Nu skriver jag av mig då det gäller Ryssland och ryssar i allmänhet. Förbannad och arg är man då man ser den fega ryska militärens agerande. Vad som hänt i kriget om Ukraina visar vilka ryssarna är och vilka värderingar de har om människors lika villkor att få leva och dö på ett värdigt sätt som naturen har bestämt. Det är inte ryssen som bestämmer vilka och vem som ska leva tills vår herre kallar hem oss som de religiösa ofta och mycket hävdar.
När det gäller ryssen rent allmänt kan jag konstatera att de är fega och ynkliga. De har spionerat, förgiftat, mördat samt allmänt visat hur deras mentala nivå ständigt och jämt släpat i marken där humanism och allas lika rätt i världen även släpats i smutsen. Kriget i Ukraina visar vilket indoktrinerat folk de är och som de rent verkligt inte kan rå för då deras livsstil och uppfattning om livet ständigt dominerats av diktatorer och oligarker i olika skepnader. Detta från historien från hedenhös fram till våra dagar. Att en enda man kan och får dominera världsbilden och hur vi ska leva och vara de ryska diktatorerna till lags övergår mitt förstånd. Ser man till hur den vansinnige och sjuklige Diktatorn Putin uttalar sig där han hotar med än det ena än, det andra om vi i väst inte finner sig i hans doktrin om världsordning är ungefär samma som mentalt sjuka diskuterar. De tror sig veta trotts att de inget vet. Storsvulstigt och vansinnigt dikterar den mentalt störde Putin villkoren. Hur en enda man genom tiderna i det forna Sovjet avlivade och massmördande sina egna för att själv få dominera och bestämma kan jag inte få ur min skalle. Att folket ännu idag vallfärdar till mausoleum för att få kontakt med dessa mördare övergår mitt förstånd. Idag lever vi det 2 tusende århundrandet. Ser man till vekligheten hur de fega ryssarna idag hotar och mördar som i gången tid undrar jag idag vart världen är på väg och var detta allt kommer att sluta.
Den vansinnige Putin ler och hotar med mördar ansiktet i fokus i både press och media. När en politruk som han är hotar med kärnvapen för att skrämma oss till underkastelse känner jag hur mitt medvetande briserar i att han borde vara intagen på mentalsjukhuset och där skrämma sig själv. Vad som skrämmer mig mest är att han tror att han kan hota oss med kärnvapen. Maktgalna Diktatorer som Putin är gör gällande att gör vi inte som han vill kommer vansinnets tänkare ge sken av att han kanske smäller av sina vapen. Naivt bedrövligt tror han att vi ska sitta och se på då raketerna briserar. Att han själv kommer att se en bomb med kärnvapen brisera i det självgoda Ryssland återstår att se. Bara att hota visar på vilken nivå hans vansinniga hjärna befinner sig. Att han utplånar sig själv tycks han inte tro. Han har kärnvapnet som sista utväg. En väg som till döden bär. Kanske det blir som de religiösa påstår och hävdar. När Putin och hans vansinniga kompisar står vid pärleporten svart av kärnvapen sot i ansiktet är frågan den om de kommer att hamna på den högra eller vänstra sidan. Mitt tipps är att han blir först eldare i helvetet med horn i pannan.
Planen framför stationen var svart av folk som skulle se på dårarna när första transporten av sjuka anlände. Patienterna reagerade alltefter sitt psyke. Somliga spelade apa för publiken. Andra dolde ansiktet och sin skam djupt nedhukade.
Så beskrevs öppnandet av det numera nedlagda mentalsjukhuset i Strängnäs även kallad Sundby sjukhus som enligt denna tid att se var ett välkommet tillskott i den sk mentalvården. Det fanns ett stort behov av vårdplatser för sinnessjuka vid denna tid. Medicinalstyrelsen hade kommit fram till att vårdplatserna på hospitalen behövde nära nog fördubblas. Statistiska centralbyrån hade genomfört en undersökning 1901-1902 och kom fram till att det fanns 17 300 sinnessjuka i Sverige. Nära 5 000 av dem var i behov av anstaltsvård men saknade plats. Samtidigt rapporterades det om grov vanvård bland de som vårdades utanför hospitalen. Många menade att staten borde ta ansvar för dessa personer. En omfattande utbyggnadsplan togs fram. Mellan 1905-1943 byggdes 14 nya hospital och sinnessjukhus. Ett av dem var Strängnäs hospital.
Inne på Sundby som sjukhuset sedan i folkmun fick heta vanvårdade man de sjuka till vanvett i en rapport från några journalister som lurade sig in bland de mentalsjuka för att i verklig mening få veta vad som förekom innanför mentalsjukhusets väggar.
Journalisterna vägrades tillträde till sjukhuset då de ville komma in till sjukhuset och intervjua dårarna som man även av allmänheten kallades för. Motiveringen var att man skulle störa de som skulle vårdas. Förvånade gav journalisterna inte upp med att komma in till sjukhuset. Därmed började några av dem spela sinnessjuka mentalt störda ute på Strängnäs gator. Efter en tid ansåg myndigheterna att så kunde det inte få fortsätta. Lugn och ro måste medborgarna få. Därmed tog man beslöt om att spärra in journalisterna tillsammans som idiotförklarade individer på Sundby Sjukhus.
Journalisterna kom då in och fick erfara om och hur man på sjukhuset vanvårdade och kränkte de som behövde psykiatrisk vård. När de varit inne i sjukhus en tid ville ut därifrån. Svårt var det att komma in på sjukhuset. Lika svårt var det att bli friskförklarade. Efter att de förklarat att de var journalister släpptes de ut omgående. Därefter skrev de en bok om eländet vilket fick titeln ”Vårdad till vanvett”. Allt efter vad de sett och hört då de själva med egna ögon upplevt hur det gick till inom mentalvården som var en skamlig tid i Sverige lika som på Åland och som man idag talar väldigt tyst om.
