Kategori: Blandat

Bilder och urklipp ifrån min barndom fascinerar med att jag minns hur det var och hur det blev. När jag skrev Guds Lilla Barnaskara var detta ett renhetsbad där jag skrev av mig allt som till stora delar rensade negativa tankar och som därmed även blev referat till eftervärldens analys när jag själv har upphört med min vandring här på jorden. Förläggare Ben Johans på PQR förlag hade ett styvt arbete i att redigera manus. Skulle allt manus blivit utgivet hade tre romaner om Guds Lilla Barnaskara varit utgivna om vad som hände i kommunen Lemland på Åland.

Artikeln i Ålandstidningen har några år på nacken. Hilmer Eriksson doftade Keratin tillsammans med Naftalin då man klev i butiken där han drev en sk kemikaliehandel för Ålänningarna på Femtiotalet. Han var en av de som startade ”Stiftelsen Hemmet” där man stal min barndom som de så vackert kallade hemmet för. Före barnhemsungarnas tillträde var stället en plats där alkoholister skulle vårdas för deras problem med sprit och supande. Illern själv hade alkoholproblem. Frälst från alla världens frestelser hade han samröre i Pingströrelsen och deras frälsningsbudskap så han kom ifrån den alkoholism han själv led av.

Illern kom ofta till helgerna ut till barnhemmet körandes på en Italiensk Vespa. Där satte han sig tillsammans med den religiösa föreståndaren Lazarus i ett rum för sig själva där de bad till Gud om syndernas förlåtelse. Frikostigt bjöd han på pastiller till ur en ask som kallades Figaro. Säkerligen hade han ett gott öga till mig då jag även fick komma med på utflykt i omgivningarna på Vespans baksäte. Läs Guds Lilla Barnaskara så får man veta mer…

Frid över hans minne måste jag tillåta mig att säga. Som sjöman seglade jag även tillsammans med Illerns broder som var ångmaskinist ombord i Steamern ss Yrsa från Mariehamn. Brodern led även han av begäret till alkohol. Minns när han ramlade in i Alkoholens dimma krökande så han blev gulvit i ansiktet innan han kom till läkare då vi kom i hamn. Minnet när jag läser artikeln här har även en annan dimension då det gäller alkoholism som jag konfronterades ganska så mycket med under min tid som sjöman. Ombord i fartygen var alkoholen ofta närvarande då isolering och annat skulle göra rehab. Som sjöman i min ungdom kom jag själv undan alkoholismens förbannelse. Tacksam är jag för detta då jag vet att min moder även hon hade problem med alkoholen under en lång tid av sitt leverne, samtidigt som jag även sett och upplevt hur alkoholen bryter ned individen till ett övergivet människovrak .

Läs här, utdrag ur Romanen Guds Lilla Barnaskara om Illern-Hilmer …

– Kom hit Thomas! Du ska få träffa en farbror som vill prata med dej! ropade en ur personalen till honom.

Han sprang in. Ingen hade brytt sig om honom sedan han kom till barnhemmet, nu var det plötsligt någon som ville träffa honom. Han sprang med andan i halsen in från gården, rakt i armarna på en man som stod och tittade på honom. En man som såg ut som en vessla i ansiktet, tyckte Thomas då han fick se honom.

– Hej. Är de du som heter Thomas? frågade mannen med en mild röst.

– Ja, de heter jag, svarade han.

– Jag heter farbror Hilmer. Vill du ha en pastill? frågade han och räckte fram en ask som man kunde vika upp. Då rullade det fram små vita tabletter ut från den uppvikta delen. På asken stod det ”Figaro”.

– Du får ta tri, sade vesslan Hilmer.

– Vilken snäll farbror! Va vill han? Varför bjuder han mig på pastill? tänkte Thomas.

– Va vill han prata me mej om? Han kanske ska ta mej till min mamma i Sverige?

Han försökte få tag i de små pastillerna som rullade i den utvikta asken.

– Skulle du vilja bo ute på landet? frågade Hilmer. Thomas blev intresserad, han frågade ivrigt ut mannen med vessleansiktet.

