsuttryck när ovationerna från tusentals utkommenderade partianhängare övergick i burop visade hans totala brist på verklighetsförankring. Efter det misslyckade talet tog militären demonstranternas parti.
Paret Ceausescu flydde till sitt sommarhus och vidare i helikopter och bil men hann inte långt förrän de greps av polis och överlämnades till militären. En tillfällig domstol inrättades i en barack och i en hastig rättegång åtalades presidenten för bland annat ekonomisk brottslighet och massmord.
Dömdes till döden och avrättades
Juridiken var lika politiserad som under Ceausescus egen tid, de höga militärer som var domare ville inte riskera en offentlig rättegång där deras egen roll i diktaturen skulle granskas. Inga bevis lades fram och inga vittnen hördes innan domen – dödsstraff – föll.
Skräcken steg i presidentparets ögon när de insåg att den skulle verkställas omgående. På juldagen 1989 arkebuserades Nicolae och Elena Ceausescu och videofilmer från avrättningen spreds över världen.
I dagens Bukarest står fallfärdiga höghus och ett gigantiskt presidentpalats kvar som påminnelse om en galen mans idéer. Utanför skrytbygget passerar buss 385 på sin väg mot Ghenceakyrkogården där den forne diktatorn lagts till sin sista vila. Några blommor och ett ljus står vid hans grav. En bred cementgång skiljer Ceausescu från Elena, hans trogna följeslagare. När paret jordfästes tyckte man att de vållat så mycket ondska tillsammans att de i evigheten borde hållas åtskilda.
Publicerad i Populär Historia 3/2008
Byggnadsarbetare utanför Casa Poporului (Folkets hus), Ceausescus gigantiska skrytbygge. Foto från 1988.