När jag skrev min bok om min fader läste jag en hel del för att få insikt i hur det var för honom. Olle var intagen på Åland och levde där på ett sjukhus i över halva sitt liv som intagen. Institutionsvården gjorde honom vanvårdad på så sätt att han aldrig kom därifrån. Han klarade inte av att vara ute bland andra människor. Därmed dog han även på sjukhuset. Någon större uppmärksamhet fick inte min rapport om hur man där vårdade mentalsjuka tillsmans med min fader. Frågan är varför? Även inom kulturen värderade man min rapport med tystnad. Efter att jag skrivit tre böcker om resultatet av egen erfarenhet av att ha blivit vanvårdad som barn gav man mig både diplom och Litteratur pris. Boken om Olle blev mer eller mindre nedtystad. Mer om detta i nästa inlägg blir det här i bloggen…
Att mentalt störade människor behöver vård är nuförtiden rådande på ett annat sätt. Idag vårdas man inte på sjukhus om man inte är en fara för sig själv och andra. Dagens vård ingår i ett medicinskt förfarande där den sjuke ordineras piller och droger för att hålla sitt psyke i balans så individen inte stör det etablerade samhället. Klarläggande om hur verkligheten kan te sig från en patients horisont läste jag till mig i en bok om ”Tokfursten.”
Berättelsen om Tokfursten visar på samma beteende från mentalvården som journalisterna på Sundby delgav medborgaren. Skillnaden var att Tokfursten levde själv som patient inom mentalvården i hela sju år. Boken berättar om hur han sedan hittade ut från sin schizofrena värld. Idag är han professor och allmänt praktiserande som klokheten själv men som mentalvården försökte stjäla honom innan han tog tag i sig själv utan piller och droger som ordinerades på sjukhusen där man experimenterade med sjuka människor i stället för att vårda dem.
Som samhällsengagerad person och då inte minst i den sociala barn och ungdomsvården får jag många brev. Jag blir både rörd och förbannad över hur många även idag blir behandlade och som samhället inte tar hand om där de fortfarande får lida.
Läs här ett brev jag fått och som berättar om hur personen som skriver här hur vederbörande har blivit misshandlad av människor som på sin tid var pampar ute i samhället. Ofta fick höga förtroendevalda män och kvinnor ta hand om barn och ungdomar för att de utåt i samhället var betrodda och goda medborgare som samhället såg upp till. Att de sedan i lönndom misshandlade dem de samtidigt de fick betalt för att vårda var det ingen som fick reda på där de slog barnen nere i mörka källare där ingen kunde se dem.
Detta hände i Sverige igår, mycket frekvent. Detta händer även idag i landet Sverige som idag tar emot flyktingar samtidigt som deras egna barn är flyktingar i sitt eget land. Jag sätter ingen jämförelse ang. detta. Vad jag vill meddela är att även mitt bland oss finns det många som är födda i detta land som far illa trots att man utåt i samhället säger att de inte gör det.
Frågan borde ställas än en gång. Är dessa människor värda en upprättelse eller är de giriga därför att de vill få en upprättelse värd namnet? Frågan är en samvetsfråga. Döm själva och läs mellan raderna vad människan bakom brevet som skickades till mig här har upplevt. Över hundratusen barn och unga fick uppleva ett helvete av högt ansedda människor vars enda syfte var att tjäna pengar på dem. Jag lägger ut ordagrant brevets text. Läs här och döm själva:
JAG HAR HAFT ET HORT LIV MED MYKE SLAG OCH MYKE HOT OM AT MÖRDA MÄJ.
MINA ÄR SDOM FINS PÅ KROPEN DOM HAR MIN STYV FAR JORT SEN SLOG HAN AV ARMEN PÅ MÄJ
JAG KAN INTE VÄNDA HNDEN EFTER DE. MIN SLÄKT HAR JAG FÅT TRÄFA EFTER JAG VART 70 ÅR. DOM SA DE VAR EN OND FAMILJ DID DU KOM .
JAG VAR PÅ BARNHEM BRATBY GÄRD. DE KUNDE INTE JAG FATA . SKULE JAG VARA IDIOT. DE VAR STYV FAR BEDÖMDE MÄJ.
HAN VAR FATI JAG FIK VETA AV GRANARNA DOM SA HAN BYGDE SEJ ET HUS. INTE SÅ STORT. HAN HDE NOG MERA PÄNGAR. DE VAR EN ÖVERASKNING SOM DU HAR BERÄTAT. FÖR OS.
JAG SA MIN FAR VARIK . HAN BODE PÅ SÖRBÖLE HDE 10 BARN . SEN KOM JAG TIL MIN MOR. VAR FRÅN ÖJEBYN.
GUNAR HEDLUND MIN FAR VAR SLÄKT ME VARANDRA . STYV FAR SA ÅTMÄJ AT VI SKAL TA UT ALA PÄNGARNA PÅ BANKEN. DE VAR EN MILJON SOM JAG FIK AV FAR MIN.
OM DY VÄGRAR SKAL JAG HALS HÖGA MÄJ DE SA HAN OFTA TIL MÄJ. HAN HDE HUGKUBEN IKÖKET MED YGA . JAG TROR HAN VILE SKRÄMA MÄJ .
HAN TOG UT ALA MINA PÄNGAR SOM JAG FIK FÖR HAN SA AT JAG HAR ÄTIT UP DOM MED DU BODE DÄR.
JAG HAR SVITER FRÅN STYV FÖRÄLDRARNA . JAG VART MYKE ENSAM. FÖR DE VAR STYV FAR SOM JORDE DE SOM HAN VILE .
HAN VAR MYKE OMTYKYKT IMEDLE . NU HAR JAG BERÄTAT DE FÖR NÅGRA IBYN. EN DEL SA VI VET AT DU HAR HAFT ET HELVETE .
