Krister Lumme är född 1946 på Åland och bor numera i Sverige. Han har tidigare gett ut verklighetsbaserade romaner om sin uppväxt som barnhemsbarn, tonårstid och kliv ut i vuxenvärlden. I sin fjärde roman går författaren tillbaka till efterkrigstidens Åland och lånar delar ur sin fars liv. I romanens centrum står sjömannen Olle som tidigt i boken råkar ut för ett trauma, vilket kommer sätta spår för resten av livet. Man får därefter följa hur han blir förälskad och bildar familj, men så småningom sjunker allt djupare ner i psykos. Det är ett tragiskt livsöde, som tar sin början på ett barnhem och slutar i alltför unga år på ett mentalsjukhus. Porträttet av Olle är nyansrikt, medan övriga karaktärer tecknas aningen summariskt. Språket är enkelt och flyter bra. Bokens största behållning ligger i skildringen av en socialt utsatt människa, och som sådan är den stundtals starkt engagerande.
Helhetsbetyg: 3.
Vi förbehåller oss rätten att vid behov korrigera recensionstexten. Skalan för helhetsbetygen är femgradig enligt följande: 5 – Briljant; 4 – Mycket bra; 3 – Bra; 2 – Ordinär; 1 – Undermålig.
Vid citat ska lektörens namn samt BTJ-häftet anges. Citatet får inte omfatta hela recensionen och inte heller ge en missvisande bild av recensionen. Vid tveksamheter beträffande rätten att citera kontakta vänligen BTJ.
Krister Lumme, född 1946, debuterade häromåret med en insiktsfull och självbiografiskt färgad roman om en pojkes uppväxt på ett åländskt barnhem, under stenhård auktoritär regim. I sin nya roman, Tvivlaren, möter läsaren samme huvudperson. Efter att i slutet av förra boken ha lämnat ”uppfostringsanstalten ” (”där han hade blivit hunsad hela sin barndom)” försöker nu 15 årige Thomas orientera sig en plötslig fri tillvaro. Motivmässigt finns paralleller till Harry Martinsons ”Nässlorna Blomma” (1935) och ”Vägen ut” (!936). Lumme skildrar Thomas vuxenblivande via sjömans världen (och den frihet detta kringflackande liv representerade ännu på femtiotalet). Lummes osentimentala utvecklingsroman ansluter sig till klassiska sjömans skildringar men har sin särprägel i den ogarderade gestaltningen av livet ombord och på sjaskiga hamnbordeller. I slutet av berättelsen; i möte med en kvinna, kan Thomas äntligen undslippa ensamhetskänslan som förlamat honom sedan modern lämnade honom på barnhemmet.
Lektör Björn Gustavsson. Vilsen ung man söker trygghet Kulturnyheter Litteratur Ny bok Krister Lumme: ”Tvivlaren”, roman, PQR-kultur 2005. 260 s. Krister Lummes barnhemsskildring ”Guds lilla barnaskara” som utkom år 2003 väckte stor uppmärksamhet, mycket för att den lyfte upp ett känsligt ämne. Boken sålde bra och gick ut i flera upplagor. Redan då kunde man kanske ana att det inte handlade om någon dagslända, Lumme verkade ha mer att berätta, mer som pockade på att få komma på pränt. I dag utkommer hans nya roman, ”Tvivlaren” som tar vid där den förra boken slutade. Thomas från barnhemmet är skriftskolgången och fri. I det inledande avsnittet är han på väg till Sverige, till den biologiska mamman, bröderna och mammans nya man. Under den nattliga överfarten, i en solstol i en korridor på Sverigebåten där konfirmationskostymen blir skrynklig, sover han inte mycket. Kanske bär han på mer av rädsla än förväntan. ”Han visste inte mycket om vad som skulle hända för hans del, ja han skulle införlivas med en familj som han inte visste ett dugg om.” Mötet med familjen på en bruksort med järnbruk och glasbruk blir inte helt lyckat. Thomas känner sig på många sätt som en främling. Han kan inte släppa frågorna kring varför mamman lämnade honom som fyraåring, när pappan togs in på Grelsby sjukhus. Det är mycket som gnager i den unge Thomas, samtidigt som han kroppsligen håller på att bli vuxen. Tidsmässigt befinner vi oss i början av sextiotalet. Sjön lockar Ett jobb som låd spikare på ackord på glasbruket ser han ingen framtid i och snart är han tillbaka på Åland och på väg ut på sjön som jungman på tankern Solny. Första resan går till Svarta havet. Det skall snart bli fler båtar, ångfartyget Yrsa och även Svea Jarl och andra svenska båtar. Efter bara ett tiotal sidor står det klart att det Krister Lumme vill berätta om i den här boken är hur sjömanslivet kunde te sig för en ung man i början och medlet av sextiotalet, samtidigt som han parallellt vill utveckla temat från den förra boken. Ingen vacker bild Det är ingen vacker bild han tecknar. Visst finns det kamratskap i skansarna, men den unge Tomas konfronteras också med en befälsordning som ännu inte hört talas om någon medbestämmandelag, en miljö där klyftan mellan befäl och manskap är milsvid och där det rättmätiga i en order aldrig kan ifrågasättas. Hans unga själ protesterar och hans uppkäftighet, särskilt i berusat tillstånd, är inte till hans fördel. En tvivlare är han. Mycket i strukturerna påminner faktiskt om barnhemmet med sin stränga ordning. Också där ansåg sig ”befälet” alltid ha rätt. Men jämförelsen utfaller ändå till sjölivets fördel. Hierarkin ombord var ärligare, inte lika mycket präglad av angiveri och försök att själv skydda sig från repressalier, som på barnhemmet. Och Thomas visar, åtminstone stundtals, att han kan sköta sina uppgifter i arbetskollektivet. ”Kärlek” Den osäkerhet och brist på kärlek och ömhet som den sjuttonårige Thomas fortfarande bär med sig för honom in i ett tilltagande alkoholbruk, för att inte säga missbruk. Hamnarnas ljus, deras barer och bordeller utövar en stark lockelse. Här är det inte fråga om någon romantiserad allsångskärlek som i Taubes ”Flickan i Havanna” utan om den råa bistra verkligheten. Ofta räddar barernas öl fylla Thomas från bordellernas faror, men i längden undgår inte heller han sina penicillinkurer. Slagen och rånad blir han också. Hela tiden längtar Thomas innerst efter värme och djupare kärlek och han finner den också, åtminstone för en tid, hos den finska Liisa, som han träffar i Köpenhamn, och den norska Ewa ombord på Sveabolages Grim. Men också i de relationerna har han svårt att hantera sina känslor och ta emot kärlek han kunde få. Trots allt han varit med om i barndomen tänker Thomas ofta på mamman i Sverige, på pappan på Grelsby, på farmodern i sin fallfärdiga stuga i den åländska landskommunen. De får åtminstone vykort. Också på barnhemmet tänker han och gör också återbesök där. På gott och ont är det ju det enda hem han haft. Väcker tankar Det är mycket som Krister Lumme vill säga i sin nya bok, kanske för mycket. Ibland blir berättelsen om det inrutade livet till sjöss och de nästan tvångsmässiga förlustelserna i hamnarna lite monoton. Men visst väcker den unge Thomas försök att bli vuxen både tankar och känslor hos läsaren: var det så här, sextiotalet var ju alldeles nyss.
Boken tar ett något abrupt slut just när Thomas är på väg ut igen på en ny båt. Det låter oss ana att manuskriptet från början varit längre, att allt inte riktigt rymts med och att det kan komma en volym till. Förhoppningsvis tar denna utvecklingsberättelse då en ny vändning.
Det blev en till bok som alltmer handlar om en vilsen sjömans Mognad…
Mycket har jag berättat här på min hemsida om sjömanslivets tid. Alltid kommer det minnen åter som ska berättas om. Så även idag.
Min tid som sjöman var en tid då jag letade efter en tillvaro där jag själv på många vis efter mer eller mindre blev utslängd från barnhems anstalten på Åland. Mycket har jag skrivit om min tid som sjöman. När jag ser tillbaka idag kan jag konstatera allt var en nyttig tid. Ombord i fartygen levde jag in i ett familjeförhållande jag inte hade på anstalten där pennalism och angiveri bland barnen var en ingrediens jag lärde mig leva inne i och som jag hade med mig som ryggsäck ut i livet under lång tid. Svårigheten att leva ett normalt liv blev ofta och mycket turbulent då jag även var en fader som skulle ta hand om egna barn samtidigt som jag även skulle ta vara på mig själv.
I min tredje självbiografiska roman Mognad beskriver jag till vissa delar min vilsenhet. Ofta kan jag idag bli påmind om sjömanslivet i form av foton eller annat som påminner om tider femtio år tillbaka i tiden. Ett foto säger en hel del samtidigt som det här ger mig en påminnelse om hur det var för mig i ungdomens vår. När jag fick se fotot från Furillen på Gotland där jag fanns ombord i en sk Kalstensbåt som fraktade kalksten från Gotland till Oxelösunds Järnverk på sextiotalet drog minnen förbi i huvudet vilket gjorde att jag kom tillbaka till natten då jag fanns vid piren om bord fartyget Kalmarvik en stormig och regnig natt. Vi skulle lasta fartyget med sten från Gotland. Någon trevlig nostalgi finns inte i minnesbanken. Allt hände sig vid en tid då min egen Mognad fanns i agendan för vandringen ut i livet.
Så gick det till vid Piren på Furillen på Gotland när jag var vid 22 års ålder trampade runt ombord i fartygen tillsammans med sex år i sjömansbenen.
