

Häpp säger jag…Detta samtidigt som jag ställer mig en fråga idag ett år efter att jag gav ut romanen om Olle varför ingen debatt fördes på Åland om att man hade ett dårhus på ön som borde kallas för skammens hus? Har man på Åland glömt att det funnits och existerat ett sjukhus dit man fraktade så kallade sjuka människor där man förvarade dem då deras sjukdom betydde att de var sjuka i sinnet?
Allmänt kallade man dem på Åland för att vara sinnnesjuka. I folkmun talade man vid denna tid även om att oliktänkande människor var sinnesslöa. På institution förvarade man individer man hade nedvärderande åsikter om. Allmänt talades det om att var man inte normal i en avvikande mening skulle man transporteras till dårhuset. Skamligt var det att hamna på Grelsby. Samma åsikt gällde barn som samhället skulle vårda. På Åland skrämde man dem med att var man inte snäll kunde man bli skickad till anstalten Stiftelsen Hemmet ute i Lemland. Tydligt var jag inte snäll. Därmed blev jag en av dem inom kollektivet Gud Lilla Barnaskara som skulle fostras till ett snällt barn med rem och piska av utförare för ändamålet samtidigt som man placerade min fader Olle på det så kallade dårhuset.
Frågan jag ställer idag är varför man på Åland inte vågar eller vill berätta om hur det var på Grelsby sjukhus och vad man hade för syn på människor som hamnade i samhällets vård. Varför kan man inte se felaktigheter som fanns samtidigt som man hyllar redare och potentialer som de mest felfria man har att visa upp. När jag skrev berättelsen om Olle frågade jag ålänningarna om de hade något att berätta. Tystnaden var total. Är det så att man skäms då man inte vill berätta? Är det även därför romanen om Olle av det kulturella rådet inte erhöll på Åland någon uppskattning? Frågan är varför man ansett mina tidigare romaner och mitt skrivande som en kulturinsats. Romanen om Olle blev inte ens nämnd på Litteratterturdagarna man håller på Åland varje år. Fattigdomen om att erkänna historiska misstag genomsyrar det kulturella Åland. En ny generation kultur rådiga har intagit utnämningsbordet där de pekar med hela handen om vad som ska hyllats av det kulturella rådet. Stipendier erhöll jag för mina tre tidigare romaner. Olle blev refuserad av det kulturella Åland på ett sätt som ställer frågor hos mig om hur kulturbärarna på ön väljer vad man anses ska betyga historien medan man anser att vad som inte håller måttet är historien om mentalvård som visar en skamlig tid på Åland lika som barnhemsvården var.
Fördomar och respektlöshet för annorlunda individer frodades för sjuttio år sedan i min barndom på Åland. Faktum fick både jag och min fader erfara då vi inte räknades in i den goda befolkningskaran. Var man annorlunda avvikande som vuxen eller barn skulle man akta sig. Då kunde man hamna på Grelsby eller så satte man barn på anstalt. Min fader var annorlunda. Schizofren som han var hamnade han inne i ett tystnadstecken på förvaring av samhället till sin död. Symtomatiskt lägrar sig tystnadskulturen hos dem som arbetade inom mentalvården. Aldrig såg de något negativt i sammanhanget om hur man tog hand om de intagna lika lite som ansvariga politiker eller läkare visade mot samhällskostnader hos människor som behövde vård men som i stället sattes i förvar.
Själv drabbades jag som barn av då tidens avprogrammerande inhumana sätt att tänka. Tillvaron blev att samhället löste min faderlöshet med att jag hamnade på barnhemsanstalt kränkt och nedvärderad av det åländska samhället samtidigt som min fader var intagen på dårhuset. Faktum vet jag väl om vilket jag dokumenterat på många sätt. Jag hade ingen aning om vem min fader var mer än de minnen jag fick med mig till barnhemsanstalten från mina fyra första år i livet. I romanen om Olle försöker jag kartlägga hans liv där han tillbringade över halva sitt liv på dårhuset om orsak och verkan. Den enda värdighet man på Åland gav honom var att han blev begravd på en allmän begravningsplats. I Sverige fick de som dog på mentalsjukhusen begravas på en kyrkogård som fanns i anslutning till sjukhuset utan större ceremonier bara man blev av med dem.
Barnhemsskandalen var ett hyckleri om vård av barn där man piskade barn till lydnad. Grelsby sjukhus är en historisk påminnelse om att institutionsvården både då det gäller barn och dårar var en humanistisk katastrof man inte vill ge en fullständig ursäkt för. Någon borde känna till om och hur det gick till innanför sjukhusets väggar. Vad som finns dokumenterat är en dokumentation om sjukhuset. Innehållet är en partsinlaga i att Grelsby sjukhus var ett drömställe att hamna på om man var en dåre som samhällets kloka individer placerat dem inne i. Mina böcker och romanförfattande är ett innehåll om planerade misstag. Romanen om Olle är min berättelse om honom som samhället säger sig ha vårdat. Ödets lotter faller olika sägs det. Mera rätt faller äpplet inte långt från trädet.
