Mycket har jag skrivit om hur kommuner runt om i landet vanvårdade sina barn. Vad som hände kommer jag att fortsätta berätta så länge jag lever. När man tillåter att misshandla och nedvärdera barn skall man straffas och ställas till ansvar. Ett närmast hyckleri var det då samhället högtidligt med Drottning och Talman vid Upprättelse ceremonin i Stockholm uttalade att vad som hänt inte mer skulle få hända händer detta dagligen. Barn far fortfarande illa inom institutionsväggarna och fosterhem där de forna barnhemmen har ersatts med dagens HVB−Hem. 

Jag var en av de mest pådrivande som såg till att vad som hände runt om i landet om och hur samhället vanvårdade barn och att allt detta kom upp till allmänt beskådande. Då detta begav sig fick jag massor av brev och telefonsamtal från många av dem som vanvårdades och blev kränka med socialnämnds politikers goda minne som de aldrig erkände lika lite som de kommenterade vad de själva var med och beslutade om. Till några av dem ställde jag frågan om varför man lät barn misshandlas med deras goda minne. De flesta försvarade sig med att det var så. Det var i tiden som var. Några gick med näsan i vädret och ifrågasatte vårt engagemang för att ersättning skulle utgå till dem som drabbats. Detta med anledning av att de hade svårt för att acklimatisera sig till en vuxenvärld som nedvärderande hade kränkt och piskat dem som barn där inte kunde försvara sig. Mera rätt. De stal barndomen av dem. Även politiker i Strängnäs kommun där jag fanns som socialnämnds politiker i över tio år gick med näsan i vädret. Berättelsen  bevittnar beslut som togs i Strängnäs socialnämnd där de sedan placerade barn hos människor som idkade våld och hot mot de barn de skulle ta hand om men som de valde att kuva och förnedra.

Ersättnings nämnden fick 1,2 miljarder att fördela till vanvårdade barn som samhället skulle vårda men som de valde att misshandla för femtio år sedan. Pengarna är fördelade. Halva summan blev kvar. Det blev en förnedrande utredning för många som nekades ersättning där de hade utsatts för vanvård. Så många som 54 procent av de som sökt ersättning för att ha blivit utsatta för övergrepp och vanvård på barnhem och fosterhem fick ingen ersättning. Symtomatiskt uttalade man från ersättnings nämnden. ”Citat”. ”De som blev utan ersättning blev inte misshandlade tillräckligt…?

Här en berättelse av en som inte blev misshandlad tillräckligt i Strängnäs kommun. Jag har rättstavat och redigerat brevet hon skrev. Hon blev inte misshandlad tillräckligt enligt ersättningsnämnden. Därmed blev även hon utan ersättning samtidigt som hon i brevet skrev att hela utredningens resultat var ett politiskt hyckleri …

Här är hennes berättelse:

Jag är född 1969. Som litet barn bodde jag med mina föräldrar i en vacker villa på Lidingö, en av Stockholms allra noblaste förorter. Min mamma har bott i många olika länder och talar många språk och är själv uppfostrad tvåspråkigt och det gjorde hon nu med mig också. Mamma och jag talade omväxlande engelska och svenska med varandra och hade en hel del lustiga lekar och rollspel omkring tvåspråkigheten. Överhuvudtaget hade mamma en obeskrivlig fantasi och berättartalang. Ingen kunde berätta sagor och historier som hon; inte så konstigt förresten, för mamma var till yrket free-lance-journalist. Jag var enda barnet och genom att mamma sysslade så mycket med mig och berättade och talade med mig om så mycket intressanta saker, så var jag i många avseenden långt före mina jämnåriga. Därför flyttades jag från klass 2 uppåt till klass 3 mitt under läsåret. Jag hade visserligen en del lekkamrater, men i skolan tyckte jag ofta att mina jämnåriga klasskamrater var barnsliga och okunniga och de tyckte förmodligen att jag var lillgammal så jag blev ofta mobbad i skolan. Men det störde mig inte allt för mycket; jag trivdes bra i mitt eget sällskap. Jag gick gärna på upptäcktsfärder ensam i omgivningarna och var enormt nyfiken på allt i omvärlden. Och det var under sådana strövtåg, som jag upptäckte flipperhallarna. Hela atmosfären i dessa spelhallar fascinerade mig och jag kunde stå i timmar och titta på spelarna. Att spelhallarna utövade dragning på mig är jag ju inte ensam om; den egenskapen delar jag med många både barn och vuxna och därpå bygger ju den miljardindustri som flipperhallarna utgör.

