Läste om benämningen ”sockenbarn och sockenhjon” vilket hänvisar till det system som var i bruk i början av 1900-talet där man sökte efter försörjare för åldringar och värnlösa barn på auktion. Den som lade det lägsta budet på vårdavgiften fick ta hem barnet. Sockenbarnens liv var ofta arbetsamt, fattigt och osäkert. Trots att auktionssystemet upphörde officiellt genom lagen om fattigvården år 1922 och de offentliga auktionerna förbjöds redan innan dess fortsatte auktioner av barn i en del kommuner ännu på 1930-talet. Benämningen har dock varit mera seglivad om barn som placerades på olika sätt benämndes som sockenbarn under lång tid som de sedan har burit med sig den skam som benämningen innebar till vuxen ålder. Kommentaren från mig är: Jag vet. Jag var en av dem.
Många författare har upplevt en hel del utanförskap likartad min barndom. Resan genom livet har sedan blivit en resa genom författarskapet som de tillsammans med upplevelser skrivit ned i sina böcker. En av dem var Harry Martinsson som erhöll nobelpriset i litteratur 1974. Barndomen präglades av att han blev utackorderad som sockenhjon efter faderns död och att modern lämnat familjen för att emigrera till Amerika. Martinson hamnade på ett barnhem i Göteborg. Säkerligen på det berömda barnhemmet Vidkärr där 300 ungar var inhysta i fem annex vid tiden då barn misshandlades och kränktes i Sverige. Om dessa upplevelser berättar han i de självbiografiska romanerna Nässlorna blomma och vägen ut.
Vid sexton års ålder gick han till sjöss och seglade jorden runt, bland annat till Brasilien och Indien.Men på grund av lungsjukdom fick han gå i land för gott år 1927. Både under sjömans åren och efteråt gick han tidvis på luffen. Såväl föräldralösheten som erfarenheterna som Sjöman och luffare satte tydliga spår i hans författarskap. Hans idé om ”Världsnomaden” som presenterades i en essä i början av 1930-talet präglade mycket av hans diktning. Erfarenheterna från sjömanslivet blev grunden för böcker som Resor utan mål och Farväl.
Martinson miste sina föräldrar i sina tidiga år. Han var endast sex år gammal när hans far Martin Olofsson avled i lungtuberkulos 1910. Modern emigrerade ett år senare till Oregon i USA. Modern bosatte sig i Potland och den kvarlämnade Harry ackorderades ut på socknen som fosterbarn. Ett öde som i viss mån liknade Viktor Rydberg. En författare som för övrigt liksom Rudyard Kipling Joseph Conrad, och Lev Tolstoj som tillhörde Martinsons litterära förebilder.
Martinsson genomgick sex år i folkskola, bland annat i Alltidhults skola i Blekinge. Martinson var en kort tid en sk barnhemsunge på ett barnhem i Göteborg och vid Skeppsgossekåren i Karlskrona. Han arbetade sedan en tid vid Jonsereds Fabriker. Under sina år som arbetslös sjöman träffade han författaren Moa Martinson som han gifte sig med 1929. Äktenskapet var stormigt men konstnärligt inspirerande för båda. Martinson flydde tidvis från hennes torp i Sorunda där de bodde och gav sig ut på nya luffarresor men återvände fram till en slutlig brytning 1939 och skilsmässa 1941. Martinson deltog även som frivillig i finska vinterkriget.
Harry Martinson tilldelades Nobelpriset i litteratur 1974 med motiveringen ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. Han delade priset med Eyvind Johnson. Vid prisutdelningen framhävde Karl Ragnar Gierow i sitt tal att Johnson och Martinson var ”representativa för det uppbåd av proletärförfattare eller arbetardiktare, som på bred front bröt in i vår litteratur inte för att härja och plundra utan för att berika den med sina förmögenheter”. Pris utnämningen uppskattades av den läsande allmänhetenmen kritiserades hårt från flera håll i den svenska pressen
Det med tiden allt hårdare bemötandet från delar av kritikerkåren då han tilldelades Nobelpriset, jämte hans egen känslighet ledde till att han slutligen tog sitt liv 1978 genom att skära upp magen med en sax på Karolinska sjukhuset i Solna. Detaljerna kring hans död har skildrats i Lars Gyllenstens memoarer där självmordet beskrivs som harakiri.
När jag läser om Martinsson känner jag igen mig själv och det liv jag levt med skillnaden mot att jag klarade mig undan självmord och elände vilket många av mina gelikar som sockenhjon inte klarade sig ur. Ondskan i världen fortsätter med oförminskad kraft. Den ondska jag själv upplevt är ett litet korn i sammanhanget. Stolt och glad är jag att bli omnämnd som författare tillsammans med en Nobelpristagare som upplevt utanförskapets förbannelse på första parkett även han som jagDärför. Sockenhjon kan…
Personligen upplever jag Krister Lummes bok synnerligen välkommen. Jag har inte läst något motsvarande på länge och kommer närmast att tänka på Harry Martinssons ”Nässlorna blomma”. Den är välskriven med ett språk som är både enkelt och tydligt och som gör romanen till en underbar sträckläsnings bok. Och trots sitt alvarliga budskap är den en försonande bok. På ett ställe i romanen säger Lumme. ”När allt sedan hade ordnat sig skulle han för alla berätta vad han hade upplevt och han skulle förlåta alla.”
