Har nu hunnit fylla 78. Min vidare färd i livet tänker jag delge med ett inlägg från Åland ang. min senaste roman om min fader Olle. Har rensat och städat i datorn då jag läste en hel del inlägg jag verkat i under den tid jag gav mig in i skrivandets värld. Tänkte logiskt och klart att jag åter ger en känga till det kulturella Åland som inte ens nämnde boken om Olle på kulturdagar och i kulturella forum de har som uppgift att förvalta. Tydligt ska kulturen på Åland inte störas av gångna tiders förskräckelser. Tydligt ska man hylla redare och sjöfart med kändisskapet som bakgrund.

Läs här en skribent som tycker det samma…

Morsan stack till Sverige och tog syskonen med sig. Farsan idiotförklarade man och låste in på mentalsjukhus. Sonen tvingades till vård och placerades därmed på ett beryktat barnhem

Krister Lummes nya roman OLLE är en formidabel slakt av gårdagens offentliga Åland. Man hade önskat att det var en ond skröna men Krister Lummes levnadsbeskrivning är i högsta grad verklig. Vi har all sett hans förtvivlade kamp mot åländska myndigheter för en upprättelse av en stulen barndom. Här kommer ytterligare en pusselbit som kan sägas vara upptakten till vad som senare sedan drabbade honom.

Familjen bryts itu då fadern ådrar sig en svår schizofreni. Det här är berättelsen om det totala utanförskapet och dess allra värsta konsekvenser, när ingen hjälp finns att få och grannarna hellre kikar bakom gardinen än att de sträcker ut en hand.

Det ska sägas direkt att Lumme är en mästare på att piska upp obehagliga stämningar som kryper in under skinnet. Stämningarna är stundtals så hjärtskärande att det semifiktiva anslaget helt suddas ut. Har man någonsin känt genans över en närståendes tillkortakommanden är det omöjligt att inte identifiera sig med skriftställarens alter ego, i boken kallad Thomas. Han ser faderns spikraka resa mot helvetet, hör grannarnas skvaller och orättfärdiga beskyllningar och får själv fina sig i att bli en del av den kollektiva domen öbefolkningen utfärdar.

Berättelsen om Olle är en av det viktigaste som skrivits av en åländsk författare. Här sätts socialrealismen i full focus och vi får en inblick i hur vedervärdigt livet gestaltar sig för en vanlig bondpojke som föddes till usla förutsättningar. Det är långt ifrån folklustspel och knätofsar det går att komma. Som läsare känns det befriande att ta del av skildring som inte stryker det intellektuelle kulturetablissemanget medhårs och serverar den vanliga gräddbakelsen. Tack för det!

Vad vi har liggande på bordet är en storslagen roman om det lilla samhällets förbannelse. Vissa detaljer kunde ha slipats ytterligare. Men det är inget som stör nämnvärt eller förtar upplevelsen. Lummes bok är synnerligen träffsäker och svidande kritik som säkerligen kan reta gallfeber på makteliten. Det hoppas vi på att den gör samtidigt som författaren i vart fall uppnått ett visst mått av upprättelse med sin genitala insats. 

Recension Bibliotektjänst:

Lumme, Krister

Olle

Publiceras i BTJ-häftet nr 6, 2020.

Lektör                Marianne Berglund

Recension

Krister Lumme är född 1946 på Åland och bor numera i Sverige. Han har tidigare gett ut verklighetsbaserade romaner om sin uppväxt som barnhemsbarn, tonårstid och kliv ut i vuxenvärlden. I sin fjärde roman går författaren tillbaka till efterkrigstidens Åland och lånar delar ur sin fars liv. I romanens centrum står sjömannen Olle som tidigt i boken råkar ut för ett trauma, vilket kommer sätta spår för resten av livet. Man får därefter följa hur han blir förälskad och bildar familj, men så småningom sjunker allt djupare ner i psykos. Det är ett tragiskt livsöde, som tar sin början på ett barnhem och slutar i alltför unga år på ett mentalsjukhus. Porträttet av Olle är nyansrikt, medan övriga karaktärer tecknas aningen summariskt. Språket är enkelt och flyter bra. Bokens största behållning ligger i skildringen av en socialt utsatt människa, och som sådan är den stundtals starkt engagerande.

Helhetsbetyg: 3.

