Här vanvårdade Strängnäs kommun barn ända in på åttio talet…

I dagarna har jag börjat intressera mig för ett gammalt fall som kom att kallas FALLET ALEXANDER. Detta med anledning av att idag har föreningen Samhällets Styvbarn ifrågasatt vanvårds utredningens betänkande då det visat sig att över hälften av de barn som blev misshandlade av landets socialtjänster ute i Sveriges kommuner inte ersattes för sitt lidande då ersättningsnämnden ansåg att de inte blev tillräckligt utsatta och misshandlade av samhället.

LÄS MER HÄR: SAMHÄLLETS STYVBARN STÄMMER KOMMUNER…

Föreningen kommer nu att tillsammans med en advokatbyrå i Göteborg stämma landets kommuner för den vanvård de bedrev och som samhället har bett om ursäkt för samtidigt som över hälften av de som vanvårdades och misshandlades blev utan ersättning.

LÄS HÄR: ADVOKATEN SOM TAR STRID FÖR BARNEN

Här är berättelsen om den 10 år gamla pojken Alexander Aminoff. Han placerades efter omhändertagandet på en ö mitt i Mälaren. Alexander hamnade i ett fosterhem i Stallarholmen som tillhör Strängnäs kommun. Fosterpappan Sture var en yrkesförbrytare med anor från Kumla. Han var storväxt och vägde 120 kilo. Våldsbenägen var han samtidigt som han slog sina ”skyddslingar” med plankbitar och vajerstumpar eller de tillhyggen som fanns till hands då han var på misshandelshumör. Där fanns även fosterflickan Suzanne (= fingerat namn). Från den kraftige fosterfadern erhöll hon en knytnäve som for in i ansiktet på henne. Glasögonen sprack så hon fick sår i sitt flickansikte. Utmanande skar han sedan sönder hennes korsett hon bar pga av ryggproblem hon drogs med. Detta skedde med en brödkniv vilket visar på hur en labil mäniska tilläts att handskas med barn. Allt tillsammans med socialnämndens goda minne i Strängnäs kommun.

KLICKA HÄR: Läs mer om hur Zusan blev vanvårdad av kommunen som skulle vårda henne.

Noga var man inte med att kontrollera dem som skulle skydda barnen. Fostermodern i sin tur var dömd för bedrägeri samtidigt som hon övergav fosterhemmet med en annan man.  På papper förblev hon kvar på ön så hon kunde fortsätta att lyfta sitt arvode. Skattebetalarna i Strängnäs betalade ut stora summor till fosterföräldrarna samtidigt som de fortsatte att vanvårda barnen som hamnande hos dem. Fosterparet fick 144 000 riksdaler per barn och år. Detta hände sig på åttiotalet då Strängnäs kommun gladeligen betalde ut pengar samtidigt som deras insyn och kontroll av fosterparet var så gott som obefintlig.

HÄR ÄR ALEKSANDERS BERÄTTELSE OM HUR HAN BLEV VANVÅRDAD AV STRÄNGNÄS KOMMUN

Jag är född 1969. Som litet barn bodde jag med mina föräldrar i en vacker villa på Lidingö, en av Stockholms allra noblaste förorter. Min mamma har bott i många olika länder och talar många språk och är själv uppfostrad tvåspråkigt och det gjorde hon nu med mig också. Mamma och jag talade omväxlande engelska och svenska med varandra och hade en hel del lustiga lekar och rollspel omkring tvåspråkigheten. Överhuvudtaget hade mamma en obeskrivlig fantasi och berättartalang. Ingen kunde berätta sagor och historier som hon; inte så konstigt förresten, för mamma var till yrket freelance-journalist. Jag var enda barnet och genom att mamma sysslade så mycket med mig och berättade och talade med mig om så mycket intressanta saker, så var jag i många avseenden långt före mina jämnåriga. Därför flyttades jag från klass 2 uppåt till klass 3 mitt under läsåret. Jag hade visserligen en del lekkamrater, men i skolan tyckte jag ofta att mina jämnåriga klasskamrater var barnsliga och okunniga och de tyckte förmodligen att jag var lillgammal så jag blev ofta mobbad i skolan. Men det störde mig inte allt för mycket; jag trivdes bra i mitt eget sällskap. Jag gick gärna på upptäcktsfärder ensam i omgivningarna och var enormt nyfiken på allt i omvärlden. Och det var under sådana strövtåg, som jag upptäckte flipperhallarna. Hela atmosfären i dessa spelhallar fascinerade mig och jag kunde stå i timmar och titta på spelarna. Att spelhallarna utövade dragning på mig är jag ju inte ensam om; den egenskapen delar jag med många både barn och vuxna och därpå bygger ju den miljardindustri som flipperhallarna utgör.

Jag var då i tioårsåldern. Jag upptäckte snart också att det fanns ännu större och intressantare flipperhallar inne i Stockholms innerstad och åtskilliga gånger for jag på egen hand med tunnelbanan in till Stockholm och hängde på flipperhallarna där. I den spännande atmosfären glömde jag tid och rum och när jag inte kom hem på avtalad tid blev mamma naturligtvis mycket orolig. Nu när jag själv är förälder kan jag fullt ut förstå hennes oro. En gång letade polisen upp mig i en flipperhall och körde mig hem. Detta fick socialmyndigheterna veta.

Det var planerat att mamma och jag skulle tillbringa en längre tid i Sydamerika eftersom mamma skulle vara på en reportageresa där. Jag var redan avanmäld från den svenska skolan och anmäld till en svenskspråkig skola i Sydamerika och gladde mig mycket åt resan och den nya skolan. Men min sista skoldag, jag var då tio och ett halvt år, kom två poliser och två socialarbetare till skolan där jag gick och helt sonika hämtade mig. En av poliserna har berättat för min mamma, hur han tyckte synd om mig, när jag försökte fly och hur jag grät. De förde mig till Karolinska sjukhusets barnpsykiatriska klinik, där jag spärrades in. Personalen där, både läkare och annan vårdpersonal, var så konstiga och svårt störda människor med ett fullständigt obalanserat sätt och uppträdande. Jag var så skrämd att jag en natt blev sängvätare – jag som aldrig, aldrig tidigare i mitt liv varit
det.

Jag var dödsförskräckt över detta barnfängelse, som jag hamnat i och förstod att min enda chans var att försöka fly. Dörrarna var ju låsta, men efter någon vecka i barnfängelset fann jag en möjlighet att klättra ut genom ett fönster och sedan klättrade jag tre våningar ned på åskledaren. Mamma visste vilken fara vi båda svävade i, så vi for tillsammans till Finland för att komma ifrån de svenska socialmyndigheternas trakasserier. Här sökte mamma upp en barnpsykiatrisk klinik, för att av en finsk barnpsykiater få ett intyg på att jag inte alls behövde psykvård. Men efter två dagar på kliniken i Finland kom det plötsligt två socialarbetare och två sjukvårdare från Sverige och tog mig till fånga och förde mig tillbaka till Sverige. Efter några veckor på ett barnhem fördes jag till ett fosterhem på en ö i Mälaren och här började nu för mig ett nära fem år långt martyrium.

Redan efter första timmen fick jag stryk av fosterpappan, Sture Svensson, då han trodde, att jag gjorde deras hund illa. I själva verket var det så, att jag lekte med hundens pipdocka och då lät det vid ett tillfälle som om hunden tjöt till.

Det här fosterhemmet bedrevs av Sture Svensson, en man med ett långt straffregister, och hans älskarinna. De fick skyhöga summor av socialmyndigheterna för att ta hand om ett antal barn och tonåringar med olike former av störningar. När jag kom dit, fanns där två tjugoåriga pojkar, som var knarkare. Som mest fanns det totalt fem fosterbarn samtidigt hos Sture Svensson, bl.a. prostituerade, biltjuvar, knarkare samt våldsungdom. Jag var livrädd för dem och deras oberäkneliga beteende. Men allra mest rädd var jag för fosterfadern Sture Svensson. Han var stor och kraftig och fullständigt obehärskad och fick våldsamma raseriutbrott och då gav han sig på och slog mig och de andra fosterbarnen. Jag fick örfilar och sparkar och slag med handen och med käppar och diverse andra föremål, som fanns till hands. En gång misshandlade han mig med en stålwire så svårt att jag än i dag har ärr efter misshandeln.