Theodor Kallifatides sade att allt språk skulle innehålla världen för att var bra. Språket i ”Guds Lilla Barnaskara” Omfattar världen.
Mycket har jag skrivit om hur kommuner runt om i landet vanvårdade sina barn. Vad som hände kommer jag att fortsätta berätta så länge jag lever. När man tillåter att misshandla och nedvärdera barn skall man straffas och ställas till ansvar. Ett närmast hyckleri var det då samhället högtidligt med Drottning och Talman vid Upprättelse ceremonin i Stockholm uttalade att vad som hänt inte mer skulle få hända händer detta dagligen. Barn far fortfarande illa inom institutionsväggarna och fosterhem där de forna barnhemmen har ersatts med dagens HVB−Hem.
Upprättelse ceremonin i stadshuset Stockholm.
Jag var en av de mest pådrivande som såg till att vad som hände runt om i landet om och hur samhället vanvårdade barn och att allt detta kom upp till allmänt beskådande. Då detta begav sig fick jag massor av brev och telefonsamtal från många av dem som vanvårdades och blev kränka med socialnämnds politikers goda minne som de aldrig erkände lika lite som de kommenterade vad de själva var med och beslutade om. Till några av dem ställde jag frågan om varför man lät barn misshandlas med deras goda minne. De flesta försvarade sig med att det var så. Det var i tiden som var. Några gick med näsan i vädret och ifrågasatte vårt engagemang för att ersättning skulle utgå till dem som drabbats. Detta med anledning av att de hade svårt för att acklimatisera sig till en vuxenvärld som nedvärderande hade kränkt och piskat dem som barn där inte kunde försvara sig. Mera rätt. De stal barndomen av dem. Även politiker i Strängnäs kommun där jag fanns som socialnämnds politiker i över tio år gick med näsan i vädret. Berättelsen bevittnar beslut som togs i Strängnäs socialnämnd där de sedan placerade barn hos människor som idkade våld och hot mot de barn de skulle ta hand om men som de valde att kuva och förnedra.
Ersättnings nämnden fick 1,2 miljarder att fördela till vanvårdade barn som samhället skulle vårda men som de valde att misshandla för femtio år sedan. Pengarna är fördelade. Halva summan blev kvar. Det blev en förnedrande utredning för många som nekades ersättning där de hade utsatts för vanvård. Så många som 54 procent av de som sökt ersättning för att ha blivit utsatta för övergrepp och vanvård på barnhem och fosterhem fick ingen ersättning. Symtomatiskt uttalade man från ersättnings nämnden. ”Citat”. ”De som blev utan ersättning blev inte misshandlade tillräckligt…?
Här en berättelse av en som inte blev misshandlad tillräckligt i Strängnäs kommun. Jag har rättstavat och redigerat brevet hon skrev. Hon blev inte misshandlad tillräckligt enligt ersättningsnämnden. Därmed blev även hon utan ersättning samtidigt som hon i brevet skrev att hela utredningens resultat var ett politiskt hyckleri …
Här är hennes berättelse:
Jag är född 1969. Som litet barn bodde jag med mina föräldrar i en vacker villa på Lidingö, en av Stockholms allra noblaste förorter. Min mamma har bott i många olika länder och talar många språk och är själv uppfostrad tvåspråkigt och det gjorde hon nu med mig också. Mamma och jag talade omväxlande engelska och svenska med varandra och hade en hel del lustiga lekar och rollspel omkring tvåspråkigheten. Överhuvudtaget hade mamma en obeskrivlig fantasi och berättartalang. Ingen kunde berätta sagor och historier som hon; inte så konstigt förresten, för mamma var till yrket free-lance-journalist. Jag var enda barnet och genom att mamma sysslade så mycket med mig och berättade och talade med mig om så mycket intressanta saker, så var jag i många avseenden långt före mina jämnåriga. Därför flyttades jag från klass 2 uppåt till klass 3 mitt under läsåret. Jag hade visserligen en del lekkamrater, men i skolan tyckte jag ofta att mina jämnåriga klasskamrater var barnsliga och okunniga och de tyckte förmodligen att jag var lillgammal så jag blev ofta mobbad i skolan. Men det störde mig inte allt för mycket; jag trivdes bra i mitt eget sällskap. Jag gick gärna på upptäcktsfärder ensam i omgivningarna och var enormt nyfiken på allt i omvärlden. Och det var under sådana strövtåg, som jag upptäckte flipperhallarna. Hela atmosfären i dessa spelhallar fascinerade mig och jag kunde stå i timmar och titta på spelarna. Att spelhallarna utövade dragning på mig är jag ju inte ensam om; den egenskapen delar jag med många både barn och vuxna och därpå bygger ju den miljardindustri som flipperhallarna utgör.
Jag var då i tioårsåldern. Jag upptäckte snart också att det fanns ännu större och intressantare flipperhallar inne i Stockholms innerstad och åtskilliga gånger for jag på egen hand med tunnelbanan in till Stockholm och hängde på flipperhallarna där. I den spännande atmosfären glömde jag tid och rum och när jag inte kom hem på avtalad tid blev mamma naturligtvis mycket orolig. Nu när jag själv är förälder kan jag fullt ut förstå hennes oro. En gång letade polisen upp mig i en flipperhall och körde mig hem. Detta fick socialmyndigheterna veta.
