Politik är att vilja myntade Olof Palme. Frågan jag ställer mig är var finns den egentliga viljan hos de som företräder politiken, oavsett om det gäller demokrati eller diktatur. Vad är det som sker när en människa skaffar sig makten i att bestämma över andra. Vad är det som sker i deras tankar innan de når makten att ställa dagordningen för medborgaren. Är det för dem de företräder, eller är det för dem själva kan jag undra i mina funderingar då jag själv är politiker.
Under många år har jag funnits med i politiken. Analytiskt finns jag ännu med i kön. I min roll som politiker kan jag med sanning säga att jag inte finns där för att skaffa mig vare sig makt eller position i samhället. Att jag finns i politiken har andra orsaker med sig bagaget med innehåll om att jag såg skillnader om och hur människan rangordnade sig efter vad man har i plånboken vid min uppväxt där jag sedan skulle ta mig vidare ut i livet. Detta engagerade mig tillsammans med en uppväxt där jag upplevde hur mitt eget värde som människa släpades i smutsen. Jag ville ha med ett ord i laget. Vad jag brukar säga är att då jag var liten fick jag inte säga något överhuvudtaget. Nu begär jag ordet där jag vill säga. Jag kunde se och erfara att jag kunde förändra. Därmed kunde jag se skillnader. Själv har jag aldrig varit motiverad i att göra en politisk karriär.
Efter att ha varit aktiv inom politiken i snart trettio år ser jag och vet jag hur den politiska kvarnen mal. Där finns jag fortfarande samtidigt som jag känner mig stolt över att jag håller mitt självförtroende intakt. Vad jag kan tycka och se är att de som sitter centralt i maktens korridorer allt mer vaktar sitt eget samtidigt som de säljer och kliar varandra på ryggen för att erhålla empati mot varandra. Detta för att fortsätta erhålla makt och ersättning för uppdraget så länge det går. Vad jag säger är att detta inte gäller alla. Visst finns det de som vill förändra utan att ta för sig själva. Erfarenhetsmässigt har jag sett och vet vad som händer då ett val ersätter dem som vill sitta ett tag till men som ofta och mycket känner sig putt då man inom partiet vill ha en nyordning. Konfrontation och ovänskap blir följden av att man inte mer fick sitta kvar vid maktens tinnar. Ser man till hur det är idag och då i synnerhet när det gäller USA och deras val av president finns likheten att skåda. Där i ett större format med makthavaren Trump som kan han liknas vid en clown som är naken. Ush, sa han som såg eländets elände breda ut sig över landet tillsammans med en man som mest tror på sig själv och skiter i andra…
Att vara författare är stort. Därmed jag kan titulera mig till detta efter att skrivit fyra böcker. Säkerligen retar det någon som hamnat i avundsjukans skugga samtidigt som de anser att mitt skrivande är rena dyngan. Skenet bedrar om att en del recensenter själva är bättre än jag är att att formulera texter och ord. Vad som visas tydligt är nöjdheten med är att jag blivit censurerad av de sk svenska folkbiblioteken.
Varför skriver jag? Varför lägger jag ned timmar och dagar på att få ihop en bok. Att skriva för att bli rik eller att sälja pall-vis med böcker har aldrig varit min devis. Mitt skrivande grundar sig i att samhället stal min barndom där jag placerades på en barnhemsanstalt som barn. Författandet blev avstampet i att jag berättade om min barndom samtidigt som jag förmedlade omvärlden om ovärdigheten hur vuxenvärden fostrade barn med att slå och misshandla dem. Vid femtio år fyllda var jag med och såg till att vanvården av barn som samhället gjorde för femtio år sedan kom till allmänhetens kännedom både här i Sverige och i Finland. Mycket arbete var det. Många timmar lade jag ned på att åka land och rike runt för att berätta samtidigt som jag kom ut med min bok om Guds Lilla Barnaskara.
När boken kom ut på Åland uppmärksammades berättelsen stort samtidigt som ålänningarna själva fick vetskap om vad som hände i ett hus alla visste fanns, men som de inte hade en aning om vad som hände innanför väggarna där, innan jag berättade min berättelse.
Mycket har hänt sedan dess. Under åren som gått har jag skrivit tre böcker till som berättade om mitt eget tragglande att komma in i samhället där sökandet grundade sig i uppväxten på barnhemsanstalten. Jag fick fina recensioner för mitt skrivande. Romanen om Guds Lilla Barnskara blev nominerad till ett av Finlands stora litteraturpris. Ålänningarnas kulturråd gav mig pris för samtliga böcker. Jag kände mig stolt och även privilegierad över att få den fina renommé jag mest erhöll av ålänningarna.