STYV FAR VAR OND MOT DÄJ. VI HÖRDE HUR DOM SKREK SÅ DE HÖRDES LÅNGT. HAN VAR OND MOT DEJ.
DE VET JAG FÖR DE HAN JORDE MED YXAN PÅ DIN FOT HÖFTEN HNDEN . ÄR EN OND MÄNISA SOM BORDE SITA INE.
NÅGRA BY BOR SÄJER AT DE HAN JORDE MED DÄJ DE MINS VI ÄN. DE VAR INGEN SOM VILE ANMÄLA HONOM FÖR HAN VAR ME IKURKO FULMÄKTIG OCH FAKET.
När jag läser om hur politiken svänger sig från det man gillar till det man inte anser vara relevant får jag vibbar om att något inte stämmer överens med mitt eget sätt att tänka.
Så blev det även då jag läste om hur man inom den Moderatledda majoriteten i Strängnäs kommun inte kommer överens med dem som är tillsatta att granska dem. Som politiker känner jag själv hur maktkoncentrationen blivit alltmer synbar i kommunen. Det är högst ovanligt att politiken går till angrepp på kommunal revision och att de som granskas håller sig till den ordning medborgarna vill se att dom håller sig till. Sitter man i majoritetsställning är det ofta så att man kör över tyckande och tänkande hos oppositionen. Detta hör till politikens grundvalar då det är olika värderingar som gäller och att man då måste för partiets trovärdighet gå emot oavsett om det är en sanning eller inte. När det gäller en revision ska man vara ödmjuk inför vad som presenteras. Inte gå till frontalangrepp på dem som granskar dem. Då är vi fel ute. Då ställer vi ut vår trovärdighet till allmänt beskådande och åtlöje.
När det gäller att kritisera de som ska granska makten i Strängnäs kommun blir jag ganska så brydd. Allt i synnerhet då det i Strängnäs gäller en ev. försäljning av värmeverket. Kritik har kommit och finns från många håll till de som bestämmer och har full insyn i vad som sker när det gäller att avveckla kommunalt ägande. Även inom majoriteten där vi socialdemokrater finns för att avgöra kommunens väl och ve finns det en stor del av politikerna som inte gillar vad de ser då insynen i allt som har med värmeverket att göra är lagt på sk sekretess. Sekretessen finns där för att inte röja affärshemligheter och bud på anläggningen säger man från högst bestämmande plats. Därmed får alla och även revisorer ingen insyn. Därför har revisorerna som är valda av kommuninnevånaren att granska och kritisk formulera vad de anser vara oriktigt och fel satts på pränt till allmänt beskådade av kommunens revisorer
Revisionen pekar på en viktig formulering som jag håller fullständigt med i. Man säger att det är ett stort hot mot revisionens självständighet och brott mot kommunallagen och Strängnäs revisionsreglemente då man avvisar och kritiserar revisionen.
Ord och inga visor. Själv ställer jag mig frågan när och hur ska man kunna kontrollera och göra revision på politikens arbete och redovisa dem till medborgarna om man sitter och avisar revisorernas kritik. Vilka och vem som ska avgöra detta är inte de som kritiserats. Det ska i så fall högre upp i hierarkin där oberoende revision ska avgöra den kritik som framförts både från revisorer och politiken. Om inte detta sker har vi hamnat in i en återvändsgränd där makthavarna tillåts att inte bli kritiserade där de sitter med makt avgöra vad som de anser var bäst för medborgarna samtidigt som man viftar bort övriga synpunkter. Därmed sätter man även demokratiska regelverk ur spel. Värmeverkets hantering är en hantering som mer och mer börjar lukta makthaveri. Jag förstår revisorernas kritik. De sköter sitt arbete utöver vad de ser och har att hantera. Deras insyn har varit marginell kan jag förmoda. Allt andas frustration om maktmissbruk i kommunalförvaltning då de inte får kritisera vad de misstänker.
Maktkoncentrationen i Strängnäs kommun har under de senaste åren blivit alltmer totalitär. Några få politiker administrerar genom de stolar de sitter på alltmer av makten som genomgår en koncernstyrning jag själv varnade för, och att om vi går in i ett koncerntänkande så kommer maktkoncentrationen att bli än mer styrande av några få i kommunen som även samtidigt sitter i kommunstyrelsen. Där har de den majoritet de behöver för att få vad de vill utan att någon kan göra något åt vad de har bestämt och beslutat i slutna rum. Kommunfullmäktige som transport stäcka gör allt sedan för dem lätt och fullständigt.
Fortsättning lär följa. Byket ska tvättas var det någon som sa. Allt är nu blötlagt i tvättstugan på väg in i maskinen. Frågan om värmeverkets vara eller inte vara är när den är färdigtvättad…
Idag är det Långfredag. Dagen är dagen då man spikade upp vår frälsare på ett kors där han led för våra synders skull. Själv glömmer jag aldrig denna dag där jag fanns som barn på barnhemsanstalten. Minnet om hur religiositeten präglade min uppväxt så att jag närmast blev en ateist vid vuxen ålder finns kvar som en tyngd i kroppen. Allt om hur jag värderat läran om Jesus och hans liv och som han gav till oss för att ge förlåtelse genom fadern som är vår gud är inget jag tyr mig till särskilt. Att det finns en Gud eller något som styr vår tid på jorden lär nog vara en sanning som vi vet mycket lite om då vi spekulerar i vad som komma skall och hur det är. Lidandet på korset för Jesus ska gradera ned våra synder med denna dag som åminnelse för våra synder skull där vi trampar runt i allas vår gud och hans hage.