Det var planerat att mamma och jag skulle tillbringa en längre tid i Sydamerika eftersom mamma skulle vara på en reportageresa där. Jag var redan avanmäld från den svenska skolan och anmäld till en svenskspråkig skola i Sydamerika och gladde mig mycket åt resan och den nya skolan. Men min sista skoldag, jag var då tio och ett halvt år, kom två poliser och två socialarbetare till skolan där jag gick och helt sonika hämtade mig. En av poliserna har berättat för min mamma, hur han tyckte synd om mig, när jag försökte fly och hur jag grät. De förde mig till Karolinska sjukhusets barnpsykiatriska klinik, där jag spärrades in. Personalen där, både läkare och annan vårdpersonal, var så konstiga och svårt störda människor med ett fullständigt obalanserat sätt och uppträdande. Jag var så skrämd att jag en natt blev sängvätare – jag som aldrig, aldrig tidigare i mitt liv varit det.
Huset där misshandeln pågick.
Jag var dödsförskräckt över detta barnfängelse, som jag hamnat i och förstod att min enda chans var att försöka fly. Dörrarna var ju låsta, men efter någon vecka i barnfängelset fann jag en möjlighet att klättra ut genom ett fönster och sedan klättrade jag tre våningar ned på åskledaren. Mamma visste vilken fara vi båda svävade i, så vi for tillsammans till Finland för att komma ifrån de svenska socialmyndigheternas trakasserier. Här sökte mamma upp en barnpsykiatrisk klinik, för att av en finsk barnpsykiater få ett intyg på att jag inte alls behövde psykvård. Men efter två dagar på kliniken i Finland kom det plötsligt två socialarbetare och två sjukvårdare från Sverige och tog mig till fånga och förde mig tillbaka till Sverige. Efter några veckor på ett barnhem fördes jag till ett fosterhem på en ö i Mälaren och här började nu för mig ett nära fem år långt martyrium.
Redan efter första timmen fick jag stryk av fosterpappan, Sture Svensson, då han trodde, att jag gjorde deras hund illa. I själva verket var det så, att jag lekte med hundens pip docka och då lät det vid ett tillfälle som om hunden tjöt till.
Det här fosterhemmet bedrevs av Sture Svensson, en man med ett långt straffregister, och hans älskarinna. De fick skyhöga summor av socialmyndigheterna för att ta hand om ett antal barn och tonåringar med olike former av störningar. När jag kom dit, fanns där två tjugoåriga pojkar, som var knarkare. Som mest fanns det totalt fem fosterbarn samtidigt hos Sture Svensson, bl.a. prostituerade, biltjuvar, knarkare samt våldsungdom. Jag var livrädd för dem och deras oberäkneliga beteende. Men allra mest rädd var jag för fosterfadern Sture Svensson. Han var stor och kraftig och fullständigt obehärskad och fick våldsamma raseriutbrott och då gav han sig på och slog mig och de andra fosterbarnen. Jag fick örfilar och sparkar och slag med handen och med käppar och diverse andra föremål, som fanns till hands. En gång misshandlade han mig med en stålwire så svårt att jag än i dag har ärr efter misshandeln.
Ön dit fosterfadern lämnade barnen…
Fosterhemmet låg ensamt på en ö i Mälaren och jag tilläts aldrig lämna ön. Jag fick inte heller gå i skolan. Jag var ju bara tio år, när jag kom dit, och fortfarande skolpliktig, men det brydde varken fosterfadern eller socialmyndigheterna sig om. Jag fick inte gå i skolan, för man var väl rädd för att jag skulle rymma på väg till skolan. Tidvis kom några timmar i veckan en lärare till fosterhemmet och undervisade mig privat. I stället för att gå i skola måste jag hela dagarna och till sena kvällen arbeta hårt, diska, tvätta, städa, laga mat och hjälpa till att sköta husdjuren. Inte nog med detta, utan jag tvingades också till arbete ombord på fosterfaderns skepp, t.ex. att bära barlast, alltså järntackor av otroliga vikter. I och med att jag var så ung och bar dessa tunga saker, så har jag ännu idag besvär av min rygg; så svårt vid några tillfällen, att jag blivit tvungen att ligga i två dagar. Totalt har jag varit med om att bära ombord c:a 80 ton barlast med vanlig handkraft.
Under alla dessa fem år undersöktes jag aldrig av någon läkare och fick aldrig någon tandvård. Nu vet jag varför. Socialmyndigheterna hade förfalskat mitt namn och mitt personnummer och jag kunde ej visas. Jag levde mitt liv inkognito! När jag fick problem med en tand, tog fosterfadern helt enkelt en hovtång och drog ut mjölktänderna. Och när jag fick vårtor på fötterna, skar han bort dem med ett rakblad.
Efter några år blev fosterfadern osams med sin älskarinna och hon flyttade därifrån och nu blev förhållandena i fosterhemmet om möjligt än värre än förut.
Exempel på psykisk och fysisk tortyr jag fick utstå: En gång, då en katt lyckats smita in i ett rum och urinerat i en säng, så tog fosterfadern Sture Svensson mig dit samt ett annat fosterbarn, och tryckte ner våra ansikten i kattpisset. Resultatet var litet frätskador på näsan och läpparna, då han gnuggat våra ansikten i pisset.