Kvällen ombord på Kalmarvik förtöjd i en öde vik på Gotland fortskred. Thomas blev ordentligt påverkad av all den sprit han hällde i sig. Ombord i den trånga hytten med sina gelikar hade han som övriga i kollektivet pratat av sig. Alla hade vädrat sina personliga åsikter. Thomas hade föreslagit att alla skulle gå ihop och protestera mot styrman Nords vandring på däck med en batong instucken i stövelskaftet. Alla samtyckte till att kapten Strandlund borde ta tag i Nord och ta av honom batongen. Att ingen vågade ta styrmannen i örat var säkerligen för att den som försökte själv kunde få en smäll. Motorman Vrena gjorde sig neutral i frågan. Han hade inget att göra med Nord därför att han fanns i maskin. Var man nere i maskingropen sket man i vad däcksgänget gjorde. Torrt konstaterade Thomas att någon lösning inte var i sikte. Han kände att han behövde komma i land. Den trånga hytten kändes som ett fängelse.
− Är det någon som kommer med i land? Vi tar en taxi och åker in till Slite! frågade han. Svaret blev att fyra man beslöt sig för att åka in till bebodda områden. Kristligt skulle de dela på taxinotan. Thomas reste på sig och kom ut på däck. Vinden hade tagit tag i Kalmarvik där hon låg och skvalpade i vågorna. Skrovet vred sig mot träpiren som Thomas hade haft synpunkter på till styrman Nord. Han ställde sig för att kasta vatten. Ett dåligt omen blev för honom synligt då han såg styrmannen komma släntrande på däck. Snabbt for tanken i honom att han skulle säga några väl valda ord. Onödigt ändå att provocera, tänkte han.
− Skitväder! sa Thomas med kraft där han stod och såg strålen forsa över relingen ner i sjön.
– Jävla skitväder, lade han till och knäppte gylfen.
− Va sa du? Är du full? hörde han styrman Nord säga. En plötslig ilska for i Thomas. Nog var han påverkad alltid. Men så full att han inte kunde ta vara på sig själv ansåg han sig ändå inte vara. Han tänkte inte låta sig hunsas. Vad menade han? Kunde det vara så att styrmannen även på fritiden gick omkring och kontrollerade besättningens göranden och låtanden. När han såg Nords ansikte med det spetsiga röda skägget konstaterade han omgående att det inte enbart var han själv som hade tullat på flaskan.
− Jaha… Och vad fan har du med det att göra då? Om jag är full på fritiden ska du ge fan i! sa Thomas. Säkert ville Nord visa vem som bestämde, oavsett tid på dygnet.
− Du var mig en stöddig jävel. Egentligen borde du få en omgång! Jag ska tala om för dig att här ombord har det funnits fler stroppar som du. Alla har kortats av en hel del. Kanske du borde få smaka samma medicin du med, kom svaret ilsket från styrmannen.
Thomas började gå mot landgången, mot telefonautomaten. Bråka kunde han göra någon annan gång. Det var lika bra att dra sig ifrån mannen som var lika berusad som han själv. Att styrman Nord var oberäknelig visste alla. I synnerhet då han hällt i sig sprit. Ändå så tänkte han inte ge mannen sista ordet.
− Det skiter jag i. Gör vad fan du vill. Jag ska gå i land och ringa en taxi. Egentligen skulle vi försvinna alla från den här rostlådan så du skulle få segla med alla du älskar, svarade Thomas samtidigt som han gick ut på landgången. Vattnet skvalpade under honom.
− Det var som fan. Inte nog med att du är stor i käften, du är en uppviglare också! Thomas hörde hur styrmannens ord kom efter honom i vinden som tilltog i styrka när han gick ut på den smala pålbryggan. Han hörde hur styrmannen öste ovett över honom. Orden blåste efter honom i vinden, han uppfattade något om att han kanske var en myterist. Halvvägs ut på bryggan tonade styrmannens ord bort. Thomas kom i land och ringde efter en taxi. Då han åter stretade emot vinden ut till fartyget hade styrmannen försvunnit. Thomas spanade efter honom. Kanske stod han i mörkret på däck där han utan förvarning kunde hoppa på honom. Ryktet om hur styrmannen hade använt batongen hade han i gott minne.
Efter en halvtimme var ett gäng lagom berusade sjömän på väg in mot Slite. Det var befriande att lämna fartyget. Thomas glömde ganska snart bort dispyten med styrmannen.
Under kvällen höll de till på en bar. Det spelades skivor från en jukebox i ena hörnet av lokalen. Thomas och besättningen drack kaffekask utan anmärkning från personalen. Sjömän var ofta på baren. Isoleringen ombord på ett fartyg förlöste dem då de tillsammans med andra människor kände gemenskap så att de sedan orkade stå ut med isoleringen då de kom tillbaka ombord.
Under kvällen hade Thomas talat med Liisa i telefon. Med alkoholen i blodet kände han sig som vanligt världsvan och klok. Aldrig berättade han fullt ut för Liisa om bekymren han bar på. Oro hade han i kroppen för meningsutbytet han hade haft med styrman Nord. Då Kalmarvik kom till Oxelösund skulle han mönstra av. Berusad tog han alltid snabba beslut. Inom sig hade han som vanligt oron inom sig att söka något annat. Styrmannens agerande mot honom skyndade på beslutet.
Vid midnatt återvände sjömännen till Kalmarvik. Vinden hade ökat. Alla såg hur fartygets akter låg en bra bit ute från kajen. Stormen låg på och ville slita henne från förtöjningarna. Med försiktighet stretade de i vinden mot fartyget för att inte ramla ner i det iskalla vattnet. Alla uppmanade varandra att ta det lugnt. Thomas tanke gick till sjömän som försvunnit spårlöst från fartyg som varit förtöjda vid kajen. De hade sedan flutit upp efter några månader på det ställe där fartyget tidigare hade legat. Med all säkerhet hade de förolyckade alkohol i kroppen och hade ramlat mellan fartyget och kajen då de tog sig ombord på landgången. Thomas tänkte inte hamna i den statistiken. Han gick långsamt ut på landgången till fartyget. Han såg hur fyllenätet som skulle fånga upp honom fladdrade i vinden. Han såg de trasiga maskorna. Helskinnade och i samlad tropp kom alla över landgången. Uppe på fartygsdäcket hörde Thomas en bekant röst.
− Jaha ja. Här kommer ledighetskommittén. Som ni ser så har vårt fartyg börjat släppa i förtöjningen, hörde han styrman Nord säga. Jag vill se alla ute på däck om några minuter. Byt om kläderna ni har på er så ni har rena och fina kläder klara till nästa gång ni ska ut och ha roligt. Om fem minuter förtöjer vi om, sa styrmannen och försvann in i befälets regioner för att säkert räkna ner de fem minuterna.
Thomas ville opponera sig. Han var på vippen att ropa att han som var så jävla stor och stark kunde för fan i våld själv ta i trosshelvetet och dra in fartyget mot kajen. Att Thomas var mönstrad ombord var han fullt medveten om. Han skulle ställa upp på vad som krävdes av honom som sjöman. Vad han retade sig på var att styrmannen betraktade honom som en ofri och rättslös person i stället för att visa honom respekt.
− Vilken jävla skit, sa han högt då han gick ner till sin hytt. Han tog sig en funderare på om han skulle ge fan i att gå ut på däck och gå och lägga sig. Egentligen behövdes det inte mer än två man för att dra in båten. En invändning mot styrmannen började lägra sig inom honom. Styrman Nord hade ingen rätt att jävlas med besättningen som kom ombord efter att ha haft en trevlig kväll. I Thomas kropp växte den ultimata protesten. Han hade blivit behandlad som ett hjon den största delen av sitt liv.
Bestämt satte han sig på soffan i hytten och korkade upp brännvinsflaskan. Han svalde en ordentlig klunk för att stärka modet. Han sa till sig själv att han var ledig från fartygets skötsel. Befälet hade dragit in sjövakten som enligt god sjömanssed skulle ersättas av någon som skulle gå däcksvakt då fartyget låg i hamn. Däremot gick befälet självt vakt, det gav ett extra tillskott både ekonomiskt och i ledighetspremie. Thomas kände frustration över att befälet hade förmånen att träffa sin familj mer än vad han själv hade som matros. Styrman Nord arbetade på Kalmarvik i två månader och sedan var han ledig lika länge. Thomas gelikar och han själv arbetade ombord så länge att längtan efter familjen tog över så man valde att säga upp sig från fartyget för att få ledigt. Efter en tid hemma fick man åter finna sig i att vara från familjen. Många äktenskap raserades av de dåliga ledighetsvillkoren.
Thomas bestämde sig för att ge fan i vad styrmannen hade sagt till honom. Han var helt övertygad om att han hade rätten på sin sida. Några trossar skulle han inte behöva slita med då han var ledig. Dessutom var han berusad och borde inte vara ute på däck. Styrman Nord hade framhållit att den som kom ut på däck och luktade sprit omedelbart skulle beordras in från arbetet. Enligt Thomas borde han vara lika konsekvent även nu. Stilla bestämde han sig åter för att han skulle lämna fartyget så fort han fick en möjlighet. Han hade fått nog av både styrman Nord och alla ständiga resor med stenar som aldrig tog slut. Beslutsam var han när han hörde matros Gustavsson i hyttdörren.
− Ska du inte komma med upp och förtöja? frågade Gustavsson. Snart kommer väl fanskapet ner och gapar om vi inte kommer ut på däck.