Därmed sitter många denna dag i våra kyrkor och ber om syndernas förlåtelse. Själv återkommer jag alltid till min uppväxt där jag dagligen blev uppmanad att förstå innebörden i att Jesus blev uppspikad på korset för mina synders skull. Jesus hävdade enligt Bibeln att man skulle låta barnen komma till honom. Att vi som barn blev misshandlade och kuvade därför att vi inte hade föräldrarnas kärlek slog emot mig som lögner och förbannad dikt då jag samtidigt skulle lära mig förstå att Påsken var högtiden då jag skulle förlåtas för mina skulder, medan de som jag ansåg hade mer skuld än jag själv hycklade i kyrkbänken. Där bad de om förlåtelse när de sedan några timmar efter kyrkobesöket syndade fortsättningsvis skuldfria, fortsatte med att misshandla barn tillsammans med det svarta samvetet de bar på.
Vad är synd och vad är inte synd. I Finland bär man begreppet lika som man bär på synden att man tilläts att slå sina barn med att sedan be dem om förlåtelse. Jesus lär ha utropat när romarna spikade upp honom på korset. ”Fader förlåt dem ty de vet och vad de göra. ”I Finland och även på Åland kan man smussla och hyckla när man själv känner för det. Allt i synnerhet från den politiska bänken som vidimerar att i Finland kan man slå barn utan att behöva betala för det.
Frågan är om samma politiker idag går till bön i kyrkan och där sitter och ber till den gud som enligt dem ska frälsa dem från allt ont. Lidandet med törnekrona och allt som till där tillhör samtidigt som man sitter i bänken och vill ha egen förlåtelse. Barnens lidande på barnhem och anstalter var inte en stund på korset. Deras lidande var hela barndomen och sedan vägen ut i livet utan att man gav dem en upprättelse de i verklighet kunde ha visat genom kompensation för lidandet samtidig som de visar att den förlåtelse de bad om kunde ha ett värde och inte som idag ett visat hyckleri om innebörden i ordet förlåt.
I Finland hycklade man hela vägen om korsfästelsen av egna barn. Detta gör man förmodligen fortsättningsvis så länge man inte ger dem man slog fördärvade och förnedrade den ekonomiska ersättning de rätteligen ska ha. Ännu hänger de som fortfarande lever kvar på korset som Jesus gjorde några timmar. Någon uppståndelse lär det inte bli för dem så länge man i Finland valt att hyckla då det gäller vanlig humanism och förståelse om vad ett verkligt lidande är. Idag då man sitter i kyrkan och ber om förlåtelse borde man även ta sig tid att ta ned dem som fortfarande hänger uppspikade av det finska samhället vilket de förmodligen kommer att göra fram tills de dör på korset lika som den store förlåtaren och korsbäraren Jesus fick göra enligt de som idag sitter i kyrkbänken och ber om egen förlåtelse.
Någon resa upp till Guds himmel lär det inte bli för dem som det finska samhället fortsättningsvis låter hänga där de hänger fram till sin död…
Ett antal gånger har jag kritiserat socialtjänster ute i landet om och hur de förvaltar och håller sig till vad socialtjänstlagen föreskriver. I mångt och mycket över tid har man i de flesta kommuner mer sett till budget där man idkat en spariver som ofta och mycket går ut på att de som bäst och mest behöver stöd och hjälp i kommunerna får tar smällen om vad som händer då man visar hur man sparar. När socialtjänsten sparar blir konsekvenserna av sparandet den att ute på gator och torg ökar våldet lika fort som kommunerna administrerar utanförskapet. Det senaste i raden har visat sig idag i min egen kommun Strängnäs där jag själv är politiker. Jag har även suttit i Socialnämnden i hela nio år som ansvarig politiker då det gäller att förvalta kommunens sociala frågor.
Ett antal gånger har jag kritiserat socialtjänster ute i landet om och hur de förvaltar och håller sig till vad socialtjänstlagen föreskriver. I mångt och mycket över tid har man i de flesta kommuner mer sett till budget där man idkat en spariver som ofta och mycket går ut på att de som bäst och mest behöver stöd och hjälp i kommunerna får tar smällen om vad som händer då man visar hur man sparar. När socialtjänsten sparar blir konsekvenserna av sparandet den att ute på gator och torg ökar våldet lika fort som kommunerna administrerar utanförskapet. Det senaste i raden har visat sig idag i min egen kommun Strängnäs där jag själv är politiker. Jag har även suttit i Socialnämnden i hela nio år som ansvarig politiker då det gäller att förvalta kommunens sociala frågor.
När jag läste i min lokala morgontidning om att tjänstemännen i kommunens socialtjänst mer eller mindre uttalat sig om att de var stolta över att de hade sparat hela 11 miljoner på försörjningsstödet fick jag kaffet i halsen. Särskilt förvånad över vad jag fick läsa var jag ändå inte. Att kommuner sparar på stöd till innevånare som hamnat i ekonomiska trångmål är inget nytt. Ser man till hur kommunerna blev avklädda nakna inom äldrevården under Coronavirusets härjnings tid visar detta på hur Sverige sparar på välfärdens resurser medan företag och privata svenska oligarker blivit än mer rika än de någonsin varit i Sverige. Allt detta efter högerns privatiseringsiver som ytterst de svaga grupperingarna bland befolkningen fått ta del av i form av högre priser och mindre bidrag.
Var ligger ansvaret. Vem och vilka är det syvende och sist som ska ställas i skamvrån. Det är de folkvalda politikerna som ytterst står för ansvaret. Att socialnämnden i Strängnäs inte heller fått ta del av hur tjänstemännens spariver bryter mot socialtjänstlagen är ett problem som Strängnäs kommun hade då borgerligheten dominerade politiken i Strängnäs. Tydligt börjar fenomenet återuppstå.
Vad som vid denna tid var genomskinligt var att inom det borgerliga majoritetsstyret kom man inte överens. Följden blev att tjänstemannaförslag dominerade politiken. Allt höll inte i längden. Till slut knackade de borgerligheten på dörren till oss socialdemokrater och frågade om vi kunde bilda en majoritet så kommunen kunde styras. Vi förhandlade oss fram till ett majoritetsstyre. Vi socialdemokrater har sedan dess styrt Strängnäs kommun i tre mandatperioder tillsammans med olika borgerliga konstellationer. Idag med Moderaterna. Får se hur det blir efter valet. Den som väljer får se.