– Varför skulle just han ut på landet? Först av allt ville han ha reda på hur det var med mamma.

– Vet du hur de är me min mamma? frågade han Hilmer.

– Mamma sku ju komma och hämta mej. Vet du nåt om min mamma? undrade han.

Hilmer såg barsk ut. Han rynkade ihop sitt smala ansikte så att han liknade ännu mera en vessla, tyckte Thomas och rullade sina pastiller på tungan.

– Nej! Jag vet inte nåt om din mamma, och jag tror nog inte att hon kommer hit på ett bra tag heller. Det är därför som jag är här och pratar med dej om lande! Förstår du de? frågade Hilmer och såg honom rakt in i ögonen.

– Du måst ju ha nånstans att bo under tiden som din pappa är sjuk, och din mamma är i Sverige. Eller hur? fortsatte han.

Efter en längre pratstund förstod Thomas att varken mamma eller pappa skulle komma och hämta honom på ett bra tag. Han började istället fråga vesslan om det inte skulle åka fler barn från barnhemmet med ut till landet. Han hade skaffat sig några kamrater som han var mycket ihop med, och nu var han rädd för att han inte skulle få leka med dem mera. Han hade förlorat sina bröder, nu hade han äntligen fått nya lekkamrater. Han ville inte mista sina nya kamrater och den lilla trygghet han hade fått hos dem.

– Kom hit lite närmare! Kom hit ska jag säga dej en sak, sade Hilmer och vinkade med ena fingret mot Thomas, som smög sig lite närmare. Hemliga saker var alltid spännande. Vesslan Hilmer tog tag i hakan på honom och stirrade honom långt in i ögonen. Han kunde se hur den lilla munnen på mannen blev som ett streck precis innan han öppnade den och sade:

– Jag ska berätta en hemlighet för dej. Jon ska få följa med! Jon var en av de äldre pojkarna som Thomas hade fäst sig vid.

Han lekte alltid med honom. Jon var en hejare på att springa med kärror på sommaren och kälkar på vintern. Då fick Thomas åka med honom, han fick åka fort. Därför var Jon den som han just nu tyckte bäst om.

– Du vet väl att på landet finns de kor och hästar? De finns mycket som inte finns inne i stan. Jag ska berätta för dej vad du kan få si när du kommer dit, sade Hilmer där han stod med barsk mun och tittade på honom. Thomas tittade tillbaka på honom och funderade skarpt på vad han fick höra. Han hade aldrig tyckt om att vara på barnhemmet. Han fick aldrig några svar på sina frågor där. Han var bara i vägen därför att han tjatade och frågade om och när hans föräldrar skulle komma och hämta honom. Efter att ha pratat med mannen med vessleansiktet om flytten till landet hade han fått något att se fram emot.

Snart nog blev det bestämt att Thomas och Jon skulle flytta från barnhemmet. De skulle till ett nystartat barnhem ute på landet ett par mil från staden. Thomas skulle få sällskap med pojken Jon, som man sade var stum. Han hade svårigheter att utrycka sig och stammade. Hans föräldrar hade lämnat bort honom redan vid hans födelse, de inte ville ha något att göra med en som inte var som andra. Jon hade aldrig sett sin far eller mor. Nu var han sex år. Han skulle tillsammans med Thomas ut på landet. Där skulle de få ett hem som skulle ersätta det hem som föräldrarna inte hade lyckats eller brytt sig om att ge någon av dem.

De va som fan…Tidig debut i media.På Åland har man läst mina böcker och noterat vad jag själv skrivit om. Händelsen finns med i mina böcker. Fyraåringen på bilden, är han med mössan på…

Vad som i verkligheten hände var att min moder var upptagen med att hålla en kärleksakt med mannen som sedan blev orsaken till att jag som fyraåring hamnade in i samhällets vård.

