”Guds lilla barnaskara” är Krister Lummes debut som författare i den självbiografiska romansviten om gossen Thomas. Romanen Guds Lilla Barnaskara är ett gripande vittnesbörd över honom och hans barnhemskamraters kärlekslösa och kärva tillvaro. Boken är ändå ingen anklagelseskrift, den är skriven utan någon större bitterhet, minnen från en uppväxt – så här var det för oss.
Boken väckte mycket stor uppmärksamhet på Åland när den kom ut och fick litteraturpris av Ålands Kulturdelegation 2004.
Boken finns tillgänglig på bibliotek hos alla välkända nätbokhandlae samt streamingtjänster. Nedan här är enbart några exempel. Klicka på önskad logo nedan så kommer du direkt till boken.
I romanen om Tvivlaren fortsätter Krister Lumme berätta om fortsättningen ut i livet efter uppväxten på barnhemmet som ”Thomas Luma” även kallad för Lumalampan som sjöman. Här berättar han om ett stormigt liv där han skildrar upplevelser om de första åren till sjöss, femton år fyllda. Sjömanslivet skildras naket och utan förmildrade skygglappar. I Lummes berättelse finns ingen romantik kring ”Flickan i Havanna”. Boken fick litteraturpris av Ålands Kulturdelegation 2006.
Boken finns tillgänglig på bibliotek hos alla välkända nätbokhandlae samt streamingtjänster. Här på hemsidan finns några exempel. Klicka på önskad logo nedan så kommer du direkt till boken.
I den tredje delen av Krister Lummes självbiografiska romansvit möter vi huvudpersonen Thomas Luma i ett nytt skede i livet. Han är i tjugoårsåldern och försöker lägga sin svåra barndom bakom sig, men det är inte lätt. Med sin kvinna och två små barn försöker han få livet att gå ihop. Han kämpar på järnbruket i Oxelösund och som sjöman. Splittrad och orolig efter barnhemsuppväxten söker han tröst. Han lär sig nya läxor och möter nya människor och äventyr.
Boken finns tillgänglig på bibliotek hos alla välkända nätbokhandlae samt streamingtjänster. Här på hemsidan finns några exempel. Klicka på önskad logo nedan så kommer du direkt till boken.
Man blir aldrig profet i sitt eget land. Så låter profetian vilket är ganska är bra överenstämmande då det gäller mitt författarskap. Särskilt i hemmkommunen Strängnäs vid tillställningar och bokmässor får vi författare ordna till det kulturella budskapet själva när kommunen bjuder in kändisar eller andra som kan sälja en kultur som mer räknas i pengar än innehållet kultur.
Därmed åker jag till Åland och andra bokmässor utanför kommunen. Kul med Åland där min uppväxt inte var den bästa men där de uppskattar min närvaro som sk bortaålänning. Känns lite som att komma hem där man sitter bland övriga Åländska författare där jag kan känna mig kulturell hela dagen vilket jag inte gör i min egen hemkommun. I min nästa roman om en Agitator lär det nog vädras en hel då det gäller kultur och politik i allmänhet…
För Krister har politiken blivit ett sätt att leva. – Den dagen man lägger av med det här är risken att man får abstinens.
Krister Lumme har varit aktiv socialdemokrat i 30 år. Nu är han 76 år och mitt inne i sin sjunde valkampanj. Det här valet driver han en personvalskampanj.
– Sedan mitten av åttiotalet har jag suttit i fullmäktige. Åren går och det är en del av livet. Det är ett sätt att leva. Man lever med politiken.
Personvalskampanjer kan vara mycket påkostade och professionellt utförda. Idag finns många teorier om hur man som politiker hittar sin målgrupp, men Krister har framför allt nått ut genom sin blogg och Facebook.
– Jag har skrivit mycket i min blogg. Man kan köpa annonser på Facebook men det gör jag inte. Jag vill inte upp på någon piedestal utan jag vill bara visa att jag finns till. Den som gillar läget får sätta ett kryss då helt enkelt
Krister Lumme är en känd profil i Mariefred. Han var sjöman innan han flyttade hit med sin familj på åttiotalet. I Mariefred har han jobbat som brandman i 13 år och som räddningsledare i 20. Under hela den här tiden har han varit politiskt aktiv.
