Lägger här utdrag ifrån den finska utredningen av vanvården av barn som förekom lika frekvent som i Sverige. En skamlig ursäkt var allt den finska regeningen orkade med. Någon ersättning lika som i Sverige ansåg man inte i Finlasnd vara något man ville visa eller heller kompensera dem man misshandlade och slog rutinmässigt. Vad den Finska regeringen visade i hyckelriets agenda var att de pissade på oss. Inte bara en gång. Utan skygglappar pissade man på oss två gånger…
Stryk är ett allmänt begrepp som inte definieras noggrant i intervjuerna; vanligen används det för att beskriva ett kroppsstraff som utdelades med ett föremål eller med handen på ryggen eller bakdelen. Det är uppenbart att stryk var en allmän uppfostringsmetod på barnhemmen. På barnhemmen var det vanligen barnhemmets föreståndare eller föreståndarinna som gav stryk och straffet utdelades i föreståndarens rum, vilket gjorde att det fanns mera auktoritet bakom straffet. Som redskap användes exempelvis ris som barnet självt hade hämtat från skogen, en rotting, ett bälte eller annat spö – i värsta fall, såsom på ett visst barnhem, blötlades riset i lutvatten, för att såren skulle svida och läkas långsammare.
[V]i hade tre kilometer att gå till skolan och hon [föreståndarinnan för barnhemmet] gav en exakt tid, det var en halv timme man hade på sig att komma hem, tre kilometer, om du inte var där halv tre, så kom föreståndarinnan emot dig i dörren och det första hon sa var att du får ris och jag hämtade ris och det blötlades först i lutvatten och sen det där fick jag på bara baken och det där, ju mer man skrek desto mer ris fick man. Men sen efter det så fick man stå i en mörk skrubb, en mörk skrubb från en till två timmar och stå och fundera djupt på sina synder. Och det här, det här är en av de här sakerna och det upprepades alltid, då visste man nästan att nu har jag igen kommit för sent från skolan och det här upprepades. Jag vet inte då om man blev apatisk på nåt sätt, eller man visste nästan redan att ta ris med sig då man kom.
(Man, född 1945–49)
Straff som utdelades i föreståndarens eller föreståndarinnans rum hade ett tydligare orsak-följd-förhållande än det övriga våldet. Trots att barnen ibland fick stryk för små förseelser, var det ändå ett straff där det stundvis fanns några slags regler och gränser.
Straffet som utdelades i föreståndarens eller föreståndarinnans rum kunde upplevas som otroligt smärtsamt, men i berättelsen framstår det vanligen som ett tydligt straff. Däremot var smällar med handflatan, en våt handduk eller de luggningar som många berättare nämner inte nödvändigtvis straff för någon viss förseelse, utan skedde sporadiskt, hejdlöst och nyckfullt. En berättare som höll skeden fel vid en måltid fick ett så hårt slag på fingrarna, att en nagel lossnade.
Kroppslig aga förbjöds på barnhemmen på 1950-talet. Ifall kroppslig aga användes trots förbudet i modellreglementet, måste det handla om en straffbar handling. Ifall barnhemmets reglemente inte gav rätt att aga, kunde man använda så kallad ”privaträttslig tukt”. (Talvitie 1952, 63.) Med det avsåg man att orimlig aga av ett barn var förbjuden i enskilda hem. Agan var orimlig om den som skulle agas fick en större kroppsskada än ringa.
I intervjuerna framkommer det situationer, där alla barn fick ett våldsamt straff. Så här berättar exempelvis en kvinna som minns händelserna på ett barnhem på en landsbygdsort på 1940-talet.
Kvinna: Nej, nej, vi hade en egen gemenskapskänsla i barngruppen, så ingen sa nånting. Hellre fick vi stryk, alla.
I: Vad slog dom er med?
Kvinna: En sån som man piskar mattor med. En sån. Och det där, jag tyckte att det var laddat ännu som barn det också, jag har berättat för mina egna barn också, att vi stod i kö. Och alla ville ha första platsen, så att man skulle slippa därifrån. Sen retade vi de andra, att ni har det fortfarande framför er, och riktigt irriterade varandra dessutom. Sen när… [skratt] Och det där, det var alltid högtidligt att få förstaplatsen. Och sen slog de tills man slutade gråta. Så länge slog de oss.
I: Tills ni slutade gråta?
Kvinna: Ja, tills gråten upphörde. Det gjorde ont, de första slagen gjorde ont, vi började gråta. Men medan man grät sa dom att ”Kommer den än?”
