Första maj är en internationell högtid som manifesterar mot arbetare förtryck samt rättvis fördelning av vad samhället tillsammans producerar.
För inte så länge sedan demonstrerade folket i Sverige för rätten att få äta sig mätta och att få tillgång till bostäder så de slapp frysa ihjäl på vintern vilket många gjorde då brukspatroner och borgerlighet styrde landet.
Idag manifesterar vi socialdemokrater för rätten att erhålla välfärd för alla. Inte enbart för dem som har och vill ha ännu mer. Själv blir jag rent förbannad då jag ser hur man på sociala medier kränker och nedvärderar dem som slåss för jämlikhet här i landet. Många av dem är arbetare som måste förlika sig på att det är de som har kapital och makt att ge dem arbete nedvärderar sig själva med att häckla dem som demonstrerar med röda fanor mot att vi inte får ett samhälle där arbetaren blir beroende av vad några få bestämmer om du ska få äta dig mätt eller inte.
Det är ganska så märkligt att det är människor som idag har det bra och att de har erhållit en trygghet de lever i för att andra har slagits och verkat för att vi idag har ett någorlunda jämlikt samhälle. Ryggradslösa individer vill jag påstå att de är där de står och hyllar sig själva. Självsäkra står de i den ynklighet de representerar och häcklar dem som vet att vad vi har då det gäller vår demokrati inte är självklar. Vår demokrati måste dagligen vårdas och även slåss för om vi ska fortsätta erhålla vad vi har uppnått med den kamp som arbetare rörelsen i Sverige har uppnått under röda fanor.
Till er som tar allt för givet utan att förstå att vad du uppnått och erhållit har andra slagits för. Ni borde skämmas där ni sitter i all er prakt och snyltar på dem som slåss för vad du och dina gelikar har lyckats samla i egna lador. Idag ser jag dig som en snyltare. I Sverige och ute i världen har många av dem som slagits för rättvisa fått sätta livet till för vad de åstadkommit och som du lever av idag. De har blivit mördade av dem som häcklat de röda fanorna de slogs bakom. Allt händer lika ute i världen idag där högern styr lika som man i länder med röda fanor begår samma brott. Vad vi uppnått i Sverige har vi gjort med demokratiska medel. Solidaritet bygger man tillsammans. Inte med att häckla dem som slåss för demokratin.
Frågan borde ställas. Vad har du gjort själv för landet. Ärligt talat ser jag dig som häcklar den internationella arbetsdagen som en feg individ surfande på vågorna som andra skapat…Skäms!
Han skulle sätta sig ned nere i kölen långt inne i far tygskroppen. Ovanför sig såg han ljuset som silade ned ifrån manluckan upp till däcket. Mörkret runt om honom kändes kvävande, oljestanken stack i näsan. Dagsljuset som sökte sig ned till honom tävlade mot ljuset från sladdlampan som han höll i handen. Han och den äldre sjömannen såg dåligt vad dom höll på med. Det här var verkligheten. Han skulle ösa upp rostavlagringar från oljetankerns stålväggar, och oljerester ifrån Svarta havet.
Han befann sig ombord på motortankern Solny med hemmahamn Mariehamn på Åland. Långt nere på botten i tankerns mage skulle han städa upp all skit, som sedan skulle lämpas överbord medan fartyget plöjde sig fram igenom Östersjön. Skitig långt upp över öronen jobbade han på, för att allt skulle vara rent när fartyget om fjorton dygn skulle förtöja i Svarta havet, för att åter fyllas till brädden med det sovjetiska rinnande svarta guldet, som hon sedan skulle frakta upp till Finland. Han försökte hålla balansen i fartygets rullande. Plötsligt halkade han till. Armarna famlade ut i luften, och han ramlade ned i skvalpet mot fartygets köl. Det hårda stålet i spant och balkar rev upp ett sår på det ena benet på honom, och han blev våt av oljespillet han låg i.
Först blev han förbannad. Blandningen av saltvatten och olja som rann in i stövlarna och trängde genom kläderna gjorde honom ilsk. Han tänkte skrika till och fråga sig själv, vad i helvete han gjorde där. Något sade honom ändå, där han låg och kände skitvattnet skölja över sig, att han själv hade valt att åka båt. Han insåg plötsligt att det var bara några milimeter fartygsskrov som skilde honom från Östersjöns hav under honom. Det susade och ekade runt omkring honom, ifrån plåt och balkar som höll ihop fartyget. Det lät som om han låg i en burk. Ett mörkt skal omkring honom, som sakta men säkert höll på att strypa honom med ljudfull lusta. Snabbt fann han sig, när han insåg att matrosen bredvid honom stod och skrek i örat på honom. I det dåliga ljuset såg han in ett skitigt ansikte med vita ögonglober.
Hördu du. Nu får du väl för fan ta i här å int stå å drömma! Hör du va jag säjer? uppfattade han och såg hur läpparna på mannen rörde sig.
Jävlar! Kom nu för helvite åpp här! Ta i min hand, hörde han matrosen, och såg händerna som sträcktes mot honom.Hur fan gick de? Du har väl int brutit benet?
Nää. De e int farligt. Jag har lite ont, de blöder lite bara, svarade han och försökte resa på sig. Han pekade med handen mot benet där byxbenet var uppfläkt. Det gällde för honom att hålla masken och inte visa sig vek. Som sjöman var han inte vem som helst. Ombord skulle man tåla en del, hade han läst. Snabbt beslöt han sig för att framhålla sin tuffa sida.
Nää. Så farligt är de int. Fast jag e ju våt, förklara- de första resans gosse, den sjuttonårige Thomas. Han erkände för sig själv att om han hade fått välja, skulle han inte vara just där just då.