Ett annat exempel var vid ett tillfälle: Det var så här, att djurskötseln var uppdelad veckovis mellan fosterbarnen, och det var en vecka, då en annan hade hand om djurskötseln. Han hade tydligen inte brytt sig om att mocka hos kaninerna, så några råttor hade gnagt sig in i buren och bitit av ena benet på en kanin. Detta fick ju självfallet Sture syn på. I och med det, att jag var för stunden ensam hemma med Sture, så ansåg han, att jag bar ansvaret för detta, bara p.g.a. att jag var det äldsta barnet där. Med det menade han, att jag var äldst genom att jag bott där längst och kunde rutinerna bäst. Sture ansåg, att jag skulle ta del av ansvaret, även vad det gällde avlivningen. Så Sture tog mig och kaninen till huggkubben och kommenderade mig att klubba kaninen. I och med att jag totalvägrade, så tvingade han mig att se på, då han utförde dådet. Helt enkelt fick jag se, då han krossade huvudet på kaninen med en påk, och hur hjärnsubstanserna låg överallt. Som man brukar säga: ett minne för livet!
Då och då kom socialarbetare på besök i fosterhemmet. I närvaro av fosterfadern frågade de oss om allt var bra i fosterhemmet och fosterfadern hade inskärpt i oss att vi måste svara ja. Och det gjorde jag också, för jag hade på ett tidigt stadium märkt att enda sättet att överleva på den här fängelseön, var att aldrig säga emot fosterfadern. För övrigt verkade det som om även socialarbetarna själva var rädda för fosterfadern och vågade inte närmare forska i vad som försiggick i fosterhemmet.
Under hela tiden i fosterhemmet fick jag inte träffa min mamma någon gång. När jag någon gång lyckades ringa till henne och fosterfadern upptäckte det, förbjöd han mig att överhuvudtaget ensam beträda rummet där telefonen stod. Jag längtade ständigt efter min älskade mamma och mitt underbara hem. På kvällarna tittade jag ut mot skogen och tänkte: Därifrån kan mamma komma och hämta mig – fast jag visste, att det var omöjligt.
Som jag nämnde, fick jag till att börja med i fosterhemmet inte alls gå i skolan. Så småningom fick jag sporadiskt börja gå i skolan. En dag frågade en skolkamrat mig, när vi klädde om oss till gymnastiken, varför jag hade blodiga strimmor på ryggen. Utan att tänka mig för, berättade jag för honom som det var, att fosterfadern hade slagit mig med en livrem. Klasskamraten gick hem och berättade detta för sin mamma, som omedelbart ringde upp socialmyndigheterna och berättade saken. Nästa dag kom polis och socialmyndigheter ut till ön och förhörde fosterfadern. Jag förstod nu att fosterfadern efteråt skulle komma att bestialiskt hämnas på mig för att jag skvallrat om förhållandena i fosterhemmet. Så jag beslöt att nästa dag inte gå hem efter skolan utan i stället rymma. Men fosterfadern skickade genast polisen med hundar efter mig, som mycket snabbt fann mig och återförde mig till fängelseön, där jag fick lida och ta konsekvenserna av att jag hade stuckit.
Jag var nu femton år gammal och började nu systematiskt planera en flykt. På ett gömt ställe på ön byggde jag av några trädstammar en flotte, som jag gömde i en skreva vid stranden. En dag kom det till ett nytt uppträde mellan fosterfadern och mig. Han beskyllde mig för att ha stulit ett cigarettpaket från honom, vilket inom parentes sagt faktiskt var sant. Jag bestämde då att nu eller aldrig skulle flykten ske, även om det var med livet som insats. På kvällen smög jag mig i väg till gömstället, där jag hade min flotte, och satte flotten i sjön och paddlade med händerna i riktning mot fastlandet. Detta var i maj och vattnet var iskallt. Efter tre timmars paddlande nådde jag våt och genomfrusen fastlandet. Jag gömde mig i en soptunna tills det blev ljust och fann sedan ett motell, där jag fick låna telefon. Jag ringde till min mamma och hon kom genast med bilen och hämtade mig. Samma dag, innan polisen hann hitta mig, tog mamma och jag båten till Finland. Där stannade vi tills vi genom processande lyckades få tvångsomhändertagandet upphävt av en svensk domstol. Först då återvände vi till Sverige.
Detta är nu mer än tio år sedan. Jag är nu gift och har ett litet barn. De rent praktiska följderna av tvångsomhändertagandet är ju att jag ej fick någon riktig skolutbildning och därför nu måste försörja mig och min familj på okvalificerade ströjobb.
Jag ryser, när jag tänker tillbaka på de hemska åren hos den sadistiske fosterfadern.
För femton år sedan erhöll Aboriginerna i Australien en offentlig ursäkt av den australiensiska regeringen. Fram till 1970-talet behandlades de sämre än hundar. Ett av den moderna tidens folkbrott erhöll en avslutning och Upprättelse för vad Aboriginerna utsattes för. Världssamfundet FN som ofta och mycket framför rätten om mänskliga rättigheter gömde och glömde brotten om vad den australiska staten verkade i. Skammen är den australiensiska statens. Men ännu större skam är det att världen inte reagerade.