Fosterhemmet låg ensamt på en ö i Mälaren och jag tilläts aldrig lämna ön. Jag fick inte heller gå i skolan. Jag var ju bara tio år, när jag kom dit, och fortfarande skolpliktig, men det brydde varken fosterfadern eller socialmyndigheterna sig om. Jag fick inte gå i skolan, för man var väl rädd för att jag skulle rymma på väg till skolan. Tidvis kom några timmar i veckan en lärare till fosterhemmet och undervisade mig privat. I stället för att gå i skola måste jag hela dagarna och till sena kvällen arbeta hårt, diska, tvätta, städa, laga mat och hjälpa till att sköta husdjuren. Inte nog med detta, utan jag tvingades också till arbete ombord på fosterfaderns skepp, t.ex. att bära barlast, alltså järntackor av otroliga vikter. I och med att jag var så ung och bar dessa tunga saker, så har jag ännu idag besvär av min rygg; så svårt vid några tillfällen, att jag blivit tvungen att ligga i två dagar. Totalt har jag varit med om att bära ombord c:a 80 ton barlast med vanlig handkraft.

Under alla dessa fem år undersöktes jag aldrig av någon läkare och fick aldrig någon tandvård. Nu vet jag varför. Socialmyndigheterna hade förfalskat mitt namn och mitt personnummer och jag kunde ej visas. Jag levde mitt liv inkognito! När jag fick problem med en tand, tog fosterfadern helt enkelt en hovtång och drog ut mjölktänderna. Och när jag fick vårtor på fötterna, skar han bort dem med ett rakblad.

Efter några år blev fosterfadern osams med sin älskarinna och hon flyttade därifrån och nu blev förhållandena i fosterhemmet om möjligt än värre än förut.

Exempel på psykisk och fysisk tortyr jag fick utstå: En gång, då en katt lyckats smita in i ett rum och urinerat i en säng, så tog fosterfadern Sture Svensson mig dit samt ett annat fosterbarn, och tryckte ner våra ansikten i kattpisset. Resultatet var litet frätskador på näsan och läpparna, då han gnuggat våra ansikten i pisset.

Ett annat exempel var vid ett tillfälle: Det var så här, att djurskötseln var uppdelad veckovis mellan fosterbarnen, och det var en vecka, då en annan hade hand om djurskötseln. Han hade tydligen inte brytt sig om att mocka hos kaninerna, så några råttor hade gnagt sig in i buren och bitit av ena benet på en kanin. Detta fick ju självfallet Sture syn på. I och med det, att jag var för stunden ensam hemma med Sture, så ansåg han, att jag bar ansvaret för detta, bara p.g.a. att jag var det äldsta barnet där. Med det menade han, att jag var äldst genom att jag bott där längst och kunde rutinerna bäst. Sture ansåg, att jag skulle ta del av ansvaret, även vad det gällde avlivningen. Så Sture tog mig och kaninen till huggkubben och kommenderade mig att klubba kaninen. I och med att jag totalvägrade, så tvingade han mig att se på, då han utförde dådet. Helt enkelt fick jag se, då han krossade huvudet på kaninen med en påk, och hur hjärnsubstanserna låg överallt. Som man brukar säga: ett minne för livet!

Då och då kom socialarbetare på besök i fosterhemmet. I närvaro av fosterfadern frågade de oss om allt var bra i fosterhemmet och fosterfadern hade inskärpt i oss att vi måste svara ja. Och det gjorde jag också, för jag hade på ett tidigt stadium märkt att enda sättet att överleva på den här fängelseön, var att aldrig säga emot fosterfadern. För övrigt verkade det som om även socialarbetarna själva var rädda för fosterfadern och vågade inte närmare forska i vad som försiggick i fosterhemmet.

Under hela tiden i fosterhemmet fick jag inte träffa min mamma någon gång. När jag någon gång lyckades ringa till henne och fosterfadern upptäckte det, förbjöd han mig att överhuvudtaget ensam beträda rummet där telefonen stod. Jag längtade ständigt efter min älskade mamma och mitt underbara hem. På kvällarna tittade jag ut mot skogen och tänkte: Därifrån kan mamma komma och hämta mig – fast jag visst
e, att det var omöjligt.

Som jag nämnde, fick jag till att börja med i fosterhemmet inte alls gå i skolan. Så småningom fick jag sporadiskt börja gå i skolan. En dag frågade en skolkamrat mig, när vi klädde om oss till gymnastiken, varför jag hade blodiga strimmor på ryggen. Utan att tänka mig för, berättade jag för honom som det var, att fosterfadern hade slagit mig med en livrem. Klasskamraten gick hem och berättade detta för sin mamma, som omedelbart ringde upp socialmyndigheterna och berättade saken. Nästa dag kom polis och socialmyndigheter ut till ön och förhörde fosterfadern. Jag förstod nu att fosterfadern efteråt skulle komma att bestialiskt hämnas på mig för att jag skvallrat om förhållandena i fosterhemmet. Så jag beslöt att nästa dag inte gå hem efter skolan utan i stället rymma. Men fosterfadern skickade genast polisen med hundar efter mig, som mycket snabbt fann mig och återförde mig till fängelseön, där jag fick lida och ta konsekvenserna av att jag hade stuckit.

Jag var nu femton år gammal och började nu systematiskt planera en flykt. På ett gömt ställe på ön byggde jag av några trädstammar en flotte, som jag gömde i en skreva vid stranden. En dag kom det till ett nytt uppträde mellan fosterfadern och mig. Han beskyllde mig för att ha stulit ett cigarettpaket från honom, vilket inom parentes sagt faktiskt var sant. Jag bestämde då att nu eller aldrig skulle flykten ske, även om det var med livet som insats. På kvällen smög jag mig i väg till gömstället, där jag hade min flotte, och satte flotten i sjön och paddlade med händerna i riktning mot fastlandet. Detta var i maj och vattnet var iskallt. Efter tre timmars paddlande nådde jag våt och genomfrusen fastlandet. Jag gömde mig i en soptunna tills det blev ljust och fann sedan ett motell, där jag fick låna telefon. Jag ringde till min mamma och hon kom genast med bilen och hämtade mig. Samma dag, innan polisen hann hitta mig, tog mamma och jag båten till Finland. Där stannade vi tills vi genom processande lyckades få tvångsomhändertagandet upphävt av en svensk domstol. Först då återvände vi till Sverige.

Detta är nu mer än tio år sedan. Jag är nu gift och har ett litet barn. De rent praktiska följderna av tvångsomhändertagandet är ju att jag ej fick någon riktig skolutbildning och därför nu måste försörja mig och min familj på okvalificerade ströjobb.

Jag ryser, när jag tänker tillbaka på de hemska åren hos den sadistiske fosterfadern.

Lidköping i augusti 1995

Alexander Aminoff (sign)

LÄS HÄR:

STATENS OFFENTLIGA UTREDNING.

STATEN LOVADE ALLA 250.000 KR I ERSÄTTNING- ÖVER HÄLFTEN FICK INGENTING…

STATENS SVEK MOT VANVÅRDADE BARNEN.

MISSHANDLADES MED KÄPP- FICK ÄTA UPP EGNA SPYOR.

Suzan berättar hur det gick till med hennes vård i Strängnäs kommun…

Här ett brev från Suzan 2006 samt min konversation om vad som hände henne och som socialtjänsten i Strängnäs kommun hade ansvaret för där man lät barnen far illa några mil från kommunhusets domäner…  

Inlägget här skrev jag för länge sedan. Jag fick ett brev från Suzan som hon heter där hon skriver om vad hon tänker då det gäller den ersättning och ursäkt den svenska staten gett henne och hennes gelikar som plåster på de sår samhället förorsakade dem. Egentligen är det en stor skam hur man fortsättningsvis inte hjälper dem som behöver stöd pga. av den tid de fick uppleva i barndomen. Nu kommer den Nya föreningen Samhällets styvbarn i Göteborg att stämma kommuner som vanvårdade barn och som blev utan ersättning av staten därför att de blev inte tillräckligt vanvårdade ewnligt dem som var utsedda dela ut dusörerna.

Lyssna HÄR , varför?

