Under många år var jag fackligt aktiv. Vill nogsamt påpeka att det fackliga arbetet ledde mig in på en väg som jag har haft nytta av stora delar av mitt liv. Det fackliga engagemanget ledde även mig in till den politiska bänken. Hittade en insändare jag gav ett svar på för många år sedan.
Ser man till hur det är idag så är trenden den att arbetaren röstar på Sverigedemokraterna. Hur man är funtad då man gör detta kan jag inte begripa. Sverigedemokraterna är partiet som står längst ut till höger. Deras politik utgår i att försämra för arbetaren medan de står på kapitalets sida. Hur man ge sin röst till ett parti som i grunden är emot allt fackligt arbete kan jag inte förstå. Kollektivavtalen som är basen i en stabil arbetsmarknad där fördelning av vad som produceras fördelas till fördel för arbetaren vill man ha bort. Kollektiva avtalen är en styggelse för brunhögern. Arbetaren ska stå med mössan i hand och ta emot vad som erbjuds. Frågan är om man idag har samma syn på att vara organiserad som mannen här skrev i en insändare på åttiotalet där jag gav svar på tal…
Detta hände sig för ett antal år tillbaka i tiden. Allt vid en tid då insändare var en del av politiken. Idag är det inte detta lika frekvent då sociala medierna har tagit över samhällsdebatten med följden av både gott och ont.
Själv skrev jag en hel del vid denna tid. Lägger ut här om vad jag har skrivit. Idag plöjde jag igenom en halv meter trave med tidnings utklipp med innehåll om både författarskap och politik jag har funnits med i de senaste 20 åren…
I mars år 2004 blev jag kallad till Göteborg för ett möte. Han som ringde var en man vid namn Kent Sänd. Mera känd var hans broder trubaduren Bengt Sänd. Båda två var som jag uppväxta på barnhem. Kent Sänd var mest drivande i att vi måste se till att vad som hände oss och fler därtill kom till allmän kännedom. Allt om hur vi blev misshandlade på de s.k. barnhemmen borde vi se till att kom till ytan. Allt skulle vi berätta om hur Samhället valde av att internera oss i stora kollektiva bostadskomplex . Barnhemmen som de kallades för var ett förnedrande ställe att växa upp på där man innanför väggarna praktiserade pennalism misshandel och våld tillsammans med att samhället valde att ta av vår värdighet av oss som barn samtidigt som de stal barndomen av oss. Allt återupprepas idag som idag kallas för HVB hem. (Hem för vård av barn)
I Göteborg samlades vi för att se till att den vanvård vi utsattes för kom till allmänheten kännedom. Allt resulterade i att regeringen gjorde en utredning som resulterade i en upprättelse för alla dem som samhället vanvårdade under många år. Därmed sade man även då allt kom upp i ljuset att detta inte skulle få hända en gång till. Att allt upprepas näst intill på samma sätt visar på vad man hade sagt var en lögn samtidigt som ett hyckleri om humanitet visat sig vara något man pratar om men som man inte gör något åt. Ansvariga kommer undan samtidigt som de tar betalt för att upprätthålla en vård som är ett sken för gallerierna. HVB-hem har kritiserats för upprepade missförhållanden i åratal. Ändå är det få hem som stängts. Trots att det framkommit att man har tillgripit övergrepp, våld och otrygghet så får de fortsätta att ta emot barn och ungdomar. Under förra året stängdes få hem som kritiserats på grund av missförhållanden. Ungdomar, föräldrar och personal har slagit larm till myndigheterna.
Det är ett stycke mörk historia som presenteras, sade man vid upprättelseceremonin i Stockholm stadshus med både talman och drottning närvarande. Vad som hänt ger oss en klar bild av hur omfattande vanvården har varit i den sociala barn och ungdomsvården under 1900-talet fortsatte man retoriskt samtidigt som man menade att vad som hänt aldrig skulle få hända igen. Detta tack vare att många har samlat mod och orkat berätta sina historier.