Något tjänstemans styre ska vi inte böja oss för. Det är de folkvalda som säger åt tjänstemännen hur det ska vara. Tjänstemännen utför vad politiken har bestämt. Tjänstemännen ska inte tillåtas ta beslut bakom ryggen på politiken. Händer detta skall tjänstemännen ställas till ansvar. Det och inget annat. Att vad som hänt i Strängnäs är vedertaget på andra håll i landet ska jag återkomma till. Idag har vi en socialtjänstlag som socialnämnder över hela landet bryter mot. Mer om detta i ett annat inlägg här vad det lider…
Ryssland och krigsherren Putin fortsätter förneka att man har attackerat ukrainska städer. Lögnaktigt påstår han och krigets trojka att det handlar om att man riktat sig in på militära mål. Krigsretorik och lögner om en fullskalig invasion med tillhörande krigshandlingar som medför att människor dödas försöker man dölja så mycket man kan. Rysslands mål är att förstöra Ukraina som en självständig stat och försöka ta över makten i landet med över 40 miljoner invånare. Med all tydlighet visar den lika tydligt mentalt rubbade Putin att han har bestämt sig för att Ukraina ska förstöras. Putin bombar barn. Putin bombar äldre. Putin bombar kvinnor. Putin är en militär brottsling. Militären som han ger order till att döda civila där sitter skyddade inne i stridsvagnar är fega och ynkliga. Allt kan liknas vid att sikta in sig på sittande fåglar.
Ett krig inleds alltid med att sanningen förlorar. Den militära ledartrojkan med Putin som överbefälhavare visar för hela världen vilken människa han är tillsammans med de som idag sätter sitt märke i att förstöra och döda alla som sätter sig upp mot hans egenmäktiga veto. Att KGB agenten Putin kommer att avslöjas förr eller senare och även straffas för krigsbrott begriper han tydligt inte där han idag sitter omgiven av marmor i maktens boning. Historien har visat att mördare alltid straffas förr eller senare. Idag går det inte att i skymundan som Lenin och Stalin hade som främsta vapen att bedriva ett utrotningskrig mot civila och sedan deportera dem till Sibirien i arbetsläger där man blev av med de oppositionella tills döden tog hand om dem. Hur Despoten Putin ska lösa de 44 miljoner ukrainare som han tydligt ska stänga inne i en grushög återstår att se. Vad min enkla hjärna utan ansträngning kan begripa och förstå är att det inte går att i förlängningen sätta munkavle på miljoner människor. Den som inte begriper detta enkla har en mentalitet som ger vid handen att de borde sitta inlåsta på mentalsjukhus då de bevisligen är farliga för allmänhetens civila befolkning.
Frågan jag ställer mig dag för dag som kriget pågår är vad den genuina ryska befolkningen kommer att säga då sanningen sakta men säker sipprar fram från de media murar som Politruken Putin skapat för att hans egen lögn ska bli sanning. När de sanktionsbeslut som väst har delgivit ryssarna där de börjar verka fult ut lär nog sanningen dagas och den mentalt rubbade trojkan tillsammans med Putin blir avslöjad. Då om inte förr lär sanningens minut vara nära. Den som lever får se…
Ersättnings nämnden fick 1,2 miljarder att fördela till vanvårdade barn som samhället skulle vårda men som de valde att misshandla för femtio år sedan. Pengarna är fördelade. Halva summan blev kvar. Det blev en förnedrande utredning för många som nekades ersättning där de hade utsatts för vanvård. Så många som 54 procent av de som sökt ersättning för att ha blivit utsatta för övergrepp och vanvård på barnhem och fosterhem fick ingen ersättning. Symtomatiskt uttalade man från ersättnings nämnden. ”Citat”. ”De som blev utan ersättning blev inte misshandlade tillräckligt…?
Här är berättelsen om den 10 år gamla pojken Alexander Aminoff. Pojken placerades efter omhändertagandet på en ö mitt i Mälaren av Strängnäs kommuns socialtjänst. Alexander hamnade i Stallarholmen där fosterhemmet låg inte långt från Strängnäs. Fosterpappan Sture var en yrkesförbrytare med anor från Kumla. Han var storväxt och vägde 120 kilo. Våldsbenägen var han samtidigt som han slog sina ”skyddslingar” med plankbitar och vajerstumpar eller de tillhyggen som fanns till hands då han var på misshandelshumör.
Fosterflickan Suzanne (= fingerat namn) fick knytnäven till ansiktet så glasögonen sprack och hon fick sår i sitt flickansikte. Hennes korsett skar Svenne sönder med brödkniv.
Fostermodern var dömd för bedrägeri samtidigt som hon övergav fosterhemmet med en annan kille, sin nye. På papper förblev hon kvar på ön så hon kunde fortsätta att lyfta sitt arvode.
Vad de sysslade med på ön. Svenne hade köpt en gammal bogserbåt som han tillsammans med pojkarna som gratis arbetskraft byggde om till typ kryssningsfartyg. Meningen var att han skulle segla med några ”värsting pojkar” till Västindien, det kanske låter som ett bekant mönster.
Lite nationalekonomi. Fosterparet fick 144 000 riksdaler per barn och år. Det var summan de fick för Alexander och som Strängnäs kommuns skattebetalare betalade ut för den vård av misshandel och kränkningar man utförde i den sk Jaktvillan där vårdarna hade sitt hem.
Varför flydde inte Alexander? Det finns två svar. Ett. Det fanns en eka på ön men årorna hade Svenne låst in. Två. Det fanns en Svenne på ön som hade gett sitt löfte på, att göra slarvsylta av Alex, om han så mycket som drömde om att rymma.