Samma fenomen som i Australien genomsyrade den finska regeringens agerande av utredningen av hur den finska staten vanvårdade barn som bevisligen visade sig vara ett brott mot mänskliga rättigheter då det gäller barn och ungdomar. Snabbt kritiseras företeelser i andra länder samtidigt som man gömmer egna lik i garderoben. Länder som bevisligen idkade vanvård av egna barn kritiserade demokratin i Australien för deras brott mot mänskliga rättigheter mot Aboriginerna. Den stulna generationen I Ausatralien var inte bara bestulen. Den var kränkt och skadad där varken pengar eller insatser aldrig kan återge dem sina liv till familjer och sin kultur. Idag finns det 300 000 människor kvar av den australiensiska urbefolkningen som är ett folk i Australien där de levt i 40 000 år men som Den sk vita invandraren fördrev lika som man i USA fördrev indianerna.
Allt vad som hänt berör mig starkt då det alltid är barn som skadas mest och först. När jag läser vad som hänt och fortfarande händer inom den sociala barn och ungdomsvården blir jag beklämd och även förbannad. Jag känner starkt för att förlåtelsen inte bara skall stanna vid en tom fras utan också fyllas av innehåll i form av de krav som Aboriginerna ställde. I Sverige erhöll barnhemsbarnen en officiell ursäkt från den svenska staten för bristen på tillsyn och kontroll av dem som hade en bakgrund av att ha tvångsplacerats i foster- och/eller på barnhem. Där fanns jag med både i Finland och på Åland. Den svenska staten ansåg att det inte fanns tillräckliga bevis för de oförrätter barnen utsattes för. Därmed blev hälften inte betrodda då de av staten ansågs inte ha blivit tillräckligt misshandlade.
Demokratier som Sverige tillsammans med Europa och USA har alltid lätt för att kritisera världens diktaturer samtidigt som man kramar dem med ena armen. Bristen på kritik uteblir när de s.k. demokratierna bryter mot folkrätten i det egna landet. Aboriginerna kommer aldrig att få den stulna generationen tillbaka. Inte banhemsbarnen heller.Vad som tagits ifrån dem kommer att vara lika lite som en stulen barndom kan återge den barndom som den svenska staten stal av sina barn samtidigt som de inte fick uppleva barndomen utan smärta och förnedring.
FN borde gå ut och be Aboriginerna om ursäkt.Man borde även be alla de barn som demokratiska regeringar vanvårdade en ursäkt. Detta för att man inte ingrep eller gjorde någon form av motstånd i ett s.k. demokratiskt land som Australien säger sig tillhöra där man även använde sig av rasbiologisk lära och behandlande sitt folk värre än hundar långt in på 1970 talet samtidigt som man vanvårdade barn ute i övriga världen.
På fredag den 11/ 2 kl 12.15 håller jag ett anförande i Region Sörmlands monter på Folk och Kultur 2023, som äger rum i Stiga Sports Arena i Eskilstuna.
Idag var jag i Eskilstuna och presenterade mitt skrivande på Evenemanget Folk och kultur i Sörmland. Att vara en kulturell snubbe känns otroligt fint där jag satt framför mitt bokbord med att presentera fyra självbiografiska böcker samtidigt som jag även kunde berätta om att jag håller på och skriver min femte bok.
När en debutant på författarhimlen berättade om hur det kändes att leverera en bok hon skrivit kände jag något jag inte känt förut. Som debutant berättade en kvinna för alla hur hon kände över vad hon presenterat och presterat. Att skriva en bok är ett storverk sade hon, vilket hon kände och som många med mig fick ta del av. Helt plötsligt förstod jag att mitt författarskap är en storhet jag förträngt och som jag inte reflekterat mer än att jag berättar om hur mitt liv har gestaltat sig i kanten av utanförskapet jag hamnande i min barndom. Att höra författarskapets innebörd så precist och rakt gjorde mig berörd. Hel plötsligt begrep jag vad jag åstadkommit under den korta tid jag har varit författare.
Författarskapet är en bedrift jag är stolt över. Min debut som författare var att jag ville berätta om orättvisan att inte få uppleva en kärleksfull gemenskap inne i en familj. Detta om och hur illa samhället vårdade barn som tappat föräldraskapets gåva. Min debut gjorde jag då jag fyllt femtio. Under livet i unga år meddelade jag omgivningen med att bara ni väntar och har tålamod ska jag skiva en bok om eländet. Vi fyllda femtio kom boken om Guds Lilla Barnaskara på Åland vilket jag idag fick vetskap om att många läst samtidigt som de vittnade om en skamlig tid som inte borde ha hänt men ändå hände.
När jag begrep att jag hade författarskapets gåva fortsatte jag skriva vilket avlastade den börda jag hade med mig ut i livet från barnhemmet. Att jag även vid mitt framförande från den kulturella scenen idag kunde berätta om bedriften att ha framfört till det svenska folket om hur illa de själva lika som på Åland kränkte och nedvärderade barn på barnhem gav mig än mer råg i ryggen i att berätta så länge huvudet är klart. Föreningen Samhällets Styvbarn som jag var med och grundade blev ett kännetecknande värde där mitt författarskap fick betydelse för egen utveckling som människa i samhällsengagemanget och sedan även som politiker. Fortsättning följer i romanen om Agitatorn…
Fredag och Lördagen den 10/11 februari finns jag i Eskilstuna på Stiga Arena vid Region Sörmlands monter. På fredag kl 12.15 håller jag ett anförande ang mitt författskap. Du kan även köpa mina böcker och få information om min femte bok som nu är under tangenterna…
Efter att växt upp i ett liv på barnhem kastades jag ut i livet utan att ha haft en familj att ty mig till. Något intresse av att veta var jag kom ifrån och vem och vilka som var min närstående brydde jag mig inte särskilt mycket om då jag vilsen for ut i livet där jag blev en sökare på många sätt. Allt har jag skildrat till vissa delar i mina självbiografiska böcker om Thomas Luma. Viktigt för mig har varit att berätta om orättvisor vilket har varit mitt mantra genom livet och kommer så att vara fram till den dag jag lägger näsan i vädret.