Tack för de säger jag. Vad som sedan visade sig var en lögn. Över hälften av de misshandlade ansågs inte vara tillräckligt misshandlade enligt den ersättningslängd som skulle förvalta upprättelsen för alla. Därmed blev de utan ersättningen som blev symbolen om den tomma påsen. Samtidigt ordade man om med drottningen gillande att man skulle bedriva omfattande insatser för att stärka tillsynen inom den sociala barn- och ungdomsvården och för att stärka barns rättigheter. Vad som visas idag är ett hån som visas med förlagan av vad som visades vid den sk vanvårdsceremonin i Stadshuset.
Fortsättningsvis visar man åter samma beteende. Allt trotts att man även gjort barnkonventionen som lag i Sverige. Detta tillsammans med lagar som skulle skydda barn ifrån att än en gång bli vanvårdade som jag själv en gång blev under hela min barndom.
Idag känner jag mig stolt över att varit med och kämpat för insatser som tillkommit efter att jag engagerade mig för att stärka barns rättigheter i samhället. Stoltheten ligger i att vi lyckades få regeringen att lyssna. Att lyssnandet idag kan ses som ett hån är både kränkande och nedsättande samtidigt som det även är skamlig.
Detta fick vi regeringen att genomföra. Att man inte håller sig till vad man sagt är symtomatiskt i Sverige idag. Återkommer i ett annat inlägg om detta. Idag ställs aldrig någon ansvarig till ansvar. Frågan är varför?
Regeringens insatser för att stärka barns rättigheter
Lagändringar 1 april 2008 i Socialtjänstlagen (SoL) och Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
– barn och unga har rätt till information och rätt att få sin inställning dokumenterad – för barn och unga i familjehem/institution ska en genomförandeplan upprättas – tydligare ansvar för socialnämnden att tillgodose behov av stöd och hjälp efter en placering – tillsynsmyndigheten kan stänga ett HVB (hem för vård och boende) vid allvarliga missförhållanden
– barnrättsperspektiv som bl.a. innebär att barn och deras föräldrar ska få information om barns rättigheter i samband med placeringen – barn och unga ska kunna kontakta tillsynsmyndigheten om placeringen via särskilt telefonnummer. – HVB ska ha tillsyn minst 2 ggr/år – ett besök ska vara oanmält. – vid tillsyn av HVB har tillsynspersonal rätt att tala med barn utan att i förväg informera föräldrar. Barn har rätt att säga nej till samtal.
Proposition om Lex Sarah
En proposition med anledning av förslagen i Ds 2009:33 Förändringar i Lex Sarah-bestämmelsen m.m. lämnas i vår. Förslagen i Ds innebär i korthet att var och en som fullgör uppgifter inom socialtjänsten eller inom Statens institutionsstyrelses institutioner ska vaka över att de insatser som genomförs är av god kvalitet och genast rapportera missförhållanden.
Förslagen i den remissbehandlade Barnskyddsutredningen bereds vidare i Regeringskansliet
Bland förslagen: – utbildning och stöd till familjehem och jourhem – avtal mellan socialnämnden och familjehem – varje placerat barn får en egen socialsekreterare – självständig i förhållande till familjehemmet eller institutionen – med ansvar att följa vården och besöka barnet minst fyra ggr per år – lagstadgad skyldighet att tala enskilt med barnet om barnet vill
Andra exempel på åtgärder
– från den 1 juli 2007 lag om obligatorisk registerkontroll av personal vid HVB för barn – uppdrag till Socialstyrelsen att utveckla kriterier för bedömning av familjehem – klart 31 december 2010 – uppdrag till Socialstyrelsen att intensifiera arbetet med att utveckla öppna jämförelser och utveckla statistiken om insatser för barn – pågående – överenskommelse mellan regeringen och SKL om att utveckla en plattform för evidensbaserad praktik i socialtjänsten – klart i maj 2010.