Jaha. Nu får du för fan klättra åpp å få torra kläder på dig. Vi får väl si om såret då du kommer åpp. Int kan du stå här å bli sjuk. Kom igen nu å ta i här, sa matrosen, grabbade tag i Thomas´ händer, och drog upp honom ur det oljeblandade vattnet. På något darriga knän stod han åter upp på det oljiga underlaget. Han började ta sig mot lejdaren som ledde upp mot ljuset.
M/t Solny hade sjön från sidan, och rullade som en anka. Allt levande ombord for från sida till sida. Thomas hade inte haft en aning om, att ett så stort far- tyg kunde rulla på det sättet. Vägen upp till däcket på den slippriga och hala lodräta lejdaren var ett vågspel i takt med fartygets rörelser. Det gällde att ta ett ordentligt tag för att inte tappa taget runt stegpinnarna, som förde honom allt närmare ljuset från luckan till däcket. Om han hade tappat taget skulle han snart nog ha bankat på apostel Pers port, som han hade fått höra mycket om på barnhemmet, där han hade växt upp. Döden låg tio meter nedanför honom, om han tappade taget. Våt och täckt av den ryska oljans avlagringar på kroppen, stod han till sist uppe på däcket, och såg hur hela fartyget krängde och vräkte sig fram i Östersjöns gröna vatten.
Thomas ögon kisade mot ljuset efter tiden nere i det mörka tankhålet. Motorljudet ifrån tankerns maskiner kom stötvis ifrån skorstenen. Ljudet blandades som en sång i en salig kör, som ökade och minskade i styrka allt efter som vinden for runt fartyget. Han huttrade i sensommarens något kyliga väder. Ett tunt regn föll i vinden. En av matroserna uppe på däcket körde en luftvinsch, som hissade upp resterna av oljan, tillsammans med rosten och det skitiga vattnet, som for i en träränna över tankerns utsida ut i Östersjön. Sjömännen som stod uppe på däck och tog emot honom, röjde inte med en min vad dom tänkte. Däremot visste han ganska så väl själv att han var första resans gosse. Säkert skulle han lära sig mer med tiden, om hur sjömanslivet var. Attityden mot honom var, att en gröngöling skulle hållas kort, och veta sin plats.
Han stod på däck och väntade på vad han skulle göra. Han hade redan bestämt sig för vad han skulle säga, om någon började tycka något om hans sätt att balansera nere i tanken. Allt hade sin tid. Han hade beslutat för sig själv att inte bli hunsad av någon. Han var en barnhemsunge. Ett år hade gått sedan han lämnade hemmet. Där hade han blivit hunsad hela sin barndom. Han var van. Han var präglad.
Den första arbetsdagen ombord hade han fått försmak av hur det skulle vara. Många utlägg och inlägg om hur ett fartyg fungerade skulle han få sig till livs. Han hade redan under sitt första dygn ombord fått veta om vett och etikett som var viktig vid arbetets utförande. M/t Solny skulle förhalas med sin egen båtlängd längre fram i tankhamnen. Snabbt skulle Thomas upp till bevis. Fartyget skulle dras med tross och vinsch till ny plats. Han hade hamnat på backen, som han hade fått veta var fören på fartyget. Där stod han med tuggummi i käften. Han älskade tuggummi. Han ville visa vad han gick för. Han var en att räkna med i mängden. Eftertryckligt spottade han i däck för att markera en tuff attityd. Med tung, våt manillatross i näven hade han slitit och dragit så han blev helt slut. Fartygets förste styrman, med kort rock och tre streck på axeln, hade stått och studerat honom. Gossens slit hade han inget att anmärka på. Däremot fick Thomas omgående veta, att ombord på den åländske redaren Algot Johanssons tankfartyg tuggade man färdigt vid matbordet. Att stå och idissla som en ko på däck var inte att tänka på ute på havet, påpekade styrmannen spydigt. Först tänkte Thomas inleda en dispyt med styrmannen, men han valde att titta ned i däck och svälja förtreten. Han var inte mycket värd ensam mot befälet. De övriga sjömännen var neutrala. Hans självförtroende började svikta. För det mesta gick han in i dispyter, där han till slut höjde rösten och hävde sig fram på tårna för att visa att han visste ganska så klart vad allt handlade om.
Många gånger hade han hört att han hade svårt för att hålla käften. Han hade tänkt att han måste lära sig lyssna. En dispyt med styrmannen som kommenterade hans tuggande var nära förestående, när han kom på att det säkert inte var så lyckat att börja käfta med en man som var van att bestämma. Thomas hade fått sig till livs, att ombord på en båt gjorde man det man blev tillsagd att göra. En order var en order. Därmed höll han käft. Säkerligen skulle det komma en tid då han kunde hävda sin rätt. Bättre fly än illa fäkta, var det nog bäst att hålla sig till. Ordspråket hade han läst i en bok. Några gånger hade han citerat det högt och tydligt, för att visa att han nog var en gosse som visste, men som även kunde hålla käft om det behövdes. Han hade tittat på styrmannen, blicken stannade vid galonerna han hade på axeln. Något provocerande behöll han tuggummit kvar i käften. Det blev en halv seger för honom. Han tuggade med en något lägre och lugnare takt, för att inte vara allt för provocerande. Men om gåbbjäveln ville att han skulle spotta ut alltihop, då jävlar skulle han få bända upp käften, tänkte Thomas, vände ryggen mot styrmannen och jobbade vidare. Han var ombord på fartyget, och han kom inte därifrån. Här var det bara att finna sig… fortsättning…
En folkomröstning om försäljning av värmeverket är välkommet. Folket måste få säga sitt i frågan. Bäst vore det att göra det vid nästa val. Då får väljarna och kommunens innevånare ta ställning till om man ska sälja ut kommunala tillgångar till gagn för annat och då främst vad Moderaterna vill att bolag och vad som därtill hör skall tillhöra. Allt vill de tydligt att privata aktörer ska förvalta tillsammans med skattefinansierad verksamhet vilket värmeverket är och kommer så att även vara då alla rör och annat som tillhör värmerörelsen inte kan säljas och som kommunallagen inte heller tillåter ska kunna säljas ut till privat verksamhet.
