Putin fortsätter i Hitlers fotspår. Att erövringen av Ukraina skulle komma borde världen ha insett innan detta hände. Satsningen på krigsmakten med oförminskad styrka borde demokratins ledare i västvärlden ha förutsett. Vad som har hänt i Ryssland var att svångremmen togs fram på områden som t ex åldringsvård, sjukvård och skola. Kapitalet som sparades fördes över till Sovjets flygvapen och flotta där militären övade och övar som aldrig förr. Nytt krigsmateriel levereras oförtrutet. Marksoldater övade i skarpt läge genom att sättas in i strid tillsammans med separatisterna i östra Ukraina. Om detta blå ljög Putin kontinuerligt samtidigt som det ryska folket tror på sin nye führer. Ryssarna har sedan generationer bakåt i tiden varit vana vid att ledas av despoter av olika färg. De demokratiska landvinningar vi kunde skåda på 1990-talet är historia. Så länge Putin levererar nya erövrade landområden är han populär som aldrig förr. Överfallet på Ukraina kommer att fortsätta och öka i omfattning. Blå ljugandet och hot till omvärlden kommer att fortsätta lika som när det gäller Rysslands direkta inblandning i länder där de fortsätter att kriga som i Syrien. Det är KGB-drängen Putins enda chans att behålla sin popularitet på hemmaplan. Gränsen går vid NATO:s gräns. Ger Putin sig på ett NATO-land utlöses NATO:s ömsesidiga garantier så ett världskrig kommer allt närmare med användandet av kärnvapen som när, om detta händer kommer att bomba världen tillbaka till hedenhös.
Politruken Putin har under lång tid förberett sig på att göra Ryssland till en stormakt med Tsartiden influenser där han själv ska finnas i slott och salar. Kärnvapenbestyckade bombplan övar i Nordsjön och Atlanten utanför bl a Storbritannien har visat vad de kan åstadkomma. Svenskt luftrum har kränkts. Attackflygplan har övat anfall mot Stockholmsområdet. Senaste incidenten utanför Gotland visar på att hotet är mer påträngande än förr då Putin förmodligen i sin trånga mentala värld ser sig vara trängd av väst som aldrig förr. Ubåtar kränker svenskt vatten strax utanför vår huvudstad. Kartor över Sverige uppdateras och rekognoscering sker av vägar och broar genom s k ”ryska långtradare” som dyker upp på ställen som ligger långt utanför normala vägar för långtradartransporter.
Sverige och Finland bör snarast möjligt ansluta till NATO. Vi har fram till idag nått en punkt där Ryssland vaktar våra gränser och våra politiker kryper i stoftet inför despoten. Nu är tiden här då man ser vad som händer i Ukraina. Putins förehavanden har tenderat att hela tiden överraska oss. Död grävandet av demokratin i Ryssland visar vem Putin är som person. Han är en extremist och benämnes av kloka människor som psykopat tillsammans med Hitler och hans gangstergäng med Göring som speciell hovleverantör av narkotika. När man ser foton på Putin idag kan man se hur han genom de grisögon han plirar med lika som narkomaner gör då de är påverkade av droger. Hitler blev nedknarkad och slut som människa tills han tog sig själv av dagen i bunkern han fanns i då han försvann från världen. Vår frihet och vårt oberoende hänger på om NATO hjälper oss mot det ryska vansinnets marodörer. Detta kommer NATO i skarpt läge endast att göra om vi är medlemmar. Då om inte förr kan vi räkna med en avhållande effekt så Putin och hans gäng inte ger sig på ett NATO-land militärt eftersom priset blir för högt.
Vad som händer i Ryssland idag känner jag idag som det var igår. Jag har aldrig litat på ryssar i allmänhet då jag kan känna att de är ett folk som verkar gilla läget och att de nöjer sig med vad de har. Detta beror naturligtvis på att de av makthavare som Putin tvingat dem att tro på vad han och tidigare Diktatorer beslutat om. Hotet om att hamna i ett arbetsläger i Sibirien eller avrättas för något kommunistregimerna bestämt skrämmer dem till tystnad.
I det forna Sovjet landade jag som sjöman i mitt första fartyg med att frakta olja till Finland från oljestaden Tuapse i Svarta Havet. Som ung femtonåring med Elvis frisyr och vattenkammat hår gick jag iland för att slå mig lös som ungdomar gör. Atmosfären i Sovjet var långt ifrån den jag hade kom ifrån med västerländska värderingar. Tillsammans med Vodka i kroppen och slängd i käften deklarerade jag att Sovjet var ett skitland som jag aldrig mer skulle besöka eller göra mig besvär att komma till. Berusad och upprymd minns jag kvällen då jag gick ut ifrån en krog där jag suttit och intagit en hel del alkohol serverade ifrån flaskor som var lika som läskedrycken hemma för att söka kärlek.
Ung och het tog jag mig ut från krogen. Mitt mål var att köpa kärlek av kvinnor som villigt ställde upp i baksätet på taxibilar av märket Volga. Vinglande och sökande hamnade jag in i en park. Plötsligt kom det en hel hög med ungdomar som var i min egen ålder mot mig. Utan att säga något knuffade de omkull mig så jag dråsade i backen. Halt som det var med snö på marken kunde jag inte ta mig upp samtidigt som mina skor var av modellen lädersula som inte hade något fäste på det isiga underlaget. Berusad som jag var nyktrade jag tillfälligt till då jag förstod att jag var illa ute. Minnet om hur skosulor dundrade mot min kropp kommer jag aldrig att glömma. Desperat ropade jag på hjälp. Efter en lång stund upphörde sparkandet. Då förstod jag att vad de var ute efter var att råna mig. Rublerna jag hade i fickan försvann i någon av ryssarnas fickor. Men konfirmatonsklocka jag fick vid konfirmationen året innan jag hamnade i Svarta havet försvann lika som kläderna jag hade på kroppen. Mina Lee jeans var tydligt ett häftigt kap för någon av ryssarna som vid denna tid på sextiotalet aldrig fick se västerländska kläder. Detta enbart på bild. Avklädd och blåslagen nästintill medvetslös hörde jag en kvinna fråga mig om jag kunde gå. Tilläggas kan att detta var min andra resa till Tuapse. Vid min första resa hade jag träffat en kvinna i min egen ålder som visade tycke för mig. Varför jag hamnade i parken där jag blev rånad var att jag gick dit för att ev. träffa henne där. I stunden där jag låg och blev sparkad av ryssarna dök hon upp och räddade mig från fortsatt misshandel. I min roman om Tvivlaren berättar jag om episoden där mitt liv kunde ha blivit väldigt kort. Kvinnan hjälpte mig ombord till fartyget där jag sedan låg en hel vecka och knappt kunde röra mig efter alla slag jag erhållit av det ryska folket.