I: Så då man kunde hålla tillbaka gråten slutade de slå?
Kvinna: Jo, jo.
(Kvinna, född 1935–39)
Ett kollektivt straff kunde också öka våldet mellan barnen och det våldet kan jämföras med mobbning i skolan i dag. Följande berättelse är från ett barnhem i Helsingfors i slutet av 1950-talet.
Men där [på barnhemmet] fanns det ingen egentlig aga, kroppslig aga, annat än att det var en gängstryk-mentalitet, om man gjorde nåt elakt, som de [vårdarna] inte tyckte om, till exempel förde oväsen efter att det skulle vara tyst eller inte uppförde sig vid matbordet eller nåt annat, så kunde alla bli utan efterrätt eller motsvarande, och då i nån korridor sen fick man uppleva hur det är och det var egentligen ännu värre än det som vuxna delade ut, eftersom det där, den psykologiska biten var ganska stark, det slutade inte med att man fick ordentligt med stryk en gång, utan det fortsatte tills de fick en annan syndabock, då lättade det litet. Så på det sättet, det var ganska lätt för vårdarna att få till stånd en sån situation. Och de fick nog effektivt typen att vara tyst, vem det än var.
(Man, född 1950–54)
På en del barnhem använde man straffmetoder som orsakade långvarig smärta eller i övrigt lämnade djupa spår. Ett barn som uppförde sig illa kunde få stå isolerat i ett hörn, men straffet blev värre om barnet var tvunget att stå med händerna upp. Centralförbundet för Barnskydd utredde barnhemmens bestraffningsrutiner år 1972. Även i vår utredning framkom det att barn fick sitta vid en viss straffplats, en så kallad ”skampåle”. (Lastenkotien sisäinen toiminta, 1972, 99.)
Många av de starka levande minnena av bestraffningar gällde måltider och tvångsmatning: på barnhemmet var barnet tvunget att äta maten och om barnet spydde på tallriken var barnet på vissa ställen också tvunget att äta spyorna. Upplevelserna av tvångsmatning framkommer också i den undersökning som gjordes under ledning av Veikko Piirainen år 1962 (Piirainen 1962, 16). Att äta upp allt på tallriken ofrivilligt kan anses som en del av matuppfostran under lång tid, inte bara inom vården utom hemmet, men tvångsmatning av egna spyor är helt klart vanvård. Metoden användes inte bara under mitten av århundradet, utan framkommer också i barnhemsupplevelserna vid övergången från 1970- till 1980-talet.
Om man ville ha mera mat eller började ta tag i exempelvis köttbullssleven, så fick man en smäll på fingrarna, man fick inte ta på eget initiativ. Och alla var tvungna att äta, inte bara smaka, utan man var tvungen att äta upp allt på tallriken, när maten hade lagts upp. Och om det var äckligt, så kändes det åtminstone som att de lade upp mycket och om den var god, så lade de upp litet. Det var såna trakasserier. Inte alla, där fanns också trevliga vårdare, men vissa. Och jag har också ätit spyor av tallriken, då man var tvungen att dricka ett glas surmjölk och jag hatade surmjölk. Jag försökte envist dricka det, men då det inte gick ner och jag spydde, så då åt man maten blandad med spyor av tallriken. Och det hände många andra också, helt samma sak. Jag spydde en gång vid julbordet. Det var nån underlig plommonkvarkefterrätt. Allt kom på tallriken och… sen åt man mat blandad med spyor av tallriken.
(Kvinna, född 1970–74)
De stränga mattiderna hörde till reglerna och om barnet blev ens litet försenat fick det ingen mat vid den måltiden och eventuellt inte heller vid följande måltider. Mängden mat ransonerades också noggrant. På vissa ställen var straffen helt nyckfulla och metoderna närmade sig sadism. På ett barnhem satte man nässlor i barnens byxor under måltiden. Systrar som växte upp på det barnhemmet kommer också ihåg andra straff:
Kvinna 2: Och [Kvinna 1] var en gång tvungen att dricka smutsvatten, då hon var på gården och man aldrig fick gå in, fast man var kissnödig eller törstig eller vad som helst så fick man inte gå in. Vet du att vi satt på gården då det var juni, klockan åtta satt vi och väntade på var solen skulle skina. Utan ärmar och shortsen på, du får inte sätta på långärmat, då det står i almanackan att det är sommar. Där satt vi i sluttningen och väntade på var solen skulle visa sig först, så att man kunde hålla sig varm. Och förstås fick man aldrig gå in. Inte på toaletten eller annars heller. Hon var hemskt törstig och drack ur en pöl. [Vårdare 1] såg det eller vem som råkade se det och då det blev matdags så hade de hällt smutsvatten i [Kvinna 1]:s vattenglas och hon satt där sen så länge… inte gick hon med på att dricka. ”Du sitter tills du har druckit upp det”. Nå hon drack inte. Sen slutligen, för att slippa därifrån så drack hon det. Sen först fick hon stryk då hon drack det.