Frågan om värmeverkets vara eller inte vara under kommunal hatt går vidare. Kommunstyrelsens ordf. som mest driver frågan där han uttalat säger att en försäljning är motiverad ur investeringssynpunkt och att man därmed måste se till att det finns kapital för de kommunala angelägenheter kommunen främst ska syssla med.
Idag finns många frågetecken att räta ut för kommunen. När det gäller skolan som exempel har man inte investerat i böcker som är aktuella i samhället för att utveckla kunskap som går i samklang med den generation som ska ta över efter oss som idag styr samhället och alla dess angelägenheter. Synbart är att den borgerliga politik som under decennier styrt Strängnäs fortlever med kvarlevor som i många fall blir synbart idag då kommunens ekonomi inte räcker till i att investera i annat än att se till att eleverna har böcker de kan förlita sig på kunskapsmässigt. Att därmed sälja värmeverket för investeringar i stället för att se till vad som fallerar är en fråga för hela kommun. Inte enbart för oss politiker och då i synnerhet för politiker som gör det lätt för sig med att sälja för att investera som man utrycker sig.
Att vara förtroendevald politiker utgår i att man har framförhållning i vad man vill göra. Därmed ska man se till att som exempel här att skolan fungerar först innan man ger sig in på att bygga monument över sig själva. Om värmeverket säljs kommer frågan. Vad ska säljas nästa gång kommunala medel inte räcker till vård och omsorg mm. Är nästa objekt som ska avyttras Bostadsbolaget med tillhörande fastigheter som skolor mm. Argumentet om att sälja delar av SEVAB är genomskinligt och ideologiskt för Moderaterna. Än mer genomskinligt blir det alt efter som tiden går och kostnaderna för avvecklingen stiger i höjden tillsammans med pengar man kunde ha lagt på skolböcker mm. Fortsättning på denna följetong lär följa.
I Strängnäs kommun har man uppmärksammat den stora branden i Strängnäs som hände för 150 år sedan. Staden var då på väg att brinna upp men hejdades till stora delar av att man lyckades begränsa branden då alla medborgare hjälpte till i släckningsarbetet.
Så är det inte idag. I nuvarande tid har man en räddningstjänst dimensionerad efter de resurser man tilldelas från politikerna. Att en storbrand skulle kunna hända även idag håller nuvarande brandchef med om. Trots detta har man minskat på räddningsstyrkan främst i Mariefred. Allt med utredningar som på bevisat påbud om att det är helt avgörande hur många brandmän som finns till förfogade vi början av en brand för att därmed snabbt begränsa branden. Trotts detta har politiken utan protester minskat ned styrkan med sex man i Mariefred.
Under min tid som brandman under nästan trettio års tid lade jag in mitt och brandmännens veta ofta och mycket. Här lägger jag ut en skrivelse till politiken om vad jag ansåg då och anser även idag med anledning av artikeln om vad den nuvarande brandchefen uttalat om en eventuell storbrand.
Till Majoriteten i Strängnäs kommun 2015-219.
Ang. räddningstjänsten i Strängnäs och då främst i Mariefred vill jag med denna skrivelse uppmana till en utredning om och hur räddningstjänsten ska organiseras i hela kommunen in i framtiden. Anledningen till detta är att räddningstjänsten i Mariefred tillsammans med rekryteringsproblematiken där personalen inte räcker till för att rädda liv och egendom måste ses över och bedömas mer utöver de risker som finns i den känsliga delen av Mariefred än vad som görs idag. Bebyggelsen ökar i Mariefred. Befolkningen likaså. Därmed är det angeläget att se över nuvarande organisation med en utredning för framtidens räddningstjänst i Strängnäs kommun
Bristerna blir allt mer påtagliga inom räddningstjänsten i Mariefred. Rekryteringen av brandmän till deltidskåren har under en längre tid varit otillräcklig. Konsekvensen av detta är att man dragit ned utryckningsstyrkan så att idag kan inte man göra en att göra en livräddande insatts innan man får hjälp från Strängnäs eller Åkers Styckebruk. Utryckningsstyrkan i Mariefred kan få stå och vänta upp till tio minuter innan hjälp anländer för att göra en invändig släckning och livräddning. Detta kan bli förödande om en brand uppstår och då främst inne i den centrala känsliga träbebyggelsen inne i Mariefred.
Konsekvenser av en brand och vad som kan hända och vad som borde förbyggas om en brand eller en livräddande insats för Mariefred finns i en utredning från år 2006. Där säger man att i den framtida organisationen av deltidsstyrkan i Mariefred bör ett stads perspektiv ingå. Vad man trycker på är att tidsaspekten är enormt viktig. Vad som har hänt är det motsatta. Man har förlängt tiden till dubbel tid till insats då det gäller invändig släckning och livräddande insatts. Helt emot de intentioner som utredningen pekat på då det gäller att förebygga brand där även den första och viktigaste delen i räddningstjänstens uppdrag ska vara att rädda liv.
Bifogar utredningen där även räddningschefen ingick som sakkunnig. Frågan är vad Räddningstjänsten har gjort för att gå utredningen till mötes. Ser man till vad som hänt och kommer att hända är att man går i motsatt riktning. Diskussioner har förts om att dra ned ännu mer i Mariefred. Någon förstärkning av räddningstjänsten har inte aviserats från politiskt håll. Snarare har man dragit ned på resurserna. Politiken måste ta sitt ansvar och utreda Räddningstjänstens organisation då det gäller den idag och i framtiden i Strängnäs.