När jag beslöt mig för att skildra min faders öde i romanen om Olle kom jag till insikt om att jag visste väldigt lite om honom. Vad jag då fick göra var att försöka ta reda på vem han var och varifrån han kom. Allt gjorde jag till stora delar redan då jag skrev om Guds lilla barnaskara där jag även forskade i min moders leverne och var hon kom ifrån. Allt gav vid handen att jag fick ta del av en hel del jag inte hade en aning om.
Att jag från några generationer tillbaka i tiden bar på gener från Romerna med zigenarblod flytande i mina ådror kändes främmande då jag stod inför sanningen. När jag tagit till mig mitt släktskap kom en skammens tanke till mig om och hur jag själv i barndomen nedvärderade Zigenare då de drog förbi på landsvägen utan för barnhemmet där jag såg dem dra förbi. Allt med hör skapen ifrån attityder och annat negativt om att Zigenare skulle man akta sig för. Tjuvpack och allt vad som där ingick for in i min skalle om hur jag själv blev påverkad av att Romerna var ett pack. Några civiliserade människor var de inte. Dagen då jag fick bekräftat att jag själv var en av dem var en dag då jag kände skammen i kroppen. Glad är jag idag över att få vetskap. Idag är jag stolt över att komma ifrån folkslaget Romerna. Har läst och tagit del av deras historia.
Främlingskapet präglar historien om Romerna lika som främlingskapet mot invandare som invandrat till Sverige. Själv är jag invandrare där jag bär romernas blod i mina ådror. Förfärligt är det att idag sitter en hel drös rasister och styr den brunblåa regeringen i Sveriges riksdag. Främlingsfientligheten präglar det svenska samhället. Vart är vi på väg. Hur lågt människan kan sjunka visar historien. Människan lär sig aldrig. Hur djupt den sk renodlade svensken kommer att sjunka återstår att se. Idag kryper skammen upp på land i Sverige. Återstår att se om när och hur den kommer upp på land och vad som då kommer att ske…
”Guds lilla barnaskara” är Krister Lummes debut som författare i den självbiografiska romansviten om gossen Thomas. Romanen Guds Lilla Barnaskara är ett gripande vittnesbörd över honom och hans barnhemskamraters kärlekslösa och kärva tillvaro. Boken är ändå ingen anklagelseskrift, den är skriven utan någon större bitterhet, minnen från en uppväxt – så här var det för oss.
Boken väckte mycket stor uppmärksamhet på Åland när den kom ut och fick litteraturpris av Ålands Kulturdelegation 2004.
Boken finns tillgänglig på bibliotek hos alla välkända nätbokhandlae samt streamingtjänster. Nedan här är enbart några exempel. Klicka på önskad logo nedan så kommer du direkt till boken.
Man blir aldrig profet i sitt eget land. Så låter profetian vilket är ganska är bra överenstämmande då det gäller mitt författarskap. Särskilt i hemmkommunen Strängnäs vid tillställningar och bokmässor får vi författare ordna till det kulturella budskapet själva när kommunen bjuder in kändisar eller andra som kan sälja en kultur som mer räknas i pengar än innehållet kultur.
Därmed åker jag till Åland och andra bokmässor utanför kommunen. Kul med Åland där min uppväxt inte var den bästa men där de uppskattar min närvaro som sk bortaålänning. Känns lite som att komma hem där man sitter bland övriga Åländska författare där jag kan känna mig kulturell hela dagen vilket jag inte gör i min egen hemkommun. I min nästa roman om en Agitator lär det nog vädras en hel då det gäller kultur och politik i allmänhet…
I början på sommaren avled vår broder Allan. Han föddes för sjuttiofyra år sedan på Åland där vi var en familj på tre bröder innan familjen splittrades och våra föräldrar skilde sig.
Jag blev kvar på Åland hos min fader som ett år efter skilsmässan erhöll diagnosen schizofreni. Min uppväxt blev därmed en barnhemsvistelse som jag dokumenterat i romanen om ”Guds Lilla Barnaskara”. Där skriver jag om känslan att bli fråntagen dem man älskar mest vilket Allan var då han var två år gammal och jag själv var fyra. Allan och jag lekte och hade en fin tid fram till dagen då han lämnade Åland med vår moder tillsammans med yngsta brodern Sivert. Efter dagen då de reste ifrån mig såg jag inte dem förrän tio år efter att de lämnade Åland.
När jag fick klarhet i att Allan avlidit kom tankarna om hur livet hade gestaltat sig för oss. Vemodet svämmade över samtidigt som jag kände en saknad i hur broderskapets delar mellan oss försvann efter den dagen då jag jag inte mer fick växa upp tillsammans med honom och Sivert.