Detta här och en en hel del till har man sagt man ska hålla sig till. Allt som visas idag är ett hån mot den sociala barn och ungdomsvården som man sade inte skulle få hända en gång till. Sammanfattnings vis är det hela en lögn och förbannad dikt…
Läser i min morgontidning om att moderat politik för nyanlända är lika med luft. För mig är detta inget nytt från den moderata himlen. Moderat politik är högerpolitik som år för år blir allt mer högerextrem. Allt i synnerhet efter Strängnäs sonen Kristerssons tillträde som partiledare där han även fikar efter att erhålla statsministerposten fortast möjligt. Möjligheten lär bli allt mer möjlig mer och mer om man efterliknar sverigedemokraternas politik där främlingsfientligheten skiner som en genomskinlig gardin in i det politiska rummet.
Höger politikerns extremism visas idag allt mer ute i världen. Trumpismen har visat sig i all sin prakt i USA som är drömlandet för de flesta och då i synnerhet hos den moderata synen om att den som har ska vara givet. Moderat politik idag genomsyrar högerpolitikens doktriner. Den som inte har ska inte heller få något om de inte visar sig var kapabla att försörja sig själva.
Invandringen och flyktingarna är de som finns i denna skara. Bidrar man inte med att försörja sig eller äger kapital för framtiden ska man inte heller få finnas med inne i den moderata skaran. Då är man ute. Därmed ska man inte som flykting äga tillträde till landet. Att Sveriges arbetskraft idag består av en genetisk skara som byggt upp landet och fortfarande gör det är inget för moderat högerpolitik. Tillträde till makten går genom att samla främlingsfientligheten till väljarskaran som inte kan nås på annat sätt än att man genom Trumpismen söker sig till maktens boning…
Att vara Förvaltare eller God man är inte enbart om att man får utbildning för uppdraget. Det är lätt att generalisera då man inte vet eller heller har en aning om vad uppdraget går ut på och vad en God man eller en Förvaltare får utstå då man endast ser den ena sidan av saken.
Utbildning i lag och förordningar om och hur samhället fungerar tillsammans med individens rätt att vara den individ man är ska vara huvudingrediensen då man tar uppdraget att stötta och hjälpa individer som inte klarar sig själva. Den allmänna ideologin om att förstå och att begripa problemen som finns lär man sig då man tagit uppdraget. Där behöver den gode mannen hjälp och stöd från Överförmyndaren som ytterst är ansvarig för dem man givit uppdraget till. Ofta fallerar en hel del när det gäller hjälp och stöd för den Gode mannen. Detta pga. av att inom förvaltningen är det alldeles för få som administrativt leder arbetet. Efter att haft uppdraget som god man och förvaltare i 15 års tid vet jag ganska så väl vad jag pratar om då det gäller att ta hand om människor som ofta bär på psykiska sjukdomar mm som ska hanteras på ett klokt och sansat sätt.
Finns en del att tillägga. Återkommer säkerligen i frågan. En roman om Agitatorn är under tangenterna. Kommer där att utveckla engagemanget om att ta hand om människors väl och ve samtligt som man själv är en av dem som går omkring i vår herres hage där både ont och gott klär samhället dagligen år ut och år in.
Lägger här ut en signerad debattartikel som jag läste i dagens Strängnäs tidning. Artikeln är bra skriven. Men som jag påpekade i början av mitt inlägg är den skriven med förbehåll för individen som behöver hjälp och stöd. Vad Gode mannen uträttar nämns inte. Skribenten och journalister i allmänhet skriver ofta och mycket om den ena sidan av myntet där man glömmer baksidan. Vad de borde göra är att sätta sin energi på att analysera vad den Gode mannen och förvaltarna egentligen sysslar med och vilken betydelse de har för samhället där många timmar av deras arbete avlastar samhällets problem. I slutänden skulle det skapas ett allmänt kaos i samhället utan deras hjälp och stöd. Mest får Gode män av allmänheten ett dåligt rykte då det endast skrivs i media om dem då något brottslig har inträffat. Då hänger man ut alla Gode män som fifflare där de endast är ute efter att tjäna en hacka på människor som inte kan ta vara på sig själva. Att det finns de som är bedragare är lika som övrigt i samhället. De ska naturligtvis avslöjas. Att vara God man är inte att tälja guld. Rikedomen ligger inte i ersättningen som för övrigt är minimal. Rik blir man på erfarenheten att hjälpa då man ser vad man uträttar.