Krister Lumme (s)
Mariefred 2015-07-25
Underlag till svar på Krister Lummes skrivelse 2015-219
Uppmaningen om att tillsätta en utredning om hur räddningstjänsten i Strängnäs Kommun ska organiseras lämnar jag till er politiker att ta ställning till. Utifrån de ekonomiska medel jag har att tillgå, riskbild och andra förutsättningar har jag organiserat verksamheten på det sätt jag anser lämpligast.
Lite underlag för en politisk diskussion ändå: Räddningsstyrkorna i Strängnäs kommun kan jämföras med andra med hjälp av Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps statistikdatabas. Siffrorna här är för år 2013. Strängnäs kommun har 0,6 årsarbetare på heltid/1000 invånare. Detta är precis samma som medelvärdet för Södermanland och riket. På deltidsberedskap har Strängnäs kommun 1,4 årsarbetare/1000 invånare när medelvärdet för länet är 1,0 och för riket 1,2. Med andra ord satsar räddningstjänsten i Strängnäs lika mycket på heltidspersonal som andra kommuner, men Strängnäs satsar mer än andra på deltidsberedskap. Detta just på grund av att vi anser att det finns mer än en tätort som har behov av räddningsstyrka. Verksamheten har en kostnad som också kan jämföras: Räddningstjänsten i Strängnäs kommun kostar 842kr/invånare och år, siffran för länet i genomsnitt är 705 kr/invånare och för riket 878 kr/invånare.
Om man i Strängnäs vill satsa ytterligare pengar på att bygga en heltidsstation till (som Lumme brukar föreslå i Läggesta) så skulle kostnaden i stället hamna på ca 1350 kr/invånare/år, om det skulle vara en styrka som kan rökdyka självständigt. Det Lumme tidigare föreslagit är egentligen att fördela heltidsresurserna som idag endast finns i Strängnäs. Detta förslag skulle innebära att man bygger en station för att flytta 1-2 heltidspersonal (av 4) till Läggesta. Resultatet av det skulle bli att ingen av kommunens styrkor kan påbörja rökdykning inom 10 minuter.
Vad har hänt sedan Johan Bergströms inventering 2006?
I mars 2007 bjöds representanter för försäkringsbolag, banker och fastighetsmäklare in till ett möte för information, rådgivning och överläggningar. Syftet var att uppmärksamma försäkringsbolag på riskerna i Mariefreds centrumbebyggelse och diskutera möjligheten till premiesänkningar för de fastighetsägare som vidtog åtgärder som kraftigt förbättrade brandskyddet. Vidare att förmå bankerna att låna ut pengar med mycket fördelaktiga villkor till fastighetsägare som ville investera i kostsamma, brandskyddsbefrämjande åtgärder. Den bank som hörsammade inbjudan ställde sig försiktigt positiv till uppmaningen om fördelaktiga lånevillkor men kunde inte sätta någon konkret siffra på möjliga rabatter utan skulle ta ställning till det i varje enskilt fall. Det försäkringsbolag som kom erbjöd gratis elbesiktningar och gratis brandvarnare till samtliga fastighetsägare i området som så önskade, oavsett om de var kunder hos bolaget eller inte.
Vid tre tillfällen under mars 2007 bjöds samtliga berörda fastighetsägare till församlingshemmet i Mariefred för att få information om resultatet av inventeringen.
En bygg- och fastighetskonsult anlitades av dåvarande säkerhetschefen. Konsulten kontaktade samtliga berörda fastighetsägare och bokade möten där han på plats gav råd om vad respektive fastighetsägare kunde göra för att förbättra brandskyddet i just sitt hus.
Eftersom många hade anmärkningar på att de saknade jordfelsbrytare begärdes offerter in från några elfirmor som lämnade fast pris på vad det skulle kosta att installera jordfelsbrytare. Den billigaste leverantörens offert spreds sedan till fastighetsägarna.
I april 2007 ordnades ”Operation vindsröj”. SEVAB ställde ut containrar i centrala Mariefred. Dessa kunde de boende använda sig av för att göra sig av med sådant som samlats på vindar och i förråd och som orsakade onödig brandbelastning. Benningegruppen fanns till hands med en lätt lastbil och bärhjälp och dessa kunde man bara ringa om man ville ha hjälp att transportera eller bära till containrarna.
Vidare lämnades offertförfrågan på fasadsprinkler på 3 huskroppar längs Krukmakargränd och 3 hus längs Bergsgatan, totalt 88 m torrör med anslutningar. Priset visade sig hamna på ca 170 tkr. För att få större flexibilitet och mindre arbete med att samordna entreprenaden valde Räddningstjänsten att i stället köpa in 6 längder ”Smarthose”. ”Smarthose” är en 25 m lång slang försedd med dysor som sprider en vattenridå upp till 6 m höjd när vattentrycket sätts på. Slangarna kan kopplas ihop och användas där de behövs. Kostnaderna för dessa slangar blev ca 120 000 kr.
Priser togs också in på kostnader för att förse de känsligaste husen med värmedetekterande kabel som vidarekopplades till larmcentral. Summan hamnade på ca 500 000 och de pengarna hade inte räddningstjänsten. Vidare skulle det krävas en hel del samordningsarbete med fastighetsägare, entreprenörer o s v för att få projektet i hamn och den resursen fanns inte heller. Så det projektet kom inte i hamn.