Åldern har nu satt sina spår lika som även vandringen här på jorden. Vad jag känner idag är trots förlorat broderskap i barndomen fann vi varandra på ett bra och ärligt sätt där vi genom åren stöttade varandra med att vi kände tillhörigheten i broderskapets delar. Sivert och jag bar honom till graven en solig dag på Oxelösund kyrkogård där han nu är begravd tillsammans med sin moder som avled 1972.
Ger honom en hyllning här på min hemsida.
”Ha det gott där du är broder. Känns tomt efter dig med trösten i att säkerligen har du det bättre där du nu är än vad jordelivets mödor och glädje, bjöd dig på under den korta tid du vandrade omkring här på jorden.”
På ålderns höst kommer det ofta funderingar och sammanställning om hur livet har varit och vad som kommer efter att jag själv ligger i graven. Funderingar om vad jag lämnat efter mig till världsalltet kommer allt oftare närmare mig nu än då jag var ung och for runt i världen som sjöman. Där upptäckte jag världen och även mig själv. Många vinster under livet har jag erhållit lika, som jag även har haft förluster som aldrig går att ersätta.
Uppväxten på barnhem var en saknad i att inte få höra till en familj lika lite som jag inte heller fick lära mig känna mina föräldrar. När facit börjar alltmer närma sig slutdatum i min levnad här i jämmerdalen kan jag konstatera att jag hela mitt liv saknat allt vad barndoms lyckans innehåll är vilket för barn är det mest väsentliga i livet men som jag aldrig fick uppleva. Någon familj kunde jag inte ty mig till. Då jag som femtonåring for till sjöss var det ombord i fartygen jag fick min första familj. Där kände jag mig hemma för första gången i livet. Där kunde jag tala med någon utan att ständigt få okvädingsord om vilken lågtstående individ jag var. Där behövde jag inte heller känna mig hotad av att spöstraff skulle mätas ut om vad jag tyckte, eller om någon pekade på att jag inte platsade i den hierarki jag levde i. Där kom uppmaningen ärligt och rakt om förbättring vilket gjorde att jag lärde mig mäta och att ta vara på livets mänskliga villkor på ett ärligt och uppriktigt sätt.
När jag som tjugoåring blev fader började en hel del röra sig i skallen. Aldrig skulle mina barn få uppleva helvetet jag hade haft sade jag till mig omgående då jag såg min egen avkomma framför mig. På ostadiga ben men beslutsam i vad jag hade sagt tog jag fajten med mig själv. En lång och krokig väg blev det. Vad jag kan konstatera är att jag inte lyckades fullt ut som förälder. Min son Mikael for till himlen utan att säga adjö. Han hamnade inte på barnhem. Däremot hamnade han in i narkomanens helvete som där tog hans liv allt för tidigt. Allt är en lång historia jag skrivit om och kommer att fortsatta göra en tid till så länge jag är klar i skallen.
Mina funderingar idag är ändå den om vad jag har för familj. Kärnfamiljen är det bästa ting brukar man säga. Den fick jag aldrig uppleva. Samhället på Åland stal min familj. Jag fick aldrig med samhället som förälder lära känna min fader lika lite som jag fick lära känna min moder. Allt nekade man mig. Att därmed uppleva det egna faderskapet är sorgesamt då jag känner saknaden i att inte kunna visa upp mina barn för dem som förmodligen är min familj men som inte vill ha något med min familj att göra är i sanning sorgesamt på många vis. Här saknas den genuina familjen. Detta är den största saknad jag har idag. Jag övervinner den med att se värdet omkring mig i barnbarnen. Jag sörjer inte faktum då jag vet att de som finns i släkten kan skylla sig själva över vad de förlorat i att inte se dem som är en del av deras gener men som de inte ser därför att de ser sig själva främst.
Till dem som har föräldrarna i livet är en dimension då det gäller familjen och vad som där finns. Ofta glömmer och gömmer man föräldrarna som tog dem till livet. Till dem vill jag säga. Se dem då de lever. Att en dag stå framför kistan och där beklaga sig för att man inte såg dem mer än man borde ha gjort är beklagligt lika som det även är skamligt. Själv anser jag mig äga rätten att sörja. Jag fick inte möjligheten att få vara med mina föräldrar. Detta faktum är mitt livs största förlust. Den familj jag har idag har jag genom mina barn. En del i släkten känner jag till viss del om att de finns. Övriga vet jag inte ens vilka de är. Jag har levt med förlusten hela livet. Religiös är jag i sanning inte. Ändå finns det ord från gudstro och annat i Bibeln som är värt att beakta. ”Hedra din fader och din moder” Anser man sig inte behöva ge dem rosor då de lever. Varför då sörja dem då inte mera finns.
Idag firar vi mors dag. Själv kan jag inte vare sig känna eller hylla min moder som för mig aldrig fanns tillgänglig då jag som barn mest behövde henne. På anstalt hemmet där jag växte upp fick jag veta att jag hade en moder som var en hora därför att hon valde att leva med en annan man. Därmed fick jag stå i skuld för hennes val därför att enligt bibeln så skulle man leva tillsamman med varandra tills döden skiljer äktenskapet åt. Om kvinnan inte levde i tukt och förmaning förblev hon en hora enligt de vise män som säkerligen även de var en del av att de själva sprang runt och horade så fort de fick tillfälle.