 Suzan här är en del av Strängnäs kommuns medverkan. Jag har skrivit om detta tidigare. Någon större notis om och hur man tog hand om barn även i vår kommun har media inte medverkat till där historiens dimma fortfarande gömmer vad som hände ute i Stallarholmen inte för så länge sedan.

 Staten har bett om ursäkt. Men det var kommunerna som administrerade helheten. Kommunerna har inte bett om ursäkt. Man har och gömmer sig bakom staten. Förhoppningsvis borde man lärt sig av historien. Själv kan jag ändå konstatera att staten inte ger alla heller upprättelse av ekonomisk art därför att de säkerligen inte vet eller har klart för sig hur illa det var. Idag nekar man många ersättningar därför att man troligen inte har klart för sig hur detta egentligen var. De sk experterna bedömer. De som fanns med i utredningen och som vet frågar man inte om deras erfarenhet. Själv ser jag att en hel del blir godtyckligt då kompetens inte finns hos de som bedömer vem och vika som ska erhålla de 250 00 kronorna som Suzan här berättar om i ett brev till mig på sin födelsedag idag.

Läs här mitt inlägg år 2006. Läs sedan vad Suzan skriver idag vad hon tycker och känner om både ursäkt och den sk kompensation staten inte ville ge men som ändå blev en realitet efter ett sk politiskt käbbel…

    Idag finns det en klarlagd utredning på regeringsnivå som utrett vanvården under tidigt 40 tal fram till åttiotalet inom både barnhem och i fosterhem. Många har intervjuats om hur man blev kränkta och nedvärderade där dom placerades ut av samhället för att få en värdig barndom som blev något helt annat. Här en berättelse från Strängnäs kommun som tilldrog sig i de sk ”Jaktvillan” ute i Stallarholmen där omhändertagna fosterbarn fanns under samhällets vård med kommunens goda minne.

 Läs här utdrag ur berättelsen om ”STYVBARNET” som jag fick i ett brev tillsänd till mig för några år sedan…

Suzan berättar:

    Mitt liv började på Bö barnhem i Kyrkbyn på Hisingen. Kom sedan till Stallarholmen i Strängnäs där allt för en flicka i elva års åldern inte blev vad man kan vänta sig utav att en flicka skall ha det som barn…

    När socialen kom på besök till ”Jakt-villan” i Stallarholmen fick jag ett hagelgevär i pannan med löfte om att han (styvfadern Sture) skulle blåsa utav mig skallen och att jag aldrig mer skulle få se min mamma igen. En gång sade jag till honom att han skulle skjuta för jag brydde mig inte längre om att vi blev misshandlade. Vi hade stora blaffor till blåmärken på kroppen, men trots smärtan så fortsatte vi arbeta i den jävla ”pråmen” som han lät oss bygga, inreda mm. Pråmen var ett tomt skal han hade köpt för att han sedan skulle ta oss ungdomar på båtresa till Västindien!! Var har vi hört detta förut??

    Vi var tvungna att gå upp 06:00 varje morgon oavsett dag. Hur många gånger som jag och Alexander fått hammaren i huvudet vet jag ej men efteråt sa alltid Sture: Kolla!! Nu är du väl glad att du bar skyddshjälm!!

    Vi hade en sk veckolista. Från måndag till söndag, där det stod våra namn och sysslor vi skulle göra. Denna lista är av samma som vi idag ser på, typ Nanny-jouren på tv. Ryser utav tanken.

    Att vi fick jobba hårt var tärande både psykiskt och fysiskt. Speciellt då jag har skolios (sned ryggrad) och hade korsett. Sture tyckte den hindrade mig från att jobba effektivt. Därmed brände han upp den. Han sade att arbetet skulle fixa ryggen. Självklart gjorde den det och min rygg blev allt snedare och jag hade ont i den hela tiden. Läkare var han också? Han kunde minsann allt och lite till…

    Sture fick en gång för sig att hans sambo Marianne var otrogen mot honom. En dag packande han in oss, Alexander och mig i bilen där vi spenderade dagar i att förfölja henne runt om i Stockholm…

    Sture och Marianne tog med oss till några möten med andra styvföräldrar där de hade konferenser av något slag. Minns ej så noga men dom satt en gång med oss barn och visade en sk. Snuff Movie, där en riktig kvinna trodde hon skulle vara med i en porrfilm. I filmen fick tjejen en påle uppkörd mellan benen som slutligen kom ut i halsen!! Detta lämnade en mörk fläck i mitt unga liv. Varför dom visade oss detta mm har jag glömt och förträngt…

    Alexander hade ingen kontakt med sin mamma, men jag hade det. När jag fick ringa till henne hade Sture kopplat en högtalare till telefonen. Om något sades som han inte gillade då bröt han samtalet och jag fick straff. Oftast blev jag inlåst i pråmen där det lilla utrymmet var fuktigt och kallt bland alla verktyg och bråten som fanns där, men så småningom kände jag mig trygg där…

    Sture hade en tam Kaja (fågel) som flög fritt i huset och som sket överallt. Det var vi som fick torka fågelskit från morgon till kväll. För att göra det lite roligare och intressant så fick vi 10 öre skiten!…

    Varje gång Sture skulle till stan körde han över oss i en båt över till en liten ö där vi oavsett väder fick sitta tills det passade sig att hämta oss. Jag äter inte julskinka längre för det var det enda vi fick med oss en gång till ön när han åkte iväg och var borta i tre dagar. Skinkan var äcklig och gammal. Det vänder mig i kroppen varje gång jag ser en julskinka idag…

     En dag hade någon glömt att göra rent i buren hos kaninerna. Ingen visste om att det hade varit en råtta som hade kommit in eller om kaninen själv hade gnagt på sitt ben. Kaninen hade ett stort sår på tassen. Sture hämtade Alexander, och sade att han hade varit här längst och borde ha bättre koll. Han gav Alexander en planka med två rostiga spikar i och sade att han skulle slå ihjäl kaninen. Alexander vägrade. Då tog Sture plankan och slog Alexander över knäna där han vände på plankan i sista stund så spikarna inte skulle skada honom. Sedan tog han plankan med kaninen i öronen, min kanin och slog kaninen så att blodet sprutade i våra ansikten. Jag blev svårt chockad och såg på Alexander där han grät över smärtan han fått då plankan for över knäna. Denna dag förlorade jag något i mig själv. Nu visste jag att GUD hade övergivit mig. Detta påverkade mig mentalt så mitt samvete försvann. Efter detta har jag svårt att känna samvete för vad jag gjort eller så, för att inget kunde mäta sig till detta…

    Varje gång soc. kom på besök, vilket inte var ofta, kanske en gång eller två per år, så skrämde Sture skiten ur oss bokstavligt talat. Han tog sitt hagelgevär och tryckte pipan mot min panna och sade att han skulle skjuta ihjäl mig om jag sade något annat än att jag trivdes jättebra.  Alexander var tvungen att säga om att han själv ville att Sture och Marianne skulle adoptera honom…

    På kvällarna tvingade Sture mig att ligga på hans enorma mage. Jag låg där livrädd och apatisk. Många gånger lade jag mig frivilligt på den, för att söka tröst hos min baneman i tron om att om han gillade mig lite mer skulle han inte behandla mig så illa…

    Om jag frös när vi jobbade ute på vintern, speciellt om fötterna ryckte han tag i mig och slet av mig skorna och slog mig med sina stora handflator mot mina fotsulor tills jag skrek av smärta. Han sade att det fick igång blodcirkulationen. Det kanske var sant. Men det borde väl ändå varit bättre att jag fått gå in och värma mig…

    Själv sade jag till socialkärringen på allvar om hur jag tänkt ut hur jag skulle ta livet utav mig:  Glöm ej att jag var bara elva. Gud hade övergett mig. Idag har jag ännu ärr över mina ögon som syns fortfarande. Ärren fick jag en dag då en utav katterna pissat i sängen. Någon hade glömt att öppna dörren. Sture tog det kattpissade lakanet och gned mig i ögonen så glasögonen sprack…

    Sture Svensson är nu död. Av Alexander har jag fått ett vykort ifrån utlandet med nyheten. NU är jag både glad och ledsen över att jag inte fick konfrontera Sture i vuxen ålder, men känner ändå frid i sinnet att kanske Gud ändå straffade honom.