Kvinna 1: Inte får man dricka smutsvatten.
Kvinna 2: Nej, smutsvatten dricker man inte. Först måste hon sitta så länge…
I: Helt nyckfullt.
Kvinna 1: Helt! Det är det jag menar, man visste inte reglerna.
(Kvinna 1, född 1955–59 & Kvinna 2, född 1955–59)
Den kroppsliga agan kunde vara nyckfull och för de flesta som upplevde våld var den också fortgående. Det var inte bara barnhemmets föreståndarinna eller vårdare som använde våld, utan också andra barn. Även våldet mellan barnen var fortgående och delvis okontrollerat. Våldet mellan barnen var starkt förknippat med psykiskt våld: det handlade om rangordning inom gruppen, makt, att använda uppnådd makt och att behålla sin ställning. Våld mellan barnen förekom särskilt på skolhemmen. På barnhemmen nämns slagsmål mellan barnen och de äldre barnens makt över de yngre, men berättelserna om egentliga strider gäller främst skolhemmen, som behandlas i följande underkapitel.
Förändringen över tid kan i intervjuerna skönjas som en tydlig minskning av det fysiska våldet på barnhemmen in på 1970-talet, då våldet ersattes med isolering och egenvårdarsystemet utvecklades. De tidsmässigt äldsta berättelserna om barnhemmen i intervjumaterialet inkluderar oftare aga som utfördes av vårdare än de senare barnhemsberättelserna från 1970-talet. Däremot kan man inte skönja nästan någon förändring över tid i formerna av mobbning och våld mellan barnen: enligt intervjuerna retade de större barnen de mindre lika mycket på 1950-talet som på 1970-talet. Det var snarare så att de yngre intervjuade personerna minns psykisk manipulation och våld som utfördes av jämnåriga bättre och mera ingående än de äldre intervjuade. Det kan för sin del också bero på att vårdarna inte längre brukade så mycket våld.
Ibland rördes hierarkin mellan barnen på barnhemmen på ett mycket brutalt sätt samman med vårdarnas maktutövning. På ett visst barnhem på 1970-talet var det en flicka som höll makten under många år och hennes status som två av vårdarnas favorit gjorde att hon kunde behålla makten. På detta barnhem fortsatte även det fysiska våldet som vårdarna utövade längre än vad som vanligen nämns i intervjumaterialet.
Det var sällan som hela personalen deltog i våldet, det räckte med en eller några anställda. På det barnhem som får fungera som exempel upprätthöll två av vårdarna sina våldsamma bestraffningsmetoder bland annat genom att sparka barnen. Den intervjuade som berättade om sina upplevelser kallade den ena av vårdarna ”träskotanten”, på grund av sparkarna som hade fäst sig i minnet. Våldet mellan barnen fokuserades kring en flicka som hade makten. Hon kontrollerade de andra barnen och fick dem att göra saker för henne. Berättaren var ett av ”härskarflickans” offer i flera år. Vårdarna märkte inte eller lät bli att märka det långvariga psykiska och fysiska våldet.
En gång gjorde hon [flickan] så, de hade igen varit där i rummet, och jag gick ut och satt på trappan och funderade över vad som ska hända härnäst. Nå hon kom bakifrån och fyra andra glin efter och tog mig om axlarna och drog mig till stranden. Den platsen låg vid sjöstranden. Hon gick till strandvattnet och kastade mig med huvet före i vattnet och masserade håret i sand- och lergyttjan. Så lyfte hon upp mig och började säga ”prinsessa trasselhår” och sen sparkade och spottade och slog och knuffade de allihopa. Alltså helt, det var prygel. Och sen bara, nå det var säkert då jag fick en sån skyddsmekanism, så jag låg bara där och var liksom nån annanstans. Jag föreställde mig att jag var nån helt annanstans, eftersom ju mera jag hade gjort motstånd, desto mera skulle de ha gett tillbaka. Nå, det var en riktigt het sommardag och då de slutade så måste jag byta kläder, jag var helt våt. Och sen satte jag på långärmat och långbyxor så att tanterna inte skulle se märkena, eftersom jag ju fick blåmärken. Sen gick jag ut då den här [vårdaren] [- -] frågade vad de hade gjort med mig, varför jag hade långa kläder då det var så hett och varför jag hade gråtit. Då snyftade jag bara fram, att jag säkert var sjuk och gick in i skogen och grät och då, där började säkert min självmordsönskan, att jag bara skulle dö bort.