− Jag tänker jävlar inte göra den tjänsten åt den där jäveln, meddelade Thomas karskt. Han kan ta trossarna själv skitstöveln. Förresten så klarar ni det utan mig, svarade Thomas men kände ändå en viss tvekan i att utmana styrmannen. Ännu kunde han hinna upp på däck. Plötsligt kände han sig trött på allt. Han steg upp, stängde hyttdörren, tog av sig kläderna och lade sig i kojen. Med alkoholen som bedövningsmedel kände han en tystnad han inte känt på länge. Han var trött i både kropp och själ. Han flöt iväg in i medvetandets dunkel. Ovanför sitt huvud ute på däck hörde han avlägset hur vinscharna och stampet på däcket signalerade att däcksmanskapet vinschade in fartyget mot kajen. Thomas somnade in.
Han kände en smäll. Som en blixt från klar himmel exploderade hans huvud. Någon hade slagit honom över ansiktet. Mödosamt reste han på sig, han kände smärtan. Draperiet till kojen hade dragits från så hyttens lampa i taket bländade honom. Han hörde hur någon försvann ur hytten.
– Nu har den där jävla myteristen fått vad han förtjänar. Nu är han inte så jävla kaxig längre, var det sista han hörde då hyttdörren stängdes med en smäll. Bakom dörren kunde han höra röster och steg som avlägsnade sig upp mot däck. Thomas kände på sitt ansikte. Han såg hur han fick blod på sina händer. Allt hade hänt så snabbt att han först inte visste var han befann sig. Blodet forsade ur näsan på honom. Yrvaket och med en fruktansvärd smärta i ansiktet kände han hur näsan hade svullnat upp rakt över näsroten. De vita lakanen i kojen hade färgats röda av blodet som pumpade ur näsan. Han tog kudden och tryckte den mot ansiktet för att få stopp på blodflödet. På ostadiga ben steg han upp och såg sig själv i den avflagade spegeln som hängde på hytt väggen. Han tog försiktigt bort den rödfärgade kudden för att se vad som hänt honom. Han såg att han var sönderslagen rakt över näsan. Den hade flyttat sig en bit åt ena sidan. En svart nyans började framträda runt ögonen.
Allt var tyst som i graven. Han gick mot hyttens dörr. En plötslig hjälplöshet spred sig i kroppen på honom. Utanför hyttdörren var det spöklikt tyst, han hörde bara dunsarna mot kajens sida där stormen drog på fartyget.
Han gick tillbaka in i hytten och stängde dörren. Han satte sig på soffan och stödde sitt huvud mot hyttbordet. Ett vemod han aldrig tidigare känt lade sig i honom. Styrman Nord hade praktiserat vad han tidigare uttalat om myterister. Thomas hade avlägset hört att det var hans röst som hade avlägsnat sig. Allt hade hänt på mindre än en minut. Han försökte samla sig men var skakad. Det ymniga blodflödet hade upphört. Huvudet lutade han mot hyttens bord. Han såg hur blodet fortfarande droppade ur näsan ner på bordets glatta yta. En plötslig ilska for i honom. Ur flaskan som stod på bordet hällde han upp den sista skvätten i ett dricksglas som fylldes till hälften. Han svepte i sig spriten i två omgångar och kände hur den bedövade honom fysiskt men öppnade honom psykiskt. Snabbt tog han på sig sina kläder och stoppade toalettpapper upp i näsan för att stilla blodflödet. Han skulle gå i land och ringa polisen. Han hade beslutat sig för att anmäla styrmannen för misshandel. Hatet bubblade inom honom.
Försiktigt smög han ut ur hytten. Medvetet gick han en omväg så han hade vägen fri om styrmannen ännu fanns ute på däck. Han såg hur det lyste i styrmannens hytt ut mot däcket. Något sa honom att inte gå fram och se vem kumpanen var. Det fanns en till som alltid befann sig i styrmannens hytt då det vankades brännvin. Maskinchefen var alkoholist. Thomas undrade alltid hur i helvete denne man och Nord kunde få arbeta på fartyget.
Han kom i land med stor försiktighet över träbryggan. Full storm rådde ute på Östersjön. Kalmarvik skulle med all säkerhet bli ännu mer försenad till Oxelösund. Han slog numret till polisen i Visby.
− Hej. Ni får komma hit ut till Furillen. En styrman har slagit mig med batong så jag har näsblod. Jag har blivit misshandlad. Thomas försökte så gott det gick att förmedla sin situation. Kanske var han själv skyldig till det hela då han hade arbetsvägrat. Orolig var han i kroppen. Han försökte förklara till egen fördel. Men polisen som lyssnade på honom var inte särskilt intresserad då han hade hört att det endast handlade om näsblod.
− Jaha ja. Varför slog han dig på näsan då? frågade polismannen med loj stämma. Thomas måste ta i ordentligt för att övertyga polisen om att han faktiskt hade blivit svårt misshandlad. Under den tid som gått från det att batongen small i ansiktet på honom hade han bestämt att på något sätt komma av fartyget. Bäst vore det om han kom därifrån med en gång, då med polisens hjälp. Att rymma från fartyget kunde sluta i att han avstängdes som sjöman.
− Jag blöder ännu och har jävligt ont i näsan. Han slog mig med en batong, fortsatte Thomas med bestämd röst som meddelade polisen att han var till för honom och inte han för polisen.
− Hördu… Om du går ombord så kommer vi om en stund. Vi har en del här att göra så det kommer nog att ta tid innan vi hinner dit. Det ordnar sig nog om du tar det lugnt, fick han som svar. Polismannen ville avsluta samtalet så fort som möjligt. Thomas begrep att längre än så kom han inte just då. Genom telefonkioskens fönster såg han ut mot fartyget som piskades av vinden i skenet av både kaj- och mastbelysningen. Ljuset gjorde fartygsskrovet spöklikt. Thomas kände hur övergiven han var där han stod. Han skulle inte få hjälp av polisen. Sjökamraterna som varit med honom i land syntes inte heller till. Varför är det så? funderade Thomas när han började gå tillbaka till fartyget. Kamratskapet fanns till en viss gräns. Då någon i kollektivet var hotad kröp de flesta undan och skyddade sig själva. Thomas kände igen mönstret från uppväxten på anstalten där han ständigt levt med hot om stryk och repressalier.
Ensam och modstulen kom han åter ner till hytten. Han klädde av sig och låste dörren. Han kände att han måste försöka att skydda sig. Morakniven, som han alltid hade på sig vid arbetet ute på däck, lade han under den blodiga kudden. Om det behövdes skulle han inte tveka att hugga kniven i styrmannen. Kom styrmannen ner en gång till honom skulle han inte ta emot mer stryk. Då skulle han försvara sig till sista blodsdroppen.
Ångesten började fara i honom där han låg och vred sig. Smärtan efter misshandeln spred sig i ansiktet. Han började nyktra till och hans tankar gick till Liisa. Han såg sitt eget barn där hemma, ovetande om vad hennes fader hade varit med om de senaste timmarna. Thomas frös. Han led livets alla kval med självömkan och hjälplöshet om vartannat. Tankarna malde inom honom. Om någon timme skulle han möta besättningen. Morgonen skulle snart kalla upp honom till arbetet ute på däck. Att han skulle rymma från fartyget hade han lagt åt sidan. Utan pengar kom han inte långt. Han fick helt enkelt stå ut. Det gällde att inse hur verkligheten såg ut och vänta tills Kalmarvik tog sig över havet till Oxelösund. Då skulle han se till att han försvann från fartyget.
Varför råkade han hela tiden i konflikter som han sedan hade stora problem med att för sig själv? Fem år efter att han hade kommit ut från barnhemsanstalten hade han tagit vara på sig själv. Nu befann han sig ombord på ett fartyg sönderslagen i ansiktet. I land hade han ett eget hem som han med oro för framtiden hade skaffat tillsammans med Liisa. Han sökte efter något han egentligen inte visste vad det var. Han kände sig som en misslyckad människa. Under nattens sömnlösa timmar ältade han sitt liv fram och tillbaka. Han vände ut och in på alla alternativ han hade. Hela tiden kom han tillbaka till Liisa. För henne och för barnens skull måste han visa att han var en person de kunde räkna med. Han föll in i en otrygg dvala samtidigt som det kändes som om kroppen hade en temperatur runt fyrtio grader. Då han äntligen föll in i sömnens barmhärtighet hörde han hur det knackade på hyttdörren.
Det blåser en farlig främlingsfientlig vind över Sverige. Den tränger sig in i vardagssamtalet. Människor i Sverige utsätts för trakasserier och våld för att de har en bakgrund från andra delar av världen. I vardagssamtalet frodas fördomar. Rösterna har blivit högljudda. I högerdikets politiska träsk och trollmedia står de på estraderna och utropar nedsättande om alla som kommer till vårt land. Flyktingar och invandare är både lata och kriminella. De tar arbetet från oss infödda. De stjäl välfärden av oss. Fördomsfullt ekar diskriminerat orden i det offentliga samtalet. Retoriken sveper in i fikarummen på arbetet. På internet och i sociala medier trummas slagorden tillsammans med främlingsfientligheten hela vägen fram till debatten i kommuner och riksdag. Myter kategoriserar och skuldbelägger människor. Den är högljudd i den offentliga debatten. Frågan är? Höjer vi våra röster för ett Sverige för oss alla? Är Sverige ett land vi tror på tillsammans med tolerans och mångfald? Är Sverige ett land som antar framtidens utmaningar?
Vad är det då vi väljer? Sverige är ett av världens mest demokratiska land. I demokratiska val väljer vi företrädare som erhåller väljarens förtroende för att stärka vår demokrati. För att vårda demokratin ställs kravet på politiken att ställa upp för ett samhälle där vi blir starkare tillsammans präglat av lika möjligheter och rättigheter med skyldigheter för alla. Rädsla och fördomar måste ersättas av insikt om förståelse för varandras likheter och olikheter. Valet är ett val om att kasta ut fördomar eller att välja allas lika värde.