Så skriver Suzan. Själv har jag redigerat en hel del i texten samtidigt som det finns mera i brevet som belyser hur illa barnen som lämnades bort med myndigheternas goda minne behandlades i min egen hemkommun Strängnäs ute i Stallarholmen. Allt är en bekräftelse i raden. Skammen har länge nog sopats under mattan samtidigt som detta skamliga även pågår idag. Detta är en berättelse utav vad små barn kunde få stå ut med. Uppskattningsvis var vi över flera hundra tusen. I nästa år får vi veta mer då utredningen på statlig nivå förhoppningsvis blir klar. Under tiden får vi som vet berätta vad vi vet. Detta här är en del i vår berättelse som hände långt in på åttiotalet…

    Om någon minns det sk ”Fallet Alexander” kan man söka och läsa om detta på vebben.  Alexander här i denna text är samma person…

Comment from suzan (styhre)
Time: maj 20, 2014, 6:06 f m

Hej,
Detta var och fortfarande är jag!
Mitt liv efter detta har påverkat mig hårt. Kom aldrig ur soc-fällan, Fyller 43 idag 20 maj, tänker att det är helt otroligt att jag ens lever trots många försök att avsluta allt..
Men här e jag kvar, ensam, rädd och utan vänner, barnen (2) mamma mm, lever i ett limbo med soc-ansök varje månad, psykiska problem så som, panik ångest, någon form av ADHD och utan tillhörighet, skuldsatt och hemlös….

Ingen lärde ju mig hur man skulle vara eller göra så jag fick uppfostra mig själv och det har ju gått åt helvete många ggr men ibland gör jag rätt, värst är att mina felbeslut har fått mig att hamna hos Kronofogden men jag visste ej bättre då utan levde från dag till dag o i viss mån än för det sitter så djupt rotat att imorgon kanske ej kommer…

Men jag kämpar vidare för även om dom vände mig ryggen så betyder inte det att jag gör så mot andra och hjälper alla, vilket i sig för med sig mängder andra problem och folk med problem som dragit in mig i skit…de få som finns i min närhet har alkohol eller drog problem, psykiska problem… men det gjorde att helt plötsligt fick jag andra problem med att bli utnyttjad och misshandlad av män och våldtagen, utnyttjad sexuellt från 13 års ålder…(även mkt tidigare i livet).

Men som ni ser e jag kvar och kämpar inte med mina nära o kära vid min sida som alla andra utan fortfarande står jag ensam, kämpandes och vet fortfarande inte varför ingen kämpar vid min sida eller för mig.

Fick ansökan om 250.000 för att jag farit ”illa”. Har ännu inte ej ens fyllt i mitt namn, av enkla anledningen att bara horor och såna man vill tysta tar emot pengar. Allt visar sig detta att jag ej är värt mer om mitt lidande eller liv.

Klart jag behöver pengarna. Men pengar tar ej hand om skulder eller ger mig en lägenhet…
Är jag bara värt 250,000 så kan dom fan i mej behålla dom och jag fortsätter får min ”LÖN” från socialen!!!
suzan

Comment from Krister Lumme
Time: maj 20, 2014, 10:13 f m

Hej Suzan
Känns bra att du hörde av dig. Tråkigt att du inte tar emot pengar om du får dem. Håller med dig om att 250 000 inte kan ersätta vad samhället en gång medverkade till. Det går inte att ersätta en stulen barndom. Ändå kan jag känna att samhället ändå bett om ursäkt. Pengarna ska ses som en verifikation på att man ändå menade allvar i att vad man lät ske inte skulle fått ske men ändå skedde detta. Tycker du ska söka pengarna och ta dem och göra vad du tycker är bäst. Pengarna kan inte köpa dig fri från vad du råkat ut för, men kan ändå göra dig mer oberoende på många sätt.

Själv får jag inga pengar från Sverige då jag växte upp på Åland. Där utreder man hemmet jag växte upp på. Jag kommer att kräva ersättning. Pengarna kan inte ersätta min stulna barndom men det är en verifikation på att man menar allvar med ursäkten om den kommer.

Ha det bra Suzan trots det som är och vad som varit…

Jag gillar inte halvmesyrer…

Jag gillar inte halvmesyrer. Jag gillar inte heller politiker som säger en sak men gör något helt annat. Så är det då det gäller flyktingfrågan i mångt och mycket. Och då i synnerhet idag ang. den sk EBO Lagen. Syftet med lagen var att undanröja segregationen i samhället. Trots detta har segregationen ökat samtidigt som kommunala politiker hittar på undantag eller så ser de annat i skuggorna av de inte vill se och som de själva administrerat. Politikerna har tillsammans med kommunens socialtjänster sett till att de som kommit hit vare sig de är flyktingar eller invandrare samlat dem som kommit hit från krig och elände i kommunala bostäder där det är billigast att bo och att då man föser ihop dem på samma plats kan man även spara pengar i socialbudgeten.

Beslut har tagits i riksdagen om att vi ska ta emot flyktingar. Alla politiker vet att invandringen är av stor betydelse för landet. Invandrare kallar man flyktingar för. Vokabulären är den samma som Sverigedemokraternas främlingsfientlighet mot de som kommer hit till landet och där med även hos politiker som hävdar undantag från EBO lagen.

Den nya lagen med undantaget säger följande:

De nya reglerna för eget boende, innebär bland annat att asylsökande som väljer att bosätta sig i områden med socioekonomiska utmaningar, inte ska ha rätt till dagersättning eller bidrag. Förslaget syftar till att asylsökande hellre ska bosätta sig i områden där det finns goda förutsättningar för snabb integration.

Häpp… säger jag. Asylsökande ska bosätta sig i områden där det finns goda förutsättningar för snabb integration säger man. Min fråga är. Var finns dom? Det finns inga bostäder överhuvudtaget som inte skapar segregation om man inte har viljan att stötta dem som kommer hit mer än man föser ihop dem där det är billigast för kommunerna att förvara dem som jag anser de gör. I många av kommunerna där man vill göra undantag vill man även skicka dem till kommuner där det står tomma bostäder PGA av det inte finns några jobb vilket ökar segregationen än mer men som de kommunala politiker som vill bli av med dem från egna kommuner, rent ut sagt skiter i.

Nej och åter nej. Jag anser vi har råd att ta emot dem vi har i landet. Politiker som anser annat om att flytta på människor de anser inte räcker till bryr sig inte heller om hur de mår och vad de kommer att ta sig för. Mera bryr de sig om att skaffa sig populistiska förtecken där humanism och annat tänkande har blåst ur deras skallar.

Vi har ett främlingsfientligt parti i Sverige som bereder marken mer och mer i landet för att ta över makten tillsammans med fascistiska förtecken. Kommunala politiker ser idag hur de tappar mark mot dem och därmed är risken stor att de till nästa val kan tappa makten de har idag. Främlingsfientligheten är betydande i landet för deras röster. Därmed fiskar de i grumligt vatten för att öka sin popularitet. Att därmed märka ut sig med att vi minsann låter inte främlingar få mer än vad den vanlige svensken får är tydligt populistiskt. Undantaget från EBO lagen om att fösa flyktingar dit man anser det är bäst för dem gör att man ökar utanförskapet än mer i landet samtidigt som man inte satsar en enda krona på förbyggande åtgärder mot allas lika värde i samhället.

Det är här min kritik ligger. Kommunala politiker kan bättre. Finns mycket att göra för att stoppa segregationen. Socialdemokratin har gått mycket till höger. Jag säger. Marsch rätt om till vänster…

27 november 2019

Nya regler gällande eget boende för asylsökande (EBO)

Idag röstade riksdagen ja till en förändring av den så kallade EBO-lagen. Förändringen syftar till att få fler asylsökande att bosätta sig där det finns bättre möjligheter till snabb integration. Förslagen röstades igenom av en majoritet bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna.

– Vi socialdemokrater har länge velat avskaffa EBO-lagen. Många socialdemokratiska kommunalråd har larmat om den ohållbara situationen EBO medfört, inte minst i kommuner som Södertälje och Malmö. EBO-lagen har haft förödande konsekvenser för integrationen, säger Rikard Larsson, vice ordförande i socialförsäkringsutskottet.