Jag var då i tioårsåldern. Jag upptäckte snart också att det fanns ännu större och intressantare flipperhallar inne i Stockholms innerstad och åtskilliga gånger for jag på egen hand med tunnelbanan in till Stockholm och hängde på flipperhallarna där. I den spännande atmosfären glömde jag tid och rum och när jag inte kom hem på avtalad tid blev mamma naturligtvis mycket orolig. Nu när jag själv är förälder kan jag fullt ut förstå hennes oro. En gång letade polisen upp mig i en flipperhall och körde mig hem. Detta fick socialmyndigheterna veta.

Det var planerat att mamma och jag skulle tillbringa en längre tid i Sydamerika eftersom mamma skulle vara på en reportageresa där. Jag var redan avanmäld från den svenska skolan och anmäld till en svenskspråkig skola i Sydamerika och gladde mig mycket åt resan och den nya skolan. Men min sista skoldag, jag var då tio och ett halvt år, kom två poliser och två socialarbetare till skolan där jag gick och helt sonika hämtade mig. En av poliserna har berättat för min mamma, hur han tyckte synd om mig, när jag försökte fly och hur jag grät. De förde mig till Karolinska sjukhusets barnpsykiatriska klinik, där jag spärrades in. Personalen där, både läkare och annan vårdpersonal, var så konstiga och svårt störda människor med ett fullständigt obalanserat sätt och uppträdande. Jag var så skrämd att jag en natt blev sängvätare – jag som aldrig, aldrig tidigare i mitt liv varit det.

Jag var dödsförskräckt över detta barnfängelse, som jag hamnat i och förstod att min enda chans var att försöka fly. Dörrarna var ju låsta, men efter någon vecka i barnfängelset fann jag en möjlighet att klättra ut genom ett fönster och sedan klättrade jag tre våningar ned på åskledaren. Mamma visste vilken fara vi båda svävade i, så vi for tillsammans till Finland för att komma ifrån de svenska socialmyndigheternas trakasserier. Här sökte mamma upp en barnpsykiatrisk klinik, för att av en finsk barnpsykiater få ett intyg på att jag inte alls behövde psykvård. Men efter två dagar på kliniken i Finland kom det plötsligt två socialarbetare och två sjukvårdare från Sverige och tog mig till fånga och förde mig tillbaka till Sverige. Efter några veckor på ett barnhem fördes jag till ett fosterhem på en ö i Mälaren och här började nu för mig ett nära fem år långt martyrium.

Redan efter första timmen fick jag stryk av fosterpappan, Sture Svensson, då han trodde, att jag gjorde deras hund illa. I själva verket var det så, att jag lekte med hundens pip docka och då lät det vid ett tillfälle som om hunden tjöt till.

Det här fosterhemmet bedrevs av Sture Svensson, en man med ett långt straffregister, och hans älskarinna. De fick skyhöga summor av socialmyndigheterna för att ta hand om ett antal barn och tonåringar med olike former av störningar. När jag kom dit, fanns där två tjugoåriga pojkar, som var knarkare. Som mest fanns det totalt fem fosterbarn samtidigt hos Sture Svensson, bl.a. prostituerade, biltjuvar, knarkare samt våldsungdom. Jag var livrädd för dem och deras oberäkneliga beteende. Men allra mest rädd var jag för fosterfadern Sture Svensson. Han var stor och kraftig och fullständigt obehärskad och fick våldsamma raseriutbrott och då gav han sig på och slog mig och de andra fosterbarnen. Jag fick örfilar och sparkar och slag med handen och med käppar och diverse andra föremål, som fanns till hands. En gång misshandlade han mig med en stålwire så svårt att jag än i dag har ärr efter misshandeln. 

Fosterhemmet låg ensamt på en ö i Mälaren och jag tilläts aldrig lämna ön. Jag fick inte heller gå i skolan. Jag var ju bara tio år, när jag kom dit, och fortfarande skolpliktig, men det brydde varken fosterfadern eller socialmyndigheterna sig om. Jag fick inte gå i skolan, för man var väl rädd för att jag skulle rymma på väg till skolan. Tidvis kom några timmar i veckan en lärare till fosterhemmet och undervisade mig privat. I stället för att gå i skola måste jag hela dagarna och till sena kvällen arbeta hårt, diska, tvätta, städa, laga mat och hjälpa till att sköta husdjuren. Inte nog med detta, utan jag tvingades också till arbete ombord på fosterfaderns skepp, t.ex. att bära barlast, alltså järntackor av otroliga vikter. I och med att jag var så ung och bar dessa tunga saker, så har jag ännu idag besvär av min rygg; så svårt vid några tillfällen, att jag blivit tvungen att ligga i två dagar. Totalt har jag varit med om att bära ombord c:a 80 ton barlast med vanlig handkraft.