I dagarna håller man på Åland bokmässa. Ett kulturellt evenemang som jag besökt varje år sedan jag blev författare då jag gav ut romanen om Guds lilla barnaskara. I år tänker jag inte ställa mig vid bokborden som utställare. Idag kan jag konstatera att då min senaste bok om min fader inte väckte någon större uppmärksamhet hos det kulturella sällskapet markerar jag min tillhörighet som författare om att det inte finns någon anledning att hålla spel för galleriet. När man inte anser att vad jag skrivit om hur man tog hand om min fader är detta tydligt något man på Åland helst glömmer och gömmer. En konservativ ådra hos kultureliten om att missförhållanden på Åland med tillhörande bedrövlighet hör tydligt inte till den debatt man vill hänföra sig till. Bäst är att visa den glättiga sidan av samhällets egna nämnda utvalda och där slå sig för bröstet om ofelbarheten.

Något jag undrar över är om man på Åland har glömt att det funnits och existerat ett sjukhus dit man fraktade sk sjuka människor där man förvarade dem då deras sjukdom betydde att de var sjuka i sinnet. I folkmun talades man om vid denna tid att oliktänkande människor var sinnessjuka. På Åland var folktermen den att såg man att någon var annorlunda så var det stället de borde finnas på var dårhuset Grelsby. Vid samma tid skrämde man barn på Åland med att skötte man sig inte kunde man bli skickad till anstalten Stiftelsen Hemmet. Var man annorlunda i sinnet så skulle man akta sig för då kunde man hamna på dårhuset Grelsby.

Själv drabbades jag som barn av faderlöshet då min fader hamnade på det sk dårhuset Grelsby. Tillvaron för mig blev den att samhället löste min barndom med att jag hamnade på barnhemsanstalten Stiftelsen Hemmet ute i Lemland kränkt och nedvärderad av det åländska samhället. Faktum vet jag väl om vilket jag dokumenterat på många sätt. Däremot vet jag inte särskilt mycket om min fader. Till vissa delar har jag kartlagt hans liv där han tillbringade över halva sitt liv på dårhuset lika som jag själv hamnade på barnhemsanstalt.

Frågan jag ställer idag varför man på Åland inte vågar eller vill berätta om hur det var på Grelsby sjukhus. Frågor jag ställer mig är vad man skäms för då man inte vill berätta om verkligheten. Jag har efterlyst att någon borde på Åland känna till om hur det gick till innanför sjukhusets väggar. Vad som finns dokumenterat är en dokumentation jag läst men som mest är en partsinlaga i att Grelsby sjukhus var ett drömställe att hamna på om man var en dåre som samhället utanför sjukhuset kallade dem som fanns där inne. Märkligt hur man döljer fakta. Min bok om Olle borde ställt till med debatt.

Barnhemsskandalen däremot blev ett hyckleri då det gäller min upprättelse för min stulna barndom vidimerat av det politiska Åland. Frågan är om och min fader och hans gelikar kommer att få den upprättelse de bevisligen skall ha men som man på Åland tystar ned så gott det tydligt går kommer att förverkligas. Kulturens fönster är stängd på Åland då det gäller Grelsby sjukhus. När jag frågade etablissemanget om öppenhet ang. sjukhusets journaler ansåg de mig vara nyfiken. Frågan jag ställer till det kulturella Åland är. Tycker ni det samma…?

 

 

Köp Olle HÄR.

Ofta då man googlar och går ut på nätet så kan man se bilder av personer eller annat som fängslar eller visar på minnen som sammanför med vad man upplevt under livet. Vid min ålder där jag passerat 75 års strecket kan jag konstatera att livet här på jorden är en kort tid då man ser sig omkring. Vår livstid är en tid mot den tid som jorden enligt forskare och andra som vet mer än vad jag någonsin kommer att få veta. Vad  jag vet är om den tid jag vandrat här och den tid som obönhörligt kommer att föra mig allt närmare graven.

Min barndom var inte den bästa. Allt har jag dokumenterat om en tid då jag levde i ensamhet kränkt och nedvärderad av vuxenvärlden där för att jag inte hade föräldrar som tog ansvar för mig. Skrivandet om min barndom blev ett sätt för mig att skriva av mig den frustration jag levt med under många år fram till min femtiårsdag. Vad som sedan hände var att jag fortsatte skriva. Livet efter barndomen blev ett liv ute på sjön där jag fortsatte att dokumentera en självbiografi som idag är ett resultat med fyra böcker skrivna. Avslutningsvis skriver jag på min femte roman om gossen Luma och hans liv där mycket kommer att handla om politik och medverkan i samhällsdebatten. Allt är sammantaget en historia av recensenter värt att läsa.