Vårt hem var vid Västra hamnen på Åland i staden Mariehamn. Nyfiken som jag var sökte jag mig ned till hamnen där jag klättrade ombord i en båt där jag sedan ramlade i vattnet klädd i en overall som fyllde mig med vatten. Ännu minns jag min desperata kamp där jag kämpade för att komma upp till ytan. Då jag kände hur allt mer eller mindre var förgäves lyftes jag upp ur sjön där jag bokstavligen flög upp på bryggan. Vad som i verkligheten hände var att en lots som arbetade i sin båt såg då jag ramlade i sjön. Han rusade då med en båtshake i handen som han sedan krokade i min overall och drog upp mig ur sjön.

Läs Guds lilla barnaskara. Där kan man läsa om eländets elände…

Åter är det dags att analysera och värdera året som varit. Under 2023 har den blåbruna regeringen visat vart Sverige är på väg. Välfärden krackelerar för var dag som går. Utanförskapet ökar tillsammans med kriminaliteten. Sverige är ett rikt land. Trots detta visar sig genomskinligheten. Klyftorna ökar mellan fattig och rik. Egoismen sprider sig. Väljarna har valt en högerpolitik som dominerar landet. Tydligt speglas egoismens ideologi genom främlingsfientlighetens fönster. Flyktingarna och invandraren stjäl välfärden är den Sverigedemokratiske väljarens argument. Därmed ger de fascismen ett ansikte. Att riskkapitalbolagen som gör vinster som förs ut ur landet begriper de inte där de står bakom skynket gömd för en man med skäggigt ansikte. Utanförskapets ihålighet visar sig mer och mer i Sverige. Sjukvården tillsammans med skola vård och omsorg säljs ut till riskkapitalbolag som gör sig glada dagar. Allt är unikt i Sverige. I inget land i världen kan man som i Sverige sälja ut välfärden och göra affärer med skattebetalarnas pengar. När satsningen på välfärden uteblir samtidigt som pengarna försvinner ut ur landet är det ganska så märkligt att ingen ger luft åt vad som sker. Hade vinsterna fördelats som förs in i riskkapitalisternas fickor kunde det se annorlunda ut. Vården av de gamla är ett av exemplen. Skolan en annan. Listan är längre än så samtidigt som egot om egen välfärd hos de som ser affärer främst administrerar välfärdens barometer som därmed sjunker när staten avreglerar sig själva.

 Det egna individen slår mot dem själva. Beklagligt är det hur egoism och självdestruktivitet breder ut sig i samhället samtidigt som ett främlingsfientligt parti ställer dagordningen i landet. Ett parti med fascistiska förtecken har erbjudits tillträde av dem som ser sig själva främst. De har i valet valt en regering bestående av makthungriga Moderater och Kristdemokrater tillsammans med Liberaler där de sitter i brunhögerns knä. Välfärdslandet utarmas av en fascistisk ideologi tillsammans med ett systemskifte som Sverigedemokraterna med Kristdemokraternas främst i halleluja kören applåderar.

Faktum för mig är en analys om vad jag ser och som sker i vårt samhälle. Som politiker och engagerad person föredrar jag att öppet säga och därmed deklarera vad jag tycker. Mera rätt kommer jag i nästa bok om Agitatorn analysera och värdera livets vedermödor tillsammans med de sju budorden som människan ständigt bryter mot för egen välfärd i livet. Allt i ljuset av värderingar jag själv tagit intryck av och som jag lever efter. Folkhemmet idag är en utopi. Makten går före välfärden. Politik av idag utgår i arvodet. Ideologin säljer man dagligen. Moderaterna har för att erhålla makten sålt sig själva till en fascistisk dagordning som medborgaren får betala samtidigt som högern säljer ut välfärden. Detta kommer de att fortsätta med om inte svenska folket kastar ut dem från Rosenbad vid nästa val.

