Därför gillar jag inte politiker som förbjuder fattigdom…

2019-10-07. Publicerat av Krister Lumme.

Jag gillar inte vad som händer idag i mitt parti socialdemokraterna. Det vill jag vara konkret tydlig med lika som jag även kommer att stå för vad jag skriver. Många anser nog att jag är för bred i käften då jag ventilerar mina åsikter. Må så vara. Vad jag vill säga är att jag säger vad jag anser vara rätt och blir heligt förbannad då jag ser vad som inte är rätt och riktigt ifrån den horisont jag själv befinner mig och som jag fortsättningsvis tänker att finnas i då det gäller min politiska gärning främst.

Idag kan man se hur socialdemokratin tillsammans med politisk valda företrädare försvinner in i höger buren. Socialdemokratin har tillsammans med makten att få styra stat och kommuner hamnat mellan stolarna höger och vänster. Ser man sedan till hur politiken från socialdemokraterna i regeringsställning idag är pga. av det så kallade januariavtalet kan man därifrån skåda högerstyrningen långt in i de socialdemokratiska leden.

När det gäller närheten i politiken där jag själv finns som kommunpolitiker i Strängnäs försöker jag om jag har möjligheten att sätta ned foten om så behövs då jag ser om högerpolitiken börjar dominera i den allians vi har tillsammans med moderaterna. Än så länge har vi klarat oss bra då samförstånd finns där vi hävdar avtalet vi upprättat för att därmed styra kommunen. I Strängnäs vill jag ännu hävda att här köper vi inte borgerligt trummande som man gör i Eskilstuna och i Katrineholm. Här har vi aldrig diskuterat fattigdom som man gör i de sistnämnda kommunerna. Här respekterar vi fattigdomen samtidigt som vi försöker minimera den så gott det går.

Alltså. Då socialdemokratiska politiker som i Eskilstuna och i Katrineholm ger sig på dem som är fattiga då ser jag ett främlingskap blomma på ett sätt som gör att jag gör uppror mot politiker som säger sig var socialdemokrater men som därutöver spelar under täcket  med att visa sig var populister lika som det främsta främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna är. Det är rent ut skamlig hur man i Katrineholm genom kommunens socialdemokratiske kommunalråd uttrycker sig om tiggare om att de ska försvinna från hans gator lika som de ska kastas ut från kommunen. Då är man banne mig inte den socialdemokrat jag vill vara. Då har man hamnat i en grop man gräver åt sig själv och som jag förhoppningsvis hoppas på att man försvinner ner i så vi som är socialdemokrater slipper se andra socialdemokrater som går omkring i främlingsfientliga  kläder då fattigdom kommer på tals.

När det gäller Eskilstuna kör man samma race. Där går man till och med ut tillsammans med övriga blåögda kommunalråd från både Nyköping och Katrineholm för att påverka vår statsminister att även han ska promenera tillsammans med dem och göra som de vill göra. Statsministern har svarat med att han anser att vi har råd att både ta emot flyktingar och hjälpa dem som är på flykt från sitt land för att de inte kan försörja sig där. Här känner jag igen socialdemokratin. Här kan jag känna mig stolt över att vi en statsminister som inte springer lika som många av hans partikamrater gör. Att förbjuda något som fattigdom är rent  främlingsfientligt viket dessa kommunalråd ger sig till känna i.

När det gäller tiggeriet är jag inte den som säger att vi ska försörja alla som kommer hit. Vi måste gå andra vägar och inte visa den främlingsfientliga attityd som många sossar idag visar därför att de själva vill synas inne populismens töcken. Vi har råd att hjälpa. Vi har råd att hjälpa dem som far illa. Man ska inte behöva sitta utanför på gatan med en tiggarburk för att överleva. Allt är förnedrade för dem som hamnar där de är. Än mer förnedrande blir det då pompösa sossar sällar sig till skaran om att man ska förbjuda fattigdomen. I Eskilstuna gick man i bräschen ännu längre. Man förbjöd tiggeriet som är grunden till fattigdomen. Men skaffade man sig tillstånd och betalade för att få tigga. Då blev allt plötsligt helt i sin ordning vilket visar var man finns i den främlingsfientliga korridoren.


Alltså. Vad jag kritiserar främst idag är sossar som säger sig vara socialdemokrater, inte är sossar. Vårt parti håller på och tappar sympatisörer för var dag som går. Varför gör vi detta? Vi tappar sympatisörer därför att vi har politiker idag som ger sig till känna i den politiska taburetten med att jamsa och göra sig till för borgerligheten. Detta är en del i min kritik. Kan man inte driva den ideologi man har där man finns i ett parti ska man inte skramla in sig hos borgerligheten. Då ska man gå i opposition och inte sälja sin själ som politikerna i båda nämnda kommuner här gör. Fortsätter man där man är idag kommer socialdemokratin att så småningom falla sönder med en ryggrad lika mjuk som fläsket är då det brinner…

Sjöman på annan nivå…

Detta gör inte vem som helst. Att köra en lotsbåt i hårt väder för att komma till lejdaren fodras en tid i att träna.
Själv arbetade jag som båtman och körde lotsbåt ute vid Hävringe lotsstation utanför Oxelösund. Minns då jag skulle borda för första gången i hårt väder ett lastfartyg. Vill du pröva frågade en en erfaren båtman med många år i tjänst då jag nyligen hade mönstrat som båtman inom lotsverket. Jag antog utmaningen och kom helt fel in till fartyget.