Till slut gjorde han det ändå. Den Orwellska våren 1984 var det rättegång i Strängnäs där det var meningen, att Eva skulle fråntas vårdnaden av Alexander också juridiskt sett och inte bara i praktiken. Vi körde dit den dagen.
Vid lunchtiden satt vi i Volvon och åt av våra medhavda mackor. Alexander stod inne i tingshuset och fick syn på oss genom det stora fönstret. Då hände det.
Man kunde säga att vid det ögonblicket, föll han tillbaka till det som hade varit, barndomen och allt, roliga gemensamma utflykter med picknick i bilen och allt. Retrospektion som doktor Phil brukar säga.
Jag skall då rymma fast han skulle slita mig i stycken för det tänkte Alexander.
Nästa kväll, sent, satt han igång. Tog ekan och paddlade med armarna till en annan ö där han visste fanns åror. Rodde sedan till Strängnäs där han hittade en telefonautomat, för att telefonera hem till oss. Han hade tjugofem öre på fickan, det räckte den tiden åtminstone i landsortsstäderna. Så, i väg åkte vi för att hämta vår pojke och på den vägen är vi, så att säga.
om hur han blev hämtad av polis och satt i fosterhem på en ö i Mälaren hos en fd kriminell. Där fick han stryk. Någon skolgång erhöll han inte. Vad han fick göra var att arbeta hårt på gården. Hans namn och personnummer byttes ut. Allt för att föräldrarna inte skulle hitta honom. Efter att blivit misshandlad och kränkt på alla upptänkliga vis i fem år lyckades han rymma paddlandes från ön, för gubben hade gömt årorna.
Hans mamma Eva var från Estland, journalist och Sverigekritisk. De bodde i det största huset på Lidingö. Ett vackert hem med många besökare från när och fjärran. De var en udda och lite ovanlig familj (hon invandrare) som inte höll sig till den svenska normen.
En kvinna vid namn Birgitta von Rosen, även kallad fångarnas ängel, idag död, var den som först lyckades bryta dödläget och få kontakt med Alexander. Till och med Olof Palme var inblandad men det slutade med fiasko. Sverige gjorde inför tyska Der Spiegel m fl bort sig vid en presskonferens.
Pojken placerades efter omhändertagandet på en ö mitt i Mälaren, Stallarholmen, där fosterhemmet låg, inte långt från Strängnäs. Fosterpappan Svenne var en yrkesförbrytare med anor från Kumla bl. a, en skicklig kassaskåpssprängare fast han var inte alls lika rolig som Dynamit-Harry. Han var storväxt, vägde 120 kilo och detta var inte fläsk utan muskler. Våldsbenägen var han, slog sina ”skyddslingar” med plankbitar och vajerstumpar eller vilka tillhyggen som fanns till hands. Fosterflickan Suzanne (= fingerat namn) fick knytknäven till ansiktet så glasögonen sprack och hon fick sår i sitt flickansikte. Hennes korsett skar Svenne sönder med brödkniv.
Fostermodern var dömd för bedrägeri, minns inte hur mycket hon kom över, men sedan rymde hon från fosterhemmet med en annan kille, sin nye. På papper förblev hon kvar på ön så hon kunde fortsätta att lyfta sitt arvode.
Vad de sysslade med på ön. Svenne hade köpt en gammal bogserbåt som han tillsammans med pojkarna som gratis arbetskraft byggde om till typ kryssningsfartyg. Meningen var att han skulle segla med några ”värstingpojkar” till Västindien, det kanske låter som ett bekant mönster.
Lite nationalekonomi. Fosterparet fick 144 000 riksdaler per barn och år. Det var summan de fick för vår Alexander, samtidigt som det var vårt uppdrag, alltså Evas och mitt och resten av Sveriges skattebetalare, att knega ihop dessa pengar. Det är roligt att betala skatt.
Varför flydde inte Alexander? Det finns två svar. Ett. Det fanns en eka på ön men årorna hade Svenne låst in. Två. Det fanns en Svenne på ön som hade gett sitt löfte på, att göra slarvsylta av Alex, om han så mycket som drömde om att rymma.
Till slut gjorde han det ändå. Den Orwellska våren 1984 var det rättegång i Strängnäs där det var meningen, att Eva skulle fråntas vårdnaden av Alexander också juridiskt sett och inte bara i praktiken. Vi körde dit den dagen.
Vid lunchtiden satt vi i Volvon och åt av våra medhavda mackor. Alexander stod inne i tingshuset och fick syn på oss genom det stora fönstret. Då hände det.
Man kunde säga att vid det ögonblicket, föll han tillbaka till det som hade varit, barndomen och allt, roliga gemensamma utflykter med picknick i bilen och allt. Retrospektion som doktor Phil brukar säga.
Jag skall då rymma fast han skulle slita mig i stycken för det tänkte Alexander.
Nästa kväll, sent, satt han igång. Tog ekan och paddlade med armarna till en annan ö där han visste fanns åror. Rodde sedan till Strängnäs där han hittade en telefonautomat, för att telefonera hem till oss. Han hade tjugofem öre på fickan, det räckte den tiden åtminstone i landsortsstäderna. Så, i väg åkte vi för att hämta vår pojke och på den vägen är vi, så att säga.
Eva och Alex tog sig, förklädda, med Silja Line över till Helsingfors där de stannade hos en Mrs. Kirsti McAllister, som hade sin lägenhet vid Skeppargatan. Jag ordnade det praktiska med huset på Lidingö, skaffade hyresgäster och allt, sedan stack jag efter mina kära.