Under alla dessa fem år undersöktes jag aldrig av någon läkare och fick aldrig någon tandvård. Nu vet jag varför. Socialmyndigheterna hade förfalskat mitt namn och mitt personnummer och jag kunde ej visas. Jag levde mitt liv inkognito! När jag fick problem med en tand, tog fosterfadern helt enkelt en hovtång och drog ut mjölktänderna. Och när jag fick vårtor på fötterna, skar han bort dem med ett rakblad.

Efter några år blev fosterfadern osams med sin älskarinna och hon flyttade därifrån och nu blev förhållandena i fosterhemmet om möjligt än värre än förut.

Exempel på psykisk och fysisk tortyr jag fick utstå: En gång, då en katt lyckats smita in i ett rum och urinerat i en säng, så tog fosterfadern Sture Svensson mig dit samt ett annat fosterbarn, och tryckte ner våra ansikten i kattpisset. Resultatet var litet frätskador på näsan och läpparna, då han gnuggat våra ansikten i pisset.

Ett annat exempel var vid ett tillfälle: Det var så här, att djurskötseln var uppdelad veckovis mellan fosterbarnen, och det var en vecka, då en annan hade hand om djurskötseln. Han hade tydligen inte brytt sig om att mocka hos kaninerna, så några råttor hade gnagt sig in i buren och bitit av ena benet på en kanin. Detta fick ju självfallet Sture syn på. I och med det, att jag var för stunden ensam hemma med Sture, så ansåg han, att jag bar ansvaret för detta, bara p.g.a. att jag var det äldsta barnet där. Med det menade han, att jag var äldst genom att jag bott där längst och kunde rutinerna bäst. Sture ansåg, att jag skulle ta del av ansvaret, även vad det gällde avlivningen. Så Sture tog mig och kaninen till huggkubben och kommenderade mig att klubba kaninen. I och med att jag totalvägrade, så tvingade han mig att se på, då han utförde dådet. Helt enkelt fick jag se, då han krossade huvudet på kaninen med en påk, och hur hjärnsubstanserna låg överallt. Som man brukar säga: ett minne för livet!

Då och då kom socialarbetare på besök i fosterhemmet. I närvaro av fosterfadern frågade de oss om allt var bra i fosterhemmet och fosterfadern hade inskärpt i oss att vi måste svara ja. Och det gjorde jag också, för jag hade på ett tidigt stadium märkt att enda sättet att överleva på den här fängelseön, var att aldrig säga emot fosterfadern. För övrigt verkade det som om även socialarbetarna själva var rädda för fosterfadern och vågade inte närmare forska i vad som försiggick i fosterhemmet.

Under hela tiden i fosterhemmet fick jag inte träffa min mamma någon gång. När jag någon gång lyckades ringa till henne och fosterfadern upptäckte det, förbjöd han mig att överhuvudtaget ensam beträda rummet där telefonen stod. Jag längtade ständigt efter min älskade mamma och mitt underbara hem. På kvällarna tittade jag ut mot skogen och tänkte: Därifrån kan mamma komma och hämta mig – fast jag visste, att det var omöjligt.

Som jag nämnde, fick jag till att börja med i fosterhemmet inte alls gå i skolan. Så småningom fick jag sporadiskt börja gå i skolan. En dag frågade en skolkamrat mig, när vi klädde om oss till gymnastiken, varför jag hade blodiga strimmor på ryggen. Utan att tänka mig för, berättade jag för honom som det var, att fosterfadern hade slagit mig med en livrem. Klasskamraten gick hem och berättade detta för sin mamma, som omedelbart ringde upp socialmyndigheterna och berättade saken. Nästa dag kom polis och socialmyndigheter ut till ön och förhörde fosterfadern. Jag förstod nu att fosterfadern efteråt skulle komma att bestialiskt hämnas på mig för att jag skvallrat om förhållandena i fosterhemmet. Så jag beslöt att nästa dag inte gå hem efter skolan utan i stället rymma. Men fosterfadern skickade genast polisen med hundar efter mig, som mycket snabbt fann mig och återförde mig till fängelseön, där jag fick lida och ta konsekvenserna av att jag hade stuckit.