Uppföljning
2010 följde en annan brandingenjörsstudent, Dick Lidholm, upp inventeringen av brister. Åtgärder hade då vidtagits som höjde medelbetyget från 2,71 till 2,86. Åtgärderna var t ex elbesiktningar, installation av jordfelsbrytare, avlägsnat löst brännbart material från fasader och vindar, portar hade försetts med lås. Enstaka hade gipsat vind mot grannar, satt in brandklassade fönster, installerat sprinkler, automatiskt brandlarm eller fasadsprinkler.
Tid till larm
Tiden innan en brand upptäcks är absolut av avgörande betydelse för möjligheterna att hinna släcka den innan den börjat sprida sig mellan fastigheter. Chansen till ett tidigt larm förbättras avsevärt med t ex värmedetekterande kabel så den åtgärden bör ha hög prioritet om man vill satsa mer pengar och resurser på att göra Mariefred mer skyddat från en stadsbrand.
Styrkestorlek
Storleken på Mariefredsstyrkan har p g a rekryteringsproblem mycket riktigt gått från 5 till 3 personer sedan inventeringen gjordes. Detta är förstås ingen ambitionshöjning men vi såg inte något annat realistiskt alternativ. I samband med nerdragningen införskaffades ett mindre fordon med ett släcksystem med förhöjt lågtryck vilket är effektivt och relativt enkelt att använda vid en förstainsats när styrkan är liten.
Mariefredsstyrkan är för liten för att rökdyka på egen hand och måste invänta styrka från Strängnäs eller Åker (ca 10 min) innan eventuell rökdykning kan påbörjas. fördröjningen blir i praktiken mycket liten då Mariefred kan förbereda rökdykning genom att dra ut slang och bryta dörr så det är klart att gå in när t ex Strängnäs anländer. Mariefredsstyrkan kan även påbörja utvändig släckning och koppla upp sprinklerslangen och kommer knappast ”stå och vänta”. Inte vid något tillfälle mellan 2001 och 2011 (när Mariefred gick från 5 till 3 personer) hade Mariefred påbörjat inträngning innan Strängnäs var på plats, även om det var möjligt med den dåvarande bemanningen.
Livräddning
Frågan om livräddande insatser är viktig, men är inte särskilt relevant i diskussionen om hur vi bäst ska skydda Mariefreds trähuskvarter. Det är inte byggmaterialet i stomme och fasad som har betydelse vid dödsbränder – människor som omkommer i bränder dör av den rök och den värme som alstras redan av att inredningen brinner.
Så därja… Då har man backat i beslutsärendet som börjar visa sig som att beslutsångest har drabbat de som sitter på samtliga stolar då det gäller om hur man vänder en utredning till ett förslag om avyttring.
När det gäller att skjuta på ett ev. avgörande om avyttring av kommunens värmeverk är jag ganska så kluven. Processen som har erhållit en internationell prägel med kallad Projekt Calor har man från de som satt igång det hela sagt att bakgrunden till försäljning är att kommunen står inför stora verksamhetsmässiga och ekonomiska utmaningar. Vidare säger man att det så kallade gapet mellan intäkter och kostnader förväntas öka och kommunkoncernen behöver därför hitta andra lösningar utöver lån mm för att möta framtida investeringsbehov. Att resultatet för kommunens verksamhet var över 100 miljoner samtidigt som staten ger mer pengar till kommunen ordar man inte en rad om.
Vidare utvecklar man om att iden om avveckling av värmeverket med skulle kunna möjliggöra stärkta förutsättningar för idrott och hälsa genom att utveckla Larslunda i Strängnäs tätort som ett attraktivt idrotts- och hälsocenter. Ett annat exempel är att en försäljning kommer att tillföra ett rikare kulturliv i kommunen. Vidare säger den maktförande församlingen i kommunstyrelsen och i koncernledningen att målsättningen med avyttringsprocessen ska visa en tydlig bild av vad en eventuell försäljning skulle innebära. För att kommunfullmäktige ska kunna ta ett väl underbyggt beslut skjuter man upp avgörandet till efter sommaren 2021. Hitintills finns inget man referat till om vinst eller förlust för kommunen. Vinsten idag räknas endast i pengar. Värde i annan form för kommuninnevånaren är inbakad i ett moderat tänk om att kommunala angelägenheter bäst ska synas och finnas i privat regi.
Allt som läggs fram idag låter fint i öron som inte egentligen vet vad som avyttras i den process som pågår. Under tiden som man nu ska få mer vetskap till polititiken säger man inget om vad avyttrings processen kostar kommunen då det gäller berörd personal som säkerligen inte mår bra av att inte få veta mer än att de nu ska vänta ytterligare en tid på vad som komma skall. Hur bolaget SEVAB upplever det hela är även lagt i tystnadspåsen då det gäller marknadsandelar och allt vad som där ingår i en försäljning. Detta har man inte räknat på överhuvudtaget. Allt beror på hur man räknar och vad man lägger i påsen som nu är tillsluten en tid till innan besluten tas i Fullmäktige. Om en försäljning sker kommer räkenskapen. Vem som är förlorare eller vinnare återstår ännu en tid att spekulera i.
Planen framför stationen var svart av folk som skulle se på dårarna när första transporten av sjuka anlände. Patienterna reagerade alltefter sitt psyke. Somliga spelade apa för publiken. Andra dolde ansiktet och sin skam djupt nedhukade.
Så beskrevs öppnandet av det numera nedlagda mentalsjukhuset i Strängnäs även kallad Sundby sjukhus som enligt denna tid att se var ett välkommet tillskott i den sk mentalvården. Det fanns ett stort behov av vårdplatser för sinnessjuka vid denna tid. Medicinalstyrelsen hade kommit fram till att vårdplatserna på hospitalen behövde nära nog fördubblas. Statistiska centralbyrån hade genomfört en undersökning 1901-1902 och kom fram till att det fanns 17 300 sinnessjuka i Sverige. Nära 5 000 av dem var i behov av anstaltsvård men saknade plats. Samtidigt rapporterades det om grov vanvård bland de som vårdades utanför hospitalen. Många menade att staten borde ta ansvar för dessa personer. En omfattande utbyggnadsplan togs fram. Mellan 1905-1943 byggdes 14 nya hospital och sinnessjukhus. Ett av dem var Strängnäs hospital.