När det gäller sjömanslivet blev inträdet ut på sjön ett beslut som räddade mig från missbruk och elände då jag samtidigt blev fader och därmed beslöt mig för att jag skulle se till att mina barn inte hamnade på barnhem. Beslutet är något jag hållit där jag även vet mina brister som fader. Vad jag ändå idag kan se och även känna är en brist jag fick uppleva då jag själv inte hade en fadersgestalt att se upp till. Minns hur jag ofta såg fadersgestalter hos män som jag såg upp till och beundrade.

Idag när jag googlade kunde jag eftertänksamt se mig som sjuttonårig jungman ombord i passagerarfartyget ss Svea Jarl hur jag där ombord kom att se upp till skepparen och som jag även visste hade ett gott öga till mig som ung sjöman. Efter att seglat jungman ett par månader ombord blev jag mer och mer förtrogen med sjömanslivets graderingar att komma upp sig i hierarkin. Minns hur jag en dag tog mod till mig för att begära uppmönstring till Lättmatros. Efter att blivit avlöst vid rodret gick jag fram till skepparen med min begäran där han stod på bryggan.

Hörrudu Luma. Vänta ute på bryggvingen. Efter en stund kom han ut till mig med ett snöre i handen. Då så får vi se sade han. Slå ett halvslag och visa mig vad du kan. Ska du bli Lättmatros så är det upp till bevis.

Halvslaget som är knoparnas knop avgjorde att jag av bara farten slog en pålstek hur säkert som helst. Svaret blev att jag efter månadens utgång kunde titulera mig som Lättmatros. Allt kom jag ihåg då jag såg bilden på nätet av skepparen här på bilden vilken jag även till viss del såg som en fadersgestalt i avsaknaden av en närvarande.

Ombord i Svea Jarl lärde jag mig grunderna som 17 årig sjöman och vad som där fanns och vad man skulle visa respekt för. Många långa timmar stod jag vid rodret och styrde fartyget mellan kobbar och skär dag som natt. Vill noga påstå att jag var ganska så duktig på att vara rorgängare som det mera kallas då man står vid ett fartygets roder och ser till att fartyget håller den kurs fartygsbefälen angett. Längre fram i sjömanskarriären hade jag stor nytta av praktiken ombord i Svea Jarl. Ofta fick jag under min tid som sjöman erhålla hamnrodret vilket betydde att jag hade stort förtroende som sjöman att tillsammans med befälen styra in fartyget in till den hamn vi skulle förtöja vid.

---

Nu är det snart ett år sedan jag gav ut min roman om min fader Olle som hamnade inom psykvården som ung. Han levde över halva sitt liv på det sk dårhuset Grelsby sjukhus på Åland samtidigt som jag själv hamnade in i ett barnhemshelvete. Olof var hans dopnamn. Själv kallade han sig för Olle. Därmed valde jag att sätta titeln på romanen till Olle.

Olles väg i livet blev en resa som för honom var rent ut sagt bedrövlig där människovärdet han borde fått erhålla blev både intetsägande och även kränkande från psykvården där han under över halva sitt liv vårades för den schizofreni han led utav. Själv hälsade jag på honom då jag återvände till Åland vilket jag inte gjorde under många år efter att jag kom som båtflykting till Sverige. Besöken blev alldeles för få samtidigt som jag själv letade efter tillvaron i livet. Jag fick inte uppleva min fader som barn. Mycket analyserar jag mig själv om hur mitt förhållande med honom var. Idag vårdar jag minnet av honom bättre än vad jag gjorde då han levde.

I romanen om honom kan man läsa om hur jag tänker då det gäller minnet efter honom. När jag fick vetskap om att han hade avlidit och hur jag då hanterade hans död är inget jag är stolt över då jag lät honom vara på sjukhuset utan att besöka honom som jag borde ha gjort. I mångt och mycket var jag en vilsen själ under denna tid. Inte lika vilsen som Olle. Tiden då han levde där for jag runt i världen som sjöman och letade efter mig själv samtidigt som jag glömde bort honom där han fanns på sjukhuset.