(Kvinna, född 1970–74)
Det godtyckliga våldet är förknippat med det psykiska: när våldet kan komma när som helst och av vilken orsak som helst, skapar det en atmosfär av rädsla, som påverkar barnets välmående. En skrämmande och hotfull stämning byggdes även upp på andra sätt på barnhemmet. Förutom hot om bestraffningar och våld hotade man med skolhem, dit barn som uppförde sig illa skulle skickas. Tämligen ofta berättar de intervjuade om en tryckande och strängt religiös atmosfär, som de personer som ledde barnhemmet skapade. Att delta i religiösa möten var obehagligt, men även skrämmande.
Minnena från barnhemmen inkluderar ofta upplevelser av psykisk förödmjukelse och underkuvande. Redan att avstå från sina egna kläder och klä sig i anstaltens vadmalskläder kunde kännas förödmjukande. Många olika sätt att skämma ut barnet inför de andra barnen, exempelvis genom att förringa barnets förmågor och regelrätt kritisera utförda uppgifter, har stannat smärtsamt kvar i minnet. Även ojämlikheten upplevdes som en förödmjukelse: ibland fick bara en del av barnhemsbarnen julklappar och ibland delades gåvorna från mamma ut till alla barnen. En del upplevde också att de fick kroppsstraff oftare än andra och av mindre orsaker – bakom låg vanligen livlighet, som man försökte hejda genom stryk. Även förbud mot att delta i en utflykt, som alla de andra barnhemsbarnen fick gå på, har lämnat spår av förödmjukelse.
Isoleringsstraff var vanligen kortare på barnhemmen än på skolhemmen. Dessutom fanns det vanligen inget egentligt arrestrum, utan barnet isolerades på en lämplig, låsbar plats, såsom en klädskrubb, mörk skrubb eller annat motsvarande utrymme. Enligt intervjuerna användes isolering på barnhemmen några timmar åt gången, på sin höjd över natten. Ibland förekom annan förödmjukelse i samband med isoleringen, såsom att vänta utan byxor.
Jo, de här var ganska hårda, bland annat jag fick utstå, jag var då kanske åtta år, jag var sju eller åtta år. De tog bort pyjamasbyxorna, alltså jag hade bara själva blusen, vet du? Och för en så ung pojke är det ju, det var grymt. Och jag var tvungen att gå ner från övervåningen till matsalen på undervåningen i den utstyrseln.
(Man, född 1945–49)
En del av berättarna har hemska upplevelser av hur de blev kvarglömda i isolerings utrymmet på barnhemmet.
Det var stövelskåpet. [skrattar till] Ett sånt med lås, där man inte kunde komma ut från insidan. Det vill säga, det var ett litet skåp under en trappa, det minns jag att det var under en trappa, och köket var under. Och då jag var tvungen att vara där på veckoslutet så att jag inte kom ut, så förstås var jag tvungen att kissa, och jag gjorde det i en stövel. Och sen var jag tvungen att göra mig av med det nånstans, så att jag inte skulle få en åthutning, och då slog jag det, då det fanns såna värmerör som gick där, så slog jag det vid foten av värmeröret. Och köket var under [skrattar till] och det droppade in i köket och då blev det livat.
(Kvinna, född 1950–54)
Jag kan ju… där fanns ju en potatiskällare nere i källarn. Där satt jag många, många kvällar. Vinter som sommar. Och en gång så glömde dom bort att jag satt där, det var vinter, jag höll på att frysa ihjäl i den där jävla källarn. Ovanför den där potatiskällarn låg deras sovrum, där låg dom själva med sin familj när jag fick sitta nere i källarn för att jag hade, jag hade…jag var ganska livlig så ja kunde inte sova så jag sprang ju runt där uppe på, å lite småbråka å så där va när vi sku sova å då blev straffet ”i potatiskällarn”. Där fick jag sitta. Å ja fan tänkte ju frysa ihjäl en gång. Å jag somna på den där jävla potatishögen.
(Man, född 1945–49)
Läs Guds Lilla Barnaskara. Där får du ta del av hur man Vanvårdade barn på Åland…