Inne på Sundby som sjukhuset sedan i folkmun fick heta vanvårdade man de sjuka till vanvett i en rapport från några journalister som lurade sig in bland de mentalsjuka för att i verklig mening få veta vad som förekom innanför mentalsjukhusets väggar.
Journalisterna vägrades tillträde till sjukhuset då de ville komma in till sjukhuset och intervjua dårarna som man även av allmänheten kallades för. Motiveringen var att man skulle störa de som skulle vårdas. Förvånade gav journalisterna inte upp med att komma in till sjukhuset. Därmed började några av dem spela sinnessjuka mentalt störda ute på Strängnäs gator. Efter en tid ansåg myndigheterna att så kunde det inte få fortsätta. Lugn och ro måste medborgarna få. Därmed tog man beslöt om att spärra in journalisterna tillsammans som idiotförklarade individer på Sundby Sjukhus.
Journalisterna kom då in och fick erfara om och hur man på sjukhuset vanvårdade och kränkte de som behövde psykiatrisk vård. När de varit inne i sjukhus en tid ville ut därifrån. Svårt var det att komma in på sjukhuset. Lika svårt var det att bli friskförklarade. Efter att de förklarat att de var journalister släpptes de ut omgående. Därefter skrev de en bok om eländet vilket fick titeln ”Vårdad till vanvett”. Allt efter vad de sett och hört då de själva med egna ögon upplevt hur det gick till inom mentalvården som var en skamlig tid i Sverige lika som på Åland och som man idag talar väldigt tyst om.
När jag skrev min bok om min fader läste jag en hel del för att få insikt i hur det var för honom. Olle var intagen på Åland och levde där på ett sjukhus i över halva sitt liv som intagen. Institutionsvården gjorde honom vanvårdad på så sätt att han aldrig kom därifrån. Han klarade inte av att vara ute bland andra människor. Därmed dog han även på sjukhuset. Någon större uppmärksamhet fick inte min rapport om hur man där vårdade mentalsjuka tillsmans med min fader. Frågan är varför? Även inom kulturen värderade man min rapport med tystnad. Efter att jag skrivit tre böcker om resultatet av egen erfarenhet av att ha blivit vanvårdad som barn gav man mig både diplom och Litteratur pris. Boken om Olle blev mer eller mindre nedtystad. Mer om detta i nästa inlägg blir det här i bloggen…
Att mentalt störade människor behöver vård är nuförtiden rådande på ett annat sätt. Idag vårdas man inte på sjukhus om man inte är en fara för sig själv och andra. Dagens vård ingår i ett medicinskt förfarande där den sjuke ordineras piller och droger för att hålla sitt psyke i balans så individen inte stör det etablerade samhället. Klarläggande om hur verkligheten kan te sig från en patients horisont läste jag till mig i en bok om ”Tokfursten.”
Berättelsen om Tokfursten visar på samma beteende från mentalvården som journalisterna på Sundby delgav medborgaren. Skillnaden var att Tokfursten levde själv som patient inom mentalvården i hela sju år. Boken berättar om hur han sedan hittade ut från sin schizofrena värld. Idag är han professor och allmänt praktiserande som klokheten själv men som mentalvården försökte stjäla honom innan han tog tag i sig själv utan piller och droger som ordinerades på sjukhusen där man experimenterade med sjuka människor i stället för att vårda dem.
Här en kommentar om ett inlägg mot mig från Moderaten Werner som även lagt sig i vinn om att ironisera om allvaret. Att värmeverket i Strängnäs är ett bygge finansierat av skattebetalaren ingår inte i hans trångsynta sätt att utveckla den ideologi han bär på för egen del i synfältet.
Som person och människa slåss jag inte mot väderkvarnar. Däremot slåss jag mot personer som bär på egen förmåga om att förminska andra. Som gammal sjöman vet jag hur man förankrar ett fartyg både då det blåser och när det är lugnt i vattnet.
Vad jag kan konstatera är att skribenten Werner i motsats till min vetskap draggar han och driver runt betänkligt i debatten då det gäller att se skillnad på skattefinansierad verksamhet och privat. Tydligt kan jag konstatera mellan raderna att mannen ställer sig i kön om att vad skattebetalaren finansierar både då det gäller skola vård och omsorg ska privata intressen sköta verksamheterna så att vinster kommer till del in i Moderata fickor. Allt för att berikat sig på välfärdens skattekronor till egen fördel.
I ett privat företag är det alltid till syvende och sist vinsten som är utslagsgivande för hur bra verksamheten går. I offentlig verksamhet finns inte enkla sätt att mäta framgång därför att villkoren är helt olika då det gäller privat och offentlig verksamhet. Man kan inte glömma och gömma verkligheten i offentlig verksamhet som den är för individen på samma sätt som ett privat företag kan göra då de även kan neka insyn in i den privata verksamheten.
Offentlig verksamhet utgår i att skattebetalarna kan kräva att ta del om hur varsamheten sköts och hur man förvaltar skattekronorna. Detta försvinner om man säljer värmeverket samtidigt som påverkan att påverka kostnaden för den värme man köper offentligt försvinner i motsats mot de privata som kan laborera och sätta priset så man kan generar vinster av dem som köper.