Därmed var det bara att börja om. Suget från fartyget gjorde jag fick att ta en vända ut i havet och komma in på ny våg som det så vackert kallades för då en kovändning med lotsbåten måste göras för att återkomma på rätt bog till fartyget. Andra gången gick det bra. Fortsättningsvis arbetade jag som båtman några månader innan jag drog iväg ut i handelsflottan igen. En nyttig erfarenhet samtidigt som jag fick lära mig att även sätta ut prickar i farleden som hörde till Hävringe lotsstations område utanför Oxelösund och Bråviken in till Norrköping .
Hävringe lotsstation. I huset vid båken blev det många timmar för att hålla koll ut mot havet…
Lotsstationen i Oxelösund.

Lika då som nu…

Räddningstjänsten i Mariefred har alltid saknat personal. Skillnaden nu och då är den att på min tid som brandman rekryterade vi ofta brandmännen själva. Vi bjöd in personer vi kände i Mariefred för samtal. Kamratandan vid denna tid var stark. Här ett reportage i Strängnäs tidning om hur det var året 1986 då jag själv var ung och vacker…

Den lokale författaren hamnar alltid på undantag…

När det gäller att vara författare så går man inte hem i stugorna där man bor. Ofta har jag skrivit om att man inte blir profet i sitt eget land. Så är det tydligt då det gäller lokala författare. Besviken har jag varit förut då det gäller att kommunerna själva mer borde marknadsföra egna författare i stället för att bjuda in till kändispartyn så att ljuset sätts på de s.k. kulturella ansiktet där budbärarna är politiker och tjänstemän.

Själv blev jag ordentligt glad då jag av en händelse Googlade på mina böcker för att se vad som hänt med författarskapet efter min debut som författare året 2004. Min berättelse om Guds Lilla Barnaskara som jag gav ut på Åland med en lokal förläggare blev en stor händelse för att den berättade en historia om ett barnhem man kallade för att vara ett ställe för missanpassade individer då deras föräldrar lämnade dem. Därmed skulle samhället ta hand om dem. Därmed var de inte heller likvärdiga andra barn.

I Sverige uppmärksammandes inte mitt skrivande som det gjorde i Finland. Romanen om Guds Lilla Barnaskara blev nominerad till ett av Finlands största kulturpriser. Att bli nominerad visar på att författarskapet betygades med att jag hamnade in bland författarskapets mest erkända författare. En recensent i Finland menade att mitt skrivande motivmässigt kunde jämföras med nobelpristagaren Harry Martinssons Där nässlorna blomma. Bättre än så kan det nog inte bli.

Själv försökte jag i Sverige att berätta för kulturskribenter och litteratur recensenter att här fanns det något man kanske borde skriva om. Jag skrev bl.a. annat till den nu uppmärksammade recensenten på Sveriges television. Till henne sände jag en bok med signum och allt. Hon bemöda sig inte ens att svara. Boken behöll hon. Vart den tog vägen kan jag undra. Priset då var 350 kr. Idag kan jag betrakta pengarna som förlorade samtidigt som då jag ser kvinnan på Tv ser jag en recensent som recenserar böcker utifrån kändisskapet medan hon högaktningsfullt inte ens bemödar sig för att tacka för att hon erhöll en bok.

Alltså. Idag är jag ett varv till besviken när jag även kan konsterna att mitt lokala engagemang som författare tillhör jag skaran om att när man gör en tillställning av kulturutbudet letar man efter kända ansikten samtidigt som de lokala författarna inte nämns om att de finns. Idag kan jag konstatera att man inte heller på biblioteken bemödar sig att ta reda på hur det förhåller sig med dagens ljudböcker där alla  mina böcker finns med i ljudboksfloran. Inte märkligt att man blir förbannad då man ser hur illa vi lokala författare blir behandlade.

Minns hur jag själv vid en kulturell litteratur fest fick jag vara med på ett hörn. Där fick jag sitta i skymundan för den sk författar eliten som säljer pall vis med böcker. Priset som var satt i engagemanget var att de som sålde mest skulle synas mest.  Därmed hade  man hittat den rätte författaren. Något annat kunde jag inte se. Själv deltar jag inte mer i jippon som utgår för kändisskapets marknadsföring där de mindre uppmärksammade får stå i ett hörn och finnas till så de inte syns mer än att de stör föreställningen.

Här finns mina böcker på Strängnäs lokala bibliotek