Däremot blev jag ordentligt besviken och förbannad då jag i våras efter alla års skrivande kunde konstatera att i Sverige ansåg man inte mitt skrivande passade in i författarskapet som i Finland. Till bibliotekshyllorna i Sverige har jag inte tillträde till. När jag fick vetskap om att biblioteken ratat mina böcker frågande jag mig varför. Några bibliotek svarade mig med att ekonomi inte fanns för att ta in alla böcker. När motiveringen även låg i att mina böcker inte hade funnits med i Bibliotekstjänst recensioner där jag hamnat på Btj:s högre skalan frågande jag mig om de som köper in böcker vet vad de håller på med då mitt skrivande särskilt var högt uppskattat i Finland. Med svar här under kunde jag lätt analysera vilka och vem som avgjorde vilka böcker som skulle hamna i bibliotekshyllorna.
Så här svarade biblioteket i Nyköping :
Hej! Jag är ansvarig för inköp av skönlitteratur hos oss sedan tre år. Vad som hänt innan dess kan jag inte svara på. Rent generellt kan jag ge dig två svar på din fråga.
Det är inget konstigt med att vi inte köper in vissa titlar. Det är fler titlar som vi INTE köper in än vad vi köper. Det är enkelt. Vi har en budget som tillåter oss att köpa in ca en tredjedel av de titlar som ges ut på svenska varje år, grovt räknat. Det är alltså en majoritet av årets utgivning som vi inte kan köpa in.
När vi gör ett urval av inköp utgår vi från BTJ´s kataloger. Finns en titel med där är det större chans att den köps in. Gör den inte det hör det till undantaget att vi vet om att den finns.
Eftersom det är ett fåtal bibliotek som har dina titlar beror det nog på att de inte funnits med i BTJ´s katalog. En är med i senaste BTJ-katalogen som precis kommit ut, den fick hyfsade recensioner och kommer säkert köpas av fler bibliotek.
Häpp, säger jag. Detta är en ren och förbannad lögn. Mina böcker är recenserade av BTJ. Alla med ett övre medelbetyg där Guds Lilla Barnaskara erhöll det näst högsta omdömet. Största delen av landets bibliotek har inte köpt in Guds Lilla Barnaskara trots att den handlar om en tid då samhället i Sverige svek sina barn. Därmed är uttalandet om Btj rena dravlet. Här väljer man själv vad som tas in samtidigt som man inte verkar bry sig särskilt om vad man tar in till hyllorna.
Alltså. Inköpare på biblioteken avgör literturen idag där de med sina val idkar censur samtidigt som de refuserar författare som inte för biblioteken är kända författare. Hur många med mig fastnar i bibliotekens sätt att välja vem och vilka som ska ha tillträde till deras hyllor. Biblioteken ska inte kalla sig för att vara Folkbibliotek då de köper in böcker av endast kända författare vilket måste ses som verkligt godtyckligt. Köper man inte in titlar av alla författare idkar man censur. Då ska man inte kalla sig för att var ett folkbibliotek. Då hycklar man.
Kulturen inom bibliotekens väggar visar idag på en författar fattigkultur som utgår i pengar där det skrivna ordet refuseras därför att biblioteken säger att de inte har råd. Alla kan inte bli eller vara Nobelpristagare. Biblioteken borde synas i sömmarna för deras underhåll av kändisskapet medan den fattige författaren får stå och vänta utanför de sk folkbiblioteken som inte speglar folkets skrivande. Biblioteken ska spegla skrivande och förmedla åsikter om både kultur och verklighet. Detta händer inte då de flesta författare i landet är utkastade av biblioteken.
Bokhandlare köper inte heller in böcker idag om inte kändisskapet kan visas i bokhandeln fönster. Kända författare har förtur. Den vanlige författaren är även här utkastade från bokhandlarna där för att man måste få in pengar till att hålla bokhandeln flytande. Förståeligt kan jag ändå konstatera att man borde mer hjälpa författarna att marknadsföra skrivandet. Så är inte fallet. Samma händer på biblioteken. Frågan borde ställas när biblioteken läggs ut till försäljning. Gör man inget och låter det vara som idag kommer kulturen att bli än mer fattig då vad som anses ska läsas värderas i pengar. Tidsfrågan är väl inte heller långt borta innan man börjar ta betalt för att komma in och låna böcker, eller att man säljer ut biblioteken till marknadens fromma.
En femte bok är nu under tangenterna och pannben. Agitatorn kommer säkerligen att tvätta en del byk som det vackert brukar heta. Lagom till sjuttiofemårsdagen ska den finnas ute. Censurerad eller inte så berättar jag. Glad är jag över att vad jag skriver kommer att hamna i det Kungliga Svenska biblioteket för framtidens läsare. Förhoppningsvis kanske de kommer att betyga att den där ”Lumme” han tog i ordentligt när det behövdes…
Såja…I Corona tidernas tid där jag befinner mig i den sk riskgruppen var jag idag inne i Coop butiken här i Mariefred för att inhandla vad vi behöver min hustru och jag för vårt dagliga bruk. I vanlig ordning förberedde jag mig för att hålla avstånd och inte exponera mig mer än nödvändigt enligt de förhållningsregler Anders Tegnell och kompani aviserat vi ska hålla oss till.