För sjuttio år sedan eskalerade slagorden om vi och dom ute i Europa. Historiens spår om utrotning av människor förskräcker. National fascismen visade sitt beräknande tryne om elitmänniskor som skulle befolka jorden. Antisemiterna hatande ekande i Europa samtidigt som höger eliten i Sverige gjorde det samma. Idag visar sig samma retorik om antisemitiska slagord ut över Sverige. Hur länge och mer kommer de få fortsätta att eka över landet. Stödet för Sveriges mest etablerade främlingsfientliga parti Sverigedemokraterna ökar. Frågorna är många då man ser och läser om och hur främlingsfientligheten tillsammans med nazistiska förtecken etablera sig. En skrämmande utvecklig visas då stora delar av befolkningen visar stöd för ett parti som idag som förespråkar främlingsfientlighet mot människor som kommer hit och bygger landet. Ideologin är antisemitisk kränkande mot olika folkgrupperingar. Sverigedemokraternas sympatisörer ser ned på olika folkgrupper till förmån för dem själva. Vad värre är att de borgerliga partierna som har gjort upp om ett Tidöavtal signerat Sverigedemokraterna visar på att högern har ett grepp i landet där de ytterst stöder främlingsfientligheten för att få sitta vid maktens stolar.
Faktum är att Sverige under sekler har berikats av människor som kommit till vårt land av många olika skäl. Från Sverige utvandrade man från landet då fattigdom och elände rådde. I perioder har utvandringen varit stor från Sverige. Under det förra seklets första år var Sverige ett land med utbredd fattigdom och hungersnöd. Författaren Moberg skrev om detta i flera romaner som filmatiserades. Detta hände då Sverige var ett fattigt land. Då sökte många sig härifrån från svält och elände för en fristad i andra länder.
De som kommer till Sverige idag söker samma fristad på samma sätt med tillägg om att de flyr från krigets helvete. Att vi rör på oss över nationsgränser är inget nytt. Invandring och utvandring har alltid varit en del av vårt samhälle och som därmed följaktligen blivit en del av vår kultur. Mångfalden finns i samhällslivets alla delar. Den har gett och ger oss omistliga värden samtidigt som allt berikar vår kultur. Trotts detta faktum får flyktingar som kommer hit klä skott då stora delar av befolkningen ser sig själva främst utan att se verkligheten bakom människors öden som kommer hit. Handel tillsammans med företagande och arbete har med ekonomisk utveckling gynnas av att vi rör oss över gränser. Arbetskraft från hela världen har under årtionden hjälpt till att bygga Sverige starkt. Vi har inspirerats av ny kultur som består av konst och litteratur. Musikkulturen och matkultur har etablerat sig i landet. Vi har under alla år visat medmänsklighet genom att ta emot människor som flytt undan krig från diktatur och förföljelse. Vi har blivit en trygg plats där det funnits möjligheter att leva och utvecklas. Allt är en central del i vår demokrati. En grund som är framtidens garanti för vår demokrati.
Fascismen har historiskt alltid siktet inställt på att demolera demokratin. Frågan är varför 20% av Sveriges befolkning valt att ge sin röst till fascismens etablerande i Sverige. Vet de om vad vi har och vad vi kan förlora? Historiskt vet vi vad vi får om fascister får tillträde till makten. Låt inte detta ske. Rösta för demokratiska värden. Inte för motsatsen. Fatta ditt beslut! Axla ditt ansvar! Välj att stå på rätt sida av Historien! När du ser tillbaka på ditt liv. När du sitter med barnbarnet i knät. Då kommer du att kunna se dem i ögonen och säga. Jag var med. I en tid av polarisering och extremism stod jag för gemenskapen och demokratin. Jag ägnar min stund på jorden till att lämna ett starkare samhälle till er som jag älskar. Vi gjorde det tillsammans. Vi höll ihop.
Krister Lumme född 1946 på Åland, numera bosatt i Sverige debuterar med en brett anlagd roman om en pojkes vistelse på ett åländskt barnhem under tidigt 1950-tal. Den ironiska titeln rymmer en självbiografisk färgad utvecklingshistoria, som huvudsakligen utspelar sig på ”Stiftelsen Hemmet,” en uppfostringsanstalt där fysisk och psykisk misshandel satts i system av en föreståndare som tror sig fostra ”goda kristna”.
Romanen (lämplig att filmatiseras) är lättläst, enkel och effektivt skriven, därtill med insiktsfull psykologi samt god miljö– och personskildring. Här finns många starka scener som belyser barns utsatthet. Pojkarna på inackorderingshemmet formas för livet av den förnedrande uppfostran de utsätts för (”ingen kunde se hur barnen mådde invärtes, utan förväntningar, bakom en mur av regler”). När huvudpersonen Thomas får lämna anstalten gör han det som en illusionslös 15 åring– samtidigt som han kunnat behålla en paradoxal tillförsikt.
Lektör Björn Gustavsson.
Recension / Kulturskriften HORISONT / Svensk Finland.
Debutroman GUDS LILLA BARNASKARA. Författare KRISTER LUMME.
I Krister Lummes debutbok är huvudpersonen pojken Thomas som för recensenten blev så levande att han omedvetet döpte om honom till Krister, medveten om att boken är självbiografisk. Lumme skriver engagerande och interfolierar berättandet med levande dialog. Boken är lämplig läsning för alla (och särskilt för enskilda och myndigheter som har ansvar för barn). Lumme skildrar där sin barndom och tidiga ungdom på ett åländskt barnhem vid namn Stiftelsen Hemmet under 1950-och 1960 talet. Han hamnade på barnhemmet som missanpassad, vilket var beteckningen för föräldralösa. I själva verket har Thomas (Krister) både en mor och far, men de antingen vill eller kan inte ha honom hos sig. Det unga par som har hand om ”Hemmet” har tidigare arbetat vid en anstalt för ungdomsbrottslingar, en bakgrund som knappast var särskilt bra då det sedan gällde att ta hand om små barn. Thomas är bara sex år då han placeras i deras vård. Lazarus och Rakel är religiösa och hemmet kallas för kristligt. Miljön är vad man kallar för ”dickensk”- föreståndaren ger bara den mat som behövs för överlevnad, de utnyttjar barnen som gratis arbetskraft och lånar rent ut dem till bönderna. Några dokument lär inte finnas som skulle visa vad de härigenom tjänade in utöver de pengar som kommunen betalade eller som de tiggde ihop ”för Hemmet” och som placerades på deras eget konto. Inte för att man behöver varar just kristlig i denna syssla, ännu idag finns det t.ex. Personer på ledande akademiska poster som agerar på samma sätt som Lazarus och Rakel. Hos dessa tillkom dock något värre: de behandlade barnen med kyla och delade ut gruvliga straff, även på grund av inbillade förseelser och med hänvisning till Gud och Jesus. Det Thomas lär sig på Hemmet är att lura och manipulera för att klara sig själv så gott det går. Han lär sig också att röka, stjäla och dyrka upp lås. ”Han hade lärt sig mycket sådant som Lazarus hela tiden förmanade om eller förbjöd.” Allt är dock inte nattsvart i denna skildring, utan Lumme berättar också livfullt om ljusa och rentutav lyckliga stunder. Som den gången Thomas visar sig vara en sångfågel, och får uppträda på möten och rentav sjunga för biskopen vid invigning av kyrkan. Thomas far Olle får mellan sina vistelser på sinnesjukhus besöka sonen på Hemmet. Modern betraktas däremot utav föreståndaren som en osedlig kvinna, vilket de låter Thomas veta med ännu grymmare ord, och hennes postade presenter undanhöll pojken. Då han skall k0nfirmeras får modern slutligen komma på besök. Och till sist får Thomas lämna hemmet då han fyllt femton. Han flyttar till Sverige och lämnar den ö där han borde ha fått en lycklig uppväxt, men där han i stället blev bestulen på sin barndom. Författaren har sagt att han inte känner hat mot de skyldiga, men att en ursäkt från den ansvariga myndigheten vore välkommen. Lazarus och Rakel lär inta ha hört utav sig, ej heller deras Gud.
RAUNO AHO.
KULTUR 10.09.2003
Rakt om ett barn-helvete
Litteratur. Ny bok. Krister Lumme, Guds lilla barnaskara, självbiografisk berättelse. Förlag: PQR-kultur, 418 sidor. Inb. Pärm: Minna Johans.
Krister Lumme har skrivit det många talat om under många år, eller rättare sagt spekulerat i; hur var det att bo på Stiftelsen Hemmet i Lemland, ett hem för föräldralösa missanpassade barn och drivet enligt så kallade kristna värderingar. Det handlar också om hur det kunde gå för ett skilsmässobarn i ett sjömansäktenskap på 1950-talets Åland. För Krister Lumme, född 1946 i Mariehamn, ändras livet totalt när hans mor 1950 beslutar sig för att skiljas från maken som är sjöman. Hon tar sina två yngre barn och flyttar med sin älskare till Sverige. Fadern, sjömannen, får vårdnaden om bokens Thomas, Krister Lummes alter ego. Det är ett uppslitande avsked byggt på svek och lögner.
Pappa sjuk Via en kort vistelse med farmor i väntan på att pappa ska komma i land, och en sejour med pappa som är schizofren och dessutom dricker, blir det barnhemmet på Skillnadsgatan. Mamma som lovat komma och hämta Thomas till Sverige hörs inte av. Det blir Stiftelsen Hemmet, som är nyöppnad och som drivs av ett ungt nitiskt par, som blir Thomas boplats. För hem kan det knappast kallas. Föreståndaren Lazarus var agrolog, hans hustru Rakel ”hemträdgårdslärarinna”. De hade träffats på en uppfostringsanstalt för kriminella unga där båda arbetat. Det var erfarenheten de hade då Hemmet öppnades. Thomas och Jon från barnhemmet var de första inflyttarna.