– Jag vet vad jag själv har gjort och vad jag har påverkat och inget hade ändrats om jag hade suttit hemma vid köksbordet som många gör. Jag tog mig ut och sa vad jag tyckte och tänkte och engagerade mig politiskt. Det har blivit till ett sätt att leva. Den dagen man lägger av med det här är risken att man får abstinens.
Att driva personvalskampanj är en möjlighet för politiker att bli invalda efter att ha blivit placerad långt ned på listan av sitt parti. Men få kandidater lyckas ta sig förbi sina partikamrater och bli invalda på grund av personkryssen. Endast fem riksdagsledamöter lyckades till exempel med det förra valet. Däremot får många som redan är på valbar plats personkryss. Förra valet var Magdalena Andersson och Anders Ygeman de som fick flest personröster. Båda fick över 10 000.
Första valet som man kunde personrösta var 1998. Mängder av scenarier diskuterades då. Man funderade över hur det skulle bli ifall enskilda medborgare kunde påverka valet av kandidater på det här sättet. Skulle det bli viktigt att ha pengar eller vara kändis? Skulle ideologierna komma i skymundan om det blev större fokus på enskilda politiker? Flera partier tog avstånd från att man skulle ha egna kampanjer men nu har debatten till stor del tystnat eftersom det alltså visat sig att det varit färre och färre som blivit invalda via personkryss.
Krister är också författare och har skrivit fyra böcker. De är självbiografiska och har handlat om hans eget liv. För Krister har det blivit en livsstil att vara politiskt aktiv.
– Jag har ju hållit på i trettio år och man utvecklas. När jag började i politiken fanns det många grunder till det. Jag har skrivit flera böcker där jag berättar bakgrunden till hur jag blev engagerad. Jag var ju barnhemsunge när jag växte upp. Jag blev fackligt aktiv och sedan blev fortsättningen till det politiken.
Socialdemokraterna är det parti som Krister valde när han blev politiskt aktiv.
– Det finns väl inget annat för en arbetargrabb än att vara sosse. De värderingar som Socialdemokraterna har, har inte borgerliga partier, trygghet för vanliga människor så att säga. Det är väl grundstommen.
– Titta nu på Moderaterna. De kommer att montera ned till exempel a-kassan och ta tillbaka stupstocken i sjukförsäkringen. Många människor for illa av under deras regeringsår. Sossarna har återställt till en viss del. Nu vill de tillbaka och göra samma sak. Det är grunden till att jag är sosse. Det finns inga andra alternativ.
Idag är det färre och färre som är medlemmar i ett parti. Krister ser att det finns en fara med det eftersom grundstommen i vår demokrati är att alla kan påverka och alla kan bli politiker.
– Det är de demokratiska värdena vi har att vakta och sköta om. För gör vi inte det får vi något annat. När jag står i valstugorna här kommer de och klagar på det mesta. Det är hela tiden klagovisor. Jag brukar komma med en motfråga då. Varför engagerar inte du dig?
Då är det dags igen. Så kan jag med god marginal säga efter att varit förtroendevald i Fullmäktige och nämnder sedan början av nittiotalet i Strängnäs kommun.
Min början som politiker blev då jag av Socialdemokraterna fick förtroendet att sitta i skattenämnden som den hette på åttitalet. Resan in i politiken tog sin ordentliga början då jag valdes in i Socialnämnden där jag satt som ledamot i tio år. Samtidigt hade jag uppdrag i kommunens alla nämnder under åren som följde.
Under tid som gått har jag trappat ned en hel del. I början på 2000 talet hamnade jag in i författarskapet där jag delger mina läsare ett personporträtt av en barnhemsunge med en start i livet som inte var den bästa. Här på min hemsida kan man läsa fyra böcker av gossen Thomas stapplande väg ut i livet efter att samhället stal barndomen av honom. Idag skriver jag på en ny roman där jag kommer att delge min väg in i politiken och den fackliga världen som präglat mig in i samhällslivet som förtroendevald där jag fört talan för många människor jag idag bär med mig med stor respekt. Detta inför väljaren där jag vårdar vår demokrati som idag naggas i kanten av högerextrema företeelser främst med Partiet Sverigedemokraterna som företrädare.