Färdigt handlat och på väg ut ur butiken för att gå till bilen på parkeringen möter jag en man som ställde sig och blängde på mig i dragdörren så jag med nöd och näppe kunde ta mig förbi. Mannen ifråga har jag mött några gånger tidigare där jag visste att han hyste ett agg mot mig som jag inte har förstått och förstår ännu mindre idag då jag såg hur uppträdandet var och om hur han agerade mot mig. När jag gick förbi honom fick jag veta att jag var en tönt. Mera rätt var jag även avfälling vilket han motiverade med att jag även var en pajas av sämsta sort. Detta öste han ur sig efter mig då jag nonchalerade honom. När jag hörde mannens hotfulla attityd med de pålagor han aviserade mig gick jag vidare då jag av erfarenhet visste vad han gick för då han även kränkt och nedvärderat en del personer på ett lika kränkande och nedvärderande sätt som tydligt bär mannens rätta märke.
När jag kom till bilen trodde jag att han hade gått vidare in i butiken. Döm om min förvåning då jag såg hur han stod utanför bilen och slängde okvädingsord som forsade ur munnen på honom. Utan att jag sett hade han gått efter mig. Jag öppnade bildörren och frågade honom med vilken rätt han ifrågasatte min värdighet och min roll som offentlig person. Då mannen fortsatte argumentera om hur låg min status var gentemot honom stängde jag dörren och startade bilen. Då slog han näven mot fönsterrutan på bilen samtidigt som han visade mord i blicken.
Mannen gick äntligen iväg. Tydligt hade han blivit nöjd och belåten då han kunde nedlåta sig till att offentligt visa en attityd som förskräcker. Mannen är även lokalpolitiker som på många sätt tidigare kränkt och nedvärderat dem han inte anser håller det rätta måttet enligt honom om och hur man ska uppträda som politiker i den offentliga debatten. Han skriver även insändare där han lika som mot mig vräker ur sig lögner för att därmed nedvärdera och kränka dem han inte gillar. Mig har han ansett att jag överhuvudtaget inte heller kan skriva då jag formulera mig så att ingen begriper vad jag skriver.
Frågan för mig är om han representativ att företräda väljarna i kommunen. Kommer att rådfråga jurister om hur jag ska agera för att inte råka på mannen än en gång. Då kanske jag inte är snäll och försynt som idag. Då kanske en smällkaramell landar med både sanning och konsekvens om hur man uppför sig då man är företrädare för den vanlige människans väl och ve i kommunen.
Idag läste jag en insändare som handlar om mig men som skribenten inte namngett mig vilket han säkerligen begripit att i så fall hade han åkt dit för förtal. Ändå är detta tillräckligt då han häcklar mig för än det ena än det andra medan han framställer sig själv i en retorik om att han minsann vet och är den intelligente medan jag är en klagande individ med ett författarskap som är det sämsta tänkbara.
Detta inlägg här skrev jag därför att mannen ifråga under många år trakasserat och även kränkt mig som politiker där även partiföreträdare i Mariefred fått sig en släng av mannens hatiska bild han lider av men som jag inte tänker delge här. Detta är sorgesamt att se. I nästa roman om Agitatorn kommer jag att spegla individer i både politik och leverne. Skribenten här visar på om och hur man stället till det då man inte får som man vill vilket säkerligen kommer delges då jag skriver min roman om Agitatorn både politik och annat som kommer att visa på vem jag är och som jag kommer att vara till den dag jag ligger i graven eller var jag då hamnar..
När det gäller folkbiblioteken ska dessa värnas . Att inte ge dem kritik är att sitta på kammaren och hålla käften. Sådan är inte jag. Jag kritisera utöver vad jag upplever. Inte som skribenten här pekar på i egen villfarelse om missnöje vilket visar på bitterhet och inget annat.
Arbetsmarknaden i Sverige av idag präglas av ett race som utgår i att man ger anställning åt den som begär minst men presterar mest. Att arbete ger välfärd och socialt välstånd är något som kommer i andra hand då företagen idag mest ser till sin produktivitet med vinster som största och bästa uppgift.
Sverige av idag präglas i utanförskapet av om man har ett arbete eller inte. Arbetskraftsinvandringen är oreglerad i stor omfattning. Kommunerna som största exempel tar i princip in arbetskraft ifrån gatan till äldrevård och omsorg. Någon utbildning eller att dem man anställer ska kunna språket kräver man inte samtidigt som lönen är den lägsta möjliga av vad kollektivavtalet förskriver. Följden blir att arbetstidslagar och skyddslagar ställs på undantag samtidigt som okunniga arbetstagare tillsammans med lika okvalificerade chefer ser möjligheten att bryta mot förskrifter och annat då deras budget till verksamheten innehåller uppmaningen från både politik och tjänstemän att man måste spara. Arbetsinvandringen följs inte upp. Fack och arbetsgivare sitter i slutna rum. Där kommer de överens om hur det ska vara ovanför de anställdas huvuden. Sverige har tappat all kraft i att vara föregångslandet man var en gång i tiden när det gäller jämlikhet på arbetsplatsen. Idag är det den starke som tar det mesta av samhällskakan där den svage får ta smulorna som blir över.