I jorden kom Olle på ett värdigt men fattigt sätt. De som var närvarande kunde räknas på handens tio fingrar. Själv åkte jag tillbaka till Sverige med tanken i huvudet om att jag måste ordna en gravsten så att han inte skulle försvinna helt eller behöva fortsätta vara den anonyma individ han var då han levde. Beslutsamt frågande jag mina bröder om de ville vara med och betala till en gravsten. Då deras relation till fadern var av noll dignitet avböjde de att sponsra till minnet över honom. Själv hade jag vid denna tid en ekonomi som inte tillät några större utsvävningar. Vad jag kunde konstatera var att en minnessten kostade mer än vad min budget tillät. Ändå skrapade jag ihop vad som behövdes samtidigt som jag konstaterade att något billigare kunde det bli om jag köpte stenen i Sverige. Därmed kontaktade jag en begravningsfirma i Strängnäs som gav mig ett bra pris på en liggande sten som jag sedan fick se till att jag transporterade till Åland. Därmed finns en sten från Strängnäs på Mariehamns gravgård lika anonym som Olle själv var då han fanns i livet.

När jag hämtade stenen i Strängnäs slog mig tanken om man kunde frakta sten till ett annat land utan att då betala tull. Därmed ringde jag tullverket och berättade om stenen jag skulle ta till Åland. En tjänsteman gav mig svaret att han aldrig hade fått en fråga om att frakta gravstenar till ett annat land. Jag själv frågade mig om jag skulle betala tull skulle detta förmodligen vägas i hur mycket stenen vägde. Då jag såg på min bil där stenen låg i bagaget kunde jag konstatera att bilen såg ut som en ubåt med nosen i vädret vilket visade på att jag hade en tung last. På Åland skulle jag därmed säkerligen bli inkallad av tullen då jag körde av färjan. När jag inte fick ett svar från tullmyndigheterna vad som gällde i frågan i Sverige ringde jag till Åland. Samma svar fick jag även därifrån om att de visste inte heller hur regelverket var. Efter ett antal samtal rekommenderade de mig till slut att ta med mig stenen och dra iväg till Åland vilket jag gjorde utan att bli stoppad av tullen. Glad i hågen placerade jag stenen vid faderns grav där den ännu finns kvar sedan 1975.

Under tid som gått har jag ändå haft vissa tvivelaktigheter avseende faderns grav. Alltid då jag åker till Åland gör jag ett besök till kyrkogården. Ibland kunde det ta ett halvår eller ett helt år till ett besök. På nittiotalet kom jag dit en sommar och såg en större grop i marken. Undrade ställde jag mig frågande om man hade grävt ned någon annan individ i samma grav som fadern. Mystiken blev stor hos mig då jag såg hur gräset var mer grönt där sänkningen i marken var. Min tilltro till det åländska samhället om och hur jag blev behandlad som barn var inte större än att jag inte kände mig förvånad över om de hade grävde ned någon annan på gravplatsen då tjugo år hade flutit iväg sedan fadern hamnade i jorden. Under samma tid hade jag även fått uppmaningen om att betala en avgift för att graven skulle få vara kvar. Misstänksamheten tog över så jag ringde och frågade om den grop som tydligt avtecknade sig i backen , frågade om man grävt ned någon mer på platsen. Mitt tvivel blev till stillat då man berättade för mig att efter många år så hade kistan säckat igen så att jorden därmed sjunker som den gjort. Frågan jag ändå ställde mig varför man inte ville fylla ut det hela. Efter en längre diskussion lovade man göra det samtidigt som jag lovade att betala avgift för graven så faderns anonyma minne ännu en tid skulle finnas kvar. Tankens kranka blekhet blev ändå den att då fadern levde ville man säkerligen bli av med honom lika som man idag ville utplåna minnet av honom i graven.

Upprättelsens tid är ständigt inne för Olle innan jag själv ligger i graven. Ofta kommer tidens bekännelse till den tid man själv relation skall sänkas i graven. Då framträder allt vad man inte såg då personen levde. Därmed öser blommor man inte gav i livet samtidigt som betygar sig själv varför man kom för sent till stationen.