De nya reglerna för eget boende, innebär bland annat att asylsökande som väljer att bosätta sig i områden med socioekonomiska utmaningar, inte ska ha rätt till dagersättning eller bidrag. Förslaget syftar till att asylsökande hellre ska bosätta sig i områden där det finns goda förutsättningar för snabb integration.

– Tillsammans med anvisningslagen är detta en av de viktigaste åtgärderna för att motverka segregation och skapa ett hållbart mottagande av nyanlända. Inte minst för de kommuner som har tagit allra störst ansvar de senaste åren, och redan befinner sig i en mycket ansträngd situation. Vi har kämpat för det här väldigt länge och det känns därför bra att vi nu kan leverera på detta, säger Rikard Larsson.

Socialdemokraterna vill samtidigt gå ännu längre och avskaffa EBO-lagen i sin nuvarande form.

– Det här ett stort steg i rätt riktning. Men om vi på allvar ska ta itu med samhällsproblem som segregation och trångboddhet måste EBO-lagen avskaffas helt.


Lagändringen träder i kraft den 1 januari 2020.

Uppdaterades senaste: 27 november 2019

Uppmaning: FAMILJEHEMSPLACERADE BARN MÅSTE FÅ BÄTTRE SKYDD.

Inlägg från Familjehemmens riksförbund.

Mer om Riksförbundet här.

De familjehemsplacerade barnen måste få bättre skydd, det är hög tid att det tillsätts en utredning för att säkerställa att samhället alltid primärt står på de familjehemsplacerade barnens sida. Och det brådskar.

Ett av de viktigaste uppdragen i samhället, är uppdraget att skydda våra barn. Med utgångspunkt från ett hem med en eller två vårdnadshavare, finns också hela samhället med i detta skyddsnät. Allt från BVC till förskola, skola och olika fritidsaktiviteter spelar en stor och viktig roll som komplement till barnets hemmiljö. Det är få saker som berör så många av oss, som när barn far illa.

Det finns dock, varje år, många barn som trots förebyggande insatser bedöms inte kunna bo kvar hos sin eller sina föräldrar för längre eller kortare tid. Samhällets yttersta insats är då att fatta beslut om att omhänderta barnet och hitta en ny familj och ett nytt hem, ett familjehem.

Vi som skriver denna artikel finns inom paraplyorganisationen Forum för familjevård och har tillsammans mängder av års erfarenhet av att ta hand om utsatta barn. Flera av oss är också familjehem och jourhem. Tillsammans representerar vi organisationer som varje år, genom sina medlemmar, tar emot hundratals utsatta barn som socialtjänsten behöver placera.

Vår erfarenhet är att de allra flesta människor ser det som självklart att samhället alltid utgår ifrån vad som är barnets bästa. Detta gäller inte minst när man måste flytta ett barn från sina föräldrar. Från rikspolitiker och kommunpolitiker lyfter man gärna fram barnperspektivet som självklarhet och om detta råder det i det närmaste total samsyn över partigränserna.

Men i praktiken kan det se annorlunda ut. Verkligheten stämmer inte alltid överens med den retorik som finns kring barnets bästa i centrum. Vi har många exempel från olika familjehemsföräldrar där man kunnat konstatera att barnets bästa fått stå tillbaka till förmån för föräldrars rätt till sina barn.

I ett radioprogram för några år sedan hörde vi uttrycket: ”Ett barn har alltid rätt till sina föräldrar, men föräldrar har inte alltid rätt till sina barn”. Vi tycker detta uttryck mycket väl fångar det som är vår uppfattning.

De senaste veckorna har vi genom media tagit del av en stor tragedi där kammarrätten gjorde en annan bedömning än socialtjänsten om hur lämpligt det var att låta barnets biologiska föräldrar få tillbaka omsorgen om barnet från det familjehem där barnet var placerat. Socialtjänstens uppfattning var mycket tydlig, det var i familjehemmet barnet skulle få det bäst, utifrån barnets behov. Kammarrätten gjorde dock en annan bedömning och barnet flyttades till sina biologiska föräldrar. Resultatet blev en tragedi för alla inblandade, men framförallt för barnet som inte är i livet längre.

Skyddet för barnet måste därför stärkas. Det få aldrig handla om vad som kan vara bäst för ett barns föräldrar när det gäller sitt barn. Det måste alltid och enbart handla om vad som är bäst för barnet.

Att skilja ett barn från sina föräldrar är ett av de svåraste och mest omtumlande beslut som fattas inom Myndighetssverige. Vi har respekt för att det är en av de mest komplexa bedömningar som ska göras. Mellan barn och föräldrar med omsorgsbrister, finns ofta både kärlek, längtan och lojalitet. Rättsvårdande myndigheter, socialtjänst och familjehemsföräldrar ska klara av att navigera i den hetluften med barnens bästa för ögonen.

Vår övertygelse är dock att det, baserat på våra erfarenheter, finns ett brådskande behov av se över lagstiftningen och säkerställa att barnets bästa alltid ska ha en solklar fördel i jämförelse med föräldrars behov av sitt eller sina barn.

Men vi vill också säkerställa att landets jour- och familjehem får det stöd och den support de behöver för att fullfölja detta viktiga uppdrag. Idag är skillnaderna mellan olika kommuners möjlighet till stöd åt familjehemsföräldrar mycket varierande över landet, vilket också riskerar att ytterst drabba det placerade barnet.

Vi menar att det nu skyndsamt behövs åtgärder från regering och riksdag som både tydliggör och uppvärderar familjehemsvården. En professionalisering av dessa uppdrag med särskilt fokus på uppföljning och på fortbildning.

Och själva utgångspunkten för dessa åtgärder om familje- och jourhem måste vara att stärka barnets position och utgå från barnets bästa. Det placerade barnet måste få känna sig trygg i sin nya vardag. I dagsläget är det inte så. Tvärtom duggar det tätt av exempel där biologiska föräldrars behov av sitt barn bedöms vara större än barnets behov av trygghet. Många är exemplen på barn som levt i limbo under många år då man inte vet om man ska få stanna kvar i familjehemmet eller inte.

En utredning måste därför se över hur samhället alltid primärt står på barnets sida, när ett barn behöver placeras utanför det egna hemmet. Det ska aldrig vara något tvivel om att barnets bästa ska vara det centrala vid myndighetsutövning från en socialnämnd samt i våra domstolar.

En sådan utredning behöver ta ett helhetsgrepp där familjehemsvården får de bästa förutsättningar att fungera på det sätt som behövs i vår tid. Det tror vi även skapar förutsättningar för att ännu fler familjer ska öppna upp sina hem för utsatta barn, vilket det är ett skriande behov utav. Och ytterst att det barn som behöver ett nytt hem och en ny familj, alltid ska känna att samhället står på barnets sida. Och det är åtgärder som inte kan vänta. Detta arbete måste påbörjas nu. Sveriges jour- och familjehem måste få bättre stöd. De familjehemsplacerade barnen måste få bättre skydd.

Thomas Ardenfors. Ordförande i paraplyorganisationen ”Forum för familjevård” samt familjehemspappa i drygt 26 år.

Christina Jansén. FR – Familjehemmens riksförbund

Anneli Abrahamsson. FaCO – Familjehemmens centralorganisation

Olle Hammarberg. RSMH – Riksförbundet för Social och Mental Hälsa

Marit Arnbom. AFO – Organisationen för Vuxna Adopterade och Fosterbarn

Annika Qvarfordt. FSF – Föreningen Socionomer inom Familjehemsvården

Suzanne Juhlin. RFF – Riksförbundet för Förstärkt Familjevård

Lena Morin. nxtME – Jobbar med personer som utsatts för incest, sexuella övergrepp i barndomen

”Lilla hjärtat” låg död i hemmet i flera dagar

Socialtjänstens nya utredning efter att den treåriga flickan – känd som ”Lilla hjärtat” – hittades död i Norrköping avslöjar nya skrämmande fakta om flickans sista tid efter att hon tvingats flytta hem till sina biologiska föräldrar.

Efter vinsten i kammarrätten fortsatte de att missbruka droger och isolerade flickan – trots att flera hembesök från socialtjänsten avbokades av föräldrarna.