Däri ligger skillnaden som herr Verner i en insändare gör sig lustig på. I kommunal verksamhet blir man synad så oegentligheter kommer upp i dagen. Valda politiker blir även de synade och avskedade om de inte sköter den verksamhet de är tillsatta att förvalta. Därmed kan man inte låna pengar från medborgarna för att åstadkomma egna vinster vilket man kan göra i privata bolag om man själv är chefen och gör som man vill för att åstadkomma vinster man stoppar i egen ficka.
När jag läser om hur politiken svänger sig från det man gillar till det man inte anser vara relevant får jag vibbar om att något inte stämmer överens med mitt eget sätt att tänka.
Så blev det även då jag läste om hur man inom den Moderatledda majoriteten i Strängnäs kommun inte kommer överens med dem som är tillsatta att granska dem. Som politiker känner jag själv hur maktkoncentrationen blivit alltmer synbar i kommunen. Det är högst ovanligt att politiken går till angrepp på kommunal revision och att de som granskas håller sig till den ordning medborgarna vill se att dom håller sig till. Sitter man i majoritetsställning är det ofta så att man kör över tyckande och tänkande hos oppositionen. Detta hör till politikens grundvalar då det är olika värderingar som gäller och att man då måste för partiets trovärdighet gå emot oavsett om det är en sanning eller inte. När det gäller en revision ska man vara ödmjuk inför vad som presenteras. Inte gå till frontalangrepp på dem som granskar dem. Då är vi fel ute. Då ställer vi ut vår trovärdighet till allmänt beskådande och åtlöje.
När det gäller att kritisera de som ska granska makten i Strängnäs kommun blir jag ganska så brydd. Allt i synnerhet då det i Strängnäs gäller en ev. försäljning av värmeverket. Kritik har kommit och finns från många håll till de som bestämmer och har full insyn i vad som sker när det gäller att avveckla kommunalt ägande. Även inom majoriteten där vi socialdemokrater finns för att avgöra kommunens väl och ve finns det en stor del av politikerna som inte gillar vad de ser då insynen i allt som har med värmeverket att göra är lagt på sk sekretess. Sekretessen finns där för att inte röja affärshemligheter och bud på anläggningen säger man från högst bestämmande plats. Därmed får alla och även revisorer ingen insyn. Därför har revisorerna som är valda av kommuninnevånaren att granska och kritisk formulera vad de anser vara oriktigt och fel satts på pränt till allmänt beskådade av kommunens revisorer
Revisionen pekar på en viktig formulering som jag håller fullständigt med i. Man säger att det är ett stort hot mot revisionens självständighet och brott mot kommunallagen och Strängnäs revisionsreglemente då man avvisar och kritiserar revisionen.
Ord och inga visor. Själv ställer jag mig frågan när och hur ska man kunna kontrollera och göra revision på politikens arbete och redovisa dem till medborgarna om man sitter och avisar revisorernas kritik. Vilka och vem som ska avgöra detta är inte de som kritiserats. Det ska i så fall högre upp i hierarkin där oberoende revision ska avgöra den kritik som framförts både från revisorer och politiken. Om inte detta sker har vi hamnat in i en återvändsgränd där makthavarna tillåts att inte bli kritiserade där de sitter med makt avgöra vad som de anser var bäst för medborgarna samtidigt som man viftar bort övriga synpunkter. Därmed sätter man även demokratiska regelverk ur spel. Värmeverkets hantering är en hantering som mer och mer börjar lukta makthaveri. Jag förstår revisorernas kritik. De sköter sitt arbete utöver vad de ser och har att hantera. Deras insyn har varit marginell kan jag förmoda. Allt andas frustration om maktmissbruk i kommunalförvaltning då de inte får kritisera vad de misstänker.
Maktkoncentrationen i Strängnäs kommun har under de senaste åren blivit alltmer totalitär. Några få politiker administrerar genom de stolar de sitter på alltmer av makten som genomgår en koncernstyrning jag själv varnade för, och att om vi går in i ett koncerntänkande så kommer maktkoncentrationen att bli än mer styrande av några få i kommunen som även samtidigt sitter i kommunstyrelsen. Där har de den majoritet de behöver för att få vad de vill utan att någon kan göra något åt vad de har bestämt och beslutat i slutna rum. Kommunfullmäktige som transport stäcka gör allt sedan för dem lätt och fullständigt.
Fortsättning lär följa. Byket ska tvättas var det någon som sa. Allt är nu blötlagt i tvättstugan på väg in i maskinen. Frågan om värmeverkets vara eller inte vara är när den är färdigtvättad…
Varför undertecknad är emot en försäljning av värmerörelsen i Strängnäs är i första hand en ideologisk förankring i politiken om att skattefinansierad verksamhet inte ska läggas ut till privat förvaltning. Vi socialdemokrater säger i våra manifest att vinster av kommunala angelägenheter inte ska förekomma. Vår trovärdighet sätts på spel när vi i riksdagen säger att vinster i skattefinansierad verksamhet inte hör till vad Socialdemokraterna står för när man sedan i kommunpolitiken gör något helt annat. Vad som sker i Strängnäs med värmeverket är i första hand ytterst en förtroendefråga för oss socialdemokrater. Vi kan inte gå in i ett val och begära förtroende för vår politik om vi går med på en försäljning av värmeverket.
När det gäller avyttringen som den populärt kallas sitter det några få som har insyn i vad som pågår. När det gäller oss socialdemokrater ska vi inte sitta i en majoritet för att vakta stolar som generar arvoden och som man inte vill bli av med för att sitta kvar på stolarna för egen del. Om så sker och vi väljer att avyttra värmeverket ska vi avgå ur majoriteten. Politik utgår inte i att sitta på piedestal på flera stolar. Politik är att vilja. Vill man inte stå för vad man säger i våra manifest. Då ska man avgå. Vi måste visa vår politik för väljarna så vår trovärdighet blir bestående. Säljer man ut trovärdigheten då står man inte heller för den politik man lovat väljarna. Socialdemokraterna i Strängnäs har problem med att vara eniga. Vi har en högerfalang och vänsterfalang som är störande för vår trovärdighet. Värmeverket är en fråga där vi ställs mot att föra en moderat politik eller en socialdemokratisk. Kompromisser hör till för att föra politik. Men inte så långt att man säljer sig själva.