Arbetsinvandringen är ett måste för Sverige. Utan invandringen stannar landet. Ser man samtidigt till hur trenden är ute på arbetsmarknaden av idag kan man se och höra att regeringen kan falla om man inte kommer överens om förändringar i Anställningsskyddslagen. Allt i ljuset av att högern har sista ordet i riksdagen. Socialdemokraterna vill genomföra den politik de står för men som de inte kan göra då högern i kraft av ett utmärkande fascistiskt parti är tungan på vågen. Regeringen med Socialdemokraterna är i mångt och mycket en svag regering. Man säger vad man ska göra men man säger inte att man inte kan göra. Ytterligheten finns att skåda där Stadsminister Lövdén sitter i en rävsax han inte kan komma ut ur. Försämringen i Las och i arbetslagstiftningen visar på vart Sverige allt mer är på väg till. Att då göra en markering om arbetskraftsinvandringen är en god tanke men som blir ett slag i luften då högern bestämmer vad som ska vara. Arbetarrörelsen idag är kraftlös både inne i arbetarpartiet och i de fackliga leden. Sverige domineras av högern med ett fascistiskt parti som i högerfilen dikterar åt vilket håll Sverige är på väg till idag.
Det fanns en tid då arbetsrörelsen slogs på barrikaderna för sin rätt att få mat på bordet och lön för mödan. Idag är det utanförskapet som dominerar samtidigt som den nya adeln tar mer och mer för sig där de rika blir allt rikare på de fattigas bekostnad.
Vart tog upprättelsen för samhällets styvbarn vägen är frågan jag ställer mig idag? De flesta har nekats ersättning för lidandet de utsatts för i den sociala barnavården under barndomen. Allt tillsammans med beslut som inte kan överklagas. Därmed dog frågan.
Vad som däremot är av intresse är att man i Göteborg driver frågan om ersättning med början om att man kommer att stämma kommuner över hela landet för att göra ett värdigt avslut. Därmed ställs frågan åter om det är rätt av samhället att göra avslut med att gömma och glömma brott de ska ställas till ansvar för. Ett avslut som på många sätt kommer att betraktas som en historisk process på om samhället kan göra brott mot mänskliga rättigheter och därmed komma undan om ersättning med tillhörande fullt ansvar.
År 2005 sändes en Tv-dokumentär av Thomas Kanger som behandlade miljön på ett barnhem i Alingsåstrakten. Vad som tillhör det hela var att jag som nybliven författare om min egen barndom deltog i grundandet av föreningen Samhällets Styvbarn som två år innan frågan kom upp till allmänt beskådande drev vanvården av barn som resulterade i dokumentären. Allt satte eld på en påbörjad rörelse som tog fram berättelser från samhällets omhändertaganden av barn ända från 1920-talet. Människor hade något att berätta som aldrig någon hade talats högt om tidigare. Regeringen startade en utredning för att utröna omfattningen. Den ledde så småningom till insikten att problemen var mycket större och omfattade många fler än man anat. En förlåtelse ceremoni ledd av riksdagens dåvarande talman Per Westerberg kom till stånd i Stockholms Stadshus 21 november 2011. Festsalen var fullsatt och många fick stå. Behovet att få berätta och positivt bemötas av samhället var kopiöst och som idag måste betraktas som ett stort hyckleri av både drottning och talman där de stod och hävdade att vad som hänt aldrig skulle få hända igen.
https://youtu.be/LaLnj0aNoGk
En statlig ersättningsnämnd tillsattes 2013. De som vanvårdats kunde ansöka om 250 000 kronor. Av drygt 5 000 sökande fick 54 procent avslag. Detta trots att tillräckliga medel fanns avsatta för ändamålet.
En del fick ersättningen och har kunnat beskriva vad upprättelsen innebar för dem. Över hälften av dem fick leva vidare med samhällets agerande i att de inte lidit tillräckligt mycket för att vara värda någon ersättning. De hade berättat om upplevelser man hade gemensamt med tiotusentals människor i vårt land. Själv gjorde jag det samma på Åland och i Finland. Motsatsen var s ett slag i ansiktet. Där lade man omgående locket på samtidigt som man pissade och såg ned på oss än en gång med hyckleriets mantra ”Förlåt.” I den politiska världen på Åland och i Finland kom man överens om att vanvården man utsatte sina barn där var slutbehandlad då det inte enligt dem heller fanns någon framförhållning från regeringens sida för att möta behoven mot dem det finska samhället vanvårdat och kränkt samtiidgt som de verkade för brott mott mänskliga rättigheter. Detta mot egna barn som de ansåg skulle räcka med att be om förlåtelse för sina brott.
Hur kan man behandla människor så?De som fått hela sina liv påverkade av dåliga förhållanden i samband med omhändertagande skulle i fortsättningen ignoreras och deras berättelser gömmas undan.
Därtill tillkom en negativ erfarenhet av hur man även behandlades i ersättningsnämnden. Deras liv utvärderades på en halvtimma av ledamöter med höga poster i samhället. En del av dem hade lång erfarenhet av domstolar och brottmål. Det blev raskt ja eller nej. Oftast nej. Slutklämmen i det skriftliga beslutet om avslag stod med fetstil ”får ej överklagas”. Det fanns ingen återkopplingsmöjlighet. Inte ens att få beslutet förklarat.