Grymt Det är så grymt; ett litet barn, förvirrat och skadat av uppslitande avsked och lögner (med rum för ett oändligt hopp alltså) och utan föräldrar som tar/kan ta ansvar klassas som missanpassat. Och behandlas omänskligt. Boken är tung läsning, inte minst om vistelsen på Hemmet med gräsliga straffåtgärder i oändlighet. Ren misshandel, aldrig relevanta svar på raka frågor, fega undanflykter, rätt mager mat. På Hemmet skulle man vara glad att man hade kläder på kroppen och fick mat. Den falska skenheligheten, hänvisningarna till Gud och Jesus väcker frågor hos Thomas, berättigade frågor. Som Lazarus föga kan svara på, han har inte den kompetensen heller, även om han visar en större, vad ska vi säga, värme, än Rakel gör.
Inte bitter Det är inte med bitterhet Krister Lumme berättar, han beskriver rakt upp och ner, reflekterar också, men inte mycket. Ur berättarperspektivet noterar han okunskapen hos föreståndarparet, ger röst åt den snälla tjänarinnan Hilda, som inte öppet vågar visa sin ömhet och omtanke i rädsla för att mista jobbet.
Utnyttjas hårt Lumme döljer sin ironi, men visst finns den; Lazarus var under medeltiden de sjukas och särskilt de spetälskas skyddshelgon. Och vad var barnen på Hemmet om inte något av samhällets paria? Barn som utnyttjades ekonomiskt som gratis arbetskraft av föreståndaren, dels för Hemmet, dels för hans egen gård: Barnen var också billig arbetskraft för lökbonden i trakten; ingen lön, ingen mat, men kaffe och smörgås för slitet. Ingen fick ha egna kläder. – Pengar som kommunerna betalade för mat och husrum samlades på hans eget (Lazarus) konto. Lazarus bedrev tiggeri för Hemmets barn så att välgörenhetsorganisationer skulle ekipera barnen. Då behövde han inte själv åka in till stan och köpa kläder åt dem, skriver Lumme.
Ofattbart Det finns en otroligt grym historia i boken, den om Thomas julpaket. Varje jul har hans mor skickat julpaket med fina leksaker. Då Thomas firar sin sjunde jul på Hemmet kommer det inget julpaket. Han frågar, frågar, frågar. Saknar sin mamma, sin a småsyskon. Gissar och frågar igen, listar ut att föreståndaren döljer något. Jo då, sent om sider får han vet att visst har det kommit ett paket. Men Thomas får bara ett paket åt gången ur mammans julpaket.
Handbok i misslyckande Hela boken är en handbok i hur man inte ska behandla barn, den är en handbok i konsten att misslyckas med att skapa förtroende, självtillit, glädje. När Thomas ska konfirmeras får han veta att hans mor och syskon ska komma till Åland. I samband med det får Thomas veta av sin moster i Mariehamn att mamman försökt ringa till sin son men avvisats. Föreståndaren klassade henne som hora, ett epitet han använder också då Thomas frågar efter henne, längtar efter henne som det lilla barn han är. Det är grymt, det är otroligt grymt. Lumme beskriver också den misshandel som uppmärksammades i lokalpressen.
Dubbla hierarkier Thomas, det övergivna barnet, lär sig överlevnadsknep i de dubbla hierarkier som finns i Hemmet; bland de vuxna och bland barnen. Han blir en expert att avlyssna tonfall, lär sig ljuga ihop till trygghet. Många visste om att barnen inte hade det bra på Stiftelsen Hemmet. I dag är det en gåta att Hemmet kunde fortsätta år efter år utan insyn och kontroll. Känslan av barnets övergivenhet går som en röd tråd genom boken, men också besvikelsen. När mamma slutligen får komma till Hemmet, när Thomas ska konfirmeras och ska ut i livet, då får hon komma. Glädje men även besvikelse för Thomas. Hon åker i väg utan Thomas, lovar höra av sig. Igen får han vänta. Men till slut blir det Sverige och skola för Thomas.
Om barns saknad Vill man veta något om barns saknad och längtan efter en mamma, en pappa hur vardagen än utåt gestaltat sig ska man läsa ”Guds lilla barnaskara”. Barnen på Hemmet var nog glömda av den gode guden vars realitet inte var mera än floskler och ett hot kopplat till helvetet.
Upprepningar Man ser att Lumme arbetat mycket med boken. Flera upprepningar av fakta återkommer i synnerhet i första delen av boken och borde ha putsats bort. Men berättelsen flyter, enkelt och effektivt. Läs den, för Guds skull. Allt är inte bra i dag heller kring barn. Boken ger all anledning till att fundera på vad barn är, varför man skaffar dem och vilket ansvar man som förälder och vuxen är skyldig dem. Minna Johans har gjort en snyggpärmbild som står i samklang med bokens innehåll.
Benita Laanti-Helander
Recension Vasabladet / Finland.
På lite över fyrahundra sidor har Krister Lumme skrivit en gripande historia. Romanen heter Guds Lilla Barnaskara. Det är mig veterligen författarens första bok. Lumme är inte särskilt känd i litterära kretsar. Nu har han dock en ärlig chans att slå sig igenom och boken har en möjlighet att sälja bra. Omslagsfoldern berättar att författaren levde på ett barnhem på Åland från sex års ålder. Ut i livet kom han när han fyllde femton år. Då flyttade han till Sverige. Efter långa pass på Åländska fartyg bor han åter i grannlandet. Romanen sluter en cirkel. Under de första sidorna lämnas pojken Thomas i samhällets vård och i slutet skall han träffa familjen på nytt. Bokens sista mening lyder. ”Nu lämnade han den ö där han borde ha fått en lycklig uppväxt, men där han i stället blev bestulen på sin barndom”. Den som hände i boken borde få samvetet att vakna hos många instanser. I det avseendet skiljer sig inte vår tid ifrån femtiotalet. Trots all kunskap och upplysning lämnas barn ensamma, om inte i samhället händer så åtminstone även idag. Föräldrarnas karriär, de tilltagande uppgifterna på arbetsplatsen, en viss egoistisk blindhet för barnens behov betyder att de uppväxande allt mera har en passiviserande bildruta framför sig eller att gatans värld blir deras. Det finns en enorm brist på ömhet. Det finns allt för få som bryr sig om.
Om detta skriver Krister Lumme. Huvudpersonen Thomas, författarens alter ego, upplever att familjen splittras och att han samvetslöst blir lämnad ensam. Han blir placerad på ett barnhem varifrån han sedan flyttas ut till Hemmet på landet. Där styr ett par som under religiösa förtecken uppfostrar pojkar på sitt eget speciella sätt. Tron på de heliga skrifterna ger rätt till hårda metoder som förnedrar såväl ungdomar som barn. Skrifterna ger inget rum för medkänsla och förståelse. Det finns bara absoluta regler och ingen möjlighet till att opponera sig. Författaren berättar hur Lazarus den manlige ledaren kom upp med ett glas vatten efter att de hade skrikigt högt och länge om att de var törstiga. Han hade börjat praktisera sin mjuka linje med att straffa ungarna med att dar in maten om de var olydiga. ”Indragen– mat– terapin var den första markeringen. Indraget– vatten– terapin i arresten förstärkte straffet.” Detta mönster skapar ett annat. Vägar omöjliga att gå skapar frustration och hämnd. Lumme beskriver skarpt denna cirkel av sorglustiga episoder som i sin djupa tragik lyfter upp boken ur de känslor av besvikelse och saknad som det innerst handlar om. Somliga saker kan man skratta åt. Lumme är dessutom väl införstådd med att hemmets ledare helt saknar pedagogiskt grepp. Lazarus hade tidigare arbetat på uppfostringsanstalten Östensö och tillämpade här samma metoder, att varje förseelse var straffbelagd. Det är säkert svårt för ett barn att förstå att man till punkt och pricka skulle följa alla regler, i alla fall när frågan aldrig får ett svar. Det går ju inte att straffa ett barn för att han har ett lyte. Man kan inte skrämma bort en svaghet. Småningom får dock Lazarus känna att det inte går att kuva alla med hot. Där pojkar kommer samman finns även en enorm uppfinningsrikedom. Lumme glömmer dock inte att gränser trotts allt är viktiga. Den som med rimliga mått sätter gränser skapar trygghet och en känsla av att någon bryr sig om. Rymlingar återkommer. Det är spännande att se vad friheten egentligen har för värde. Det kan betyda att man famlar i ett stort okänt villrådigt.
Bekant ur många sammanhang är författarens beskrivning av den inofficiella och den officiella verkligheten. Sanningen om livet på hemmet fick aldrig nå ut till allmänheten. Ytan var fint polerad också inför myndigheterna. Den bild som exempelvis tidningen ger är sanningen lite avslöjande. Psykologiskt tror jag att Lumme kommer en skör verklighet nära. Det är rörande att läsa om Thomas förhållande till modern. Under årens gång frågar han upprepat Lazarus varför modern inte tar kontakt med honom. Ledaren berättar för honom att modern är en hora varpå Thomas säger ju att hon är hans moder så vad gör det vad hon är. Saknaden är djup genom åren. Ändå känns Thomas likgiltighet motiverad, när de väl träffas vid konfirmationen. ”Guds Lilla Barnaskara” år trots sin vemodiga underton och sin samhällskritik ingen mörk bok. Det finns episoder i Thomas liv som ger honom ett mänskovärde och låter honom förverkliga sig själv. Pojkarna mer eller mindre oskyldiga hyss lyfter även de upp stämningen. Det är inge brist på fantasin.