Jag är född 1969. Som litet barn bodde jag med mina föräldrar i en vacker villa på Lidingö, en av Stockholms allra noblaste förorter. Min mamma har bott i många olika länder och talar många språk och är själv uppfostrad tvåspråkigt och det gjorde hon nu med mig också. Mamma och jag talade omväxlande engelska och svenska med varandra och hade en hel del lustiga lekar och rollspel omkring tvåspråkigheten. Överhuvudtaget hade mamma en obeskrivlig fantasi och berättartalang. Ingen kunde berätta sagor och historier som hon; inte så konstigt förresten, för mamma var till yrket freelance-journalist. Jag var enda barnet och genom att mamma sysslade så mycket med mig och berättade och talade med mig om så mycket intressanta saker, så var jag i många avseenden långt före mina jämnåriga. Därför flyttades jag från klass 2 uppåt till klass 3 mitt under läsåret. Jag hade visserligen en del lekkamrater, men i skolan tyckte jag ofta att mina jämnåriga klasskamrater var barnsliga och okunniga och de tyckte förmodligen att jag var lillgammal så jag blev ofta mobbad i skolan. Men det störde mig inte allt för mycket; jag trivdes bra i mitt eget sällskap. Jag gick gärna på upptäcktsfärder ensam i omgivningarna och var enormt nyfiken på allt i omvärlden. Och det var under sådana strövtåg, som jag upptäckte flipperhallarna. Hela atmosfären i dessa spelhallar fascinerade mig och jag kunde stå i timmar och titta på spelarna. Att spelhallarna utövade dragning på mig är jag ju inte ensam om; den egenskapen delar jag med många både barn och vuxna och därpå bygger ju den miljardindustri som flipperhallarna utgör.
Jag var då i tioårsåldern. Jag upptäckte snart också att det fanns ännu större och intressantare flipperhallar inne i Stockholms innerstad och åtskilliga gånger for jag på egen hand med tunnelbanan in till Stockholm och hängde på flipperhallarna där. I den spännande atmosfären glömde jag tid och rum och när jag inte kom hem på avtalad tid blev mamma naturligtvis mycket orolig. Nu när jag själv är förälder kan jag fullt ut förstå hennes oro. En gång letade polisen upp mig i en flipperhall och körde mig hem. Detta fick socialmyndigheterna veta.
Det var planerat att mamma och jag skulle tillbringa en längre tid i Sydamerika eftersom mamma skulle vara på en reportageresa där. Jag var redan avanmäld från den svenska skolan och anmäld till en svenskspråkig skola i Sydamerika och gladde mig mycket åt resan och den nya skolan. Men min sista skoldag, jag var då tio och ett halvt år, kom två poliser och två socialarbetare till skolan där jag gick och helt sonika hämtade mig. En av poliserna har berättat för min mamma, hur han tyckte synd om mig, när jag försökte fly och hur jag grät. De förde mig till Karolinska sjukhusets barnpsykiatriska klinik, där jag spärrades in. Personalen där, både läkare och annan vårdpersonal, var så konstiga och svårt störda människor med ett fullständigt obalanserat sätt och uppträdande. Jag var så skrämd att jag en natt blev sängvätare – jag som aldrig, aldrig tidigare i mitt liv varit det.
Jag var dödsförskräckt över detta barnfängelse, som jag hamnat i och förstod att min enda chans var att försöka fly. Dörrarna var ju låsta, men efter någon vecka i barnfängelset fann jag en möjlighet att klättra ut genom ett fönster och sedan klättrade jag tre våningar ned på åskledaren. Mamma visste vilken fara vi båda svävade i, så vi for tillsammans till Finland för att komma ifrån de svenska socialmyndigheternas trakasserier. Här sökte mamma upp en barnpsykiatrisk klinik, för att av en finsk barnpsykiater få ett intyg på att jag inte alls behövde psykvård. Men efter två dagar på kliniken i Finland kom det plötsligt två socialarbetare och två sjukvårdare från Sverige och tog mig till fånga och förde mig tillbaka till Sverige. Efter några veckor på ett barnhem fördes jag till ett fosterhem på en ö i Mälaren och här började nu för mig ett nära fem år långt martyrium.
Redan efter första timmen fick jag stryk av fosterpappan, Sture Svensson, då han trodde, att jag gjorde deras hund illa. I själva verket var det så, att jag lekte med hundens pipdocka och då lät det vid ett tillfälle som om hunden tjöt till.
Det här fosterhemmet bedrevs av Sture Svensson, en man med ett långt straffregister, och hans älskarinna. De fick skyhöga summor av socialmyndigheterna för att ta hand om ett antal barn och tonåringar med olike former av störningar. När jag kom dit, fanns där två tjugoåriga pojkar, som var knarkare. Som mest fanns det totalt fem fosterbarn samtidigt hos Sture Svensson, bl.a. prostituerade, biltjuvar, knarkare samt våldsungdom. Jag var livrädd för dem och deras oberäkneliga beteende. Men allra mest rädd var jag för fosterfadern Sture Svensson. Han var stor och kraftig och fullständigt obehärskad och fick våldsamma raseriutbrott och då gav han sig på och slog mig och de andra fosterbarnen. Jag fick örfilar och sparkar och slag med handen och med käppar och diverse andra föremål, som fanns till hands. En gång misshandlade han mig med en stålwire så svårt att jag än i dag har ärr efter misshandeln.
Fosterhemmet låg ensamt på en ö i Mälaren och jag tilläts aldrig lämna ön. Jag fick inte heller gå i skolan. Jag var ju bara tio år, när jag kom dit, och fortfarande skolpliktig, men det brydde varken fosterfadern eller socialmyndigheterna sig om. Jag fick inte gå i skolan, för man var väl rädd för att jag skulle rymma på väg till skolan. Tidvis kom några timmar i veckan en lärare till fosterhemmet och undervisade mig privat. I stället för att gå i skola måste jag hela dagarna och till sena kvällen arbeta hårt, diska, tvätta, städa, laga mat och hjälpa till att sköta husdjuren. Inte nog med detta, utan jag tvingades också till arbete ombord på fosterfaderns skepp, t.ex. att bära barlast, alltså järntackor av otroliga vikter. I och med att jag var så ung och bar dessa tunga saker, så har jag ännu idag besvär av min rygg; så svårt vid några tillfällen, att jag blivit tvungen att ligga i två dagar. Totalt har jag varit med om att bära ombord c:a 80 ton barlast med vanlig handkraft.