Frågan måste ställas. Hade nämndledamöterna förmåga, kunskap och intention att avläsa skadan barnet lidit? Var det bara pengar deras liv det handlade om? Kunskaperna och insikterna om vad de som vanvårdats stått ut med borde betraktas som en tillgång och tas till vara. Allt blåstes bort. Därmed var hyckleriet fullbordat.
En svensk tiger. Tigandets kraft är mäktig. Åter lever hoppet om att verklig upprättelse uppnås efter den tid som gått.Monica Crusner är advokaten som tar strid för barnen som samhället svek. Honvill ge de glömda barnen upprättelse. Hon har fingret på startknappen redo för omfattande skadeståndsprocesser. Det betyder att åtskilliga kommuner över hela landet kan bli skyldiga att betala mångmiljonbelopp för att ha brustit i ansvar när barn placerats i fosterhem eller på barnhem. Som barn har de här personerna haft så vidriga upplevelser att man kan tro att de hämtats från skräckfilmer, säger hon.
Med Göteborg som bas driver Monica Crusner, 55, en advokatbyrå med kontor på flera orter. Under åren har hon ägnat sig åt affärsjuridik. I somras ändrades inriktningen rejält. Hon fick förfrågan om att företräda personer som yrkade på skadestånd av kommuner som de ansåg hade brustit i hanteringen vid omhändertaganden och tillsyn av dem när de var barn. Det var som att öppna en kran. Fler och fler hörde av sig. I dag har vi över 200 klienter och antalet växer hela tiden. Tio av byråns jurister jobbar på heltid med de olika fallen. Några är pågående processer i Europadomstolen. De senare fallen härrör från beslut av den statliga och hårt kritiserade Ersättningsnämnden som tillsattes av regeringen för att besluta om ekonomisk ersättning till personer som under barndomen vanvårdats när samhället omhändertog dem. Nämnden avslutade sitt arbete sommaren 2016. Kritiken mot nämnden var massiv och handlade bland annat om godtycklighet i bedömningar och vid beslut. Över hälften av de sökande fick avslag på märkliga grunder där det mest kränkande uttalandet var citat: ”De blev inte tillräckligt slagna…”
Många av dem har fått men för livet.
Nu är siktet inställt mot ett flertal svenska kommuner som i de aktuella fallen hade ansvar för placeringar och tillsyn från runt 1950-talet och framåt. Göteborgs stad har hittills fått cirka 20 krav. Varje person kräver minst 250 000 kronor vilket är beloppet som betalades ut av Ersättningsnämnden men som över hälften av de som sökte fick avslag på . I en del fall är beloppen högre. Det beror på hur grava kränkningarna, vanvården eller övergreppen har varit. Om hur länge bristen pågått och hur den påverkat personerna över tid. Många av dem har fått men för livet och som ersättningsnämndens ledamöter hade gjort avslag på med motiveringen att de inte blev slagna tillräckligt mycket.
Vad som hände var en utbredd ondska som är svår att ta in.
Vad det handlar handlar om är vilken tillsyn ansvarig kommun har haft och vilka möjligheter den haft för att sätta stopp för misären men inte gjort det. I en del fall handlar det om bristfälliga utredningar. I andra fall om helt felaktiga beslut vilket erasättningsnämndens ledamöter helt har nonchalerat. Avslutningsvis är jag glad över att äntligen har något hänt efter allt hyckleri och kränkningar som både ersättningsnämnd och politiker har åskamkant dem som ännu lever med skammen om hur deras barndom blev tillsammans med samhällets goda minne som man tycks ha glömt och gömt.
När det gäller Åland och Finland kommer fortsättningen att bli intressant om vad som händer då det gäller att få rätsida på om kommunerna här i Sverige kan låta sig få vidhålla att brott mot mänskliga rättigheter tillåts preskriberas. Då kommer undertecknad att påminna dem i Finland om att deras hyckleri som var värre än i Sverige. I Finland pissade man på oss två gånger. Frågan bör ställas om man även tänker göra det en tredje gång eller om att även deras hyckleri än en gång kan ställas mot väggen.
Det är rent skamligt kränkande hur man fortfarande idag hanterar barn och deras bästa. Allt är en skröna av ord som basuneras av politiken samtidigt som de säger sig ta ansvar och skydda barn som far illa. Vanvård av barn fortgår i Sverige lika som det gjorde igår trots att man utrett vanvården av barn i samhället från gången tid då man vanvårdade och misshandlade barn man tog hand om lika som man tydligt även gör idag. Vanvård av barn praktiseras lika som man gjorde i både Finland och Norge som även de utrett frågan om hur man vårdade barn från fyrtiotalet ända fram till åttitalet. Man lät barnen bli slagna och misshandlade dem samtidigt som man förnedrade dem för att deras föräldrar inte tog hand om dem eller lämnade dem då de inte kunde eller vad värre var att de inte ville ha något med barnen att göra.