Personligen upplever jag Krister Lummes bok synnerligen välkommen. Jag har inte läst något motsvarande på länge och kommer närmast att tänka på Harry Martinssons ”Nässlorna blomma”. Den är välskriven med ett språk som är både enkelt och tydligt och som gör romanen till en underbar sträckläsnings bok. Och trots sitt alvarliga budskap är den en försonande bok. På ett ställe i romanen säger Lumme. ”När allt sedan hade ordnat sig skulle han för alla berätta vad han hade upplevt och han skulle förlåta alla.”
Theodor Kallifatides sade att allt språk skulle innehålla världen för att var bra. Språket i ”Guds Lilla Barnaskara” Omfattar världen.
Kalevi Granqvist . Vasabladet 2003–20–12.
Bibliotekstjänst Sverige.
Krister Lumme, född 1946, debuterade häromåret med en insiktsfull och självbiografiskt färgad roman om en pojkes uppväxt på ett åländskt barnhem, under stenhård auktoritär regim. I sin nya roman, Tvivlaren, möter läsaren samme huvudperson. Efter att i slutet av förra boken ha lämnat uppfostringsanstalten (där han hade blivit hunsad hela sin barndom) försöker nu 15 årige Thomas orientera sig en plötslig fri tillvaro. Motivmässigt finns paralleller till Harry Martinsons Nässlorna Blomma (1935) och Vägen ut (!936). Lumme skildrar Thomas vuxenblivande via sjömans världen och den frihet detta kringflackande liv representerade ännu på femtiotalet. Lummes osentimentala utvecklingsroman ansluter sig till klassiska sjömans skildringar men har sin särprägel i den ogarderade gestaltningen av livet ombord och på sjaskiga hamnbordeller. I slutet av berättelsen; i möte med en kvinna, kan Thomas äntligen undslippa ensamhetskänslan som förlamat honom sedan modern lämnade honom på barnhemmet. Lektör Björn Gustavsson.
Vilsen ung man söker trygghet
RECENSION: Kulturnyheter Litteratur
Krister Lumme: Tvivlaren, roman, PQR-kultur 2005. 260 s.
Krister Lummes barnhems skildring Guds lilla barnaskara som utkom år 2003 väckte stor uppmärksamhet, mycket för att den lyfte upp ett känsligt ämne. Boken sålde bra och gick ut i flera upplagor. Redan då kunde man kanske ana att det inte handlade om någon dagslända, Lumme verkade ha mer att berätta, mer som pockade på att få komma på pränt. En ny roman, Tvivlaren tar vid där den förra boken slutade. Thomas från barnhemmet är skrift skolgången och fri. I det inledande avsnittet är han på väg till Sverige, till den biologiska mamman, bröderna och mammans nya man. Under den nattliga överfarten, i en solstol i en korridor på Sverige båten där konfirmationskostymen blir skrynklig, sover han inte mycket. Kanske bär han på mer av rädsla än förväntan. Han visste inte mycket om vad som skulle hända för hans del. Han skulle införlivas med en familj som han inte visste ett dugg om. Mötet med familjen på en bruksort med järnbruk och glasbruk blir inte helt lyckat. Thomas känner sig på många sätt som en främling. Han kan inte släppa frågorna kring varför mamman lämnade honom som fyraåring, när pappan togs in på Grelsby sjukhus. Det är mycket som gnager i den unge Thomas, samtidigt som han kroppsligen håller på att bli vuxen. Tidsmässigt befinner vi oss i början av sextiotalet.
Nattbåten från Åland hade lagt till vid Skeppsbron i Stockholm. Ombord på s/s Birger Jarl hade Thomas haft en orolig natt i en solstol i en av fartygets korridorer. Uppbrottet från barnhemmet satt som en blytyngd inom honom. Han hade legat och vridit sig i den trånga stolen. Konfirmationskostymen hade blivit skrynklig med veck som skvallrade om den obekväma sovställningen. Tankarna om var han skulle hamna hade hållit honom vaken…
Han var inne på sin andra vecka ombord. M/t Solny hade seglat igenom hela Medelhavet och var på väg in i Bosporen, därefter skulle hon gå in i Svarta havet. Ute på bryggvingen fanns Thomas då Solnys stäv pekade mot staden Istanbul. Under resan hade han sett land på långt håll. Den turkiska staden närmade sig för varje propellertag. Spänningen i att se ett annat land pirrade i kroppen. Han kunde känna stadens puls där han stod och tittade mot land.
I Tvivlaren fortsätter Lumme berätta om sitt stormiga liv från det han lämnar i barnhemmet i femtonårsåldern till hans upplevelser de första åren till sjöss. Sjömanslivet skildras naket och utan förmildrade skygglappar. I Lummes berättelse finns ingen romantik kring ”Flickan i Havanna”.
Sjön lockar Ett jobb som låd spikare på ackord på glasbruket ser han ingen framtid i och snart är han tillbaka på Åland och på väg ut på sjön som jungman på tankern Solny. Första resan går till Svarta havet. Det skall snart bli fler båtar, ångfartyget Yrsa och även Svea Jarl och andra svenska båtar. Efter bara ett tiotal sidor står det klart att det Krister Lumme vill berätta om i den här boken är hur sjömanslivet kunde te sig för en ung man i början och medlet av sextiotalet, samtidigt som han parallellt vill utveckla temat från den förra boken. Ingen vacker bild Det är ingen vacker bild han tecknar. Visst finns det kamratskap i skansarna, men den unge Tomas konfronteras också med en befälsordning som ännu inte hört talas om någon medbestämmandelag, en miljö där klyftan mellan befäl och manskap är milsvid och där det rättmätiga i en order aldrig kan ifrågasättas. Hans unga själ protesterar och hans uppkäftighet, särskilt i berusat tillstånd, är inte till hans fördel. En tvivlare är han. Mycket i strukturerna påminner faktiskt om barnhemmet med sin stränga ordning. Också där ansåg sig befälet alltid ha rätt. Men jämförelsen utfaller ändå till sjölivets fördel. Hierarkin ombord var ärligare, inte lika mycket präglad av angiveri och försök att själv skydda sig från repressalier, som på barnhemmet. Och Thomas visar, åtminstone stundtals, att han kan sköta sina uppgifter i arbetskollektivet.
Kärlek Den osäkerhet och brist på kärlek och ömhet som den sjuttonårige Thomas fortfarande bär med sig för honom in i ett tilltagande alkoholbruk, för att inte säga missbruk. Hamnarnas ljus, deras barer och bordeller utövar en stark lockelse. Här är det inte fråga om någon romantiserad allsångskärlek som i Taubes Flickan i Havanna utan om den råa bistra verkligheten. Ofta räddar barernas öl fylla Thomas från bordellernas faror, men i längden undgår inte heller han sina penicillinkurer. Slagen och rånad blir han också. Hela tiden längtar Thomas innerst efter värme och djupare kärlek och han finner den också, åtminstone för en tid, hos den finska Liisa, som han träffar i Köpenhamn, och den norska Ewa ombord på Sveabolages Grim. Men också i de relationerna har han svårt att hantera sina känslor och ta emot kärlek han kunde få. Trots allt han varit med om i barndomen tänker Thomas ofta på mamman i Sverige, på pappan på Grelsby, på farmodern i sin fallfärdiga stuga i den åländska landskommunen. De får åtminstone vykort. Också på barnhemmet tänker han och gör också återbesök där. På gott och ont är det ju det enda hem han haft.
Väcker tankar Det är mycket som Krister Lumme vill säga i sin nya bok, kanske för mycket. Ibland blir berättelsen om det inrutade livet till sjöss och de nästan tvångsmässiga förlustelserna i hamnarna lite monoton. Men visst väcker den unge Thomas försök att bli vuxen både tankar och känslor hos läsaren: var det så här, sextiotalet var ju alldeles nyss. Boken tar ett något abrupt slut just när Thomas är på väg ut igen på en ny båt. Det låter oss ana att manuskriptet från början varit längre, att allt inte riktigt rymts med och att det kan komma en volym till. Förhoppningsvis tar denna utvecklings berättelse då en ny vändning.
Boken fick litteraturpris av Ålands Kulturdelegation 2006.
Nattbåten från Åland hade lagt till vid Skeppsbron i Stockholm. Ombord på s/s Birger Jarl hade Thomas haft en orolig natt i en solstol i en av fartygets korridorer. Uppbrottet från barnhemmet satt som en blytyngd inom honom. Han hade legat och vridit sig i den trånga stolen. Konfirmationskostymen hade blivit skrynklig med veck som skvallrade om den obekväma sovställningen. Tankarna om var han skulle hamna hade hållit honom vaken…
Han var inne på sin andra vecka ombord. M/t Solny hade seglat igenom hela Medelhavet och var på väg in i Bosporen, därefter skulle hon gå in i Svarta havet. Ute på bryggvingen fanns Thomas då Solnys stäv pekade mot staden Istanbul. Under resan hade han sett land på långt håll. Den turkiska staden närmade sig för varje propellertag. Spänningen i att se ett annat land pirrade i kroppen. Han kunde känna stadens puls där han stod och tittade mot land.
I Tvivlaren fortsätter Lumme berätta om sitt stormiga liv från det han lämnar i barnhemmet i femtonårsåldern till hans upplevelser de första åren till sjöss. Sjömanslivet skildras naket och utan förmildrade skygglappar. I Lummes berättelse finns ingen romantik kring ”Flickan i Havanna”.