Detta var något jag upplevade på sextiotalet och som i alla år hängt med mig . Ryssar har jag väldigt svårt för att acceptera som ett rättvist folk. Idag då jag ser vad de åstadkommer och vad de tidigare har åstadkommit känner jag hur tiden stått stilla i landet Ryssland där Diktatorer som Putin och hans föregångare skott sig på folket samtidigt som de avlivat dem som ställt sig i vägen för deras maktmissbruk. Jag har alltid sett dem som fuskare och ovilliga till att idka rättvisa mot övriga i världen. Inom idrotten har de ständigt dopat sig och fuskat till sig medaljer på ett eller annat vis. Jag hoppas innerligen att vad som händer idag upphör och att det ryska folket tar lärdom av vilka ledare de har och har haft. En önskan är att de får en ledare som leder som ser demokrati och rättvisan i att välja själva som det största värdet för människan var än de lever eller har sin tillvaro här i välden.
Jag själv kommer säkerligen inte att få uppleva denna nya ordning om det händer då min vandring här i världsalltet kommet att ta slut innan det händer. Vad jag förmodligen kommer att bära med mig är att jag fortsättningsvis kommer att se ryssar som fega kräk där de inte gör något för att hjälpa dem som man idag tar livet av i Ukraina. Detta om deras feghet lär jag återkomma till då analysen av ryssar i allmänhet mer kommer att analyseras. Inte enbart av mig. Utan detta av en hel värld som ser deras ledares illgärningar utan att stoppa dem vilket visar på deras feghet gentemot Ukraina som ger sina liv för kommande generations frihet.
Putin är en despot som har startat ett aggressions krig. Argumenten är motsägelsefulla. Ukraina är inget riktigt folk utan en social konstruktion säger han. Ukraina är i själva verket ett ryskt land som Lenin gav bort fortsätter han med samtidigt som han pekar med hela handen mot de mausoleum hans forna kompisar ligger och ruttnar i.
Ukrainare är enligt Putin ryssar. De anklagas av honom som despot han är för att begå ett folkmord mot ryssar. I Ukraina är det knarkare, fascister och nazister som sätter sin prägel på landet. När han invaderade Ukraina skulle han stoppa ett folkmord på ryssar och avnazifiera Ukraina. Putins anklagelser bär på inbyggda motsättningar med lögner som alltid pryder den retorik då det gäller diktatorers handlande och görande.
Det är få som tar Vladimir Putins ord på allvar. Samtidigt tvingar han det ryska folket att gå i ledband som hundar så han kan fortsätta rättfärdiga mord och förstörelsen han utövar i Ukraina. Som den despot han är med vansinniga ögon visar han även hur han angriper sina egna medborgare i tusentals för att de protesterade mot det olagliga kriget. De som protesterar hamnar i ett arbetsläger i Sibirien om de inte förr blir avlivade av en giftspruta eller om man väljer att använda någon annan metod för att reducera dem från världen.
Att detta skulle legitimera Putins krig är löjeväckande. Trovärdigheten kring Kremls antifascism är minst sagt låg. Despoterna i Kreml försöker legitimera kriget i Ukraina med att de står upp mot fascismen. Något som är nytt i Putins retorik är att han även talar om nazism. Under sovjettiden pratade man om Hitler fascister. Ordet fascism används brett i Ryssland där den statsägda televisionen och media legitimera lögner regimen sprider. När Sovjet invaderade Tjeckoslovakien 1968 var det under förevändningen att skydda sig mot fascismen. När de invaderade Ungern var det också en antifascistisk motreaktion. Det finns en tradition av att sätta fasciststämpeln på allt som de inte gillar. Putin talar inte enbart för en publik i omvärlden utan även till sin egen befolkning. Propagandan i Ryssland har i årtal visat upp att Vladimir Putin är den stora ledaren som bekämpar fascismen. Att kriget mot Ukraina skulle vara en antifascistisk handling är förstås en ren propagandalögn. Det nya i retoriken är att nu är det även nazister som måste utrotas lika som det var då Hitler anföll dem i det senaste världskriget.
Putin visar att hans mentala förstånd utgår i kommunistiska doktriner som försvunnit i vanliga människors medvetande. Själv går han och drömmer om att han ska till historien bli den som återupprättade Ryssland till den sovjetstat den en gång var. Där skall han sedan sitta på tronen och väsa genom mungipan om hur världsordningen ska vara.
Putin håller på och gräver sin egen grav. Frågan idag är hur många han tänker ta med sig dit innan någon som vågar avsätter politrukens och vansinnets despot som han är med all förmåga han kan visar idag för hela världen och som är emot aggressions kriget i Ukraina. Historien har visat att makthavare som Putin förr eller senare ramlar av sin piedestal ramlande ned i gravens mörker.
Här en diktator som föll på eget grepp:
Nicolae Ceausescu – maktgalenskap blev hans fall
Nicolae Ceausescu med hustrun Elena i Bukarest i november 1989, strax innan han avsattes.
Graven är oansenlig och svår att hitta utan vaktmästarens hjälp. Ett gråvitt stenkors med en röd stjärna bland hundratals andra gravar på en kyrkogård utanför Bukarests centrum. Så vilar Nicolae Ceausescu, mannen som under 25 år höll sina landsmän i ett järngrepp.
Historien började för 90 år sedan i byn Scornicesti i södra Rumänien. Nicolae Ceausescu föddes i januari 1918 som nummer tre av tio barn. Hans föräldrar var fattiga lantbrukare; mamman analfabet och pappan alkoholiserad. Han fick gå barfota till skolan och låna böcker av sina kamrater. Från barnsben och livet igenom led han av stamning, men lärde sig att begränsa handikappet genom en rörelse med huvud och läppar. Han blev dock retad både för sitt sätt att tala och för sitt märkliga kroppsspråk.
Fann marxismen i Bukarest
Elva år gammal lämnade Ceausescu skolan för att lära sig skomakaryrket i huvudstaden Bukarest. Där plockade han upp de marxistiska tankar som spreds inom skrået. Retoriken om klasskamp var lockande under 1930-talets depression; monarkin Rumänien präglades av stor ekonomisk ojämlikhet.