Enligt utredningen lät föräldrarna flickan ligga död i hemmet i flera dagar innan hon hittades av polis

Det finns inga frivilla brandmän…

I brandbilen som frivillig räddningsledare…

Som ofta och mycket hamnar man i bryderi då man läser om hur skillnader uppträder i samhället. Mitt fokus handlar alltid i att då jag ser skillnader som utgår i okunskap eller något annat där klassindelningar gör att människor värderas mindre än någon annan blir jag förbannad och irriterad.

I nära nog trettio år arbetade jag som deltidsbrandman i Mariefred där jag bor. De sista 20 åren åren som räddningsledare samt även företrädare då det gällde avtal och lön. Idag är jag pensionär. Att vara brandman anställd på deltid innebar att jag var tredje vecka året om gick en sk beredskap där jag hade sex minuter på mig till brandstationen för att klä om och vara redo att åka ur brandstationen på en olycka eller ett brandlarm. Allt hände vid larm med början på mitt ordinarie arbete eller om jag var hemma oavsett om det var dag eller natt.

Under åren då jag började arbetet som sk deltidare såg jag skillnader. Jag engagerade mig fackligt där jag sedan var med och utvecklade räddningstjänsten i Strängnäs kommun till mycket av hur den ser ut idag. Under sjuttiotalet var skillnaden mellan den heltidsanställde brandmannen markerad så att vi som agerade på deltid inte ansågs vara de riktiga brandmännen som arbetade på heltid där de fanns på brandstationerna som s.k. heltidare mot oss deltidare.

Mycket som då var byggde på den dåtidens räddningstjänst. Kvarlevan om den sk borgarbrandmannen som vid denna tid arbetade frivilligt med att ta sig till en brandstation då samhället behövde deras hjälp levde långt kvar vilket den även nu idag gör då man ser och hör hur politiker även de markera skillnader inom skrået. Utbildningen vid denna tid var obefintlig. Idealiteten var vad som drev brandmannens arbete som deltidare vid denna tid. Det var därför man var med. Då var man i sanning frivillig.

Utvecklingen tog dock tag i samhället. I Sverige och i andra länder började man allt mer utbilda brandmän som arbetade som deltidsanställd. Jag själv var en av dem. Regeringen och räddningsverk ansåg att alla brandmän i landet skulle ha likvärdig utbildning vilket resulterade i att ingen skillnad skulle ses mellan de som arbetade deltid och de som arbetade heltid. Kraven och utbildningen var likställda då de skulle arbeta tillsammans för att hjälpa samhällets medborgare då de kom in nöd för att erhålla hjälpen.

Vad som hände var att även deltidsbrandmännen bildade ett eget förbund som tog vara på deltidsbrandmannens intressen. Här var jag en av dem som även här drog lasset om likvärdighet och lön för arbetet. Trots denna utveckling blev skillnaderna ändå markanta mellan heltid och deltid. Heltidsbrandmännen profilerade sig som den enda brandmannen medan de som arbetade på deltid fick epitetet ”gnist trampare” och en hel del namn som visade på skillnader mellan den heltidsanställde och de som fanns i deltiden.

I arbetet som frivillig vid en garage brand på 1900 talet…

Även ute bland de politiker som hade ansvaret i att se räddningstjänsten som en helhet fanns det skillnader i synen på brandmän. Långt in på 1900 talet talades det om borgarbrandmän och frivilliga brandmän. Ännu lever kvarlevan kvar bland politiker som i sin barndom lekte med brandbilar samtidigt som deras dröm var att bli brandmän. Allt grundade sig i att bilden på brandmannen var han som fanns på affischer i tidningar och andra ställen där de visade sin bringa på julkalendrar och andra ställen. Bilden var att här fanns det en man kunde lita på. Deltidsbrandmannen däremot var inget man drömde sig till. Han var en frivillig man. Kvinnor skulle inte heller göra sig besvär. Att vara brandman var ett karlgöra. Inget för veklingar. Den riktige brandmannen fanns på brandstationen. Han som var hemma var ingen riktig brandman.

Idag har äntligen verkligheten kommit som visar på att jämlikheten har utvecklats på både gott och ont. Ändå kan man idag läsa och se hur politiker uttrycker sig då de fortfarande lever i villfarelsen om den riktige brandmannen som finns på brandstationen i huvudstädernas centrum. Brandmannen ute i obygden som håller svensk räddningstjänst till vad den är idag räknas fortfarande som frivillig. Allt verkar på politikers tro som uttrycker sig på detta sätt att de inte vet vad de talar om. Att markera skillnader som frivillig bygger på att de inte heller har några avtal som politikern behöver forma sig till då de beslutar om räddningstjänstens trygghet för allmänheten.  Att även uttrycka sig till att de har viss lön pekar på att de är sämre i sin utövning och ska då inte heller ha samma lön som den önske Rambon man ser finns på stationen inne i stan.

Varför skriver jag då detta. Man må kalla mig gnällspik eller vad som helst. Jag har sett utvecklingen och ser den ännu idag om hur man bygger räddningstjänsterna centralt medan man glömmer landsorten. Skogsbränderna som varit de senaste åren är en utveckling som politikerna stått för och som de fortfarande står för därför att de utvecklar inget nu heller innan nästa skogsbrand står i farstun. I Mariefred där jag bor har man dragit ned räddningstjänsten med sex man under ett antal år. Man har även dragit in en tankbil som varit grunden för att kunna släcka en skogsbrand snabbare än att vänta på en brandbil fyra mil bort. Sommartid finns inga brandmän att tillgå i staden. Neddragningarna har varit lika här som i övriga kommuner ute i landet.

 Satsa på deltidsbrandmännen och deras lokalsinne. Ge dem betalt för fritiden de försakar. Idag få de skatta bort det mesta av vad de tjänar. Ingen vill vara frivillig och ska banne mig inte heller vara det. Ryggraden idag är deltidsbrandmannen i svensk räddningstjänst.  Politiker som bygger brandstationer endast för heltidsbrandmän har inte helheten av räddningstjänsten klar för sig där de bor i stadens kärna och räknar med hjälp efter ett par minuter medan de som finns ute på landsbygden får ta resterna av tiden politikerna bjudit sig själva.

Politiken är frivillig. Politiker som pratar om andras frivillighet talar ofta i egen sak. De glömmer ofta bort att deras uppgift de är valda till är att även deras arbete är frivilligt med medborgarnas vilja. Dagens politiker betraktar sig trots detta mer och mer som anställda där de tror sig veta bäst och mest därför att väljaren köper deras frivillighet…

Dags att syna hyckleriet !

När det gäller den sociala barn och ungdomsvården i Sverige vet de flesta som hängt med att den svenska staten tillsammans med många övriga länder idkade misshandel av barn samtidigt som de kränkte barn de skulle vårda. Jag själv är en av dem. Jag misshandlades och vårdades på ett sk barnhem på Åland som utvecklades till en anstalt där jag sedan vanvårdades och blev nedtrampad utan mänskligt värde tillsammans med det finländska samhällets goda minne.

Under många år ältade utanförskapet jag hamnat i. Min utveckling som individ var bitvis ett trauma jag till sist klarade av då jag själv tog mig i kragen samtidigt som jag även tog ansvar barn jag satte till världen. Efter att jag fyllt femtio år satte jag mig i skrubb och skrev av mig skiten som jag även kallade allt jag upplevt som barn. Året 2004 skrev jag min första bok om Guds lilla barnaskara samtidigt som jag även engagerade mig i att berätta om vanvården av barn både i Finland och på Åland men mest i Sverige där jag och några till fick upp detta till allmänt beskådande. Allt resulterade i att den svenska regeringen tillsatte en utredning vilket resulterade i att alla som drabbats skulle erhålla en symbolisk ersättning för den misshandeln de fått utstå.

En utredning tillsattes. En ersättningsnämnd skulle se till att alla skulle få del av ersättningen som bestod i en hel miljard som den dåvarande borgerliga regeringen Reinfeldt ansåg skulle ersätta dem som misshandlats.