Thomas Luma, huvudpersonen i Krister Lummes (bilden)romansvit har fortfarande svårt att finna fotfäste och stadga i livet. ”Mognad” är titeln på den tredje delen som nu är ute. När jag för snart tre år sedan skrev om Krister Lummes självbiografiska roman ”Tvivlaren” (PQR-kultur) blev rubriken ”Vilsen ung man söker trygghet”. Boken var en uppföljare till debutromanen ”Guds lilla barnaskara” där huvudpersonen Thomas Lumas upplevelser av ett hårt barnhemsliv på Åland stod i centrum. Jag skrev avslutningsvis att ”Tvivlaren” får ett något abrupt slut just när Thomas, bliver sjöman, är på väg ut på en ny båt. Nu har Krister Lumme gett ut fortsättningen, på eget förlag den här gången men i samarbete med Podium Distribution, inom Författarcentrum Öst. Lumme är bosatt i Mariefred.
Fortfarande vilsen Rubriken ”Vilsen ung man söker trygghet” kunde något omformulerad passa också på ”Mognad”. För det är bara att konstatera att Thomas fortfarande bär på sitt tunga bagage från barndomen och att han fortfarande har svårt att få fotfäste i livet. Trots att han redan har trätt in i vuxenlivet har han svårt med orienteringen. Rastlösheten rider honom. Han vill så förfärligt mycket, har så goda ambitioner, men saknar uthållighet. I ”Tvivlaren” förälskade han sig i den finska Liisa, som han först träffade i Köpenhamn, och när han nu går i land från den resa han inledde i slutet av den boken och möter henne i Stockholm finner han att han snart skall bli pappa. Liisa är trygg och jordnära och med henne öppnar sig möjligheten till ett enkelt, men någorlunda tryggt, liv. Thomas hinner i boken till och med bli pappa en gång till men han har svårt med det inrutade liv som erbjuds på den bruksort där man försöker rota sig. Thomas inser vad han nu har och vad han kan förlora men han är illa rustad att stå emot vardagens svårigheter och då lockar puben med snacket och det förrädiska mellanölet och, i nästa steg, sjölivet.
Självömkan Thomas mognad kantas av ambitioner som han inte orkar leva upp till. Och alltid finns sveket från barndomen att skylla på: ”Han ältade ständigt barndomen när han kände sig underlägsen… Egoistiskt och självömkande berättade han för alla som ville höra på om den kärlekslösa barndomen. En egoist var han långt inne i själen. Samtidigt ville han ändå göra rätt för sig…” Krister Lumme har berättartalang. Han skriver med socialt patos i en genre som – i positiv mening – kan karaktäriseras som klassisk svensk arbetarlitteratur med traditioner från gamla Folket i bilds förlag, en typ av vardagsnära prosahantverk som väl inte på länge varit riktigt inne, men som fortfarande lever på olika småförlag.
Förutsägbart Något förutsägbar känns ”Mognad” och något kan man irriteras över att texten ibland gör lite väl snabba kast, utan sammanbindande övergångar och fördjupning, men Lumme förmår ändå hålla läsintresset uppe. Om temat håller också för en fjärde roman del må vara osagt.
JAN KRONHOLM
Lummes vanmakt berör
Morsan stack till Sverige och tog syskonen med sig, farsan idiotförklarade man och låste in på Grelsby. Sonen tvångsplacerades på ett beryktat barnhem. Krister Lummes nya roman ”Olle” är en formidabel slakt av gårdagens offentliga Åland. Man hade önskat att det var en ond skröna men Krister Lummes levnadsbeskrivning är i högsta grad verklig, vi har alla sett hans förtvivlade kamp mot åländska myndigheter för upprättelse av en stulen barndom. Här kommer ytterligare en pusselbit som kan sägas vara upptakten till det som senare drabbade honom. Familjen bryts itu då fadern ådrar sig en svår schizofreni! Det här är berättelsen om det totala utanförskapet och dess allra värsta konsekvenser, när ingen hjälp finns att få och grannarna hellre kikar bakom gardinen än sträcker ut en hand.
Det ska sägas direkt, Lumme är en mästare på att piska upp obehagliga stämningar som kryper in under skinnet, stämningar som stundtals är så hjärtskärande att det semi-fiktiva anslaget helt suddas ut. Har man någonsin känt genans över en närståendes tillkortakommanden är det omöjligt att inte identifiera sig med skriftställarens alter ego, i boken kallad ”Thomas”. Han ser faderns spikraka resa mot helvetet, hör grannarnas skvaller och orättfärdiga beskyllningar och får själv finna sig i att bli en del av den kollektiva domen öbefolkningen utfärdar. Berättelsen om Olle är något av det viktigaste som skrivits av en åländsk författare! Här sätts socialrealismen i fullt fokus och vi får en inblick i hur vedervärdigt livet kunde gestalta sig för en vanlig bondpojke från Emkarby som föddes till usla förutsättningar. Detta är så långt ifrån folklustspel och knätofsar det går att komma. Som läsare känns det befriande att ta del av en skildring som inte stryker det intellektuella kulturetablissemanget medhårs och serverar den vanliga gräddbakelsen, tack för det!
Från vissa håll har det orerats om brister i författarens språkliga gärning. Det är dock inget jag är beredd att skriva under på. Det vi har liggande på bordet är en storslagen roman om det lilla samhällets förbannelse, och även om vissa detaljer kunde ha slipats ytterligare är det inget som stör nämnvärt eller förtar läsupplevelsen. Däremot är Lummes bok en synnerligen träffsäker och svidande samhällskritik som säkert kan reta gallfeber på vissa potentater i makteliten. Och det ska vi hoppas att den gör, då har författaren i vart fall uppnått ett visst mått av upprättelse med sin gentila insats.
Lysna här på en repris av mitt sommarprat i Ålands radio för något år sedan. Blev tillfrågad att medverka då en av sommarpratarna hade fått förhinder att medverka i programmet. Skrev ett manus och åkte till Ålands radio och spelade in programmet ganska så omgåënde. Vid denna tid hade jag besvär med mina tänder. Bitvis blev jag otydlig då reparation av käften pågick under samma tid. Inspelningen blev ändå ett ganska så hyfsat inlägg om den identitet jag förvisso har som Ålänning…
Under många år var jag en av dem som drog upp den sk vanvården av barn till offentlighetens ljus. Stulen barndom i debatten tillsammans med föreningen Samhällets Styvbarn vilken jag grundade lär nog många ha läst och inormerat sig om. Allt detta tillsammans med Kent Sänd broder till trubaduren Bengt Sänd som även de fick erfara samhällets svek mot oss som barn. Kent och jag var de mest pådrivande att samhället skulle ta tag i de missförhållanden som vi pekade på hade begåtts där de fortfarande fanns och att samhället måste ta sitt ansvar om barn som far illa där samhället själva är vårdaren.
När jag idag återigen kan läsa i media om att inget egentligen har hänt känner jag mig nedslående och kränkt. Idag skriver utredaren Göran Johansson i en dabattartikel om sveket. Åter kan jag se samma fenomen uppstå i att läsa om hur en ny vanvård av barn återkommer. Idag står politiker tillsammans med ansvariga och upprepar samma lögn man predikade om då man sade att vad som hände under vanvården inte skulle få upprepas. Hur det är i Finalnd och på Åland där jag växte upp återstår att se. Säkerligen kommer det att visa sig lika som i Sverige. Något annat kommer säkerligen att ske då de redan vid klarläggandet av deras vanvård visade det sig att man misshandlande barnen de skulle vårda frekvent samtidigt som de hyklande bad om en ursäkt lika tom en som en påse.
Vi som växte upp i samhällets vård för femtio år sedan känner förtvivlan och vanmakt mot samhällets hyklande om att man ska ta hand om de barn som hamnar i utanförskap. Jag själv är rasande inför vad jag åter får ta del av om och hur barn fortfarande blir utsatta för godtycke, nonchalans, ointresse, slarv, inkompetens, och låt – gå mentalitet. Jag har mött människor som genom samhällets försorg och underlåtenhet hamnat i livslånga utanförskap. De har ställts utanför utbildning och arbetsmarknad där de sedan fått ärva sociala och medicinska handikapp tillsammans med drogberoende och kriminalitet. Det ultimata idag är den kriminaltiet som samhället gödit under många år och som idag visar sig i all sin prakt med skjutande och mördande ute på gator och torg. Idag kan man återse hur barn som placerats i fosterhem och i HVB hem utan insyn kan förnedra barn de har samhällets uppdrag i att vårda. Allt framstår åter i ett liv med psykologisk social och ekonomisk misär som en konsekvens av utanförskapets trauma. Många av oss som blev vanvårdade av samhället har trotts eländet visat en imponerande förmåga till överlevnad. Trots usla förutsättningar för ett självständigt och värdigt liv har många av oss sk vanvårdade ändå haft kraften att uppfostra egna barn som på egen hand upprättat relationer, sysselsättning och arbete utan att tappa fotfästet.”
Mänskligt lidande kan aldrig värderas i pengar. Ansvaret för bristande tillsyn är samhällets. Om vi ska undvika liknande händelser i framtiden behöver ta med vad som tillhör de vanvårdades historia. Gemensamt måste vi skaffa oss kunskap och erkänna det som hänt. Vi måste lära oss reflektera och resonera kring de värderingar som resulterar i de övergrepp som sker. Egna och gemensamma tillkortakommanden måste vi se i vitögat.
Vad som behövs är en gemensam kunskapsbyggnad kring de missgärningar som framkommit i den så kallade Vanvårdsutredningen. Jag anser att vad behövs är granskningsinstanser tillsammans med politisk och mänskligt ansvar för att förebygga dagens vård så att en attitydförändring kan komma till stånd på bred och djup front i samhället. Inte som det är idag där man lägger ord på trave vilket visar på att mänskan lär sig aldrig samtidigt som man ser sig själv främst framför andra.
DN Debatt. ”Sverige svek barnen då – och vi sviker dem än i dag”
De som senare i livet vittnar om vad de utsattes för i barnavården, som på Eolshäll, har gjort en samhällsinsats för framtiden, skriver artikelförfattaren. Foto: Sofia Nahringbauer
DN DEBATT 11/6.