Femton år gammal arresterades Nicolae Ceausescu för första gången för att ha delat ut kommunistiska flygblad. Han släpptes på grund av sin låga ålder, men greps på nytt vid upprepade tillfällen. Han fick stämpeln ”farlig kommunistisk agitator” på sitt ID-kort och skickades till hembyn i handklovar.
Två år i Doftana-fängelset
Men Ceausescu återvände genast till Bukarest och engagerade sig i kommunisternas ungdomsförbund. Han greps på nytt och fick tillbringa två år i Doftanafängelset, kallat Rumäniens Bastiljen.
Doftana har också jämförts med Robben Island där ANC-ledaren Nelson Mandela satt fånge. Att den rumänska regimen skickade alla landets kommunister till samma fängelse innebar att de – liksom apartheidmotståndarna i Sydafrika – svetsades samman. I fängelset lärde Ceausescu känna flera personer som skulle få ledande roller efter det kommunistiska maktövertagandet.
År 1938, efter att ha släppts från Doftana, utnämndes Ceausescu till generalsekreterare för ungkommunisterna. Friheten varade till 1940, då det var dags för ännu en fängelsevistelse. Men innan dess hade han hunnit träffa den ett år yngre Elena, dotter till en lantbrukarfamilj bosatt inte långt från hans egen hemby. Paret gifte sig 1946 och Elena kom att förbli Nicolae Ceausescus trognaste vän livet ut.
Rumänien går över till Sovjetblocket
Under Ceausescus tid i fängelse förändrades det omgivande samhället. Rumänien förlorade en stor del av sitt territorium till Ungern, Bulgarien och Sovjet. Kung Carol II abdikerade till förmån för sin son, men i praktiken tog den nazivänlige generalen Antonescu över ledarskapet och allierade landet med Tyskland.
När Ceausescu lämnade fängelset genom en flykt 1944 hade emellertid Rumänien bytt sida i kriget och gått samman med ryssarna. Moskvas inflytande hade stärkts, monarkin avskaffats och det lantbruksdominerade Rumänien påbörjat en kommunistisk massindustrialisering. Den nya politiska tiden innebar att Ceausescu kunde göra en raketkarriär.
Gheorghe Gheorghiu-Dej, som han hade lärt känna i fängelset, hade blivit premiärminister 1952. Som dennes protegé kunde Ceausescu få en rad tunga poster: biträdande jordbruksminister, biträdande minister för de väpnade styrkorna, sekreterare i centralkommittén, ledamot av politbyrån, och – så småningom – den som Gheorghiu-Dejs högra hand och Rumäniens näst viktigaste person.
Ceausescu till makten 1965
I mars 1965 tog den då 47-årige Ceausescu det sista karriärsteget. Tre dagar efter att Gheorghiu-Dej avlidit i cancer utnämndes han till kommunistpartiets generalsekreterare. Detta skedde trots att många såg honom som maktgalen. Han hade redan hunnit bli så inflytelserik att ingen partikamrat vågade utmana honom. Det fanns också en förhoppning om att Ceausescu skulle ha mod att motsätta sig rysk dominans.
Förföljelse av oliktänkande var vid den här tiden redan en etablerad del av den kommunistiska diktaturen. När den extremt misstänksamme Ceausescu kom till makten ökade förtrycket ytterligare. Den nye ledaren tålde ingen kritik och inte att förlora, inte ens i schack. Det gamla politiska gardet rensades ut och ersattes med ja-sägare. En utmärkande personkult uppstod kring ledaren och all opposition ströps. Rumänien fick stämpeln som Östeuropas hårdaste polisstat.
Satte sig upp mot Sovjetunionen
Utrikespolitiskt ville Ceausescu utmana Moskva och betona Rumäniens nationella suveränitet, vilket bidrog till att den stalinistiske ledaren uppfattades som liberal av vissa i väst. Ceausescu bjöd trotsigt in Frankrikes president Charles de Gaulle till Rumänien och träffade Tito i Jugoslavien. 1968 vägrade han att bistå Warszawapaktens inmarsch i Tjeckoslovakien och blev genom ett patriotiskt tal – där han satte sig upp mot Sovjet och hyllade rumänernas suveränitet – nationalhjälte över en natt.
Lovsången till conducator, ledaren, som Ceausescu kallade sig, ebbade snabbt ut i hemlandet. Samtidigt sjöngs den högre i västvärlden. Efter ett besök av president Richard Nixon i Bukarest började USA ge stora krediter till Rumänien, som fördömde Sovjets invasion i Afghanistan 1979 och – som enda nation från östblocket – deltog i Los Angeles-OS 1984.
Året innan hade vicepresident George Bush gästat Ceausescu och kallat honom ”en av de goda kommunisterna”. Den största hedersbetygelsen från väst som Ceausescu fick ta emot var en inbjudan till drottningresidenset Buckingham Palace i London 1978. I Rumänien rullade TV-bilderna från presidentparets (Ceausescu lade till titeln 1974) statsbesök under flera veckor.
Ceausescu inspirerades av Nordkorea
På hemmaplan bedrev Ceausescu en ytterst repressiv politik. 1966 genomdrev han en lag som gjorde det extremt dyrt att skilja sig eller göra abort. Samtidigt förbjöds preventivmedel i syfte att öka födelsetalen.
De som undvek att skaffa barn var desertörer, slog Ceausescu fast, och beslöt att alla kvinnor skulle föda minst fyra barn (själv hade han tre). Födelsetalen fördubblades och efter kommunistregimens fall blev konsekvenserna uppenbara när TV-bilderna från de rumänska barnhemmen rullade ut över världen.
Ceausescus storhetsvansinne tilltog. Han omgav sig med personer som aldrig ifrågasatte honom, och hustruns uppmuntran spädde på situationen ytterligare. Efter ett besök i Nordkorea 1971 återvände diktatorn full av inspiration från Kim Il Sungs orwellska samhälle, där ledaren hade ikonstatus. Som en följd lät Ceausescu bannlysa allt som var västerländskt: långt hår på män, kjol eller jeans på kvinnor och ”dekadent” konst.
Säkerhetspolisen, Securitate, fanns överallt – avlyssnade, skuggade, bröt sig in hos oliktänkande. Politiska dissidenter fängslades eller klassades som mentalsjuka och sändes för hjärntvätt till psykiatriska kliniker.