I mitt politiska värv har jag fått brev som menar att jag borde flytta till ett annat land. Vad skall du klaga på idag då? Därmed är respekten för engagemanget kastad. Lättast är det att kritisera än att själv engagera sig. Viktigt är att kritisera personer i sak. Där i ligger respekten. Många föredrar att kritisera enbart person. Det man inte vill veta läser man inte om samtidigt som man inte heller tar till sig fakta om vad man kritiserar. Finns man i kollektivet ska man tycka som alla andra. Hierarkin bestämmer färden. Säger man något utanför staketet ska man talas till rätta. Öppen kritik finns inte på himlen därför att det alltid är närmast till golvet. Det var ju synd brukar jag säga. På mig verkar det som om du är ordentligt putt kan tilläggas. Frågan har jag ställt ett otal gånger. Ofta mördar blicken. Tystnaden kryper på. Segerns sötma i argumentationen lägger sig över hjärnbalken. Ibland kokar den över. Då brukar jag dra täcket över huvudet och låtsas att jag sover.

Tiden läker alla sår skriver diktaren. Motsatsen kan jag konstatera. Där egoismen flödar och finns, läker aldrig såren. I det politiska diket vet jag var jag befinner mig. Som människa bär jag oket inom mig tillsammans med orättvisor jag själv har släpat på. Allt om en tid som jag försöker glömma och lägga bakom mig. Mantrat om orättvisor är att jag försöker ge ett bidrag till livet utan ett egoistiskt ok hängande i kroppen. Mitt bidrag till samhället är att hjälpa till så gott det går samtidigt som jag ger uttryck för vad jag inte vill se och som jag därmed kritisk kritiserar. Alla måste få komma till tals. Inte enbart de som gapar mest där man egoistiskt framför egen talan. Hårda ord kan detta tyckas vara samtidigt som detta är ett faktum där självrannsakan borde framträda mer men som det inte gör det då egoisten i personligheten ställs i första ledet. Egen självrannsakan flyter bort då man egoistiskt glömmer att ute i samhälle finns det många som farit illa och som fortfarande far illa. Ingen talar om kollektivet. Man talar helst om sig själv där man häcklar den som vågar säga något annat. Egoisten inom sig själv ser man inte förrän man ställs inför den egna skampålen.

Människan lär sig aldrig. Vad jag själv vet är att jag skäms för egen egoism som flödade i mig under lång lika som den finns idag, men mer nyanserad efter lärdom om livets orättvisor. Frågan är om människan begriper egen egoism. Själv är jag en Tvivlare. Vad jag vill säga är att jag försöker sätta egoismen åt sidan. Idag är jag relativt frisk både kroppsligt och psykiskt. Den som är frisk gapar alltid mest. Den sjuke kan sällan göra sig hörd då han är svag. Egoisten utnyttjar alltid egen kraft mot den svage. Egoister är vi alla. Människan är alltid sig själv närmast. Skillnaden kan säkerligen ses och mätas i hur mycket man själv ser sig främst framför alla andra. Många smällar har jag tagit. Rebell har jag alltid varit. Varför jag är engagerad? Aldrig för att sitta och säga ja och amen till all orättvisa som passerar. Engagemanget är starkt. Lyssnar gör jag i många sammanhang. När jag lyssnat drar jag egna slut satser som jag öppet deklarerar om behovet finns. Inte med missnöjet som grund. Missnöjesyttringar hävdar jag är lågt. Lågt är även att kritisera person med osaklighetens mantra planterad i missnöjet. Däri ligger ingen respekt. Tystnaden fördummar. Jag vägrar att bli golvad. Livet är en fajt. Stormar har jag upplevt tills lugnet lagt sig där solen sedan lyser över både onda och goda.

Idag upplever jag min 77:e julafton. Frågan är hur många till det blir. Mycket har jag skrivit om eget bardomshelvete. En ljusglimt i eländet var ändå julafton. Minnet om hur jag som sexåring lämnades av mina föräldrar till andra människor går aldrig ur kroppen. Under alla levnadsår har detta alltid varit en tung säck att släpa på. Julaftonens morgon kommer säkerligen barn att minnas lika som jag själv gör alla år. Detta med både glädje och sorg. Alltid olika på vad vi säkerligen släpar på.