Planerad utgivning 2023
Valet idag är nog mitt sista val där jag ställer upp på valbar plats i kommunpolitikens Strängnäs. Som förtroendevald har mitt mål aldrig varit att göra en politisk karriär. Min plats i politiken har varit och är att jag är med och säger vad jag anser var rätt och riktigt tillsammans med dem som valt mig som politisk företrädare. Jag är inte heller främmande för att kritisera mitt parti Socialdemokraterna då de hoppar över skacklarna vilket de gör då politik ska förverkligas då partiet rent populistiskt går överger partiprogrammet vilket jag ofta och mycket kritiserat. Vad jag idag vill ge kritik till är hur valberedningar inför val inom politiken arbetar. Under åren som gått har jag givit en hel del till politiken där jag under snart trettio år erfarenhetsmässigt borde vara en tillgång för partiet. Så var det tydligt inte fallet då jag blev placerad på 23 plats utan att bli tillfrågad överhuvudtaget vad jag kunde tänka mig att tillföra politiken under nästa mandatperiod. Mer om valberedning och annat kommer jag att ventilera här inför valet fram till valdagen den 11 september.
I början på sommaren avled vår broder Allan. Han föddes för sjuttiofyra år sedan på Åland där vi var en familj på tre bröder innan familjen splittrades och våra föräldrar skilde sig.
Jag blev kvar på Åland hos min fader som ett år efter skilsmässan erhöll diagnosen schizofreni. Min uppväxt blev därmed en barnhemsvistelse som jag dokumenterat i romanen om ”Guds Lilla Barnaskara”. Där skriver jag om känslan att bli fråntagen dem man älskar mest vilket Allan var då han var två år gammal och jag själv var fyra. Allan och jag lekte och hade en fin tid fram till dagen då han lämnade Åland med vår moder tillsammans med yngsta brodern Sivert. Efter dagen då de reste ifrån mig såg jag inte dem förrän tio år efter att de lämnade Åland.
När jag fick klarhet i att Allan avlidit kom tankarna om hur livet hade gestaltat sig för oss. Vemodet svämmade över samtidigt som jag kände en saknad i hur broderskapets delar mellan oss försvann efter den dagen då jag jag inte mer fick växa upp tillsammans med honom och Sivert.
Åldern har nu satt sina spår lika som även vandringen här på jorden. Vad jag känner idag är trots förlorat broderskap i barndomen fann vi varandra på ett bra och ärligt sätt där vi genom åren stöttade varandra med att vi kände tillhörigheten i broderskapets delar. Sivert och jag bar honom till graven en solig dag på Oxelösund kyrkogård där han nu är begravd tillsammans med sin moder som avled 1972.
Ger honom en hyllning här på min hemsida.
”Ha det gott där du är broder. Känns tomt efter dig med trösten i att säkerligen har du det bättre där du nu är än vad jordelivets mödor och glädje, bjöd dig på under den korta tid du vandrade omkring här på jorden.”
Tusentals fosterhemsbarn lämnades bort till människor som blev misshandlade och kränkta som barn från fyrtiotalet fram till åttiotalet i Sverige. Själv var jag en av de omkring de 3000 som vanvårdades men som i mörkret kan vara det dubbla. Det finns ett stort mörkertal. Ett mycket mörkt kapitel i svensk historia ger mig blandade känslor för det sk svenska folkhemmet av igår och i synnerhet vad som är idag.
Sverige har en egen mörk historia lika som Finland där jag själv växte upp på ett barnhem på Åland som jag idag kallar för ett barnhemsfängelse. Ett fängelse som dominerades av misshandel och kränkande behandling av barn. Allt med vetskap om och hur de åländska och finska myndigheterna tillät vanvården av barn existera samtidigt som de som drev anstalten gjorde sig egen affär på alla dem de vanvårdade och skändade både kroppsligt och själsligt. Läs romanen om Guds Lilla Barnaskara. Där skriver jag om hur det var. Hade jag skrivit romanen idag hade jag mer utförligt beskrivit barnhelvetet än vad jag skrev året 2004.