Rumänien stagnerade under Ceausescu
Otaliga omorganiseringar bland myndigheter och ständiga resor där Ceausescu åkte kortege och vinkade från balkonger skapade en illusionen av aktiv politik. Men i verkligheten rådde kaos och stagnerad utveckling. Situationen förvärrades också av en långtgående nepotism. Presidentparets yngste son, Nicu, liksom andra släktingar, fick framträdande poster. Elena Ceausescu, som bara hade gått några få år i skolan och slutat med usla betyg, fick bära titlar som doktor och ingenjör och tog plats i de centrala politiska organen.
När generalen Ion Mihai Pacepa, högt uppsatt på Securitates avdelning för spionage mot USA, hoppade av till väst 1978 intensifierades Ceausescus misstänksamhet mot omgivningen. Han gjorde utrensningar inom säkerhetspolisen och började i ännu högre grad förlita sig på hustrun. Rumänien isolerades ytterligare från omvärlden.
Ceausescus paranoida drag på det privata planet blev också mer framträdande. Han började ignorera sin diabetes och strunta i läkarnas medicinska rekommendationer. Det sägs också att hans renlighetsfobi ledde till att han tvättade händerna i sprit efter varje handslag och att presidentparets hundar schamponerades och parfymerades dagligen.
Folkets palats – skrytbygge i Bukarest
I ett infall 1980 bestämde Ceausescu att den enorma statsskuld hans politik orsakat skulle utplånas. Importen skars ned och exporten ökades. När matbristen blev akut infördes ransoneringar och rumänerna fick köa i timmar för bröd och mjölk och leva med ständiga strömavbrott och brist på gas.
Samtidigt tvingades miljoner människor att flytta till standardiserade betongkomplex när deras hem revs på grund av Ceausescus idéer. Kronan på verket var byggandet av ”Folkets palats” och den tre och en halv kilometer långa ”Boulevard för socialismens seger” i huvudstaden. För att göra rum åt det Pyongyanginspirerade projektet jämnades en sjättedel av Bukarest med marken!
Ceausescu uppfattade inte motståndet mot regimen eller hur det politiska systemet började falla samman i grannländerna i slutet av 1980-talet. 1987 hade ett arbetaruppror brutit ut i rumänska Brasov, men slagits ner brutalt av militär och Securitate.
Massakern i Timisoara
I december 1989 startade en ny revolt i Timisoara i västra Rumänien. Pastorn Laszlo Tokes började kritisera statens ”systematisering”. När han handgripligen skulle avskedas från sin tjänst slöt församlingsmedlemmarna upp bakom honom. Anhängarna kunde snart räknas i tusental och demonstrationen förvandlades till en protest mot hela etablissemanget. Flaggor brändes, en partilokal vandaliserades och porträtt av Ceausescu slogs i bitar.
En upprörd och förvånad diktator beslöt att problemet skulle lösas på traditionell väg. Stridsfordon rullade in i Timisoara och militären öppnade eld, varpå hundratals människor dog eller sårades. Ryktet om massakern spred sig som en löpeld och stämningarna i Rumänien började närma sig kokpunkten.
Burop mot talet på balkongen
När Ceausescu tre dagar senare kom tillbaka efter en kort resa till Iran hade situationen förvärrats ytterligare. För att lugna folket tog han det ödesdigra beslutet att göra ett framträdande. Den 21 december 1989 höll Ceausescu sitt sista tal, på vad som i dag döpts till Revolutionstorget.
Hans häpna ansiktsuttryck när ovationerna från tusentals utkommenderade partianhängare övergick i burop visade hans totala brist på verklighetsförankring. Efter det misslyckade talet tog militären demonstranternas parti.
Paret Ceausescu flydde till sitt sommarhus och vidare i helikopter och bil men hann inte långt förrän de greps av polis och överlämnades till militären. En tillfällig domstol inrättades i en barack och i en hastig rättegång åtalades presidenten för bland annat ekonomisk brottslighet och massmord.
Dömdes till döden och avrättades
Juridiken var lika politiserad som under Ceausescus egen tid, de höga militärer som var domare ville inte riskera en offentlig rättegång där deras egen roll i diktaturen skulle granskas. Inga bevis lades fram och inga vittnen hördes innan domen – dödsstraff – föll.
Skräcken steg i presidentparets ögon när de insåg att den skulle verkställas omgående. På juldagen 1989 arkebuserades Nicolae och Elena Ceausescu och videofilmer från avrättningen spreds över världen.
I dagens Bukarest står fallfärdiga höghus och ett gigantiskt presidentpalats kvar som påminnelse om en galen mans idéer. Utanför skrytbygget passerar buss 385 på sin väg mot Ghenceakyrkogården där den forne diktatorn lagts till sin sista vila. Några blommor och ett ljus står vid hans grav. En bred cementgång skiljer Ceausescu från Elena, hans trogna följeslagare. När paret jordfästes tyckte man att de vållat så mycket ondska tillsammans att de i evigheten borde hållas åtskilda.
Publicerad i Populär Historia 3/2008
Byggnadsarbetare utanför Casa Poporului (Folkets hus), Ceausescus gigantiska skrytbygge. Foto från 1988.
Idag har man börjat att grunna mer än vanligt på vart världen är på väg. Vad som händer i Ryssland och då främst i Ukraina är oroväckande på alla sätt. När man vet om att kärnvapnen som finns kan spränga och förinta hela vår levnad här på planeten då undrar man vad det är för sort av människor som medvetet kan förinta hela jordens befolkning. Ser man till hur man förklarar varför man övar och drar ihop militär makt mot varandra då det gäller öst och väst kan man konstatera att vad som gäller för dessa makthavare är samma fenomen som drabbar de som vi allmänt kallar för dårar. Dem spärrar man in därför att de är en fara för allmänheten. Hur man ska spärra in idioter som renodlar sin intressen med ett förklara att man övar för ett kärnvapenkrig är en fråga man får svar på då de har utvecklat sin tes om jag vet bäst ideologin när allt har hänt. Idioter och dårar begriper inte vad de ställer till med om man tror sig att öva och få färdigheten i att vinna ett kärnvapenkrig. Herregud sa han som inte tror på gud eller någon annan. En som tydligt visar sig vara den sanna guden är vad den maktgalne moderne Tsaren Vladimir Putin visar sig kunna göra.