Det fanns en tid i Mariefred då medborgaren fick var med och bestämma i Strängnäs kommun och då i synnerhet om vad som hände och skulle hända i Mariefred. Idag är det en nyordning. Närdemokratin har försvunnit. Idag styrs allt inifrån koncernhuset i Strängnäs. Tystnad råder. När något har hänt får alla i Mariefred veta då detta redan har hänt.
Alltså. Vart tog närdemokratin vägen som skulle bli så nära och att alla skulle få vara med och avgöra beslut som skulle tas för Mariefred och dess innevånare. Minns på min tid då Kommundelsråden engagerade folket i stan. Vid en viktig fråga fylldes Rådhuset där synpunkter gavs om vad man ansåg om förslag som kom från den politiska bänken inne i Strängnäs. Då fick alla var med och säga sitt.
Mariefred har blivit en stad som expanderar med inflyttning och en byggnation som gör att staden växer. Ser man till vad som händer när det gäller vägar och trafik ges detta ingen prioritet förrän något händer som en olycka eller annat och som då skrivs om i media. Idag delges alla i dagens Strängnäs tidning om att nu skall man göra ett nytt försöka att bromsa trafiken. Samtidigt känner jag hur man skyller ifrån sig på vägverket. Mycket har inte hänt då man själv inte gjort något som skulle bromsa och effektivisera säkerheten och då i synnerhet när det gäller Stallarholms vägen.
Stallarholms vägen är en väg där trafiken ökat i stor omfattning de senaste åren. Det är en genomfart och huvudled är hastigheten ofta vid inkörning mot centrum ligger upp till 100 km i timmen. Vad som borde i första hand göras är att bygga rondeller för att få ner farten. I Mariefred har inte en enda rondell fått företräde. Däremot i kommunen har man byggt rondeller snart sagt överallt. Frågan borde ställas. Varför händer det inget i Mariefred? Vet koncernledningen inne i Strängnäs om vad som egentligen händer i Mariefred?
Politik är att vilja myntade Olof Palme. Frågan jag ställer mig är var finns den egentliga viljan hos de som företräder politiken, oavsett om det gäller demokrati eller diktatur. Vad är det som sker när en människa skaffar sig makten i att bestämma över andra. Vad är det som sker i deras tankar innan de når makten att ställa dagordningen för medborgaren. Är det för dem de företräder, eller är det för dem själva kan jag undra i mina funderingar då jag själv är politiker.
Under många år har jag funnits med i politiken. Analytiskt finns jag ännu med i kön. I min roll som politiker kan jag med sanning säga att jag inte finns där för att skaffa mig vare sig makt eller position i samhället. Att jag finns i politiken har andra orsaker med sig bagaget med innehåll om att jag såg skillnader om och hur människan rangordnade sig efter vad man har i plånboken vid min uppväxt där jag sedan skulle ta mig vidare ut i livet. Detta engagerade mig tillsammans med en uppväxt där jag upplevde hur mitt eget värde som människa släpades i smutsen. Jag ville ha med ett ord i laget. Vad jag brukar säga är att då jag var liten fick jag inte säga något överhuvudtaget. Nu begär jag ordet där jag vill säga. Jag kunde se och erfara att jag kunde förändra. Därmed kunde jag se skillnader. Själv har jag aldrig varit motiverad i att göra en politisk karriär.