Vad som hände var följande. Hälften av de som skulle få ersättning blev utan. Motiveringen var att de inte blev tillräckligt misshandlade. Så resonerade ersättningsnämnden. Hur de kunde enväldigt räknade ut vem och vilka som skulle få ersättning är både skamligt och kränkande. Därmed skickade de tillbaka till statsbudgeten över en halv miljard kronor samtidigt som de åter kränkte och pissade på dem de skulle ersätta. Deras sätt att motivera att de inte blev tillräcklig misshandlade så över hälften av de ersättningsberättigade blev utan ersättning är både skamligt och nedvärderande. Alla vet idag att en örfil man delar ut till ett barn är i lagens bokstav misshandel. Motiveringen i att de ansåg att de barn som blev omhändertagna inte ens fick en örfil visar på ett gammaldags cyniskt sätt att tänka att sådan var tiden. Då kunde man misshandla barn utan att se misshandeln som även bär en psykisk prägel viket de rent ut sagt sket i som vi vanliga människor uttrycker oss då vi anser något är åt helvetet.

Jag är mycket glad idag att man i Göteborg har fortsatt visa på den ovärdighet främst kommunerna administrerade då det gäller vanvården av barn. Jag är glad att de fortsätter den kamp jag själv arbetade och drog igång år 2004 där jag var en av dem som mest drev frågan om vanvården. Idag kan jag se hur kommunerna återgår till samma vanvård av barn tillsammans i en modernare variant där barn även idag blir inlåsta och kränkta på de hem kommunerna ansvarar för vilket de även hade ansvar för då det gäller den gånga vanvården.

Tydligt kan man åter idag se att då ingen visat med hela handen att vanvård av barn inte ska löna sig med att man blir av med dem då man samlar dem inom institutionsvården som man gjorde då vanvården begav sig. Beteendet av idag visar på att när man inte ansåg sig behöva ge ersättning till dem man ansåg inte blev misshandlade tillräckligt visar man på att man är tillbaka till samma tid då man slog och misshandlade barn mer öppet än idag. Beteendet visar även på att ger man inte alla dem som kommunerna vanvårdat och misshandlat den ersättning de är berättigade till kommer detta att fortsätta. Kommunerna måste få fingervisningen om att vanvårdar man barn ska detta kosta samhället lika som enskilda individer får betala då de blir dömda för misshandel av barn de ska vårda. Enskilda politiker som sitter i socialnämnderna borde ställas till ansvar om de låter detta ske. Vad som händer idag är att de aldrig blir ifrågasatta då de alltid ställer ansvaret till tjänstemännen samtidigt som de själva bestämt vad tjänstemännen ska göra.

Vad allt handlar om är att det är politiken som gömmer sig då något de beslutat om själva kommer upp ljuset. Bästa ordningen borde vara att de själva fick betala för misshandeln de administrerat med beslut som därmed inte alltid följer de lagar vi har i landet. Skulle detta genomföras kommer mycket att bli vunnet.

Idag i Sverige exploderar dubbelmoralen hos socialnämnderna ute i kommunerna tillsammans med hyckleriet. Dags att bötfälla kommunerna och att de ska betala för vad de bevisligen har utfört i gången tid.

Mer om hur man ute i kommunerna har jag skrivit om då det även gäller biblioteken. Folkbiblioteken av idag visar ett löjes skimmer då det gäller kulturen som borde visa på vår historia. Där ger man sig vinn om att tysta mitt skrivande. Romanerna jag skrivit om min egen vanvård och vägen ut i livet efter det att man på Åland stal min barndom är inget man ute i kommunernas bibliotek behöver visa upp i sina hyllor.

Frågan är om detta är medvetet? Frågan kommer att ställas lika som den gör då det gäller att de kommer att bli stämda för den vanvården de utförde på barn men som de inte vill att någon ska berätta om…

Läs här under. Kommunerna stäms för vanvård av barn:

Dags att syna hyckleriet !

Vanmakt berör…

Har i dagarna Googlat och försökt få fram en bild om det kulturella Sverige. Allt i synnerhet då det gäller de så kallade experterna som skriver i tidningar och i sociala medier om hur kulturella de är och hur begåvade de anser sig vara då de recenserar och ger betyg åt författare som skriver i detta land.

Bilden som jag fångat av dessa kulturvetare visar allt väsentligt hur de kråmar och hurrar för etablissemangets författare så de själva sedan kan få framträda och mingla tillsammans med den så kallade kulturella eliten. En elit som vet det mesta om kulturen samtidigt som de räknar med handens alla fingrar att vad de skriver ska ge dem guld i massor. Här framträder tidningarnas kulturskribenter där de sedan går hem och skriver guldkantade recensioner som tack till att de fick vara med på festen.

Mitt eget engagemang som författare grundar sig i att jag vill berätta och att någon sedan berättar för medborgarna så de läser mina alster och att de även köper mina böcker så jag får ihop vad jag lagt ut för att få ekonomin att gå ihop. Här har jag lyckts ganska bra i motsats till många som inte blir uppmärksammade överhuvudtaget därför att etablissemangets recensenter finns i salongerna och häver i sig champagne utan tanke på att samhällets framtid grundar sig mycket på historiska händelser. I mitt eget fall berättar jag i fyra böcker om  mitt liv som barnhems anstalts unge som höll på och fördärvade mitt liv i omgångar. Själv tog mig i kragen och berättade om hur samhället misshandlade och kränkte mig som barn och många därtill vilket jag även har sett till att kom fram till vetskap på Åland och i Finland samt främst i Sverige där jag bor med finskt påbrå i blodet.

Vanmakt berör skrev en recensent ifrån Åland. Jag stryker inte heller det intellektuella kulturetablissemanget medhårs och serverar den vanliga gräddbakelsen. Självklart är det att jag inte hyllar individer som mest ser egen förträfflighet framför andra. Ser man till hur man på de flesta av Sveriges bibliotek ratat mina  böcker blir man fundersam. En bibliotekarie skyllde på att han fick för lite pengar från politiken samtidigt som han sade att Btj. Dvs bibliotekstjänst inte har recenserat mig i sitt bibliotek. Att detta är en förbannad lögn gör mig ilsken och arg. Bästa recensionerna om mitt skrivande har jag fått därifrån samtidigt som jag inte platsar i hyllorna på de så kallade folkbiblioteken i Sverige.

”Fy fan” sa han som spottade i näven. Nu går jag vidare i mitt eget kulturella spår vilket jag anser vara  långt mer sanningsenligt kulturellt än vad biblioteket och även bokhandlare har på sin agenda då de mest ser till profitens gåvor främst  i stället för att värdera kulturen i ordets rätta bemärkelse.

Ett politiskt hyckleri…

En ersättnings nämnd fick 1,2 miljarder att fördela till de vanvårdade barnen i Sverige. Pengarna är nu fördelade. Halva summan blev kvar. 54 procent av de som sökt ersättning för att ha blivit utsatta för övergrepp och vanvård på barnhem och fosterhem fick ingen ersättning. Ett större politiskt hyckleri går inte att uppbringa då det gäller humanism mot vad man har sagt och vad man egentligen visar då det gäller barn från politiskt håll i Sverige. Vanvården av barn är på väg att åter upprepas. Detta i samklang med att man inte ansåg att de barn man misshandlade och slog i gången tid inte blev tillräckligt slagna…

En jämförelse kan göras med de som blev tvångssteriliserade i Sverige under 1900-talet. En särskild nämnd prövade även då om ersättning för vad samhället hade åsamkat dem. Mellan 2 100 och 2 400 ansökningar kom in. Åttio procent beviljades ersättning.

Motsatsen mot detta kan ses i hur samhället än en gång idag inne i det moderna Sverige hur de åter än en gång visar sitt agg mot de barn de skulle vårda. Nu i vuxen ålder. Mellan åren 1920–95 placerades minst 250 000 barn i fosterhem och barnhem i Sverige. 54 procent av de 5 000 personer som sökt ersättning och intervjuats av ersättningsnämnden fick avslag. En miljard kronor skulle de ersättas med. Hälften användes aldrig.

Resultatet av ersättningsnämndens arbete måste ses som en av vår tids rättsskandaler. Ersättningsnämnden upphörde som myndighet den 30 juni 2016. Idag går det inte längre att kontakta myndigheten. De barn som omhändertogs har svikits i flera omgångar av den svenska samhällsvården. Än värre nu som vuxna. Att det fanns avsatta pengar kvar hos ersättningsnämnden är bevis på att barns lidande och försummelse inte tagits på allvar. Tanken med pengarna var inte att det skulle finnas kvar när perioden var slut. Allt blev uppenbart när endast 46 procent fick ersättningen för den vanvård de blivit utsatt för. Mer rätt visar vanvårdsutredningens avslutning på att vad det hela handlade om är ett rent hyckleri från den politiska bänken.