Min relation till min fader var en tvingad frånvaro av samhället då jag placerades på barnhemsanstalt. Mitt skrivande om honom  är en upprättelse om hans heder över vad som blev hans öde samtidigt som det åländska samhället kommer att bli påminda om att vad de utsatte mig för som barn blev en djup stämpel i min faders panna. Skänker en tanke till honom vid den juletid som nu stundar samtidigt som jag undrar om vart alla har tagit vägen dit man själv en gång ska hamna…

Du som inte har läst mina böcker kommer att kunna göra det digitalt om några dagar.

Först ut som e bok kommer Guds lilla barnaskara. Därefter kommer sjöromanen Tvivlaren och Mognad som handlar mycket om mitt liv som sjöman .

Böckerna kommer att få köpas här på min hemsida lika som man kommer att få köpa dem på Adlibris och Bokus samt fler bokhandlare på nätet….

 Köp mina böcker HÄR

Välkomna!

Under senare tid har Jag börjat ifrågasätta svensk kultur främst då det gäller författarskapet där jag finns tillsammans med övrig kultur ute i landet på både bibliotek och i media.

Debut som författare gjorde jag för femton år sedan. En stor dag var det då jag höll min första bok i handen om Guds Lilla Barnaskara. Hur många böcker jag skulle sälja och vem eller vilka som kunde tänka sig läsa mitt verk hade jag inte en tanke på. Att jag sedan fick recensioner som nästan tog andan av mig gjorde mig glad och nöjd. Min förläggare Ben Johans på Åland kände väl även han att allt han lade ut för att få ut boken utmynnade i att allt gick jämt ut för arbetet som både han lagt ut och jag med i tid att skriva ned vad jag själv hade sagt att jag skulle göra under femtio års tid.

Då jag sedan insåg och förstod att jag hade skrivandets gåva fortsatte jag skriva. En bok om tvivlets tid som ung sjöman kom ut på bokdiskarna. Även där fick jag bra recensioner så jag fortsatte att skriva den självbiografi jag hade börjat leverera med att därmed ge ut en tredje bok på eget förlag.

Då jag gav ut boken om min egen mognad där jag skulle ta hand om mig och mina barn blev allt en nyttig erfarenhet då jag blev en egen förläggare med de kostnader som fanns inbakade i att ge ut en bok. Erfarenhetsmässigt fick jag även erfara vad min förra förläggare Ben Johans hade arbetat med för att ge ut mina första böcker.

Under några år lade jag sedan ned skrivandet samtidigt som jag lade mycket arbete på att engagera mig för att i verkligheten sätta mig in i politikens bakgårdar och scener. Under denna tid började så smått att skriva på min fjärde bok. Arbetsnamnet blev Agitatorn. När jag efter ett tag inne i skrivandet insåg att mina böcker jag givit ut egentligen inte hade fått den början det borde vara då det gäller den självbiografi jag skriver om började jag fundera på mina föräldrars liv där de gick bort i unga år. Främst insåg jag att jag måste skriva om min fader som hamnade på mentalsjukhus vilket var upprinnelsen till att jag blev en av dem i Guds lilla barnaskaror. Min fader hamnade på mentalsjukhuset och jag hamnade därmed på barnhem. Därmed började jag skriva om Olle. Då jag tänkte på hur jag skulle ge ut boken om honom sade jag mig själv att jag skulle göra det genom en förläggare i min närhet där jag bor.

Så blev det och idag är boken ute. Nu främst hos näthandlarna därför att vad jag idag kan konstatera är att bokhandlarna idag mest fungerar med att ge ut kändisförfattare som de kan tjäna pengar på. Därmed har deras bedömning som alt annat inom kulturen idag är blivit en spekulation om att tjäna pengar eller som biblioteken gör med att spara på dem. Själv blev min investering den att jag fick lägga ut över sjuttio tusen kronor för att få ut boken utan spekulationer om vinst eller förlust från en förläggare. Jag betalade för vad boken skulle kosta med både lektorer och korrekturläsare som jag betalde ur egen ficka. Därmed kom boken ut samtidigt som jag själv fick funderingen att berättelsen om Olle skulle sälja så mycket att jag fick igen pengarna jag satsade med att trycka upp femhundra böcker.