I Eskilstuna Tingsrätt där jag sitter som nämndeman har jag ett antal rättegångar som lekmannadomare avgjort vårdnadstvister när föräldrarna inte kommer överens om vem som ska ta hand om deras barn då de själva inte kan eller orkar leva med varandra. Ofta hamnar barnet i kläm när föräldrarna har barnet som vapen i att framhäva sig själva. Barnet hamnar ofta i andra hand. Erfarenhetsmässigt kan jag konstatera att när Tingsrätten tillämpar lagtext och annat för avgörande är det hos nämndemän och domare barnets bästa som tas tillvara och inte för föräldrarnas väl och ve.
Alltid känner jag då jag ska vara med och avgöra vilket är bäst för ett barn där föräldrarna tvistar om vem som ska vårda barnet bär jag i minnet om och hur min situation var som barn. Barndomen påminner mig alltid om hur jag fick erfara ett barn helvete. Minnet om hur jag blev bortförd till människor som sedan misshandlade och kränkte mig under min uppväxt är sår som har läkt till viss del men som aldrig kommer att läkas fullt ut. Ser jag till hur man idag tar hand om barn mot hur man behandlade mig på Åland där man avgjorde mitt öde rättsligt i samma forum som jag idag sitter i kan jag se skillnader. Ett slag mot ansiktet är ett brott som är misshandel i lagens mening. Det åländska samhället dömde mig till att jag skulle bli misshandlad. Hela mitt värde som individ stal man av mig med lagens namn bakom ryggen utan att samhället reagerade överhuvudtaget. Örfilar ersattes med rem och piska. Skamligt är det att på Åland och i Finland anser man att detta inte var något man behöver betala tillbaka. Vad en liten individ råkade ut för inte så länge sedan ställs av dagens politiker på Åland lika som i Finland att vad som hade hänt egentligen inte hade hänt. Därmed ansåg man inte ersätta detta misshandeln överhuvudtaget. Allt vad som visades var ett hyckleri där man bad om ursäkt med ett nigfande och bockande.
Tankens kranka blekhet om dom och dömmande blev än mer tydlig efter en lång dag i en Tingsrätts sal där ord flödade ut och in i min skalle. Tröttheten var befriande samtidigt som jag såg på en Gobeläng som jag hade med mig från barnhemmet då jag kom till Sverige i början på sextiotalet. Minnet drar människan. Tydligast blir det då minnet är öppna sår som inte läker. Gobelängen är ett minne jag har med mig där den idag hänger som ett monument i mitt rum där jag sitter och skriver. Gobelängen är det enda jag har kvar från barndomen. Minnen brukar bestå av fotografier. Några foton av mig från jag var fyra tills jag fyllde femton finns inte. Alla minnen stal det åländska samhället av mig. Egen betydelse som barn och individ var inget. Sådan var tiden sade man. Vi andra hade det inte sä lätt vi heller antydde några politiker jag talade med då ersättningsfrågan var uppe till debatt på Åland.
Gobelängen ersätter den tid jag kunde identifiera mig i att jag hade föräldrar som inte hörde av sig. Gobelängen var min egendom som jag hade fått av min fader. En ram runt Gobelängen visar betydelsen för mig efter att jag skickat den på kemtvätt då den legat nedpackad under många år. Gobelängen är det enda jag har som indikation på att även jag hade en familj men som jag inte visste var de fanns. Gobelängen köpte min fader i någon hamn han hade besökt som sjöman. Jag intygade min ägo med att skriva in mitt namn med oljekrita för att markera den som min ägodel. Gobelängen visade alla att även jag hade en familj. Märket efter kritan kan ses ovanför kamelen där märket ännu finns kvar och som försvann till viss del vid kemtvätten. Ingen av barnhemmets ungar hade något liknande hängande över sin säng. Märkligt kan jag tänka om hur det var då vi ständigt förstörde för varandra då man kände avundsjuka i att någon hade mer än vad man själv kunde uppnå. Otaliga timmar låg jag och såg på Gobelängen när jag var inlåst i rummet där fantasin växte sig in i bilden. Frågan jag ännu idag ställer mig är vad kvinnan på kamelen hade under sig där hon satt. Allt finns i betraktarens öga. Fötterna påminde mig om fångenskapen jag befann mig i. Kanske var det någon som skulle säljas på torget lika som man sålde mig till barnhemsanstalten där jag fick börja arbeta som åttaåring piskad och slagen om jag inte utförde vad jag hade blivit tillsagd att göra.
Ute i livet som vuxen har jag ofta och mycket tänkt på den orättvisa många barn fick samtidigt som många tjänade pengar på mitt och mina gelikars utanförskap. Det är stor skam och annat som finns bakom detta om hur samhället misshandlade sina barn frekvent och systematiskt för inte så länge sedan. Beklämmande är det att samma företeelse pågår idag lika som igår. Nu på ett mer raffinerat sätt. Även idag är barn och flyktingar en handelsvara. Symboliken på Gobelängen finns om man tänker som jag därför att ingen kan tänka som jag om man inte vet vad förlorad barndom är då man inte upplevt detta själv.