Efter att ha varit aktiv inom politiken i snart trettio år ser jag och vet jag hur den politiska kvarnen mal. Där finns jag fortfarande samtidigt som jag känner mig stolt över att jag håller mitt självförtroende intakt. Vad jag kan tycka och se är att de som sitter centralt i maktens korridorer allt mer vaktar sitt eget samtidigt som de säljer och kliar varandra på ryggen för att erhålla empati mot varandra. Detta för att fortsätta erhålla makt och ersättning för uppdraget så länge det går. Vad jag säger är att detta inte gäller alla. Visst finns det de som vill förändra utan att ta för sig själva. Erfarenhetsmässigt har jag sett och vet vad som händer då ett val ersätter dem som vill sitta ett tag till men som ofta och mycket känner sig putt då man inom partiet vill ha en nyordning. Konfrontation och ovänskap blir följden av att man inte mer fick sitta kvar vid maktens tinnar. Ser man till hur det är idag och då i synnerhet när det gäller USA och deras val av president finns likheten att skåda. Där i ett större format med makthavaren Trump som kan han liknas vid en clown som är naken. Ush, sa han som såg eländets elände breda ut sig över landet tillsammans med en man som mest tror på sig själv och skiter i andra…
Att vara författare är stort. Därmed jag kan titulera mig till detta efter att skrivit fyra böcker. Säkerligen retar det någon som hamnat i avundsjukans skugga samtidigt som de anser att mitt skrivande är rena dyngan. Skenet bedrar om att en del recensenter själva är bättre än jag är att att formulera texter och ord. Vad som visas tydligt är nöjdheten med är att jag blivit censurerad av de sk svenska folkbiblioteken.
Varför skriver jag? Varför lägger jag ned timmar och dagar på att få ihop en bok. Att skriva för att bli rik eller att sälja pall-vis med böcker har aldrig varit min devis. Mitt skrivande grundar sig i att samhället stal min barndom där jag placerades på en barnhemsanstalt som barn. Författandet blev avstampet i att jag berättade om min barndom samtidigt som jag förmedlade omvärlden om ovärdigheten hur vuxenvärden fostrade barn med att slå och misshandla dem. Vid femtio år fyllda var jag med och såg till att vanvården av barn som samhället gjorde för femtio år sedan kom till allmänhetens kännedom både här i Sverige och i Finland. Mycket arbete var det. Många timmar lade jag ned på att åka land och rike runt för att berätta samtidigt som jag kom ut med min bok om Guds Lilla Barnaskara.
När boken kom ut på Åland uppmärksammades berättelsen stort samtidigt som ålänningarna själva fick vetskap om vad som hände i ett hus alla visste fanns, men som de inte hade en aning om vad som hände innanför väggarna där, innan jag berättade min berättelse.
Mycket har hänt sedan dess. Under åren som gått har jag skrivit tre böcker till som berättade om mitt eget tragglande att komma in i samhället där sökandet grundade sig i uppväxten på barnhemsanstalten. Jag fick fina recensioner för mitt skrivande. Romanen om Guds Lilla Barnskara blev nominerad till ett av Finlands stora litteraturpris. Ålänningarnas kulturråd gav mig pris för samtliga böcker. Jag kände mig stolt och även privilegierad över att få den fina renommé jag mest erhöll av ålänningarna.
Däremot blev jag ordentligt besviken och förbannad då jag i våras efter alla års skrivande kunde konstatera att i Sverige ansåg man inte mitt skrivande passade in i författarskapet som i Finland. Till bibliotekshyllorna i Sverige har jag inte tillträde till. När jag fick vetskap om att biblioteken ratat mina böcker frågande jag mig varför. Några bibliotek svarade mig med att ekonomi inte fanns för att ta in alla böcker. När motiveringen även låg i att mina böcker inte hade funnits med i Bibliotekstjänst recensioner där jag hamnat på Btj:s högre skalan frågande jag mig om de som köper in böcker vet vad de håller på med då mitt skrivande särskilt var högt uppskattat i Finland. Med svar här under kunde jag lätt analysera vilka och vem som avgjorde vilka böcker som skulle hamna i bibliotekshyllorna.
Så här svarade biblioteket i Nyköping :
Hej! Jag är ansvarig för inköp av skönlitteratur hos oss sedan tre år. Vad som hänt innan dess kan jag inte svara på. Rent generellt kan jag ge dig två svar på din fråga.