Som pensionär jag är, ser jag tillbaka på livet man har levt och upplevt. Själv minns jag som idag lika tydligt förnimmelsen om hur det var i Sovjet innan järnridåns fall öppnade för att erhålla en demokratisk ordning i landet. Idag kan jag känna lukten från Sovjettiden om hur det var då jag som sjöman besökte landet som idag är Ryssland. Ett minne gott som något var då jag låg med ett lastfartyg i fd detta finska Viborg där gränsen drogs och Viborg blev en rysk stad efter kriget Finland hade mot ryssen. Minnet om hur Nikita Chrusjtjov hängde på offentliga platser som den store ledaren och hur han blev nedplockad glömmer jag aldrig. Hade jag dagen då han plockades ned nämnt hans namn där jag satt på sjömans klubben i staden hade jag med all säkerhet blivit transporterad till isoleringscell omgående. Hamnar från Archangelsk i norr till Svarta havet och Östersjön i söder gjorde ett intryck om Sovjettiden som jag idag ännu kan känna doften ifrån. Vid denna tid på sextiotalet kände jag hur jag kunde bli inlåst om jag visade mig allt för mycket vänlig till väst samtidigt som jag kritiserade Sovjet som land. Några gånger hamnade jag i en cell som vi sjömän kallade för butkan. Detta för att jag var alltför högljudd i min kritik som ung då det gällde en sådan trivial sak som rock musik med Elvis och hans vickande på höfterna för att ta ett exempel.
I dagens sovjet möblerar och ställer Putin till i den odemokratiska agenda han administrerar som fd underrättelse politruk han var innan han manövrerade sig fram till makten. Nu kanske han ställer till med ett krig i Ukraina om det vill sig illa. Ryssland av idag är ett lika odemokratiskt land de var under den tid jag besökte Sovjet. Vid denna tid då jag sprang runt i landet med kortbyxor var det blöjgubbar som var makthavarna tillsammans med ledare som drabbats av både demens och korkade beteenden där de stod och vinkade vid Röda torget för att bevisa sin existens nära döden. Hela bunten försvann till de kryptor de ligger i för hyllning av den generation som idag fortfarande lever på hoppet om demokrati. Vad som hände efter deras frånfälle var att det kom nya makthavare som i generna har samma ideologiska kommunistiska agenda som fanns vid Sovjettiden. När jag idag ser Putin verifiera sig själv med att han ska göra Ryssland stort visar det sig att vad han kommer att göra är att Ryssland kommer att bli än mer mindre än de är idag om han startar ett krig i Europa. Att landet kommer att ätas upp av krig och elände begriper inte makthavare som tror sig göra sig större än de är där de sitter fast i sitt eget tänkande om makt och härlighet. Vad Putin och hans gäng kommunister borde göra är att verifiera ordspråket. Den som gapar efter mycket, tappar oftast hela stycket.
Sverigedemokraterna skrev en insändare i Eskilstuna Kuriren där de som vanligt blåste upp sig själva med att berätta för alla att bara de hade makten i landet skulle de sänka både el och bensinpriser omgående. Här ett svar i Julaftons tid om hur den politiska populismens bägare sköljer över landet…
En av brunhögerns gillare har visat med bravur hur man ikläder sig i den fascistiska folkdräkten. Retoriken i svaret på min insändare andas personangrepp lika som fascister alltid iklär sig i då de hävdar sig själva. De ser ned på dem som har andra värderingar innehållande verklighetens villkor om allas lika värde. Insändarskribenten Clas Person kallar mig för ”någon”. Som person är jag inte mer värd än att jag är endast är ”någon” i hans ögon. Mera rätt kunde han rent ut kalla mig för en skit eller något annat nedvärderande. Åsikten om att jag endast är en någon visar på en människor syn som hävdar den egna betydelsen som är mer värdigt än någon som endast har åsikter med att spy galla över den blå bruna högern. Tydligt är människosynen för denne herr Persson rättesnöret som ska helga medlen i landet tillsammans med fascister som trampar på invandrare och alla de som inte har den blå blicken med brunfärgade ögon i botten.
Svaret på min insändare andas en retorik som alltid visar sig från den blå bruna högern. Ständigt och jämt målar de upp en bild av Sverige som ett misskött land. Retoriken präglas av en fascistisk retorik som skövlade och utrotade människor för inte allt för länge sedan. I fascismens brun blåa ögon var alla parasiter som man sedan tog livet av. De som inte höll med dem var inte värdiga att finnas här i världen. Därmed skulle alla oliktänkande utrotas, vilket även skedde med att miljoner människor avlivades till förnöjelser för det fascistiska tänkandet.
Svaret på min insändare andas likgiltighet mot att ”denne” Lumme som jag kallas för av skribenten där han lägger ut dold fascism i texten. Allt går ut på att förminska mig som individ och människa. Fascister och i synnerhet Sverigedemokraterna har visat sig vara partiet som falskeligen döljer demokratiska värden i sin retorik. Vad som hänt är att även den sk vanlige arbetaren konverterat till fascismen. Förklaringen till att Sverigedemokraterna får sympati idag i den fackliga världen är att den genuine arbetaren erhållit allt serverat av oss äldre som slogs för kollektivavtalen och som ännu idag reglerar arbetsmarknaden. Därmed har fascisterna ännu inte erhållit tillträde till att ensamma få styra över avtal och demokratiska värden.
Demokratin står sig ännu stark. Det är människosynen Clas Persson står för tillsammans med osolidariska arbetare som vill ha än mer än vad de har utan att dela med sig till övriga svaga grupper i samhället som kommer att dränerar samhället om så sker. Solidariteten är utarmad hos individer som nästlar in sig i den demokratiska ordningen som de utnyttjar för att nå egen makt. I förlängningen om de får makt kommer de att förgöra samhällsordningen. Kaos kommer att utvidga samhället. Anarki och fascism kommer att stå i givakt inne i ett samhälle som kommer att falla samman om så händer.
Nu har julaftonen firats än en gång. För min del den 75: e i ordningen. Minns många av mina jular. Ser jag tillbaka på mitt liv så är det som för de flesta att julen är barnens högtid. I vuxen ålder firar man julen med barnasinnet inom sig och minns hur väntan var fram till tiden då julklappar skulle delas ut. Allt om jultomtar och vad som där tillhör är nog paket öppningen det centrala i barnasinnet.