Vid tiden då vanvården bedrevs frekvent och utförligt hyllades det svenska folkhemmet. Att Sverige var först i världen med ett rasbiologiskt statligt institut i (SIFR) 1921 i Uppsala sopar man idag under mattan. Institutet utförde forskning på främst på minoriteter och mindre värda människor där barn som blev utan föräldrar hamnade in i samma fålla. Man hade nära kontakter med tyska rasforskare, som sedan kom att arbeta för Tysklands nazistregim. Gunnar och Alva Myrdal betraktades som de främsta tänkarna inom dåtidens socialdemokrati. Att de var rashygieniker som ännu hyllas som arbetarrörelsens hjältar borde ställa frågor. Inte att förglömma föddes daghemstanken som idag utvecklar barns tänkande och utvecklig på bästa tänkbara sätt. Smolket i bägaren visar historiens vingar att främlingsfientlighetens mörker även fanns vid denna tid lika som vingarna även idag flaxar över det svenska folkets huvuden. Tydligt idag tillsammans i all sin nakenhet med fascister som idag finns inne i det svenska parlamentet. Den svenska högern håller renodlade föredrag om deras lämplighet att tillsammans bedriva fascismens ideologi i regeringsställning om vi och dom. Idag helt öppet lika som tiden på 20 talet.
Folkhemstiden är krossad för länge sedan. Avslöjandet om vad som hände då tusentals fosterhemsbarn vanvårdades av samhällets folkhem borde ha lärt politiken om hur man sorterade och rent ut sagt saluförde barn vid den tid då vanvården av barn praktiserades. Barnen som skulle tas om hand skyfflades bort. Det talades om social trygghet men verkligheten var något annat. Samhället indoktrinerades med att inom den svenska demokratin är allt det bästa tänkbara. Skrapar man på poleringen kommer rosten fram. Ofelbarheten präglar lögnen om det historiska solidariska samhället. Sanningen är att svensken inte vet hur Sverige ser ut där de även idag blir manipulerade av en socialpolitik som utgår i att vad som hände inom vanvården i gången tid är på väg tillbaka. Idag i en modern tappning samtidigt som klyftorna ökar i samhället vilket gör att barn idag far lika illa som det gjorde på fyrtio och femtiotalet. Barn blir även idag fråntagen sin barndom. Allt handlar om att sätta pris på lidandet. Politikerna är indirekt skyldiga till vad som hände i gången tid lika med vad som händer idag. Då barnen vanvårdades tog det många år innan något hände. Politikerna inom socialdemokratin som satt i regeringsställning visade rädsla för att inte störa och röra om i det egna partiet. Rädslan av idag visar på hur man sopade allt under mattan tillsammans med skammen för vad Sverige har tillfogat barn genom bristande tillsyn och verklig humanism där följden blev följden blev deras intetsägande agerande för barnens bästa.
I Finland pissade man två gånger på de barn man vanvårdade.
När vanvården av barn kom upp på politikerna bord var en av de mest pådrivande att så skulle ske. Dagens politiker ansåg att inte alla av dem som drabbades av vanvård skulle erhålla ersättning. Efter månglande och manglande från politiken kompromissade man till slut fram en ersättning där hälften av de som vanvårdats blev utan ersättning. Motiveringen från samhällets förtroendevalda uttalades med att de som fick avslag då de sökte ersättningen inte blev tillräckligt vanvårdade. Uttalat visar detta på att de inte blev tillräckligt misshandlade av samhället. Därmed ansåg man att våld och vad som hände graderades till att ska man erhålla ersättning skulle man ha blivit misshandlad tillräckligt mycket för att penningpåsen skulle gradera slagen. Ett dubbelt svek presenterads av samhällets experter på våld och vanvård. Åter blev de som vanvårdades svikna. Nu i vuxenlivet av regering och riksdag lika som de blev i barndomen av dåtiden politiker. En offentlig ursäkt kom till slut i Blå hallen 2010. Politikerna som gav ursäkten trodde inte på att vanvården av samhällets barn var så utbredd som den var. Utredningen och resultatet visade på ett stort hyckleri. Det var tiden som var som gjorde att allt hände var det många av dem som hävdade. På Åland där jag blev vanvårdad uttalades det att övriga barn vid samma tid inte heller hade det så lätt.
Avbön i Stockholms stadshus.