Det är inget konstigt med att vi inte köper in vissa titlar. Det är fler titlar som vi INTE köper in än vad vi köper. Det är enkelt. Vi har en budget som tillåter oss att köpa in ca en tredjedel av de titlar som ges ut på svenska varje år, grovt räknat. Det är alltså en majoritet av årets utgivning som vi inte kan köpa in.
När vi gör ett urval av inköp utgår vi från BTJ´s kataloger. Finns en titel med där är det större chans att den köps in. Gör den inte det hör det till undantaget att vi vet om att den finns.
Eftersom det är ett fåtal bibliotek som har dina titlar beror det nog på att de inte funnits med i BTJ´s katalog. En är med i senaste BTJ-katalogen som precis kommit ut, den fick hyfsade recensioner och kommer säkert köpas av fler bibliotek.
Häpp, säger jag. Detta är en ren och förbannad lögn. Mina böcker är recenserade av BTJ. Alla med ett övre medelbetyg där Guds Lilla Barnaskara erhöll det näst högsta omdömet. Största delen av landets bibliotek har inte köpt in Guds Lilla Barnaskara trots att den handlar om en tid då samhället i Sverige svek sina barn. Därmed är uttalandet om Btj rena dravlet. Här väljer man själv vad som tas in samtidigt som man inte verkar bry sig särskilt om vad man tar in till hyllorna.
Alltså. Inköpare på biblioteken avgör literturen idag där de med sina val idkar censur samtidigt som de refuserar författare som inte för biblioteken är kända författare. Hur många med mig fastnar i bibliotekens sätt att välja vem och vilka som ska ha tillträde till deras hyllor. Biblioteken ska inte kalla sig för att vara Folkbibliotek då de köper in böcker av endast kända författare vilket måste ses som verkligt godtyckligt. Köper man inte in titlar av alla författare idkar man censur. Då ska man inte kalla sig för att var ett folkbibliotek. Då hycklar man.
Kulturen inom bibliotekens väggar visar idag på en författar fattigkultur som utgår i pengar där det skrivna ordet refuseras därför att biblioteken säger att de inte har råd. Alla kan inte bli eller vara Nobelpristagare. Biblioteken borde synas i sömmarna för deras underhåll av kändisskapet medan den fattige författaren får stå och vänta utanför de sk folkbiblioteken som inte speglar folkets skrivande. Biblioteken ska spegla skrivande och förmedla åsikter om både kultur och verklighet. Detta händer inte då de flesta författare i landet är utkastade av biblioteken.
Bokhandlare köper inte heller in böcker idag om inte kändisskapet kan visas i bokhandeln fönster. Kända författare har förtur. Den vanlige författaren är även här utkastade från bokhandlarna där för att man måste få in pengar till att hålla bokhandeln flytande. Förståeligt kan jag ändå konstatera att man borde mer hjälpa författarna att marknadsföra skrivandet. Så är inte fallet. Samma händer på biblioteken. Frågan borde ställas när biblioteken läggs ut till försäljning. Gör man inget och låter det vara som idag kommer kulturen att bli än mer fattig då vad som anses ska läsas värderas i pengar. Tidsfrågan är väl inte heller långt borta innan man börjar ta betalt för att komma in och låna böcker, eller att man säljer ut biblioteken till marknadens fromma.
En femte bok är nu under tangenterna och pannben. Agitatorn kommer säkerligen att tvätta en del byk som det vackert brukar heta. Lagom till sjuttiofemårsdagen ska den finnas ute. Censurerad eller inte så berättar jag. Glad är jag över att vad jag skriver kommer att hamna i det Kungliga Svenska biblioteket för framtidens läsare. Förhoppningsvis kanske de kommer att betyga att den där ”Lumme” han tog i ordentligt när det behövdes…
Såja…I Corona tidernas tid där jag befinner mig i den sk riskgruppen var jag idag inne i Coop butiken här i Mariefred för att inhandla vad vi behöver min hustru och jag för vårt dagliga bruk. I vanlig ordning förberedde jag mig för att hålla avstånd och inte exponera mig mer än nödvändigt enligt de förhållningsregler Anders Tegnell och kompani aviserat vi ska hålla oss till.