Läste om benämningen ”sockenbarn och sockenhjon” vilket hänvisar till det system som var i bruk i början av 1900-talet där man sökte efter försörjare för åldringar och värnlösa barn på auktion. Den som lade det lägsta budet på vårdavgiften fick ta hem barnet. Sockenbarnens liv var ofta arbetsamt, fattigt och osäkert. Trots att auktionssystemet upphörde officiellt genom lagen om fattigvården år 1922 och de offentliga auktionerna förbjöds redan innan dess fortsatte auktioner av barn i en del kommuner ännu på 1930-talet. Benämningen har dock varit mera seglivad om barn som placerades på olika sätt benämndes som sockenbarn under lång tid som de sedan har burit med sig den skam som benämningen innebar till vuxen ålder. Kommentaren från mig är: Jag vet. Jag var en av dem.
Många författare har upplevt en hel del utanförskap likartad min barndom. Resan genom livet har sedan blivit en resa genom författarskapet som de tillsammans med upplevelser skrivit ned i sina böcker. En av dem var Harry Martinsson som erhöll nobelpriset i litteratur 1974. Barndomen präglades av att han blev utackorderad som sockenhjon efter faderns död och att modern lämnat familjen för att emigrera till Amerika. Martinson hamnade på ett barnhem i Göteborg. Säkerligen på det berömda barnhemmet Vidkärr där 300 ungar var inhysta i fem annex vid tiden då barn misshandlades och kränktes i Sverige. Om dessa upplevelser berättar han i de självbiografiska romanerna Nässlorna blomma och vägen ut.
Vid sexton års ålder gick han till sjöss och seglade jorden runt, bland annat till Brasilien och Indien.Men på grund av lungsjukdom fick han gå i land för gott år 1927. Både under sjömans åren och efteråt gick han tidvis på luffen. Såväl föräldralösheten som erfarenheterna som Sjöman och luffare satte tydliga spår i hans författarskap. Hans idé om ”Världsnomaden” som presenterades i en essä i början av 1930-talet präglade mycket av hans diktning. Erfarenheterna från sjömanslivet blev grunden för böcker som Resor utan mål och Farväl.
Martinson miste sina föräldrar i sina tidiga år. Han var endast sex år gammal när hans far Martin Olofsson avled i lungtuberkulos 1910. Modern emigrerade ett år senare till Oregon i USA. Modern bosatte sig i Potland och den kvarlämnade Harry ackorderades ut på socknen som fosterbarn. Ett öde som i viss mån liknade Viktor Rydberg. En författare som för övrigt liksom Rudyard Kipling Joseph Conrad, och Lev Tolstoj som tillhörde Martinsons litterära förebilder.
Martinsson genomgick sex år i folkskola, bland annat i Alltidhults skola i Blekinge. Martinson var en kort tid en sk barnhemsunge på ett barnhem i Göteborg och vid Skeppsgossekåren i Karlskrona. Han arbetade sedan en tid vid Jonsereds Fabriker. Under sina år som arbetslös sjöman träffade han författaren Moa Martinson som han gifte sig med 1929. Äktenskapet var stormigt men konstnärligt inspirerande för båda. Martinson flydde tidvis från hennes torp i Sorunda där de bodde och gav sig ut på nya luffarresor men återvände fram till en slutlig brytning 1939 och skilsmässa 1941. Martinson deltog även som frivillig i finska vinterkriget.
Harry Martinson tilldelades Nobelpriset i litteratur 1974 med motiveringen ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. Han delade priset med Eyvind Johnson. Vid prisutdelningen framhävde Karl Ragnar Gierow i sitt tal att Johnson och Martinson var ”representativa för det uppbåd av proletärförfattare eller arbetardiktare, som på bred front bröt in i vår litteratur inte för att härja och plundra utan för att berika den med sina förmögenheter”. Pris utnämningen uppskattades av den läsande allmänhetenmen kritiserades hårt från flera håll i den svenska pressen
Det med tiden allt hårdare bemötandet från delar av kritikerkåren då han tilldelades Nobelpriset, jämte hans egen känslighet ledde till att han slutligen tog sitt liv 1978 genom att skära upp magen med en sax på Karolinska sjukhuset i Solna. Detaljerna kring hans död har skildrats i Lars Gyllenstens memoarer där självmordet beskrivs som harakiri.
När jag läser om Martinsson känner jag igen mig själv och det liv jag levt med skillnaden mot att jag klarade mig undan självmord och elände vilket många av mina gelikar som sockenhjon inte klarade sig ur. Ondskan i världen fortsätter med oförminskad kraft. Den ondska jag själv upplevt är ett litet korn i sammanhanget. Stolt och glad är jag att bli omnämnd som författare tillsammans med en Nobelpristagare som upplevt utanförskapets förbannelse på första parkett även han som jagDärför. Sockenhjon kan…
Personligen upplever jag Krister Lummes bok synnerligen välkommen. Jag har inte läst något motsvarande på länge och kommer närmast att tänka på Harry Martinssons ”Nässlorna blomma”. Den är välskriven med ett språk som är både enkelt och tydligt och som gör romanen till en underbar sträckläsnings bok. Och trots sitt alvarliga budskap är den en försonande bok. På ett ställe i romanen säger Lumme. ”När allt sedan hade ordnat sig skulle han för alla berätta vad han hade upplevt och han skulle förlåta alla.”