Jag var nu femton år gammal och började nu systematiskt planera en flykt. På ett gömt ställe på ön byggde jag av några trädstammar en flotte, som jag gömde i en skreva vid stranden. En dag kom det till ett nytt uppträde mellan fosterfadern och mig. Han beskyllde mig för att ha stulit ett cigarettpaket från honom, vilket inom parentes sagt faktiskt var sant. Jag bestämde då att nu eller aldrig skulle flykten ske, även om det var med livet som insats. På kvällen smög jag mig i väg till gömstället, där jag hade min flotte, och satte flotten i sjön och paddlade med händerna i riktning mot fastlandet. Detta var i maj och vattnet var iskallt. Efter tre timmars paddlande nådde jag våt och genomfrusen fastlandet. Jag gömde mig i en soptunna tills det blev ljust och fann sedan ett motell, där jag fick låna telefon. Jag ringde till min mamma och hon kom genast med bilen och hämtade mig. Samma dag, innan polisen hann hitta mig, tog mamma och jag båten till Finland. Där stannade vi tills vi genom processande lyckades få tvångsomhändertagandet upphävt av en svensk domstol. Först då återvände vi till Sverige.

Detta är nu mer än tio år sedan. Jag är nu gift och har ett litet barn. De rent praktiska följderna av tvångsomhändertagandet är ju att jag ej fick någon riktig skolutbildning och därför nu måste försörja mig och min familj på okvalificerade ströjobb.

Jag ryser, när jag tänker tillbaka på de hemska åren hos den sadistiske fosterfadern.

Slutrapport

Statens offentliga utredningar. 

Blev misshandlad med käpp och fick sedan äta upp sina spyor.  

För femton år sedan erhöll Aboriginerna i Australien en offentlig ursäkt av den australiensiska regeringen. Fram till 1970-talet behandlades de sämre än hundar. Ett av den moderna tidens folkbrott erhöll en avslutning och Upprättelse för vad Aboriginerna utsattes för. Världssamfundet FN som ofta och mycket framför rätten om mänskliga rättigheter gömde och glömde brotten om vad den australiska staten verkade i. Skammen är den australiensiska statens. Men ännu större skam är det att världen inte reagerade.

Samma fenomen som i Australien genomsyrade den finska regeringens agerande av utredningen av hur den finska staten vanvårdade barn som bevisligen visade sig vara ett brott mot mänskliga rättigheter då det gäller barn och ungdomar. Snabbt kritiseras företeelser i andra länder samtidigt som man gömmer egna lik i garderoben. Länder som bevisligen idkade vanvård av egna barn kritiserade demokratin i Australien för deras brott mot mänskliga rättigheter mot Aboriginerna. Den stulna generationen I Ausatralien var inte bara bestulen. Den var kränkt och skadad där varken pengar eller insatser aldrig kan återge dem sina liv till familjer och sin kultur. Idag finns det 300 000 människor kvar av den australiensiska urbefolkningen som är ett folk i Australien där de levt i 40 000 år men som Den sk vita invandraren fördrev lika som man i USA fördrev indianerna.

Allt vad som hänt berör mig starkt då det alltid är barn som skadas mest och först. När jag läser vad som hänt och fortfarande händer inom den sociala barn och ungdomsvården blir jag beklämd och även förbannad. Jag känner starkt för att förlåtelsen inte bara skall stanna vid en tom fras utan också fyllas av innehåll i form av de krav som Aboriginerna ställde. I Sverige erhöll barnhemsbarnen en officiell ursäkt från den svenska staten för bristen på tillsyn och kontroll av dem som hade en bakgrund av att ha tvångsplacerats i foster- och/eller på barnhem. Där fanns jag med både i Finland och på Åland. Den svenska staten ansåg att det inte fanns tillräckliga bevis för de oförrätter barnen utsattes för. Därmed blev hälften inte betrodda då de av staten ansågs inte ha blivit tillräckligt misshandlade.

Demokratier som Sverige tillsammans med Europa och USA har alltid lätt för att kritisera världens diktaturer samtidigt som man kramar dem med ena armen. Bristen på kritik uteblir när de s.k. demokratierna bryter mot folkrätten i det egna landet. Aboriginerna kommer aldrig att få den stulna generationen tillbaka. Inte banhemsbarnen heller.Vad som tagits ifrån dem kommer att vara lika lite som en stulen barndom kan återge den barndom som den svenska staten stal av sina barn samtidigt som de inte fick uppleva barndomen utan smärta och förnedring. 

FN borde gå ut och be Aboriginerna om ursäkt.Man borde även be alla de barn som demokratiska regeringar vanvårdade en ursäkt. Detta för att man inte ingrep eller gjorde någon form av motstånd i ett s.k. demokratiskt land som Australien säger sig tillhöra där man även använde sig av rasbiologisk lära och behandlande sitt folk värre än hundar långt in på 1970 talet samtidigt som man vanvårdade barn ute i övriga världen.