Systematiskt fortsätter samma trångsynthet i att inte se till barnets bästa. Ofta är det frågan om vad det hela kostar att ta hand om ett barn. Socialtjänster idag ser till sin budget främst där prioriterar ekonomi framför för barnets väl och ve. Det finnas idag otaliga exempel på hur man sparar samtidigt som politiker tillsätter lagar hit och dit för att skydda barnen men som man i socialtjänster spelar kvitt eller dubbelsalt med i den budget man har för att sätta barnen främst men som man väljer att inte bry sig som i fallet Norrköpings där det gick så långt att ett barn blev ihjälslagen av föräldrarna. Samhället av idag ger sig mera i vinn om att spara i stället för att ta hand om barn som de enligt konventioner och lagar har skrivit under på så alla barn kan få samma förutsättningar som övriga barn där familjerna är tryggheten då de växer upp.
Det är rent utav slarvigt kränkande och allt därtill när man från politiskt håll basunerar ut att barnrättspolitiken är att barn ska respekteras och ges möjlighet till utveckling och trygghet. Detta genom att ratificera barnkonventionen som även idag är en lag som ska främja och skydda barnets rättigheter och intressen i samhället. Ser man hur allt är där kommunerna spara allt vad de kan på välfärden i samhället är deras mantra och uttalanden om barn ett hån mot de som idag befinner sig i utanförskap. Politiken av idag i Sverige är ett hycklande då det gäller att ta hand om barn som far illa när man synar om hur det i verkligheten går till.
Jag vet själv hur det är att bli kränkt och misshandlad som barn. Jag var en av dem som stod främst framför kravet att man måste utreda den vanvård av barn som samhället hade administrerat men som de i första vändan slog händerna ifrån sig med svaret att i Sverige slår man inte sina barn. När utredningen presenterades och det visade att de slog och kränkte sina barn systematiskt visas detta åter igen. Tydligt har inget hänt trots att både Kungligheter och Talman uttalat om att vad som hände oss som barn som och som nu snart går i graven, inte skulle få hända igen. Högtidlig skamlig stod man och hycklade med ord som idag är ett hån mot oss som överlevde misshandel och kränkningar som barn, samtidigt som man inte heller gav ersättning till alla dem man bevisligen hade misshandlat. Tydligt visade agerande på att egentligen var det inte så farligt därför att de som blev utan ersättning inte hade blivit slagna tillräckligt för att erhålla plåster på såren.
Man frågar sig varför detta händer ständigt åter idag, dag för dag. Skammen som mest visas är att ingen heller ställs till ansvar. Generaldirektörer med löner där ansvaret är inbyggt i lönen kommer alltid undan. Som i fallet i Norrköping går man högt och tydligt ut i media med att nu ska kommunen betala ett vite till staten på en hel miljon. Vem är det som får betala för vad som hänt barnet? Det får samhället dvs vi skattebetalare betala ur en kommunal kassa som det sparas på inom socialtjänsten. Därmed blir det hela ett hyckleri hela vägen om hur man gömmer sig bakom varandra för att synlig göra något som man helst tänker glömma så fort som möjligt.
Generaldirektörer och socialdirektörer som är tillsatta för att se till att man gör vad samhället sagt att dom ska göra kommer alltid undan. Med detta att ge kommunen ett bötestraff som indirekt tas av skattebetalana är ett hyckleri som ständigt återkommer då ingen blir ställs inför ansvar för vad som har hänt.
Problemet idag i Sverige är att de som ytterst är tillsatta att se till att barn inte far illa alltid kommer undan. I andra länder får politiker avgå, då som är ytterst ansvariga. Följden där är att generaldirektörer och andra ansvariga avpolletteras från uppdraget samtidigt som deras karriär som politiker och direktörer är över. I Sverige sparkas dom i stället uppåt och får i de flesta fall stanna kvar. Blir det för obekvämt för politiken får de ett annat jobb så de kan fortsätta visa fortsatt inkompetens.
Läser man Aftonbladets ledar kommentar här visar detta på en sanning som visar en legal korruption där tjänstemän och politiker kliar varandra på ryggen. Med rätta kräver tidningen att socialnämnden med ansvariga politiker avgår från uppdraget. Troligen kommer inte detta att hända. Vad jag vet så har det aldrig hänt. Detta ska i så fall hända om det händer, utan fallskärmar som är tradition i ett land som visar på att förfarande är något helt annat. Att skydda sig själva är vad som gäller i första hand. Barnen de är tillsatta att skydda är något som kommer i andra hand där de ser till att de får välfärd och lycka för dem själva medan barnen misshandlas och dödas framför deras ögon. Skäms!
Bra debattinlägg här i Eskilstuna Kuriren om värmerörelsens försäljning i Strängnäs. Debattören lägger ut en sanning som borde gå hem hos de flesta politiker i kommunen. Att vi som socialdemokrater skulle vara med och besluta om en försäljning är som om vi skulle sälja smöret innan vi mjölkat kon. Allt visar på hur den moderata ideologin lyser igenom argumenten om att sälja för att börja bygga för idrott och rekreation. Argumenten från kommunstyrelsens moderate ledare visar på i grunden att allt kommunalt eller vad de månde vara som är under offentlig ägar hatt ska säljas för att sedan generera vinster till det privata ägandet.