Vanvårdsutredningen chockade Sverige 2011. Hundratals personer vittnade om hur samhället brustit som förälder, och samhället svarade ”inte mer”. Så blev det inte. DN:s granskning kring pojkarna på Eolshäll visar än en gång att den naivitet och låtgåmentalitet som då gällde i kommunerna består, skriver Göran Johansson, som ledde utredningen.
Historien är full av skrämmande exempel på vad annars hyggliga medkännande samhällsmedborgare och familjemedlemmar kan utföra mot andra människor – under hot, i krig, genom grupptryck, eller för att de befunnit sig i sammanhang där detta varit möjligt. Det gäller exempelvis i fängelser, koncentrationsläger, internatskolor, pojkhem och fosterhem.
Inte av något annat skäl egentligen än att de kunde, att det inte var någon som såg vad som hände och sa stopp.
Jag leddeVanvårdsutredningen 2006–2011. Över 900 personer bidrog med sina berättelser, och utredningens rapporter innebar ett chockartat uppvaknande för Sverige. Samhället hade brustit som förälder. Barn togs om hand för att skyddas, men intervjupersonerna vittnade om en vardag i fosterhem och institutioner som visade på motsatsen.
Skyddslösa barn utsattes för övergrepp som inte ens en människa med mörk fantasi kunde föreställa sig.
2011 stod representanter för riksdag, regering, kommuner och landsting i Stockholms stadshus och lovade att ”göra allt vad som står i vår makt” för att vanvården inte skulle upprepas. De drabbade fick en ursäkt för att de under samhällets vård inte skyddats mot övergrepp och försummelse.
Skyddslösa barn utsattes för övergrepp som inte ens en människa med mörk fantasi kunde föreställa sig.
DN:s reportageserie om pojkarna på Eolshäll beskriver situationen något decennium efter den tid som merparten av Vanvårdsutredningens intervjuade har berättat om. Också här finns beskrivningar av övergrepp mot unga pojkar som är plågsamma att ta del av och svåra att förstå. Reportageserien visar också att övergrepp inom den sociala barnavården har skett långt fram i modern tid.
Under senaste decenniet har vi fått nya rapporter om övergrepp, den senaste från World childhood foundation och Barnrättsbyrån (mars 2023) som granskat Statens institutionsstyrelses ungdomshem. Det finns också rapporter om missförhållanden i familjehem och hem för vård eller boende (hvb).
Journalisten Björn af Kleen och utredarna i Vanvårdsutredningen trängde igenom arkivmaterial och lyssnade på berättelser. Förhoppningen var att bidra till att övergreppen inte upprepades.
För att få hjälp med att bearbeta de barndomsminnen som aktualiserats hade alla intervjuade i vår utredning rätt till åtta samtal med psykoterapeut efter intervjun. Cirka 20 procent använde den möjligheten. Också utredarna hade under de sex år Vanvårdsutredningen pågick tillgång till psykologiskt stöd, för att orka lyssna, systematisera och beskriva.
Min roll som särskild utredare var att stå på benen, stödja medarbetarna och få oss att orka fram till ett slutbetänkande. Det var det tuffaste arbete jag haft under 40 år i offentlig tjänst. Det påverkade mig på ett sätt som jag då bara kunde ana.
Vanvårdsutredningen präglades av de intervjuades lidanden under samhällsvården och uppdraget att rapportera. För många var det första gången de berättade för en utomstående om lidanden i barndomen.
Det var det tuffaste arbete jag haft under fyrtio år i offentlig tjänst. Det påverkade mig på ett sätt som jag då bara kunde ana.
I utredningen ställde vi ofta frågan: ”Vad tror du hade krävts för att du skulle ha berättat vad du blev utsatt för?” Ett av svaren vi fick var: ”Jag skulle ingenting ha sagt, även om jag blev torterad och hotad till livet eller för den delen ha blivit lovad guld och gröna skogar.” Men vi hade också exempel på hur barn och ungdomar berättat för lärare, fosterbarnsinspektörer, socialarbetare och poliser.
Ingen trodde på dem.
De som i vuxen ålder har berättat för journalister och utredare om vad de utsatts för som barn har gjort en insats för att övergreppen ska minimeras i framtiden – en samhällsinsats.
Vanvårdsutredningens rapporter beskriver riskfaktorer i samhällsvård av barn. Det handlar om bristande insyn, isolering, brist på kunskap och utbildning, ledarskap och organisation, utebliven tillsyn och handledning.
Om kommunerna aktivt arbetar för att minimera riskerna i samhällsvård av barn så minimeras övergreppen. Det gäller också att låta barnen få komma till tals. Kort sagt handlar det om en medveten och reflekterad praktik, om kvalificerad närvaro i barnens tjänst.
I Vanvårdsutredningens delrapport (SOU 2009:99) konstaterade jag att den sociala barnavården inte hade följt lagar och rekommendationer under lång tid. Det hade brustit i det praktiska arbetet. Under tidigt 1900-tal verkade barnavården ha en större medvetenhet om riskerna i samhällsvården, men medvetenheten tycks genom decennierna ha ersatts av en släpphänt godtrogenhet när det gäller kontroll och uppföljning.
De här barnen fick utstå övergrepp och försummelse i samhällets regi och detta är den stora etiska och moraliska skillnaden jämfört med brott som begåtts mot barn av enskilda personer. Det motiverade den upprättelseprocess som regeringen senare tog initiativ till.
Kan man lita på att kommuner, regioner och stat gör allt som står i deras makt för att förhindra att övergrepp och försummelser inte upprepas i den sociala barnavården? Mitt svar är nej.
Hur många kommunpolitiker eller anställda i socialtjänsten minns löftet från upprättelseceremonin i Stockholms stadshus?
Tillsynen från statens sida har flyttats från länsstyrelserna till Inspektionen för vård och omsorg. Det gav hopp om högre kompetens och större självständighet jämfört med tidigare.
Men hur är det med kommunerna, har de prioriterat sin individ- och familjeomsorg? Är uppföljningen av familjehemsplaceringar verkligen bättre i dag? Jag vill hävda att den naivitet och låtgåmentalitet som tidigare gällde i kommunerna och som vi dokumenterade i Vanvårdsutredningen består. Hur många kommunpolitiker eller anställda i socialtjänsten minns löftet från upprättelseceremonin i Stockholms stadshus?
Med Vanvårdsutredningens rapporter tvingades vi acceptera den smärtsamma sanningen att samhället misslyckats som förälder. Som före detta statlig utredare tvingas jag konstatera att det offentliga minnet är kort. Merparten av Sveriges kommuner prioriterar inte utveckling av individ och familjeomsorg.
Risken för övergrepp i samhällsvård av barn kvarstår.
Vi är en plats för alla Nya Åland: LEDARE 22:45 torsdag, 8 juni, 2023
Det finns en filosofisk fråga inbyggd i begreppet ”självstyrelse” som kan vara värd att begrunda idag den 9 juni, nämligen: vilka är vi? Självstyrelsedagen till ära serverar Nyans ledarsida här en liten, hembakt moralkaka.
Vi har alla en plats på Åland, brukar det heta. Men vilka är vi?
Det kan tyckas en truism, men frågan borrar sig djupt ner när man talar om vår heligaste ko, självstyrelsen. För om man gör anspråk på att kunna styra sig själv måste man trots allt ha en tydlig uppfattning om hurdant ”självet” är beskaffat.
Detta navelskåderi är något av en åländsk nationalsport och öppnar sig ibland mot självgod knutpatriotism av det slaget som poeten Almqvist hånade med frasen ”Blott Sverige svenska krusbär har”.
Samtidigt är det ett faktum att den åländska identiteten är lika säreget stark som den är svårdefinierad. Ålänningar skäms inte för sig ute i världen och ”vi”-känslan är stark här hemma, men ändå har det åländska samhället inte förfallit till främlingsfientlighet eller insularitet.
Hur kan det komma sig?
Kanske har det med vår storlek att göra. Kanske liknar Åland gröttallriken den lilla flickan väljer i sagan om Guldlock och de tre björnarna – den som är ”precis lagom”? Vi är inte så få att allt stagnerar, vi är inte så många att allt rämnar i ett ”vi” och ”de”. Kanske är vi just så lagom stora att vi kunnat utveckla ett sunt förnuftsbegrepp som alla är överens om?
Lagom. Sunt förnuft. Tråkiga och impopulära ord i en hetsig tid med förkärlek för superlativer. Men begreppen är besläktade och bråddjupa, och bägge har influerat västerlandets moralfilosofiska diskussioner sedan antiken (googla gärna ”sensus communis och Aristoteles”, den som vill).
Sunt förnuft är den egenskap ett samhälle besitter, när alla känner varandra så väl att man instinktivt vet vilket handlingsalternativ som gynnar flest.
Och ”lagom” betecknade i äldre tider ett beteende i samklang med den rådande uppfattningen – ”lagen”. Något som överenstämde med kollektivets konsensus.
Möjligen är det alltså så, att Åland alltid besuttit ett mycket gott sunt förnuft och en insikt om att lagom i det långa loppet är bäst.
Vad är då avsikten med denna moralkaka?
Kanske bara för att få säga: jo, du får vara stolt idag, ålänning. Du SKA vara stolt idag. Den där egenarten du hyllade hela förra året är av ett sunt och snällt slag. Du bor på en plats där folkhjälten är en miljardär som, när han får böter, tröstar sig med att pengarna i alla fall kommer till nytta i vården. Där varje dag, i ur och skur, envetna demonstranter protesterar mot Ukrainakriget av pur princip. Där ministern alltid har tid att prata en stund på torget.