Min första jul på barnhemsanstalten är ett minne jag aldrig kommer att glömma. Julbocken som tomten kallades för på Åland minns jag som idag då han klev in i matsalen där julgranen lyste upp med tända ljus tillsammans med Betlehemsstjärnan i toppen av granen. Julklappar som hjälporganisationer hade skickat till föreståndare och föreståndarinna som de sedan i sin tur påstådde att julbocken kom med till hemmet.

 På Julafton gick jag och längtade till att bocken skulle dyka upp. En lång dag kröp fram innan kvällen kom med julmiddag där den slaktade julgrisen stod i mitten i form av skinka på bordet tillsammans med en julstake och sju ljus som blev medelpunkten med lutfisken dallrande på ett fat. Allt detta innan det annonserades att Julbocken skulle anlända.

Två månader innan julaftonen installerades jag som sexåring på anstalten. Allt finns dokumenterat i romanen om Guds lilla barnaskara då jag anlände. En föraning om vad som komma skulle i mitt nya hem blev då lutfisken serverades på julaftonen. I barndomshemmet innan uppbrottets separations tid från mina föräldrar hade jag alltid sluppit undan med att äta lutfisken. Vid min installation på hemmet hade min moder rest till Sverige tillsammans med bröderna och deras styvfader. Vår genetiske fader firade jul på dårhuset. I det nya hemmet för mig rådde en annan ordning. Där skulle man vara glad över att man kunde äta sig mätt. Vid julen ingick lutfisk. Min vana trogen vägrade jag äta lutfisk vilket jag gjorde den korta tid jag fanns i ett kärleks betonat hem innan helvetet tog över.

Vad jag fick erfara på julafton i det nya hemmet var att en ny ordning hade tagit vid. Lutfisken blev en fasa varje år vid julbordet. Min vägran äta lutfisk blev att barnhemsanstaltens religiöse fader tog en gaffel full med lutfisk samtidigt som han öppnade munnen med fingrarna och körde in lutfisken i käften på mig. Kväljningar kom som ett brev på posten. Jag spydde rakt ut över julbordet. Med ett resolut grepp i mitt hår lyftes jag bort från bordet där jag sedan hamnade inne i en skrubb där totalt mörker rådde. Där fick jag sitta till övriga gäster ätit färdigt. Nådens tid kom då julbocken slog på dörren där han anmälde sin ankomst. I ett bländade ljus såg jag den utklädde skogshuggaren Ömossa släntra in genom dörren med en säck på ryggen. Därmed var allt glömt för stunden. Därefter fasade jag alla år för julaftonens julmiddag och dallrade lutfisk. Något som än idag gör att jag inte äter heller äter fläsk eller annat som dallrar på matbordet.

Lummes Julbord 23. Utan Lutfisk.

Under ålderns höst har jag ofta funderat på hur det svenska samhället år ut och in ställer de svaga grupperna allt mer in i utanförskap medan de som kan påverka samhällets regelverk skor sig allt mer. Inom fackföreningsrörelsen kan man tydligt se skillnader samtidigt som det visar sig hur man med pamp-fasoner inte lever som man lär. Ser man sedan till hur de som säger sig stå på de svagas sida själva berikar sig visar allt på hur tudelat det svenska samhället blivit och är idag.

Själv är jag en kritisk människa som ställer mig rakt och öppet mot dem som skor sig på andra. Själv har jag varit fackligt aktiv under nästan femtio års tid. Inom politiken har jag agerat i snart tjugofem. Min politiska medvetenhet vaknade ganska så tidigt då jag protesterade och ställde mig mot överheten ofta och mycket som ung sjöman. Mest agiterade jag med ölflaskan i näven innan jag insåg att ingen lyssnade på vad jag sa. Med åren blev jag mogen och började ta ställning på annat sätt. Innan jag klev in som socialist och blev socialdemokrat hade jag övervägande borgerliga värderingar. Allt som kom från USA var av bästa märke. Kommunister och övriga var samhällets parior. Dem häcklade jag ofta samtidigt som jag ansåg de sprida ett elände om kring sig och som jag själv inte sympatiserade med då jag ansåg att kommunister gick i led tillsammans med fan och hans anhang.