De som vanvårdats blev därefter en ifrågasatt grupp. Norge däremot blev ett föregångsland vad gäller ersättningar till vanvårdade fosterhemsbarn. En dokumentär på norsk tv 2004 gjorde att ämnet kom upp till ytan. En av de som upprördes var norske kungen Harald V. När monarken tog del av materialet gick han ut och bad norska folket om ursäkt och sa att dessa ska ha ersättning både från stat och kommun. Därför finns det i Norge, förutom statlig ersättning, även kommunala ersättningar som bygger på principen att kommunen är ansvarig för beslut om placering av barn. Snittersättningen från staten ligger på cirka 200 000 norska kronor och från kommuner på närmare 500 000. I Sverige går kommunerna fria. I Finland där man vanvårdade barn systematisk värre än både i Sverige och Norge tystades allt ned som om inget hade hänt. I Finland gav man de man vanvårdade en ytterlig smocka rätt i ansiktet samtidigt som man pissade på dem utan att ens höja på ögonbrynen. I Sverige arbetade tre nämnder med fem personer i varje nämnd. Närgångna frågor ställdes till dem för att med att besluta vilka av samhällets styvbarn som ska få ersättning från staten från staten på 250 000 kronor för mänskligt lidande sittande framför en nämnd utan psykolog som ställde frågor om det verkligen är sant att de blivit vanvårdade. Det är dåligt att inte en psykolog är med under nämndens förhör och tar hand om oss efteråt. De som fick nej av nämnden blev brännmärkta i själen ifrån ett samhälle som idag är lika rasistiskt som igår. Idag raffinerat skamligt utmärkande på väg inne i en ny modern vanvård där barn idag bär skjutvapen ute på våra gator därför att samhället inte bryr sig mer än man som igår graderar barn i ekonomiska termer med humanistisk innehållslöshet. Den dryga miljard som politikerna planerar att lägga på fler fängelseår för unga skulle lika gärna kunna användas för att anställa 2000 specialpedagoger och lärare i förskola, grundskola och gymnasieskola. Detta vore en insatts som har potential att utjämna barns livschanser och därmed även dämpa nyrekryteringen till brott. Finns mycket mer att säga om detta ämne som ofta glöms bort i debatten där man mest gapar efter straff i stället för att förebygga vad som sker då det gäller barn och ungas framtid i det moderna samhället.
På ålderns höst kommer det ofta funderingar och sammanställning om hur livet har varit och vad som kommer efter att jag själv ligger i graven. Funderingar om vad jag lämnat efter mig till världsalltet kommer allt oftare närmare mig nu än då jag var ung och for runt i världen som sjöman. Där upptäckte jag världen och även mig själv. Många vinster under livet har jag erhållit lika, som jag även har haft förluster som aldrig går att ersätta.
Uppväxten på barnhem var en saknad i att inte få höra till en familj lika lite som jag inte heller fick lära mig känna mina föräldrar. När facit börjar alltmer närma sig slutdatum i min levnad här i jämmerdalen kan jag konstatera att jag hela mitt liv saknat allt vad barndoms lyckans innehåll är vilket för barn är det mest väsentliga i livet men som jag aldrig fick uppleva. Någon familj kunde jag inte ty mig till. Då jag som femtonåring for till sjöss var det ombord i fartygen jag fick min första familj. Där kände jag mig hemma för första gången i livet. Där kunde jag tala med någon utan att ständigt få okvädingsord om vilken lågtstående individ jag var. Där behövde jag inte heller känna mig hotad av att spöstraff skulle mätas ut om vad jag tyckte, eller om någon pekade på att jag inte platsade i den hierarki jag levde i. Där kom uppmaningen ärligt och rakt om förbättring vilket gjorde att jag lärde mig mäta och att ta vara på livets mänskliga villkor på ett ärligt och uppriktigt sätt.
När jag som tjugoåring blev fader började en hel del röra sig i skallen. Aldrig skulle mina barn få uppleva helvetet jag hade haft sade jag till mig omgående då jag såg min egen avkomma framför mig. På ostadiga ben men beslutsam i vad jag hade sagt tog jag fajten med mig själv. En lång och krokig väg blev det. Vad jag kan konstatera är att jag inte lyckades fullt ut som förälder. Min son Mikael for till himlen utan att säga adjö. Han hamnade inte på barnhem. Däremot hamnade han in i narkomanens helvete som där tog hans liv allt för tidigt. Allt är en lång historia jag skrivit om och kommer att fortsatta göra en tid till så länge jag är klar i skallen.