Under alla dessa fem år undersöktes jag aldrig av någon läkare och fick aldrig någon tandvård. Nu vet jag varför. Socialmyndigheterna hade förfalskat mitt namn och mitt personnummer och jag kunde ej visas. Jag levde mitt liv inkognito! När jag fick problem med en tand, tog fosterfadern helt enkelt en hovtång och drog ut mjölktänderna. Och när jag fick vårtor på fötterna, skar han bort dem med ett rakblad.
Efter några år blev fosterfadern osams med sin älskarinna och hon flyttade därifrån och nu blev förhållandena i fosterhemmet om möjligt än värre än förut.
Exempel på psykisk och fysisk tortyr jag fick utstå: En gång, då en katt lyckats smita in i ett rum och urinerat i en säng, så tog fosterfadern Sture Svensson mig dit samt ett annat fosterbarn, och tryckte ner våra ansikten i kattpisset. Resultatet var litet frätskador på näsan och läpparna, då han gnuggat våra ansikten i pisset.
Ett annat exempel var vid ett tillfälle: Det var så här, att djurskötseln var uppdelad veckovis mellan fosterbarnen, och det var en vecka, då en annan hade hand om djurskötseln. Han hade tydligen inte brytt sig om att mocka hos kaninerna, så några råttor hade gnagt sig in i buren och bitit av ena benet på en kanin. Detta fick ju självfallet Sture syn på. I och med det, att jag var för stunden ensam hemma med Sture, så ansåg han, att jag bar ansvaret för detta, bara p.g.a. att jag var det äldsta barnet där. Med det menade han, att jag var äldst genom att jag bott där längst och kunde rutinerna bäst. Sture ansåg, att jag skulle ta del av ansvaret, även vad det gällde avlivningen. Så Sture tog mig och kaninen till huggkubben och kommenderade mig att klubba kaninen. I och med att jag totalvägrade, så tvingade han mig att se på, då han utförde dådet. Helt enkelt fick jag se, då han krossade huvudet på kaninen med en påk, och hur hjärnsubstanserna låg överallt. Som man brukar säga: ett minne för livet!
Då och då kom socialarbetare på besök i fosterhemmet. I närvaro av fosterfadern frågade de oss om allt var bra i fosterhemmet och fosterfadern hade inskärpt i oss att vi måste svara ja. Och det gjorde jag också, för jag hade på ett tidigt stadium märkt att enda sättet att överleva på den här fängelseön, var att aldrig säga emot fosterfadern. För övrigt verkade det som om även socialarbetarna själva var rädda för fosterfadern och vågade inte närmare forska i vad som försiggick i fosterhemmet.
Under hela tiden i fosterhemmet fick jag inte träffa min mamma någon gång. När jag någon gång lyckades ringa till henne och fosterfadern upptäckte det, förbjöd han mig att överhuvudtaget ensam beträda rummet där telefonen stod. Jag längtade ständigt efter min älskade mamma och mitt underbara hem. På kvällarna tittade jag ut mot skogen och tänkte: Därifrån kan mamma komma och hämta mig – fast jag visste, att det var omöjligt.
Som jag nämnde, fick jag till att börja med i fosterhemmet inte alls gå i skolan. Så småningom fick jag sporadiskt börja gå i skolan. En dag frågade en skolkamrat mig, när vi klädde om oss till gymnastiken, varför jag hade blodiga strimmor på ryggen. Utan att tänka mig för, berättade jag för honom som det var, att fosterfadern hade slagit mig med en livrem. Klasskamraten gick hem och berättade detta för sin mamma, som omedelbart ringde upp socialmyndigheterna och berättade saken. Nästa dag kom polis och socialmyndigheter ut till ön och förhörde fosterfadern. Jag förstod nu att fosterfadern efteråt skulle komma att bestialiskt hämnas på mig för att jag skvallrat om förhållandena i fosterhemmet. Så jag beslöt att nästa dag inte gå hem efter skolan utan i stället rymma. Men fosterfadern skickade genast polisen med hundar efter mig, som mycket snabbt fann mig och återförde mig till fängelseön, där jag fick lida och ta konsekvenserna av att jag hade stuckit.
Jag var nu femton år gammal och började nu systematiskt planera en flykt. På ett gömt ställe på ön byggde jag av några trädstammar en flotte, som jag gömde i en skreva vid stranden. En dag kom det till ett nytt uppträde mellan fosterfadern och mig. Han beskyllde mig för att ha stulit ett cigarettpaket från honom, vilket inom parentes sagt faktiskt var sant. Jag bestämde då att nu eller aldrig skulle flykten ske, även om det var med livet som insats. På kvällen smög jag mig i väg till gömstället, där jag hade min flotte, och satte flotten i sjön och paddlade med händerna i riktning mot fastlandet. Detta var i maj och vattnet var iskallt. Efter tre timmars paddlande nådde jag våt och genomfrusen fastlandet. Jag gömde mig i en soptunna tills det blev ljust och fann sedan ett motell, där jag fick låna telefon. Jag ringde till min mamma och hon kom genast med bilen och hämtade mig. Samma dag, innan polisen hann hitta mig, tog mamma och jag båten till Finland. Där stannade vi tills vi genom processande lyckades få tvångsomhändertagandet upphävt av en svensk domstol. Först då återvände vi till Sverige.
Detta är nu mer än tio år sedan. Jag är nu gift och har ett litet barn. De rent praktiska följderna av tvångsomhändertagandet är ju att jag ej fick någon riktig skolutbildning och därför nu måste försörja mig och min familj på okvalificerade ströjobb.
Jag ryser, när jag tänker tillbaka på de hemska åren hos den sadistiske fosterfadern.