Jular i barndomen kommer alltid tillbaka till mig om och hur jag firade med mina gelikar på barnhems-anstalten på Åland där jag levde på nåder om att jag var en av dem som föräldrarna övergivit så samhället blev föräldern. På barnhems anstalten dit man transporterade mig var Jesusbarnet det centrala hos föreståndaren och föreståndarinnan. Världens frälsning var i annalkande då man förberedde sig för att fira barnet i krubban. Kyrkan skulle besökas alla adventssöndagar fram till julaftonen. Jesusbarnet skulle firas i både böner och kyrkobesök. Vid julen blev föreståndaren Lazarus med hustru än mer religiösa än övrig tid under året. Frid lägrade sig över barnhems anstalten under juletid med Jesusbarnets centrala närvaro. Låt barnen komma till mig var budskapet som meddelades i både kyrkor och i bönestunder innan Jesus spikade upp på korset och den ultimata frälsningen fullbordades. Själv fick jag uppleva valspråket om att barnen skulle komma till Jesus. Trots bibelcitat om kärlek till barnen gällde detta inte mig och de som fanns på hemmet övrig tid under året där föräldrarna var frånvarande. Kanske var jag mer lycklig lottad än övriga på hemmet då min moder hörde av sig till julen i form av ett Sverige paket. Hoppet inom mig fanns att släkten visste var jag fanns och att tiden kanske skulle komma då de skulle hämta mig som den förlorade sonen.
I romanen om Guds Lilla Barnaskara skriver jag om julen och vad samhället delade med sig till mig och som jag ser som en stulen barndom idag. Lutfisk och skinka med grisslakt och Julfirandet på barnhems anstalten har jag dokumenterat. Föreståndaren Lazarus ute på det åländska landet blev än mer religiös under Julen än under övrig tid på året. Hyckleriet blev än mer tydligt då det även under Julen delades ut straff för syndigt beteende. Allt blev lika synligt som övrig tid på året. Minnet om hur jag såg lutfisken ligga dallrande varje år på julbordet fick kväljningarna från min mage att vandra upp och ned i min strupe. Vid min första jul på anstalten fick jag vetskap om att vad som serverades på bordet oavsett om det var jul eller någon annan dag så skulle maten ätas upp. Vid sex års ålder hade jag aldrig ätit lutfisk. Därmed vägrade jag äta lutfisken då den dök upp på Julbordet på anstalten.
Min vana trogen att jag kunde välja själv avgjordes abrupt då föreståndaren näst intill kastade upp lutfisken på min talrik med uppmaningen om att jag skulle äta vad som serverades. Motståndskraftigt vägrade jag äta. Hot om indragna julklappar där jag såg Sverige paketet hägra framför mina ögon blidkade inte min envishet i att trotsa föreståndaren med att vägra befatta mig med lutfisken. Vad som därmed hände var att mannen smög sig upp bakom min rygg. Med våld tog han i mig och körde in lutfisken med en sked in i munnen.
Fylld av lutfisk svalde jag fisken. Resultatet av kväljningarna som fortplantade sig från magen upp till strupen blev följden att maginnehållet från tidigare intagen mat tillsammans med lutfisken sköljde ut över julbordet. Tillsammans med ljusstakar och anstalts ansikten sympatiserade de förförisk med föreståndaren om att jag borde avlägsnas från bordet. Med hårda nypor tillsammans med en av anstaltens kraftigare gossar släpades jag från julbordet in i ett mörklagt rum där jag fick sona mina synder. Tankarna om Sverige paketets indragning for igenom mitt huvud. Allt tillsammans med övergivenheten som slet i min kropp där jag låg på rummets golv och grät om ensamhetens förbannelse. Än idag kan jag inte äta fläsk eller annan mat som dallrar framför mig på matbordet. Lutfisk har aldrig funnits på mina julbord jag varit med och bidragit till kostnaden. Kommer så att vara fram till den dag då jag kanske möter han som säger sig låta barnen komma till mig där jag förhoppningsvis står framför pärleporten eller vilken port det nu blir.
Frid över Julen var det någon som sa. Glömmer aldrig jularna på barnhems anstalten och lutfisken som förstörde min egen tanke om julfrid. Sverige paketet var höjden av det ultimata firandet. Jesus kom i andra hand. Vad som kan tilläggas och sägas var att jag med de tio åren på barnhems anstalten blidkade mig själv med att tvinga i mig fisken långsamt försiktigt vänjande pinande sväljande för att därmed garantera Sverige paketets utdelande.
Populism är politikens lägsta nivå. Att inte se helheten i sitt politiska värv utan att hävda jag vet bäst mentalitet inger inget förtroende. Människans beteende då det gäller att hävda sig har alltid varit den att man står sig själv närmast. Människan har alltid ställt sig själv framför andra där de anser själv kunnigt om vad som är rätt och riktigt.
Populisten vandrar även hos mig. Detta på både gott och ont. Ont gör det hos mig idag det när den nya kriminaliteten debatteras om och hur man ska använda metoder för att få slut på eländet. Allt tillsammans med att utanförskapet ökar i landet. Högerns argument om att öka straffen och tillsätta fler poliser är lösningen. Högerns kalla hand skiner igenom i media och den sociala debatten ute på nätet främst från den Moderata riksdagsbänken. Fler poliser på våra gator. Bura in dem och lås in dem är deras mantra. Där kan de sitta tills de visar bot och bättring. Detta är deras lösning på hur man löser ungdomskriminaliteten en gång för alla.
Själv vet jag ganska så väl om att det inte går att låsa in människor och sätta dem i bur och tro att man därmed omvänder dem till Guds bästa barn. Jag vet hur det känns att bli inlåst och misshandlad som barn. Vad en ung människa får erfara då det gäller straff och ned sättande ord om att man är värdelös utvecklar både hat och annat som tar tid att bearbeta. Kraftorden mot det sk gängvåldet är högerpopulisternas förträfflighet att själva ställa sig i ljuset. Detta gör man samtidigt som man stänger HBV hem och drar ned resurserna till socialvården. När man sedan läser om att man ska bygga ett kulturhus för 700 miljoner samtidigt som man drar ned på socialt förebyggande vård mot ungdomskriminalitet säger man sig vara upprörd över vad som sker. Högerargument om fler fängelser och straff när man idkar social nedrustning rimmar illa där även socialdemokrater finns. Trovärdighet är något som mer borde ifrågasättas i skenet av populismens agenda ute på sociala medier främst. Självrannsakan kallas det visst…
Nu är det tio år sedan upprättelsen om Vanvården av barn manifesterades i Stockholms stadshus. Allt som hade hänt i vanvården av barn skulle aldrig få hända igen. Att allt händer lika även idag men med den skillnad att nu är det än mer raffinerat modernt om och hur samhället är av idag.