Efter att fyllt tjugofem började jag ordentligt vandra västerut. En dag kom jag till Pressbyrån och köpte Aftonbladet efter att läst Expressen alla tidigare år. Därefter blev jag sosse på riktigt. Facklig agitator blev jag i många fartyg där jag levde med epitetet ”skansadvokat”. Allt detta före medbestämmande lagen klubbades i Sverige. Därefter blev det mera lätt att agera mot gamla konservativa skeppare som hade svårt att acklimatisera sig i att även andra skulle vara med och ta del av beslut som rörde fartyget och arbetet ombord. När den enväldige skepparens era tog slut kom även framgångar för arbetarrörelsen och även för arbetsgivarna som även de insåg att framtiden låg i ett samarbete utan konflikter. Allt var konceptet till välfärden som formade Sverige till det land det är idag men som nu börjar krackelera på ett sätt som gör att Sverige håller på och går sönder.

Jag är en kritisk människa. Kommer så att vara ända fram till den dag jag far dit alla farit och som jag inte vet vart resan går men som jag inte har något val i att hoppa av från. Vad jag gör fram till den dagen är att jag kommer att vara en kritisk person då jag ser orättvisor hopa sig. Orättvisor är en böld jag bär på eftersom jag själv behandlades som ett hjon som barn där mitt värde var inget. Att därmed gå omkring och tycka allt var bra är att ställa sig själv i skamvrån. Rak i ryggen är jag. Självförtroendet sviktar inte hos mig och kommer inte heller så att göra så länge jag vågar säga till om vad som är orättvist samtidigt som andra klär sig i falskhetens kostym. Många säger att då jag säger något som inte Faller vederbörande på läppen är jag en gnällspik. Må så vara. Hur de själva är brukar jag fråga mig då de samtidigt vet vad som är bäst medan de som säger något annat bara gnäller.

När det gäller min politiska hemvist hos socialdemokratin ser jag att även att där finns det kritik att rikta sig mot. Hade en diskussion ang. detta att kritisera partiet. Några framhöll att ska man kritisera ska man göra det så att man inte skadar partiet. Frågan jag ställde mig när och hur skadar man ett parti? Ett parti som inte vill se en analytisk öppen kritik anser jag vara ett parti som döljer verkligheten de finns inne i. Ofta är man alltid sig själv närmast. Själv anser jag att öppen kritik kommer jag alltid att deklarera då jag ser något jag själv inte sympatiserar med. Ett parti som väljer partipiskans modell om att man slaviskt ska följa vad partiet sagt befinner sig själva mångt och mycket själva inne i en diktatur. Ett öppet parti tar till sig kritik. Politiker som finns inne i partiet utan att kritisera och inte agiterar för förändring öppet vill jag påstå följer mycket med i strömmen.

Kritik förnyar. Tystnad fördummar. Vad som händer idag är att många vänder det gamla etablissemanget ryggen där arbetsrörelsen är en del i det gamla som den nya generationen vill se något nytt i. Då inget händer väljer man vad som är den senaste trenden. Man går till Sverigedemokraterna som visat på skillnader som förskräcker. Som exempel kan man konstatera att hälften av LO:s medlemmar idag är sverigedemokrater. Varför kan man fråga sig? När arbetarrörelsen kritiserar Sverige demokraterna därefter är detta demolerande. Helheten är förödande för arbetarrörelsen där man själv inte tål kritik samtidigt som man kritiserar andra men som i slutänden visar sig vara att de är likadana själva.

Arbetarrörelsen måste tillbaka till sin läst. När man även inom arbetsrörelsens topp idag kan tänka sig att inskränka strejkrätten har man tappat konceptet. Då finns man inte i den verklighet arbetarrörelsen själva finns i. Ett parti som idag tänker sig detta har glömt hur det gick i Ådalen för inte så länge sedan. Här borde de läsa på historien och se vem de företräder. Makt korrumperar. Hur makten korrumperar borde mer analyseras i partiet. Samtidigt borde fackföreningsrörelsen verka för medlemmens värde. Idag har även facket tappat sin agenda. Facket har idag blivit ett försäkringsbolag som mest ser till att deras värde ökar genom att se till intäkter före medlemmens värde.