Theodor Kallifatides sade att allt språk skulle innehålla världen för att var bra. Språket i ”Guds Lilla Barnaskara” Omfattar världen.
Kalevi Granqvist . Vasabladet 2003–20–12.
Mycket har jag skrivit om hur kommuner runt om i landet vanvårdade sina barn. Vad som hände kommer jag att fortsätta berätta så länge jag lever. När man tillåter att misshandla och nedvärdera barn skall man straffas och ställas till ansvar. Ett närmast hyckleri var det då samhället högtidligt med Drottning och Talman vid Upprättelse ceremonin i Stockholm uttalade att vad som hänt inte mer skulle få hända händer detta dagligen. Barn far fortfarande illa inom institutionsväggarna och fosterhem där de forna barnhemmen har ersatts med dagens HVB−Hem.
Jag var en av de mest pådrivande som såg till att vad som hände runt om i landet om och hur samhället vanvårdade barn och att allt detta kom upp till allmänt beskådande. Då detta begav sig fick jag massor av brev och telefonsamtal från många av dem som vanvårdades och blev kränka med socialnämnds politikers goda minne som de aldrig erkände lika lite som de kommenterade vad de själva var med och beslutade om. Till några av dem ställde jag frågan om varför man lät barn misshandlas med deras goda minne. De flesta försvarade sig med att det var så. Det var i tiden som var. Några gick med näsan i vädret och ifrågasatte vårt engagemang för att ersättning skulle utgå till dem som drabbats. Detta med anledning av att de hade svårt för att acklimatisera sig till en vuxenvärld som nedvärderande hade kränkt och piskat dem som barn där inte kunde försvara sig. Mera rätt. De stal barndomen av dem. Även politiker i Strängnäs kommun där jag fanns som socialnämnds politiker i över tio år gick med näsan i vädret. Berättelsen bevittnar beslut som togs i Strängnäs socialnämnd där de sedan placerade barn hos människor som idkade våld och hot mot de barn de skulle ta hand om men som de valde att kuva och förnedra.
Ersättnings nämnden fick 1,2 miljarder att fördela till vanvårdade barn som samhället skulle vårda men som de valde att misshandla för femtio år sedan. Pengarna är fördelade. Halva summan blev kvar. Det blev en förnedrande utredning för många som nekades ersättning där de hade utsatts för vanvård. Så många som 54 procent av de som sökt ersättning för att ha blivit utsatta för övergrepp och vanvård på barnhem och fosterhem fick ingen ersättning. Symtomatiskt uttalade man från ersättnings nämnden. ”Citat”. ”De som blev utan ersättning blev inte misshandlade tillräckligt…?
Här en berättelse av en som inte blev misshandlad tillräckligt i Strängnäs kommun. Jag har rättstavat och redigerat brevet hon skrev. Hon blev inte misshandlad tillräckligt enligt ersättningsnämnden. Därmed blev även hon utan ersättning samtidigt som hon i brevet skrev att hela utredningens resultat var ett politiskt hyckleri …
Här är hennes berättelse:
Jag är född 1969. Som litet barn bodde jag med mina föräldrar i en vacker villa på Lidingö, en av Stockholms allra noblaste förorter. Min mamma har bott i många olika länder och talar många språk och är själv uppfostrad tvåspråkigt och det gjorde hon nu med mig också. Mamma och jag talade omväxlande engelska och svenska med varandra och hade en hel del lustiga lekar och rollspel omkring tvåspråkigheten. Överhuvudtaget hade mamma en obeskrivlig fantasi och berättartalang. Ingen kunde berätta sagor och historier som hon; inte så konstigt förresten, för mamma var till yrket free-lance-journalist. Jag var enda barnet och genom att mamma sysslade så mycket med mig och berättade och talade med mig om så mycket intressanta saker, så var jag i många avseenden långt före mina jämnåriga. Därför flyttades jag från klass 2 uppåt till klass 3 mitt under läsåret. Jag hade visserligen en del lekkamrater, men i skolan tyckte jag ofta att mina jämnåriga klasskamrater var barnsliga och okunniga och de tyckte förmodligen att jag var lillgammal så jag blev ofta mobbad i skolan. Men det störde mig inte allt för mycket; jag trivdes bra i mitt eget sällskap. Jag gick gärna på upptäcktsfärder ensam i omgivningarna och var enormt nyfiken på allt i omvärlden. Och det var under sådana strövtåg, som jag upptäckte flipperhallarna. Hela atmosfären i dessa spelhallar fascinerade mig och jag kunde stå i timmar och titta på spelarna. Att spelhallarna utövade dragning på mig är jag ju inte ensam om; den egenskapen delar jag med många både barn och vuxna och därpå bygger ju den miljardindustri som flipperhallarna utgör.
Jag var då i tioårsåldern. Jag upptäckte snart också att det fanns ännu större och intressantare flipperhallar inne i Stockholms innerstad och åtskilliga gånger for jag på egen hand med tunnelbanan in till Stockholm och hängde på flipperhallarna där. I den spännande atmosfären glömde jag tid och rum och när jag inte kom hem på avtalad tid blev mamma naturligtvis mycket orolig. Nu när jag själv är förälder kan jag fullt ut förstå hennes oro. En gång letade polisen upp mig i en flipperhall och körde mig hem. Detta fick socialmyndigheterna veta.