Rapporter om hur barn far illa inom den sociala barn och ungdomsvården idag duggar tätt. I takt med att kommunerna sparar lägger man ned den egna vården. Lösningen är att man köper den från andra kommuner som därmed gör sig en hacka på vårdandet. Familjevården som borde vara den vård som skulle föredras i stället för att utöka institutionsvården gör att allt börjar gå som på räls som i gamla banor. Familjevården är en kostnadsfråga samtidigt som det idag inte är lönsamt att ta in ett barn som behöver vård. Krav som ställs av politiken är att vinster i vården ska gå före vilsna barn som behöver vård av samhället. Allt lika som i äldrevården där kapitalet är vinster som styr kvalitén på vården.
Själv kommer minnen om hur jag tänkte dagen då jag stod i samlingen av vanvårdade vuxna människor för tio år sedan, som sökte upprättelse tillsammans med någon form av ersättning som skulle vidimera samhällets skuld mot den vanvård de drabbades av som barn. Att samhället skulle visa samma avoghet om ersättningsfrågan kunde jag inte se just då men som jag idag kan summera som både kränkande och nedvärderande mot dem som inte kunde bevisa att de blev tillräckligt slagna, som en av ledamöterna i ersättnings nämnden utryckte sig. Ersättnings nämnden fick 1,2 miljarder att fördela till de vanvårdade barnen. Halva summan blev kvar. Många nekades ersättning. Bevisligen hade de utsatts för vanvård. Så många som 54 procent av de som sökt ersättning för att ha blivit utsatta för övergrepp och vanvård på barnhem och fosterhem fick ingen ersättning.
Än mer skamligt visade sig humanismens baksida i Finland och på Åland där de hycklande bad om ursäkt med cello spel och tomma ord som speglade ceremonierna de höll. Allt var ett spel för gallerierna tillsammans med dignitärer och andra som var inbjudna för att förstärka hyckleriet. I Finland blev barnhemmen uppfostringsanstalter som grundades på 1800-talet. Året då jag föddes 1946 byttes namnet till skolhem. Fyra år efter min födelse hamnade jag på ett av hemmen på Åland. I de flesta fall fanns de på landsbygden. Skolhemmen var i praktiken enorma lantgårdar, eller produktionsanläggningar, där de små barnen fick jobba hårt. De arbetade i skogen med dålig utrustning och lite mat. Omständigheterna var karga och fängelse liknande. De som intervjuades av utredarna vittnar om våld, piskstraff och mobbning. En officiell ursäkt var vad det finländska samhället orkade med samtidigt som de fegt och kränkande sopade undan spåren som visar på finsk historia om humanismens skamlighet. Finland är det enda land i världen som inte ersatte alla dem de skulle skydda men som de valde att bestraffa för att de inte ägde föräldra skapets trygghet.
Drastiska förändringar väntar inom missbruksvården i Eskilstuna. Bakgrunden är det stora underskottet på 91 miljoner kronor som socialnämnden väntas nå vid årets slut. Enligt förslag ska en rad boenden läggas ned. HVB hem tillsammans med andra stödboenden ska tas bort enligt förslaget. Många är oroliga för vad som ska hända. Ansvariga politiker säger att ingen ska vara oroliga för att det stöd de har idag försvinner. De som berörs är och kommer att bli hemlösa. Risken är uppenbar att de hamnar på gatan. Ett ökat lidande för dem som lever i utanförskap tillsammans med missbruk och vad som finns däri är vad som kommer då hjälp och stöd tas ifrån dem. Ändå ska de inte vara oroliga över vad som kommer att hända.
Vad som kommer återstår att se. Att socialtjänstens ansvarsområde inte skulle få konsekvenser visar på att retoriken är märklig i sig då man sparar på socialnämnden budget och att man därmed måste minska på både personal och resurser. Att då säga att inget kommer att förändras är ett slag i luften: Mera rätt anser jag man rättfärdiga sig med att man idkar jesuitens talang i att ljuga. Ser man till vad som händer då det gäller skjutningar och de kriminella nätverk som mer och mer blir synliga borde politiken tänka om och då arbeta i förebyggande syfte. Grunden till vad som händer idag är vad som hänt inom den social vården igår. Vad som säkerligen kommer att ske i Eskilstuna och även i andra kommuner som inte allvarligt ser till att man måste verka i förebyggande syfte gör at skjutningar och kriminaliteten ökar om man drar ned på stödet hos de som behöver stöd idag. Om man i den politikiska bänken väljer att spara på resurser inom den sociala sektorn kommer samma politiker som valt att inte ge stöd till socialt utsatta individer att få se ett samhälle där våld och utanförskap ökar.
Synbart och hörbart ekar ropen mest från den politiska högern. Fler poliser och högre straff är deras patentlösning för att få slut på den kriminella världens härjningar. Populistisk visar man handlingskraft i att straffa och därmed även förödmjuka för att få stöd i sin tes i att få de lugnt och fridfullt på våra gator. Att deras lösning om hårdare straff föder våldet med mer kriminalitet har de ingen förståelse för. Vad Eskilstuna väljer återstår att se. Socialdemokratin har en hel del att fundera över där de finns inne i majoritet tillsammans i en beslutsordning som har visat garnityret i att välja högerextrema företeelser i stället för humanism och förståelse. Politiken andas marknad och vinster. Kapitalet går före socialt engagemang mot dem som står i utanförskapets trappa.
Under många år var jag en av dem som drog upp den sk vanvården av barn till offentlighetens ljus. Allt detta tillsammans med Kent Sänd broder till trubaduren Bengt Sänd som även de fick erfara samhällets svek mot oss som barn. Kent och jag var de mest pådrivande att samhället skulle ta tag i de missförhållanden som vi pekade på hade begåtts där de fortfarande fanns och att samhället måste ta sitt ansvar om barn som far illa där samhället själva är vårdaren.
När jag idag kan läsa i media om att inget egentligen har hänt känner jag mig nedslående och kränkt. Idag kan jag åter se samma fenomen uppstå i att läsa om hur en ny vanvård av barn återkommer. Åter står politiker tillsammans med ansvariga och upprepar samma lögn man predikade om då man sade att vad som hände under vanvården inte skulle få upprepas.