Mina funderingar idag är ändå den om vad jag har för familj. Kärnfamiljen är det bästa ting brukar man säga. Den fick jag aldrig uppleva. Samhället på Åland stal min familj. Jag fick aldrig med samhället som förälder lära känna min fader lika lite som jag fick lära känna min moder. Allt nekade man mig. Att därmed uppleva det egna faderskapet är sorgesamt då jag känner saknaden i att inte kunna visa upp mina barn för dem som förmodligen är min familj men som inte vill ha något med min familj att göra är i sanning sorgesamt på många vis. Här saknas den genuina familjen. Detta är den största saknad jag har idag. Jag övervinner den med att se värdet omkring mig i barnbarnen. Jag sörjer inte faktum då jag vet att de som finns i släkten kan skylla sig själva över vad de förlorat i att inte se dem som är en del av deras gener men som de inte ser därför att de ser sig själva främst.
Till dem som har föräldrarna i livet är en dimension då det gäller familjen och vad som där finns. Ofta glömmer och gömmer man föräldrarna som tog dem till livet. Till dem vill jag säga. Se dem då de lever. Att en dag stå framför kistan och där beklaga sig för att man inte såg dem mer än man borde ha gjort är beklagligt lika som det även är skamligt. Själv anser jag mig äga rätten att sörja. Jag fick inte möjligheten att få vara med mina föräldrar. Detta faktum är mitt livs största förlust. Den familj jag har idag har jag genom mina barn. En del i släkten känner jag till viss del om att de finns. Övriga vet jag inte ens vilka de är. Jag har levt med förlusten hela livet. Religiös är jag i sanning inte. Ändå finns det ord från gudstro och annat i Bibeln som är värt att beakta. ”Hedra din fader och din moder” Anser man sig inte behöva ge dem rosor då de lever. Varför då sörja dem då inte mera finns.
Idag firar vi mors dag. Själv kan jag inte vare sig känna eller hylla min moder som för mig aldrig fanns tillgänglig då jag som barn mest behövde henne. På anstalt hemmet där jag växte upp fick jag veta att jag hade en moder som var en hora därför att hon valde att leva med en annan man. Därmed fick jag stå i skuld för hennes val därför att enligt bibeln så skulle man leva tillsamman med varandra tills döden skiljer äktenskapet åt. Om kvinnan inte levde i tukt och förmaning förblev hon en hora enligt de vise män som säkerligen även de var en del av att de själva sprang runt och horade så fort de fick tillfälle.
Min moder valde skilsmässa för egen del där jag som barn hamnade in i ett barnhelvete hela min uppväxt. Mitt liv som barn under uppväxten utan föräldrar präglade min oro långt upp i vuxen ålder innan jag kunde lägga en hel del åt sidan samtidigt som jag hade fullt upp med att själv vara förälder. Mors dag påminner alltid mig om hur fattigt mitt liv var som barn utan den kärlek som en moder ger och känner till sitt barn. Ännu idag lider jag av saknaden jag ständigt bar med mig i barndomen. Minns på hemmet hur jag i den falska religiösa världen där devisen om Jesu ord låt barnen komma till mig idag låter som ett hån i mina öron. Samtidigt som jag blev både misshandlad och nedvärderad i att min moder var en hora skulle jag ändå hylla allas vår moder trotts att jag själv inte hade tillhörighet till egna föräldrar.
Som sångare på hemmet valdes jag därför ut att sjunga alla mödrars lov framför en biskop på uppmaning från mannen som delgav mig vetskap om att min moder var en hora. Allt blev det ultimata hånet som jag kan känna av även idag. Då mors dag firas kan jag se mig själv stå som elvaåring framför en religiös skara anhängare till guds lov och ära där jag framförde jag sången, ”Mor, lilla mor. Ingen är som du. Ingen i hela vääärlden…
Hur min moder kände vet jag mycket lite om. Ändå var hon min moder. Vad jag vet är en konsekvens av att livet är ingen dans på rosor. Idag respekterar jag mina föräldrar. Jag dömer inte min moder för misslyckandet i att hon inte tog hand om mig som liten. Omständigheterna gjorde att hennes lycka inte heller blev den lycka hon trodde sig skulle få lika lite som många med henne fått erfara av livet.