Att sälja värmeverket är att dra undan möjligheten för medborgarna att i framtiden erhålla miljövänlig energi in till de egna hemmen. Skulle en försäljning ske sätts priset för värme av vinstdrivande företag samtidigt som miljötänkandet kommer i andra hand framför vinstbegäret. Att någon skulle köpa värmeverket för att gynna miljön är en skröna lika som kommunstyrelsens ordförande Högfeldts argument om att gynna idrotten i kommunen. Mera rätt skiner den Moderata ideologin som solen gör vid vackert väder när Högfeldt vädrar argumenten. Sanningen är värre. När molnen tätnar får medborgarna i kommunen betala då vinstbegäret ställs i första rummet.
Värmeverket ska inte säljas. Detta är min fasta vetskap som socialdemokratisk politiker. Min ideologi finns tillgänglig för de mindre bemedlade i samhället. Om den Moderata ledningen väljer att driva en försäljning till sista raden måste vi socialdemokrater fundera på att eventuellt ta ställning för att lämna samarbetet vi har idag och som jag vill påstå har och fungerar utmärkt bra. Vad som är och har varit är att Strängnäs kommun under lång tid varit en borgerlig kommun. Borgerligheten har styrt kommunen till stora delar under många mandatperioder där Socialdemokraterna valt att gå in i ett samarbete och därigenom förhindra utförsäljning av kommunen. Samarbetet med Moderaterna har varit och är ett bra samarbete på många sätt där kommunen har gått igenom en ekonomisk kris som alla kommuner gjort i landet. Klokt har vi funnits med och styrt kommunen. Analytiskt borde detta fortsätta för medborgarnas bästa.
Avyttringen av värmerörelsen är ännu i sin linda. En utredning pågår om en ev. försäljning. Utredningen är ännu inte klar. Förhoppningsvis visar utredningen att någon vinst för kommunen finns inte att hämta då värmeverket ännu inte har generat de vinster de ska göra på sikt. Ännu är investeringarna i värmeverket kvar innan värmeverket ger kronor och ören tillbaka till medborgaren. Fram till idag har innevånaren erhållit obetalbara miljövinster som på sikt kommer att vara den största vinsten för befolkningen. En försäljning av värmeverket är en förlust. Om en försäljning sker vilket kallas avknoppning av kommunen måste vi Socialdemokraterna omedelbart lägga vårt veto och därmed lämna samarbetet vi har med Moderaterna. Detta för att markera att vår ideologi utgår att verka för innevånarnas bästa. Inte att vinstdrivande företag genererar vinster på deras bekostnad.
Högerpolitiken klyver Sverige. Nynazister i kamouflage dräkt i form av Sverigedemokrater visar åt vilket håll Sverige är på väg till. Moderaterna tillsmans med Krisdemokraterna åker runt i landet och visar upp en glättighet som allmogen söker egen identitet i. Sverige håller på och bli kallt där utanförskapet växer lavinartat förstärkt av kapitalet som går in i privata fickor medan de som behöver vård och omsorg i arbetslöshetens tecken får gå till socialkontoret för att överleva.
Högerpolitiken som idag basuneras ut av Moderaterna tillsammans med det sk kristna partiet Krisdemokraterna visar på hur agendan kommer att bli om de får tillträde till makten i Sverige där välfärden kommer att ställas i utanförskap medan de som är friska och krya tar för sig på ett sätt som förskräcker. Solidariteten mot dem som idag är sjuka göms undan på ett sätt som aldrig skådats i landet.
Vad är det som kommer att hända om Sverige vaknar upp med en Moderatledd borgerlig regering om två år. Vad är det som kommer att hända om Sverigedemokraterna blir vågmästare i riksdagen kan man redan idag se med förskräckelse på? Moderaterna och Kristdemokraterna krattar manegen för Sverigedemokraterna samtidigt som utanförskapet eskalerar och gror tillsammans med missnöjet. Allt ger uttryck i att de som hamnat i utanförskapet är missnöjda där de sedan röstar på Sverigedemokraterna. Detta kommer att ställa till en salig oreda i riksdagen om de blir vågmästare där de sedan kan blockera riksdagen så Sverige blir omöjligt att styra. Moderaterna som idag åker runt i landet och hurrar över Alliansen tidigare förträfflighet borde mer tänka till om vad som kan hända om ingen av de båda blocken får egen majoritet så Sverige sedan inte kan styras i den oroliga omvärld vi idag lever i.
Den kranka sanningens blekhet kan bli en ordentlig sanning. Inget vore mer förödande för Sverige än att ge en röst till det borgerliga blocket som tydligt Sverigedemokraterna tillhör. Den som röstar blått röstar fram en regering som kommer att bli ett plagiat om vad som började i Frankrike för många år sedan med ett främlingsfientligt parti som dominerade i debatten. Främlingsfientligheten från Le Pens Frankrike kommer att kopieras antisemitiskt på ett sätt som kan bli lika i Sverige om högern får fortsätta att dominera. En röst på högern är en röst till utanförskapet.