Färdigt handlat och på väg ut ur butiken för att gå till bilen på parkeringen möter jag en man som ställde sig och blängde på mig i dragdörren så jag med nöd och näppe kunde ta mig förbi. Mannen ifråga har jag mött några gånger tidigare där jag visste att han hyste ett agg mot mig som jag inte har förstått och förstår ännu mindre idag då jag såg hur uppträdandet var och om hur han agerade mot mig. När jag gick förbi honom fick jag veta att jag var en tönt. Mera rätt var jag även avfälling vilket han motiverade med att jag även var en pajas av sämsta sort. Detta öste han ur sig efter mig då jag nonchalerade honom. När jag hörde mannens hotfulla attityd med de pålagor han aviserade mig gick jag vidare då jag av erfarenhet visste vad han gick för då han även kränkt och nedvärderat en del personer på ett lika kränkande och nedvärderande sätt som tydligt bär mannens rätta märke.
När jag kom till bilen trodde jag att han hade gått vidare in i butiken. Döm om min förvåning då jag såg hur han stod utanför bilen och slängde okvädingsord som forsade ur munnen på honom. Utan att jag sett hade han gått efter mig. Jag öppnade bildörren och frågade honom med vilken rätt han ifrågasatte min värdighet och min roll som offentlig person. Då mannen fortsatte argumentera om hur låg min status var gentemot honom stängde jag dörren och startade bilen. Då slog han näven mot fönsterrutan på bilen samtidigt som han visade mord i blicken.
Mannen gick äntligen iväg. Tydligt hade han blivit nöjd och belåten då han kunde nedlåta sig till att offentligt visa en attityd som förskräcker. Mannen är även lokalpolitiker som på många sätt tidigare kränkt och nedvärderat dem han inte anser håller det rätta måttet enligt honom om och hur man ska uppträda som politiker i den offentliga debatten. Han skriver även insändare där han lika som mot mig vräker ur sig lögner för att därmed nedvärdera och kränka dem han inte gillar. Mig har han ansett att jag överhuvudtaget inte heller kan skriva då jag formulera mig så att ingen begriper vad jag skriver.
Frågan för mig är om han representativ att företräda väljarna i kommunen. Kommer att rådfråga jurister om hur jag ska agera för att inte råka på mannen än en gång. Då kanske jag inte är snäll och försynt som idag. Då kanske en smällkaramell landar med både sanning och konsekvens om hur man uppför sig då man är företrädare för den vanlige människans väl och ve i kommunen.
Idag läste jag en insändare som handlar om mig men som skribenten inte namngett mig vilket han säkerligen begripit att i så fall hade han åkt dit för förtal. Ändå är detta tillräckligt då han häcklar mig för än det ena än det andra medan han framställer sig själv i en retorik om att han minsann vet och är den intelligente medan jag är en klagande individ med ett författarskap som är det sämsta tänkbara.
Detta inlägg här skrev jag därför att mannen ifråga under många år trakasserat och även kränkt mig som politiker där även partiföreträdare i Mariefred fått sig en släng av mannens hatiska bild han lider av men som jag inte tänker delge här. Detta är sorgesamt att se. I nästa roman om Agitatorn kommer jag att spegla individer i både politik och leverne. Skribenten här visar på om och hur man stället till det då man inte får som man vill vilket säkerligen kommer delges då jag skriver min roman om Agitatorn både politik och annat som kommer att visa på vem jag är och som jag kommer att vara till den dag jag ligger i graven eller var jag då hamnar..
När det gäller folkbiblioteken ska dessa värnas . Att inte ge dem kritik är att sitta på kammaren och hålla käften. Sådan är inte jag. Jag kritisera utöver vad jag upplever. Inte som skribenten här pekar på i egen villfarelse om missnöje vilket visar på bitterhet och inget annat.