En ny förening i Göteborg som heter Styvbarnen där Susanne Altsund är ordförande har man nu börjat arbetet med att kräva ersättning till alla de som samhället svek med att inte ersätta dem för den misshandel de fick utstå som barn. Föreningen har flera jurister kopplade till sig som kommer att driva processerna mot de kommuner som inte vill ge ersättning till de vanvårdade barnen. Ersättningsnämnden fick höra de vanvårdade barnens tragiska historier som framfördes under stor psykisk press. När domen kom om deras berättelse fick de än en gång uppleva förnedringen de erhöll som barn. Då deras berättelser inte var var tillräcklig för nämndens beslut kändes allt som en upprepning av vad man fick utstå. Samhället nonchalerade dem åter med att de som inte fick ersättningen enligt ersättnings nämndens beslut, inte blev tillräckligt vanvårdade.

Nu kommer nya skadeståndskrav efter påstådd vanvård av barn. I Göteborg har sex personer yrkat på skadestånd av Göteborgs stad för bristande tillsyn under placering på familjehem och barnhem. Kraven ligger på drygt 2,2 miljoner kronor. Kommunen bestrider kraven trotts att vanvårdsutredningen konstaterat att i Göteborg där man administrerade Sveriges vi denna tid största barnhem misshandlades och kränktes barn mest i hela Sverige. Advokat Monica Crusner, som hjälper Styvbarnen, menar att det är bara en liten del. Hon menar att skadestånden kommer hamna på tresiffriga miljonbelopp.

Nu börjar kanske processerna igen. Fortsättning följer. Undertecknad kommer att nogsamt följa vad som kommer att hända. I Sverige kom man halva vägen om ersättning. I Norge och i övriga världen ersatte man de som vanvårdades fullt ut inom rimliga gränser. Där visade man empati mot de barn man hade misshandlat och kränkt.

I Finland där jag upplevde samma förnedring hycklade man än värre. Där kränkte man oss i hyckleriets tecken samtidigt som man visade på att barn kan man slå utan att någon erhåller straffet. Någon ersättning diskuterades inte där överhuvudtaget. Allt tyder på att i Finland får man inget straff för att vanvårda och misshandla barn. Där kan man tydligt fortsätta lika som förr med att även pissa på dem, nu i vuxen ålder med att fortsättningsvis kränka dem hela vägen ut i livet…

Mina böcker i nyupplaga. Nu som e: böcker…

Du som inte har läst mina böcker kommer att kunna göra det digitalt om några dagar.

Först ut som e bok kommer Guds lilla barnaskara. Därefter kommer sjöromanen Tvivlaren och Mognad som handlar mycket om mitt liv som sjöman .

Böckerna kommer att få köpas här på min hemsida lika som man kommer att få köpa dem på Adlibris och Bokus samt fler bokhandlare på nätet….

 Köp mina böcker HÄR

Välkomna!

Öppet brev till Kulturnämnden i Nyköpings kommun…

Till Nyköpings kommun

Kulturnämnden

Med anledning av att jag är en författare som skrivit fyra romaner om mitt liv som började i tidig ålder på Åland där jag vanvårdades som barn skriver jag till alla de kommuner som idag anser att mina böcker inte uppnår den klass så de platsar inne på bibliotekets hyllor. Under femton års tid med författarskap av fyra böcker har Nyköpings kommun refuserat och ansett att mina skrifter inte har tillträde till kommunens sk Folkbibliotek. Man har även avisat mig för att inte få framföra på biblioteket ett offentligt anförande angående mitt författarskap.

Min historia som författare är den att jag  året 2004 tillsammans med en man vid namn Kent Sänd började driva frågan om vanvård av barn på barnhem och i fosterhem. Detta i ljuset av om och hur man administrerade vanvården av barn som kommunerna drev från fyrtiotalet ända fram till sjuttiotalet i Sverige. I samband med detta började jag även skriva av mig den vanvård och misshandel jag själv blev utsatt för på Åland där man lika som i Sverige stal barndomen av mig.

Efter enträget arbete lyckades vi få upp Vanvården till regeringens bord som därmed beslöt sig för att göra en utredning. Allt mynnade ut i att man stiftade en lag som skulle ersätta dem som blev misshandlade. Att lagen var ihålig är en sak som även idag är ute i media och som kommer att utmynna i att de som inte fick ersättning för sitt lidande av staten kommer att åtala kommunerna för den vanvård de bedrev av de barn de skulle vårda. Här kommer säkerligen även Nyköpings kommun bli en av de kommuner som åter kommer ut i rampljuset om och hur även de vanvårdade sina barn. Samtidigt som detta sker kan man  ana sättet hur man tystar oss om vad vi har att berätta. Något annat kan inte ses då många bibliotek lika som man i Nyköping behandlar mig som författare där jag berättar om hur samhället slog de barn de skulle vårda och som man tydligt försöker gömma och tysta med att inte låta exempelvis låta mina böcker finnas med i kommunens hyllor på biblioteken.

Med detta fokus kommer jag att delge kulturdepartementet om hur man ute i de så kallade Folkbiblioteken refuserar och kränker de författare man anser inte ska finnas tillgängliga samtidigt som man bryter mot bibliotekslagens intentioner. Mera rätt vill jag även påstå att Nyköpings kulturella elit tillsammans med kulturpolitiken följer bibliotekslagen lika som fan läser bibeln.

Idag känner jag min både kränkt nedvärderad samt allmänt missmodig och förbannad över hur Nyköpings kommun med fler kommuner behandla oss och då särskilt lokala författare som något katten släpat in och som därmed ska kastat ut. Att inte ta in våra böcker till biblioteken visar på hur man enväldigt censurerar och kränker dem som skriver. Att inte anse att jag som författare där jag i mina böcker berättar om hur kommunerna bröt mot internationella lagar och konventioner då de som vårdnadshavare misshandlade och slog sina barn, visar på hur även Nyköpings kommun bryter och nonchalerar den bibliotekslag vi har i landet och som kommunerna ska hålla sig till.

I bibliotekslagen säger man följande:

Ändamål

2 §   Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning.

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt. Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla.

Bibliotekslagen anser jag att Nyköpings kommun konsekvent bryter mot då de anser att jag inte är rumsren på deras hyllor. Mina böcker förmedlar ett budskap om hur vi som barn blev misshandlade och kränkta av samhället och hur vi sedan fick bära en ryggsäck med oss ut i livet av vanvården kommunerna administrerade då detta begav sig. Jag har erhållit storslagna recensioner för mitt skrivande men som den kulturella eliten i Nyköping tydligt tolkar på annat sätt. Tydligt anses det att mitt författarskap inte ska finnas tillgängliga för allmänheten. Mina samtliga böcker finns även som talböcker till dem som inte kan ta till sig text på samma  sätt som övriga medborgare kan läsa till sig. Även här har man nonchalerat denna grupp av läsare som har svårighet med att läsa. Att inte heller här ta in dessa talböcker till biblioteken och berätta, om att de finns visar på en tydlig nonchalans att hålla sig till vad bibliotekslagen föreskriver. Alla mina böcker finns som talböcker där blind skriftförlag talat in min historia. Mer om mitt skrivande finns på min hemsida www.lumme.info

Jag kommer nu även att pröva hos diskrimineringsombudsmannen era beslut tillsammans med fler bibliotek lika som jag även kommer att tillskriva JO för att pröva om ni håller er till den bibliotekslag riksdagen har antagit då ni tydligt anser er vara en av flera kommuner som idag äger kunskapen om vilka och vem som ska finnas tillgängliga i era bibliotek.

Avslutningsvis. Ni borde skämmas om och hur ni i gången tid behandlade era barn på de barnhem som även fanns i Nyköping. Ni borde även skämmas om hur ni väljer att refusera och censurera mig som berättar om hur vanvården av barn drabbar ett barn som vanvårdats av samhället.

Krister Lumme

Mariefred  2020 02 27