Fröna växer sakta under ytan. Dom trivs där det är fuktigt, mörkt och kallt. Först när bladen börjar synas kan man se att det är ogräs överallt. Men om man tittar bort, inget hör, inget ser hur vet man då? För hör man inget, finns väl ingenting. Och det man inte ser finns säkert inte till. I mars har du fortfarande tid. Du kan ta det innan knopparna slår ut. Men om du låter det stå kvar, tills sommar’n är förbi, så har det växt dej över huvudet till slut.
I dag tar rasisterna en. I morgon så tar dom kanske två. Frankrike tog dom med storm. Vem vet när det är dej dom ger sej på.
Vakna upp! Fatta mod! Börja se dej omkring! Bli inte en av dom som bara står där se’n, och säger att, jag visste ingenting.
Varje dag föds nya hot mot våra liv. Varje morgon står missilerna klara. I det mörker som vi blundar där rustar dom för krig. Hur kan vi slåss ifall vi inte inser faran?
Idag har du arbete och lön. I morgon så kanske du får gå. Miljonerna som svälter i världen utanför står bara lite längre ner i samma hål.
Vakna upp! Fatta mod! Börja se dej omkring!
Bli inte en av dom som bara står där se’n, och säger att, jag visste ingenting.
Dom flesta går med strömmen om det går. Dom flesta vill ju helst ha lugn och ro. Men om fascismen kommer smygande tillbaks, så är det du och jag som måste stå emot.
Ogräset växer och frodas. Så slipa och vässa din kniv. Om du låter det spridas med vinden över världen får du plikta för din tvekan med ditt liv.
Vakna upp! Börja se dej omkring! Fatta mod! Så du kan säg’ till dina ungar när dom frågar dej, att du var en av dom som stod emot.
I dagarna har jag lagt mig i vinn om att reparera och förnya vårt hem med att jag gör hantverksarbetet själv i allt som har med detta att göra. Idag plockade jag ned böcker och annat som samlat sig under tjugo femårs tid års tid på bokhyllor och i skåp samtidigt som jag ser hur tiden har dragit iväg där förändringar och annat visar sig med all tydlighet på många sätt bland alla de böcker jag samlat på mig under alla år.
Under mitt aktiva arbetsliv kom jag in i den fackliga världen. En värld som på många sätt påverkade mitt sätt att tänka och leva. Vill nogsamt påpeka att hade jag inte engagerat mig och börjat se livets verklighet på ett rätt och riktigt sätt hade jag nog inte varit eller heller blivit den person jag är tillsammans med de värderingar jag har idag. Mitt tänkande om hur jag ser att ett samhälle borde vara gör jag genom att peka på orättvisor människor emellan. Tydligt kan jag konstatera att värderingar växte i minnet då jag i bokhyllan såg en bok jag läste med intresse på åttiotalet. Författaren till boken om det Plundrade Folkhemmet engagerade och påverkade mig starkt. Jag var även på en föreläsning författaren Sven Grassman tillika nationalekonom höll, och som jag vid denna tid ansåg att han hade mycket rätt i vad han sade och vad han vidhöll sig vid. Nationalekonom som han var så hade han nog en hel del mer än vad jag själv hade som egen klokskap i skallen då det gäller den ekonomin jag själv har i plånboken.
När jag idag läser boken åter kan jag konstatera att plundringen av folkhemmet fortgår i en rasade takt. Omfördelning av ekonomiska resurser från det allmänna som påbörjades på sjuttiotalet minns jag med all tydlighet samtidigt som jag åter ser hur det än mer ser om hur den ekonomiska omfördelningspolitiken utvecklas i full skala där det allmänna säljs ut till privata intressenter. Generellt plundrar man fortfarande välfärden i Sverige idag på samma sätt som Grassman vidhöll redan på sjuttiotalet då plundringen av folkhemmet påbörjades. Allt sades i framkant av det politiska skrået. Man måste spara på det allmänna sade man. Därmed fick allmänheten gå med på reallönesänkningar tillsammans med minskad trygghet och offentliga besparingar. Faktum visade sig i att åtstramningen man hängav sig åt i de politiska rummen inte blev ett sparande för det allmänna. Allt som pågick blev en massiv överföring av vinster från offentlig sektor till det privata samtidigt som man sänkte lönerna lika som pågår i landet idag. De rika blir allt mer rika medan de som inte har får allt mindre. Allt som hänt och kan skådas att se idag är en krönika om de rikas framgångsrika revolt som påbörjades under åttiotalet är en stagnation som uppstår när många sparar åt få.
Klyftorna ökar i Sverige idag allt mer för varje år som går. Grupper marginaliseras. De rika blir allt fler medan välfärden krackelerar då vinster som borde gå till det allmänna går allt mer till de besuttna. Historien upprepar sig alltid. Plundringen av Folkhemmet påbörjades redan på sjuttiotalet. Frågan borde ställas. När bryts trenden?