Det var planerat att mamma och jag skulle tillbringa en längre tid i Sydamerika eftersom mamma skulle vara på en reportageresa där. Jag var redan avanmäld från den svenska skolan och anmäld till en svenskspråkig skola i Sydamerika och gladde mig mycket åt resan och den nya skolan. Men min sista skoldag, jag var då tio och ett halvt år, kom två poliser och två socialarbetare till skolan där jag gick och helt sonika hämtade mig. En av poliserna har berättat för min mamma, hur han tyckte synd om mig, när jag försökte fly och hur jag grät. De förde mig till Karolinska sjukhusets barnpsykiatriska klinik, där jag spärrades in. Personalen där, både läkare och annan vårdpersonal, var så konstiga och svårt störda människor med ett fullständigt obalanserat sätt och uppträdande. Jag var så skrämd att jag en natt blev sängvätare – jag som aldrig, aldrig tidigare i mitt liv varit det.
Jag var dödsförskräckt över detta barnfängelse, som jag hamnat i och förstod att min enda chans var att försöka fly. Dörrarna var ju låsta, men efter någon vecka i barnfängelset fann jag en möjlighet att klättra ut genom ett fönster och sedan klättrade jag tre våningar ned på åskledaren. Mamma visste vilken fara vi båda svävade i, så vi for tillsammans till Finland för att komma ifrån de svenska socialmyndigheternas trakasserier. Här sökte mamma upp en barnpsykiatrisk klinik, för att av en finsk barnpsykiater få ett intyg på att jag inte alls behövde psykvård. Men efter två dagar på kliniken i Finland kom det plötsligt två socialarbetare och två sjukvårdare från Sverige och tog mig till fånga och förde mig tillbaka till Sverige. Efter några veckor på ett barnhem fördes jag till ett fosterhem på en ö i Mälaren och här började nu för mig ett nära fem år långt martyrium.
Redan efter första timmen fick jag stryk av fosterpappan, Sture Svensson, då han trodde, att jag gjorde deras hund illa. I själva verket var det så, att jag lekte med hundens pip docka och då lät det vid ett tillfälle som om hunden tjöt till.
Det här fosterhemmet bedrevs av Sture Svensson, en man med ett långt straffregister, och hans älskarinna. De fick skyhöga summor av socialmyndigheterna för att ta hand om ett antal barn och tonåringar med olike former av störningar. När jag kom dit, fanns där två tjugoåriga pojkar, som var knarkare. Som mest fanns det totalt fem fosterbarn samtidigt hos Sture Svensson, bl.a. prostituerade, biltjuvar, knarkare samt våldsungdom. Jag var livrädd för dem och deras oberäkneliga beteende. Men allra mest rädd var jag för fosterfadern Sture Svensson. Han var stor och kraftig och fullständigt obehärskad och fick våldsamma raseriutbrott och då gav han sig på och slog mig och de andra fosterbarnen. Jag fick örfilar och sparkar och slag med handen och med käppar och diverse andra föremål, som fanns till hands. En gång misshandlade han mig med en stålwire så svårt att jag än i dag har ärr efter misshandeln.
Fosterhemmet låg ensamt på en ö i Mälaren och jag tilläts aldrig lämna ön. Jag fick inte heller gå i skolan. Jag var ju bara tio år, när jag kom dit, och fortfarande skolpliktig, men det brydde varken fosterfadern eller socialmyndigheterna sig om. Jag fick inte gå i skolan, för man var väl rädd för att jag skulle rymma på väg till skolan. Tidvis kom några timmar i veckan en lärare till fosterhemmet och undervisade mig privat. I stället för att gå i skola måste jag hela dagarna och till sena kvällen arbeta hårt, diska, tvätta, städa, laga mat och hjälpa till att sköta husdjuren. Inte nog med detta, utan jag tvingades också till arbete ombord på fosterfaderns skepp, t.ex. att bära barlast, alltså järntackor av otroliga vikter. I och med att jag var så ung och bar dessa tunga saker, så har jag ännu idag besvär av min rygg; så svårt vid några tillfällen, att jag blivit tvungen att ligga i två dagar. Totalt har jag varit med om att bära ombord c:a 80 ton barlast med vanlig handkraft.
Under alla dessa fem år undersöktes jag aldrig av någon läkare och fick aldrig någon tandvård. Nu vet jag varför. Socialmyndigheterna hade förfalskat mitt namn och mitt personnummer och jag kunde ej visas. Jag levde mitt liv inkognito! När jag fick problem med en tand, tog fosterfadern helt enkelt en hovtång och drog ut mjölktänderna. Och när jag fick vårtor på fötterna, skar han bort dem med ett rakblad.
Efter några år blev fosterfadern osams med sin älskarinna och hon flyttade därifrån och nu blev förhållandena i fosterhemmet om möjligt än värre än förut.
Exempel på psykisk och fysisk tortyr jag fick utstå: En gång, då en katt lyckats smita in i ett rum och urinerat i en säng, så tog fosterfadern Sture Svensson mig dit samt ett annat fosterbarn, och tryckte ner våra ansikten i kattpisset. Resultatet var litet frätskador på näsan och läpparna, då han gnuggat våra ansikten i pisset.