Min moder dog endast 52 år gammal bärande på sjukdom och elände. Hon födde mig till världen och dog med säker besvikelse på sina läppar utan att kunna ge uttryck för detta i dödens ögonblick. Själv känner jag vemod då jag tänker på min moder som den moder hon var. Kontentan över minnet av min moder är att hon gav mig ett liv som hon inte själv rådde över hur det skulle bli. Frid över hennes minne är allt jag kan ge vilket jag ändå ger med kärlek då man aldrig kan välja sina föräldrar oavsett var de än befinner sig i livet eller i döden.
Det är alltid något speciellt när man finns med på första maj där man går i demonstrationstågen för att visa vad man sympatiserar med som både medborgare och även politiker. I min kommun där jag funnits i politiken sedan 80 talet känns det ändå på något sätt vemodigt och sorgset då jag över tid som runnit under broarna kan konstatera att den genuine arbetaren inte finns med på första maj som han och hon gjorde vid en tid då både facket och det socialdemokratiska partiet slogs för att jämlikhet och allas lika värde. Valspråket tillsammans med retoriken om att verka för att vi skulle få ett demokratiskt jämlikt samhälle var vad vi slogs för i en tid då samhället var mer ojämligt än idag. Detta har vi uppnått till vissa delar under en tid då borgerligt tänkande tillsammans med högern trängdes undan så att vi kunde se resultat i ett mer jämlikt samhälle.
Idag kan jag konstatera ett helt annorlunda samhälle när det gäller löntagare och den solidaritet vi fanns i då jag stod på barrikaderna och verkade för att vi skulle få ett mer jämlikt samhälle med välfärden främst där vi pekade med hela handen om allas lika värde. Idag då jag gick i första majtåget i den delen av vår kommun Åkers Styckebruk som var och fortfarande är ett brukssamhälle med Åkers Sweden som den största arbetsgivare kunde jag konstatera att väldigt få av de sk arbetarna inte fanns med i demonstrationståget. Vad jag kunde se och konstatera var att medelåldern var ganska så hög samtidigt som leden år för år i den genuina bruksorten blivit alt tunnare. Analytisk kunde jag analysera tiden med att i bruksorten bakom stängda dörrar och fönster finns sympatisörerna till Sverigedemokraterna. där Idag bor flesta sympatisörerna till sverigedemokraterna i Strängnäs kommun i den genuina bruksorten. Frågan jag ställer mig är varför man vurmar för ett parti som är mer höger än vad den borgerliga majoriteten i Strängnäs är. Varför väljer de att skjuta sig i foten hela dagarna. Varför vill de se ett parti i regeringsställning som där kommer att verka för sämre avtal. Sämre sjukvård. Sämre om allt vad arbetarrörelsen slagits för under tid där jag själv fanns i de fackliga leden kämpande för rätten till ett jämlikt samhälle.
På första maj i år är vårt valmanifest och budskap att Sverigekan kan bättre. Frågan är om den unga generationen som idag och i framtiden ska verka för att demokratiskt samhälle finns med i frågan om vi kan bättre. Ska vi uppnå devisen måste alla var med. Högerpolitiken i Sverige måste neutraliseras om vi ska kunna göra Sverige bättre. Idag säljs skolor och vården ut till riskkapitalister som dränerar vårt land. I Åkers Styckebruk borde den generation som idag ska ta Sverige framåt ta till sig att tiden då de var unga kom de till ett dukat bord där allt vad de själv vill ha blir allt mindre synligt. Frågan är om de begriper att vad Sverige behöver är:
”Sverige kan bättre” Allt handlar om tre prioriteringar.
Vi ska vända på varje sten för att bryta segregationen och knäcka gängen och den grova brottsligheten.
Vi ska använda klimat omställningen för att skapa framtidens jobb med bra villkor i hela landet.
Vi ska ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden.