Mycket finns att tillägga. Stannar här samtidigt som jag ser alternativen. Socialdemokratin är partiet för alla och borde mer än idag visa att så är fallet. Partiet måste mer tillbaka till sin läst är devisen vilket betyder som i vår slogan idag att den svenska modellen ska utvecklas. Inte avvecklas. Så långt allt rätt. Vad som fattas är att visa detta för alla. Inte enbart för den medelklass som socialdemokratin idag mest verkar för. På sikt kommer socialdemokratin att utveckla den svenska modellen. Om den svenska modellen ska utvecklas eller avvecklas avgörs i val hos folket. Min devis. Socialist ja visst. Inte egoist…

Foton säger ibland mer än ord då man tänker tillbaka på vad som hände vid den tid fotot togs. Idag i den mediacirkus som etablerat sig på sociala medier dyker det ofta upp foton där jag själv upplevt och har minnen från. Mycket är förknippat med vad som hade hänt och som jag vid den tiden då fotot togs fanns i livet. Här är ett kort som för min del hade blivit helt annorlunda om jag valet jag gjorde då jag hamnade ombord i fartyget Svea Jarl.

Min sjömansbana började året då jag fyllde sexton år. I åländska fartyg seglade jag och tog examen i att bli en s.k. erfaren sjöman. Tre år efter min debut som sjöman kom jag åter till Sverige där jag sedan sökte mig ut i svenska fartyg.

Dagen då jag knallade upp till sjömansförmedlingen i Oxelösund har fastnat ordentligt i mitt minne. Sjömansförmedlaren erbjöd mig ett fartyg jag har särskilda minnen förknippade med.

På sjömansförmedlingen satt jag och funderade om och hur det skulle vara att mönstra på däck ombord i ms Kungsholm. Av sjömansförmedlaren blev jag erbjuden ett fartyg som det ofta och mycket skrevs om i kändisblaskor och i media. Fina folket med pengar på banken reste med fartyget till Amerika. Kungsholm kallades allmänt för Amerikabåten. På bilder i media och foton visades det hur Amerikabåten lade ut från kaj med folkmassor vinkande av fartyget med näsdukar och andra dukar som sedan blev ett stående inslag i dagspress och veckotidningar.

Funderande satt jag på sjömansförmedlingen då jag blev erbjuden att möstra fartyget. Tvekande frågade jag sjömansförmedlaren om inte det fanns något annat fartyg att välja. Jag hade seglat ute i världen under tre år. Vad jag vill göra var att vara mer i hemmavatten. Omgående blev jag erbjuden ett fartyg jag kom ombord på som båtflykting till Sverige. Utkastad från barnhems anstalten kom jag till skeppsbron en sommardag 1961. Fartyget var ss Svea Jarl i den dåvarande finlandstrafiken. Utan tvekan tog jag erbjudandet om att mönstra fartyget. Minnen drog innom mig vid valet jag gjorde. Samtidigt kunde jag även komma tillbaka till hemön som svek mig i barndomen. Jag saknade en familj jag kunde ty mig till. Sjömanskollektivet var min första egentliga familj. På Åland fanns fadern på mentalsjukhuset. Farmodern i ruklet jag kunde hälsa på. Allt kunde jag känna tillhörighet till i kroppen samtidigt som ss Svea Jarl passerade ön två gånger i dygnet.

Nästa dag fanns jag ombord i ett fartyg som på många sätt har påverkat mitt liv. Hade jag mönstrat i Amerikabåten hade allt ganska så säkert blivit annorlunda för mig på livets stig som sakta men säkert idag närmar sig slutet. Hur det blev för mig och vad som hände kan man läsa om i mina böcker. Allt finns nedskrivet om sjömansliv i Romanen om Tvivlaren. En hel del till i Romanen om Mognad. Vill tydligt påstå. Läser du dem lär du nog inte bli besviken…