Ett annat exempel var vid ett tillfälle: Det var så här, att djurskötseln var uppdelad veckovis mellan fosterbarnen, och det var en vecka, då en annan hade hand om djurskötseln. Han hade tydligen inte brytt sig om att mocka hos kaninerna, så några råttor hade gnagt sig in i buren och bitit av ena benet på en kanin. Detta fick ju självfallet Sture syn på. I och med det, att jag var för stunden ensam hemma med Sture, så ansåg han, att jag bar ansvaret för detta, bara p.g.a. att jag var det äldsta barnet där. Med det menade han, att jag var äldst genom att jag bott där längst och kunde rutinerna bäst. Sture ansåg, att jag skulle ta del av ansvaret, även vad det gällde avlivningen. Så Sture tog mig och kaninen till huggkubben och kommenderade mig att klubba kaninen. I och med att jag totalvägrade, så tvingade han mig att se på, då han utförde dådet. Helt enkelt fick jag se, då han krossade huvudet på kaninen med en påk, och hur hjärnsubstanserna låg överallt. Som man brukar säga: ett minne för livet!
Då och då kom socialarbetare på besök i fosterhemmet. I närvaro av fosterfadern frågade de oss om allt var bra i fosterhemmet och fosterfadern hade inskärpt i oss att vi måste svara ja. Och det gjorde jag också, för jag hade på ett tidigt stadium märkt att enda sättet att överleva på den här fängelseön, var att aldrig säga emot fosterfadern. För övrigt verkade det som om även socialarbetarna själva var rädda för fosterfadern och vågade inte närmare forska i vad som försiggick i fosterhemmet.
Under hela tiden i fosterhemmet fick jag inte träffa min mamma någon gång. När jag någon gång lyckades ringa till henne och fosterfadern upptäckte det, förbjöd han mig att överhuvudtaget ensam beträda rummet där telefonen stod. Jag längtade ständigt efter min älskade mamma och mitt underbara hem. På kvällarna tittade jag ut mot skogen och tänkte: Därifrån kan mamma komma och hämta mig – fast jag visste, att det var omöjligt.
Som jag nämnde, fick jag till att börja med i fosterhemmet inte alls gå i skolan. Så småningom fick jag sporadiskt börja gå i skolan. En dag frågade en skolkamrat mig, när vi klädde om oss till gymnastiken, varför jag hade blodiga strimmor på ryggen. Utan att tänka mig för, berättade jag för honom som det var, att fosterfadern hade slagit mig med en livrem. Klasskamraten gick hem och berättade detta för sin mamma, som omedelbart ringde upp socialmyndigheterna och berättade saken. Nästa dag kom polis och socialmyndigheter ut till ön och förhörde fosterfadern. Jag förstod nu att fosterfadern efteråt skulle komma att bestialiskt hämnas på mig för att jag skvallrat om förhållandena i fosterhemmet. Så jag beslöt att nästa dag inte gå hem efter skolan utan i stället rymma. Men fosterfadern skickade genast polisen med hundar efter mig, som mycket snabbt fann mig och återförde mig till fängelseön, där jag fick lida och ta konsekvenserna av att jag hade stuckit.
Jag var nu femton år gammal och började nu systematiskt planera en flykt. På ett gömt ställe på ön byggde jag av några trädstammar en flotte, som jag gömde i en skreva vid stranden. En dag kom det till ett nytt uppträde mellan fosterfadern och mig. Han beskyllde mig för att ha stulit ett cigarettpaket från honom, vilket inom parentes sagt faktiskt var sant. Jag bestämde då att nu eller aldrig skulle flykten ske, även om det var med livet som insats. På kvällen smög jag mig i väg till gömstället, där jag hade min flotte, och satte flotten i sjön och paddlade med händerna i riktning mot fastlandet. Detta var i maj och vattnet var iskallt. Efter tre timmars paddlande nådde jag våt och genomfrusen fastlandet. Jag gömde mig i en soptunna tills det blev ljust och fann sedan ett motell, där jag fick låna telefon. Jag ringde till min mamma och hon kom genast med bilen och hämtade mig. Samma dag, innan polisen hann hitta mig, tog mamma och jag båten till Finland. Där stannade vi tills vi genom processande lyckades få tvångsomhändertagandet upphävt av en svensk domstol. Först då återvände vi till Sverige.
Detta är nu mer än tio år sedan. Jag är nu gift och har ett litet barn. De rent praktiska följderna av tvångsomhändertagandet är ju att jag ej fick någon riktig skolutbildning och därför nu måste försörja mig och min familj på okvalificerade ströjobb.
Jag ryser, när jag tänker tillbaka på de hemska åren hos den sadistiske fosterfadern.
Statens offentliga utredningar.
Blev misshandlad med käpp och fick sedan äta upp sina spyor.
För femton år sedan erhöll Aboriginerna i Australien en offentlig ursäkt av den australiensiska regeringen. Fram till 1970-talet behandlades de sämre än hundar. Ett av den moderna tidens folkbrott erhöll en avslutning och Upprättelse för vad Aboriginerna utsattes för. Världssamfundet FN som ofta och mycket framför rätten om mänskliga rättigheter gömde och glömde brotten om vad den australiska staten verkade i. Skammen är den australiensiska statens. Men ännu större skam är det att världen inte reagerade.