Under många år har Strängnäs kommun varit undantagna privatiseringar med tydliga vinster i välfärden. Nu är det omtag som gäller från Moderaterna. För inte så länge sedan kallade man vinster i välfärden för att vara en utmaningsrätt som med ett nytt ord skulle utmana samt även lura skattebetalaren att gömma fakta om att generera vinster till privata bolag.
För femton år sedan utmanande man i sanning det nybyggda äldreboendet Hammargården i Mariefred. En privat entreprenör ivrigt påhejade av Moderaterna använde den sk utmaningsrätten med att man monterade ned vården. Då med en borgerlig majoritet som styrde kommunen. Det privata vårdbolaget som tog över vården minskade personalen samtidigt som sjukskrivningarna ökade. Vårdbolaget tog sedan bort och avskaffade terapivården mm. Välbefinnandet för både vårdtagaren och de anställda försvann lika fort som vinsterna för vårdbolaget ökade. Vi socialdemokrater protesterade högt och tydligt över hur den privata entreprenören utförde sitt uppdrag samtidigt som vårdbolaget även begärde mer pengar för den vård de bedrev vilket även tillstyrktes av den då borgerliga majoriteten utöver avtalet man hade gjort upp för att utföra vården.
Vi socialdemokrater krävde därmed att entreprenören skulle ifrågasättas. När avtalet gick ut efter fyra års vinstbegär av vårdbolaget krävde vi att när anbud om Hammargårdens drift skulle upp till nytt beslut krävde vi att kommunen skulle lägga eget anbud. Vad som skedde var att kommunens anbud blev billigare tillsammans med mer vård för pengarna som tidigare gått till vårdbolagets vinster. Kommunen tog därmed över driften vilket fortfarande gäller. Vi har med egna ögon kunnat se hur man på ett tydligt sätt inom vårdbolagen driver företagen med vinster som skattebetalaren får betala där vården uteblir till de vårdbehövande. Utmaningsrätt är ett nytt sätt att privatisera. Nu gör Moderaterna ett nytt försök bakom privatiseringens ideologiska skynke som stadigt hänger där högerpolitiken finns men som säkerligen begränsats med socialdemokratisk medverkan inne i den majoritet där vi sitter tillsammans i Strängnäs. Allt är även en fråga om trovärdighet inför våra väljare främst. Säljer man ut värmeverket med socialdemokratisk medverkan ska politiker som hyllar moderat ideologi ifrågasättas så att de inte ska erhålla förtroendeuppdrag i nästa val.
Historia är att minnas tillbaka. Så även för mig då jag läser om Åland där jag föddes och sedan av ålänningarna förvisades till en anstalt där jag som barn under hela uppväxten fick veta varje dag att jag inte var välkommen som övriga barn att därmed erhålla kärlek och empati för den situation jag hamnat i då mina föräldrar övergav mig.
Ser man sedan till hur de även hycklande tog avstånd ifrån att ersätta mig för den skuld de fortfarande bär på med barnmisshandel och annat på agendan kan jag se idag hur de även bedrev mot mig en sanering av mig på samma sätt som artikeln här från Ålandstidningen beskriver. Inget förvånar mig då jag läser om hur man behandlade människor i utanförskap vid samma tid som jag växte upp på barnhemsanstalten. Erfarenheten har jag kvar i kroppen och som jag kommer att bära med mig hela livet.
Frågan är varför och hur man tänkte och såg på individer som hamnade utanför samhället som jag gjorde. När jag läser reportaget från Åland på sextiotalet kan jag verifiera detta mer nogsamt i vuxen ålder där jag befinner mig på ett sluttande plan in i evigheten som det så vackert kallas för då man förr eller senare ska lämna livet.
Symptomatiskt kan jag konstatera att Åland vid denna tid var ett inhumant samhälle. Särskilt mot de som inte kunde ta vara på sig själva. En konservativ agenda genomsyras i tidningsartikeln om hur man nedvärderade såg på människor vid denna tid som inte ligger långt borta i tiden. Personerna som man kallar för att vara uteliggare och lösdrivare samtidigt som man vill göra sig av med dem visar på hur empatilösa man var och hur man skulle städa undan dem från samhällets gator. Själv kan jag konstatera att man gjorde samma med mig då man placerade mig som barn i ett arbetsanstalt för barn nedvärderad och kränkt under hela min uppväxt. Även jag som barn skulle städas undan och placeras så att jag inte störde ålänningens sätt att se hur verkligheten var då man även städade undan mig som om jag vore en skit i värdsaltet.
När det gäller artikeln här är det finländare som kom till Åland och praktiserade tiggeri då de inte hade något annat val. Många av dem var veteraner från kriget mot ryssen där de sedan efter kriget blev utfrusna från det finska samhället tillsammans med de krigsskador de erhöll både fysiskt och psykiskt från krigets alla faser. Alkohol blev trösten för dem att uthärda vad de gått igenom. När de kom till Åland skulle deras leverne saneras. Någon vård eller humanism fanns inte att skåda från den konservatism ålänningen tillsammans med fosterlandet Finland man levde i då, och som man även fram till idag bär på. Läser man artikeln här under blir man brydd och ifrågasättande hur man i Finland behandlade dem som for illa i kriget samtidigt som man i andra sammanhang när elitens politiker och högt ansedda individer i Finland skålar i champagne om att man gav ryssen på tafsen.