Min moder valde skilsmässa för egen del där jag som barn hamnade in i ett barnhelvete hela min uppväxt. Mitt liv som barn under uppväxten utan föräldrar präglade min oro långt upp i vuxen ålder innan jag kunde lägga en hel del åt sidan samtidigt som jag hade fullt upp med att själv vara förälder. Mors dag påminner alltid mig om hur fattigt mitt liv var som barn utan den kärlek som en moder ger och känner till sitt barn. Ännu idag lider jag av saknaden jag ständigt bar med mig i barndomen. Minns på hemmet hur jag i den falska religiösa världen där devisen om Jesu ord låt barnen komma till mig idag låter som ett hån i mina öron. Samtidigt som jag blev både misshandlad och nedvärderad i att min moder var en hora skulle jag ändå hylla allas vår moder trotts att jag själv inte hade tillhörighet till egna föräldrar.
Som sångare på hemmet valdes jag därför ut att sjunga alla mödrars lov framför en biskop på uppmaning från mannen som delgav mig vetskap om att min moder var en hora. Allt blev det ultimata hånet som jag kan känna av även idag. Då mors dag firas kan jag se mig själv stå som elvaåring framför en religiös skara anhängare till guds lov och ära där jag framförde jag sången, ”Mor, lilla mor. Ingen är som du. Ingen i hela vääärlden…
Hur min moder kände vet jag mycket lite om. Ändå var hon min moder. Vad jag vet är en konsekvens av att livet är ingen dans på rosor. Idag respekterar jag mina föräldrar. Jag dömer inte min moder för misslyckandet i att hon inte tog hand om mig som liten. Omständigheterna gjorde att hennes lycka inte heller blev den lycka hon trodde sig skulle få lika lite som många med henne fått erfara av livet.
Min moder dog endast 52 år gammal bärande på sjukdom och elände. Hon födde mig till världen och dog med säker besvikelse på sina läppar utan att kunna ge uttryck för detta i dödens ögonblick. Själv känner jag vemod då jag tänker på min moder som den moder hon var. Kontentan över minnet av min moder är att hon gav mig ett liv som hon inte själv rådde över hur det skulle bli. Frid över hennes minne är allt jag kan ge vilket jag ändå ger med kärlek då man aldrig kan välja sina föräldrar oavsett var de än befinner sig i livet eller i döden.
Det är alltid något speciellt när man finns med på första maj där man går i demonstrationstågen för att visa vad man sympatiserar med som både medborgare och även politiker. I min kommun där jag funnits i politiken sedan 80 talet känns det ändå på något sätt vemodigt och sorgset då jag över tid som runnit under broarna kan konstatera att den genuine arbetaren inte finns med på första maj som han och hon gjorde vid en tid då både facket och det socialdemokratiska partiet slogs för att jämlikhet och allas lika värde. Valspråket tillsammans med retoriken om att verka för att vi skulle få ett demokratiskt jämlikt samhälle var vad vi slogs för i en tid då samhället var mer ojämligt än idag. Detta har vi uppnått till vissa delar under en tid då borgerligt tänkande tillsammans med högern trängdes undan så att vi kunde se resultat i ett mer jämlikt samhälle.
Idag kan jag konstatera ett helt annorlunda samhälle när det gäller löntagare och den solidaritet vi fanns i då jag stod på barrikaderna och verkade för att vi skulle få ett mer jämlikt samhälle med välfärden främst där vi pekade med hela handen om allas lika värde. Idag då jag gick i första majtåget i den delen av vår kommun Åkers Styckebruk som var och fortfarande är ett brukssamhälle med Åkers Sweden som den största arbetsgivare kunde jag konstatera att väldigt få av de sk arbetarna inte fanns med i demonstrationståget. Vad jag kunde se och konstatera var att medelåldern var ganska så hög samtidigt som leden år för år i den genuina bruksorten blivit alt tunnare. Analytisk kunde jag analysera tiden med att i bruksorten bakom stängda dörrar och fönster finns sympatisörerna till Sverigedemokraterna. där Idag bor flesta sympatisörerna till sverigedemokraterna i Strängnäs kommun i den genuina bruksorten. Frågan jag ställer mig är varför man vurmar för ett parti som är mer höger än vad den borgerliga majoriteten i Strängnäs är. Varför väljer de att skjuta sig i foten hela dagarna. Varför vill de se ett parti i regeringsställning som där kommer att verka för sämre avtal. Sämre sjukvård. Sämre om allt vad arbetarrörelsen slagits för under tid där jag själv fanns i de fackliga leden kämpande för rätten till ett jämlikt samhälle.
På första maj i år är vårt valmanifest och budskap att Sverigekan kan bättre. Frågan är om den unga generationen som idag och i framtiden ska verka för att demokratiskt samhälle finns med i frågan om vi kan bättre. Ska vi uppnå devisen måste alla var med. Högerpolitiken i Sverige måste neutraliseras om vi ska kunna göra Sverige bättre. Idag säljs skolor och vården ut till riskkapitalister som dränerar vårt land. I Åkers Styckebruk borde den generation som idag ska ta Sverige framåt ta till sig att tiden då de var unga kom de till ett dukat bord där allt vad de själv vill ha blir allt mindre synligt. Frågan är om de begriper att vad Sverige behöver är:
”Sverige kan bättre” Allt handlar om tre prioriteringar.
Vi ska vända på varje sten för att bryta segregationen och knäcka gängen och den grova brottsligheten.
Vi ska använda klimat omställningen för att skapa framtidens jobb med bra villkor i hela landet.
Vi ska ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden.