Med detta i tanken började jag även undersöka om bibliotek köpte in mina böcker. Att jag sett mina böcker på Biblioteken både på Åland och hemma i Strängnäs där jag bor kändes som alltid att säkerligen finns jag även ute på andra bibliotek. Döm om min förvåning då jag kunde konstatera att i Sörmland fanns jag inne på hyllorna i tre av biblioteken. Övriga bibliotek ansåg att mina böcker inte var tillfyllest för dem. Därmed refuserad de och kränkte mig som författare på ett sätt som jag inte trodde de sk folkbibliotek här i landet lade sig i vinn om. Skamligt är det hur man refuserar lokala författare på ett sätt som förskräcker om som jag inte trodde vara möjlig. Snacka om hönsgård inom kulturen. Den som kacklar mest och sprättar mest får uppmärksamhet av kultureliten där de sitter och beder ut sig inne på biblioteken medan de väljer och vrakar om vilka författare som ska få erhålla plats på deras bibliotek.

Stannar här. Skriver mer om vilka bibliotek som refuserat mig i nästa inlägg där jag även kommer att ifrågasätta kommunerna som vanvårdade och misshandlade sina barn. Jag var en av dem. Tydligt så ska jag nu även i vuxen ålder tystas med vad jag skriver om. Är det därför jag inte platsar på de sk folkbiblioteken kan jag undra?

När det gäller att vara författare så går man inte hem i stugorna där man bor. Ofta har jag skrivit om att man inte blir profet i sitt eget land. Så är det tydligt då det gäller lokala författare. Besviken har jag varit förut då det gäller att kommunerna själva mer borde marknadsföra egna författare i stället för att bjuda in till kändispartyn så att ljuset sätts på de s.k. kulturella ansiktet där budbärarna är politiker och tjänstemän.

Själv blev jag ordentligt glad då jag av en händelse Googlade på mina böcker för att se vad som hänt med författarskapet efter min debut som författare året 2004. Min berättelse om Guds Lilla Barnaskara som jag gav ut på Åland med en lokal förläggare blev en stor händelse för att den berättade en historia om ett barnhem man kallade för att vara ett ställe för missanpassade individer då deras föräldrar lämnade dem. Därmed skulle samhället ta hand om dem. Därmed var de inte heller likvärdiga andra barn.

I Sverige uppmärksammandes inte mitt skrivande som det gjorde i Finland. Romanen om Guds Lilla Barnaskara blev nominerad till ett av Finlands största kulturpriser. Att bli nominerad visar på att författarskapet betygades med att jag hamnade in bland författarskapets mest erkända författare. En recensent i Finland menade att mitt skrivande motivmässigt kunde jämföras med nobelpristagaren Harry Martinssons Där nässlorna blomma. Bättre än så kan det nog inte bli.

Själv försökte jag i Sverige att berätta för kulturskribenter och litteratur recensenter att här fanns det något man kanske borde skriva om. Jag skrev bl.a. annat till den nu uppmärksammade recensenten på Sveriges television. Till henne sände jag en bok med signum och allt. Hon bemöda sig inte ens att svara. Boken behöll hon. Vart den tog vägen kan jag undra. Priset då var 350 kr. Idag kan jag betrakta pengarna som förlorade samtidigt som då jag ser kvinnan på Tv ser jag en recensent som recenserar böcker utifrån kändisskapet medan hon högaktningsfullt inte ens bemödar sig för att tacka för att hon erhöll en bok.

Alltså. Idag är jag ett varv till besviken när jag även kan konsterna att mitt lokala engagemang som författare tillhör jag skaran om att när man gör en tillställning av kulturutbudet letar man efter kända ansikten samtidigt som de lokala författarna inte nämns om att de finns. Idag kan jag konstatera att man inte heller på biblioteken bemödar sig att ta reda på hur det förhåller sig med dagens ljudböcker där alla  mina böcker finns med i ljudboksfloran. Inte märkligt att man blir förbannad då man ser hur illa vi lokala författare blir behandlade.

Minns hur jag själv vid en kulturell litteratur fest fick jag vara med på ett hörn. Där fick jag sitta i skymundan för den sk författar eliten som säljer pall vis med böcker. Priset som var satt i engagemanget var att de som sålde mest skulle synas mest.  Därmed hade  man hittat den rätte författaren. Något annat kunde jag inte se. Själv deltar jag inte mer i jippon som utgår för kändisskapets marknadsföring där de mindre uppmärksammade får stå i ett hörn och finnas till så de inte syns mer än att de stör föreställningen.

Här finns mina böcker på Strängnäs lokala bibliotek