Samma fenomen som i Australien genomsyrade den finska regeringens agerande av utredningen av hur den finska staten vanvårdade barn som bevisligen visade sig vara ett brott mot mänskliga rättigheter då det gäller barn och ungdomar. Snabbt kritiseras företeelser i andra länder samtidigt som man gömmer egna lik i garderoben. Länder som bevisligen idkade vanvård av egna barn kritiserade demokratin i Australien för deras brott mot mänskliga rättigheter mot Aboriginerna. Den stulna generationen I Ausatralien var inte bara bestulen. Den var kränkt och skadad där varken pengar eller insatser aldrig kan återge dem sina liv till familjer och sin kultur. Idag finns det 300 000 människor kvar av den australiensiska urbefolkningen som är ett folk i Australien där de levt i 40 000 år men som Den sk vita invandraren fördrev lika som man i USA fördrev indianerna.
Allt vad som hänt berör mig starkt då det alltid är barn som skadas mest och först. När jag läser vad som hänt och fortfarande händer inom den sociala barn och ungdomsvården blir jag beklämd och även förbannad. Jag känner starkt för att förlåtelsen inte bara skall stanna vid en tom fras utan också fyllas av innehåll i form av de krav som Aboriginerna ställde. I Sverige erhöll barnhemsbarnen en officiell ursäkt från den svenska staten för bristen på tillsyn och kontroll av dem som hade en bakgrund av att ha tvångsplacerats i foster- och/eller på barnhem. Där fanns jag med både i Finland och på Åland. Den svenska staten ansåg att det inte fanns tillräckliga bevis för de oförrätter barnen utsattes för. Därmed blev hälften inte betrodda då de av staten ansågs inte ha blivit tillräckligt misshandlade.
Demokratier som Sverige tillsammans med Europa och USA har alltid lätt för att kritisera världens diktaturer samtidigt som man kramar dem med ena armen. Bristen på kritik uteblir när de s.k. demokratierna bryter mot folkrätten i det egna landet. Aboriginerna kommer aldrig att få den stulna generationen tillbaka. Inte banhemsbarnen heller.Vad som tagits ifrån dem kommer att vara lika lite som en stulen barndom kan återge den barndom som den svenska staten stal av sina barn samtidigt som de inte fick uppleva barndomen utan smärta och förnedring.
FN borde gå ut och be Aboriginerna om ursäkt.Man borde även be alla de barn som demokratiska regeringar vanvårdade en ursäkt. Detta för att man inte ingrep eller gjorde någon form av motstånd i ett s.k. demokratiskt land som Australien säger sig tillhöra där man även använde sig av rasbiologisk lära och behandlande sitt folk värre än hundar långt in på 1970 talet samtidigt som man vanvårdade barn ute i övriga världen.
På fredag den 11/ 2 kl 12.15 håller jag ett anförande i Region Sörmlands monter på Folk och Kultur 2023, som äger rum i Stiga Sports Arena i Eskilstuna.
Idag var jag i Eskilstuna och presenterade mitt skrivande på Evenemanget Folk och kultur i Sörmland. Att vara en kulturell snubbe känns otroligt fint där jag satt framför mitt bokbord med att presentera fyra självbiografiska böcker samtidigt som jag även kunde berätta om att jag håller på och skriver min femte bok.
När en debutant på författarhimlen berättade om hur det kändes att leverera en bok hon skrivit kände jag något jag inte känt förut. Som debutant berättade en kvinna för alla hur hon kände över vad hon presenterat och presterat. Att skriva en bok är ett storverk sade hon, vilket hon kände och som många med mig fick ta del av. Helt plötsligt förstod jag att mitt författarskap är en storhet jag förträngt och som jag inte reflekterat mer än att jag berättar om hur mitt liv har gestaltat sig i kanten av utanförskapet jag hamnande i min barndom. Att höra författarskapets innebörd så precist och rakt gjorde mig berörd. Hel plötsligt begrep jag vad jag åstadkommit under den korta tid jag har varit författare.
Författarskapet är en bedrift jag är stolt över. Min debut som författare var att jag ville berätta om orättvisan att inte få uppleva en kärleksfull gemenskap inne i en familj. Detta om och hur illa samhället vårdade barn som tappat föräldraskapets gåva. Min debut gjorde jag då jag fyllt femtio. Under livet i unga år meddelade jag omgivningen med att bara ni väntar och har tålamod ska jag skiva en bok om eländet. Vi fyllda femtio kom boken om Guds Lilla Barnaskara på Åland vilket jag idag fick vetskap om att många läst samtidigt som de vittnade om en skamlig tid som inte borde ha hänt men ändå hände.
När jag begrep att jag hade författarskapets gåva fortsatte jag skriva vilket avlastade den börda jag hade med mig ut i livet från barnhemmet. Att jag även vid mitt framförande från den kulturella scenen idag kunde berätta om bedriften att ha framfört till det svenska folket om hur illa de själva lika som på Åland kränkte och nedvärderade barn på barnhem gav mig än mer råg i ryggen i att berätta så länge huvudet är klart. Föreningen Samhällets Styvbarn som jag var med och grundade blev ett kännetecknande värde där mitt författarskap fick betydelse för egen utveckling som människa i samhällsengagemanget och sedan även som politiker. Fortsättning följer i romanen om Agitatorn…
Efter att växt upp i ett liv på barnhem kastades jag ut i livet utan att ha haft en familj att ty mig till. Något intresse av att veta var jag kom ifrån och vem och vilka som var min närstående brydde jag mig inte särskilt mycket om då jag vilsen for ut i livet där jag blev en sökare på många sätt. Allt har jag skildrat till vissa delar i mina självbiografiska böcker om Thomas Luma. Viktigt för mig har varit att berätta om orättvisor vilket har varit mitt mantra genom livet och kommer så att vara fram till den dag jag lägger näsan i vädret.
När jag beslöt mig för att skildra min faders öde i romanen om Olle kom jag till insikt om att jag visste väldigt lite om honom. Vad jag då fick göra var att försöka ta reda på vem han var och varifrån han kom. Allt gjorde jag till stora delar redan då jag skrev om Guds lilla barnaskara där jag även forskade i min moders leverne och var hon kom ifrån. Allt gav vid handen att jag fick ta del av en hel del jag inte hade en aning om.
Att jag från några generationer tillbaka i tiden bar på gener från Romerna med zigenarblod flytande i mina ådror kändes främmande då jag stod inför sanningen. När jag tagit till mig mitt släktskap kom en skammens tanke till mig om och hur jag själv i barndomen nedvärderade Zigenare då de drog förbi på landsvägen utan för barnhemmet där jag såg dem dra förbi. Allt med hör skapen ifrån attityder och annat negativt om att Zigenare skulle man akta sig för. Tjuvpack och allt vad som där ingick for in i min skalle om hur jag själv blev påverkad av att Romerna var ett pack. Några civiliserade människor var de inte. Dagen då jag fick bekräftat att jag själv var en av dem var en dag då jag kände skammen i kroppen. Glad är jag idag över att få vetskap. Idag är jag stolt över att komma ifrån folkslaget Romerna. Har läst och tagit del av deras historia.
Främlingskapet präglar historien om Romerna lika som främlingskapet mot invandare som invandrat till Sverige. Själv är jag invandrare där jag bär romernas blod i mina ådror. Förfärligt är det att idag sitter en hel drös rasister och styr den brunblåa regeringen i Sveriges riksdag. Främlingsfientligheten präglar det svenska samhället. Vart är vi på väg. Hur lågt människan kan sjunka visar historien. Människan lär sig aldrig. Hur djupt den sk renodlade svensken kommer att sjunka återstår att se. Idag kryper skammen upp på land i Sverige. Återstår att se om när och hur den kommer upp på land och vad som då kommer att ske…
Ge bort en bok HÄR
Berättelserna om Thomas Luma är en självbiografisk romansvit på fyra böcker. Ska man läsa allt vad som hände honom är romanen om ”Olle” där allt började om hur ett klassiskt sjömansäktenskap havererade där Thomas sedan hamnade på barnhem.
Romanen om ”Guds lilla barnaskara” handlar om barnhemmet där Thomas blev bestulen på sin barndom från fyra års ålder tills han som femtonåring släpptes ut från barnhemsanstalten och for till sjöss.
I den tredje delen om Thomas Luma berättas det om hur han upplevde sjömanslivet där han skulle utvecklas ut i livet som tonåring. I romanen ”Tvivlaren” började han ta vara på sig själv i en vilsen tid där han bar minnen från barnhemmet med sig i kroppen och själen.
20 år gammal blev han en vilsen fader. Nu skulle han börja ta ansvar och se till att hans egna barn inte skulle hamna på barnhem. Berättelsen om hur han började mogna in till världens vedermödor berättas om i den fjärde delen om en ”Mognad” som inte blev den bästa.
En femte bok om en ”Agitator” är under tangenterna. Allt kommer att berättas om hur Thomas till slut hittade hem i livet och i verklig mening utvecklade en mognad där engagemang och samhällsfrågor blev en central dialog för honom är vad som kommer att delges läsaren. Allt kommer nogrant att dokumenteras i den femte boken om Agitatorn där politiken och samhällsengagemanget utvecklade Thomas Luma fram till den han är idag sjuttiosex år gammal.
Romanen om ”Agitatorn” beräknas komma ut 2023…
I romanen ”Olle” ger Krister Lumme förhistorien och bakgrunden till romansviten om Thomas Luma genom att skildra sin faders liv.
Traumatiserad efter en torpedering ute till havs kommer den unge sjömannen Olle tillbaka till sin hemö Åland. Ensam, ångestfylld och med en begynnande schizofreni planerar han för en framtid efter kriget.
Under en dramatisk kväll på krogen träffar han Sally, hon blir gravid och de bestämmer sig för att skapa en framtid tillsammans.
Boken finns tillgänglig på bibliotek och hos alla välkända nätbokhandlare samt streamingtjänster. Här på min hemsida finns några exempel. Klicka på önskad logo nedan så kommer du direkt till boken.
Läs utdrag ur romanen om Olle HÄR