Vi som växte upp i samhällets vård för femtio år sedan känner förtvivlan och vanmakt. Jag själv är rasande inför vad jag åter får ta del av om och hur barn blir utsatta för godtycke, nonchalans, ointresse, slarv, inkompetens, och låt – gå mentalitet. Jag har mött människor som genom samhällets försorg och underlåtenhet hamnat i livslånga utanförskap. De har ställts utanför utbildning och arbetsmarknad där de sedan fått ärva sociala och medicinska handikapp tillsammans med drogberoende och kriminalitet. Idag kan man återse hur barn som placerats i fosterhem och i HVB hem utan insyn kan förnedra barn de har samhällets uppdrag i att vårda. Allt framstår åter i ett liv med psykologisk social och ekonomisk misär som en konsekvens av utanförskapets trauma. Många av oss som blev vanvårdade av samhället har trotts eländet visat en imponerande förmåga till överlevnad. Trots usla förutsättningar för ett självständigt och värdigt liv har ändå haft kraften att uppfostra egna barn som på egen hand upprättat relationer, sysselsättning och arbete utan att tappa fotfästet.”
I Finland sopade man vanvården av barn under mattan…
Mänskligt lidande kan aldrig värderas i pengar. Ansvaret för bristande tillsyn är samhällets. Om vi ska undvika liknande händelser i framtiden behöver ta med vad som tillhör vår egen historia. Gemensamt måste vi skaffa oss kunskap och erkänna det som hänt. Vi måste lära oss reflektera och resonera kring de värderingar som resulterar i de övergrepp som sker. Egna och gemensamma tillkortakommanden måste vi se i vitögat. Vad som behövs är en gemensam kunskapsbyggnad kring de missgärningar som framkommit i den så kallade Vanvårdsutredningen. Jag anser att det behövs granskningsinstanser tillsammans med politisk och mänskligt ansvar för att förebygga dagens vård så att en attitydförändring kan komma till stånd på bred och djup front i samhället. Inte som det är idag där man lägger ord på trave vilket visar på att mänskan lär sig aldrig samtidigt som man ser sig själv främst framför andra.
Vinddrivna och kantstötta, stod vi vant i olika köer, på stadshusgården. Vi hade finkläder på. För en del var det byxdress från Hennes och för andra rena joggingbyxor och randig tröja som nästan täcker ölmagen. En del allvarligt tysta och andra med glada återseenden. Folk har kommit från när och fjärran för att få upprättelse. Staten ska be om förlåtelse för sitt ansvarssvek gentemot en rad arbetarungar som placerades i vanvård utan tillsyn mellan 1920 och 1980. Samhällets styvbarn. De bortglömda. De som ingen orkade med eller ville ha. De som samhället fick ansvar för, men aldrig tog. De som aldrig var barn och därför blev konstiga vuxna.
– Jag var i Värmland, var var du?
– Järvsö och Nacka.
– Jaha.
– Du sa att nu är vi upprättade! Det kan man ju diskutera, men vi är i alla fall inte avrättade och det tackar vi för!
Vad finns det mer att säga? Trashanken tyr sig inte till andra trashankar. De söker stöd. De kan stödja, men på egna villkor. Men man kan inte stödja, naken.
– Jag tänker sätta punkt för mitt sökande efter dokument, med denna ceremoni, säger min bänkgranne.
– Känner du dig upprättad, frågar jag.
– Ha, ha, ha, blev svaret.
Talman Per Westerberg, framförde statens vädjan om förlåtelse och ett erkännande av statens fullkomliga misslyckande. Det kändes äkta och värdigt. Vi slapp jolmerier och predikan. Det tackades för att vi var 866 stycken som ställde upp och berättade minnen från försummelsen. I många fall, berättat för första gången. Berättelser om hur ingen frågade. Hur ingen brydde sig.
Det tackades och tackades. Arbetarungar som har blivit halta och lytta gamlingar, är vana vid att stå till förfogande. Att vara användbara. Nu är vi åter användbara. Tack. Tack.
Barn- och äldreminister Maria Larsson gick upp till talarstolen. Det hördes inte ett ljud från de 1300 som satt i salen. En ilsken tystnad. Maria Larsson predikade och gav Pastor Jansson, ett ansikte. Eller som en uppsatt socialdemokrat hävdade, att hon har gett snömos, ett ansikte. Hennes tal påminde mig om de hycklande som ofta kallar sig kristna. Om hur kyrkan förtrycker, hycklar och förnedrar sina egna kristna.
Det var till ett sådant hem, jag skickades i förra seklet. Hycklande kristet. Brottsligt. Maria Larsson påminde mig om vad som gör att falskheten och hyckleriet står högre i kurs än krass verklighetsbeskrivning. Inget om Maria Larsson, bara om vad hon representerade.
Hon fick inga applåder, men tackade ändå. Tack. Tack. Tack för ert mod att berätta, sa hon. När hon hade slutat, var vi samhällspyramidens bottenskick, artiga och världsliga, vi applåderade matt.
Bakom mig sufflerar en ärrad röst:
– Va faan, komma nu och tacka. Dom kunde ju ha frågat tidigare så hade dom vetat!
– Fick du någon professionell hjälp? frågade jag min jämnårige bänkkompis.
– Behandlingshem. Jag är vit sedan 10 månader.
Han tog ingen Champagne. Han gick hem.
Höglund från KD, hade gått. Maria Larsson, hade gått. Per Westerberg med. Juholt ställde upp på bild med två supportersdamer. Mark Levengood hade modererat tillställningen, av någon anledning.
På socialdepartementet ansåg man uppenbarligen att överklassmannen skulle kunna möta oss på någon gemensam sträng. Han förklarade sin kontakt med arbetarklassen, i form av ett varmt och tjockt hembiträde.
Det var oss han hade som material för sin smålustighet. Det gick inte hem. Men sådant förstår man uppenbarligen inte på socialdepartementet. Hade de haft Jerry Williams som moderator, hade vi kunnat uppskatta det. Maria Larsson, vet nog inte vem Jerry Williams är.
Mark Levengood är tantgodis. Alla kvinnor flockades kring honom för ett foto och autograf. Jag kunde inte låta bli att säga till honom, när jag gick förbi:
– Du sa att nu är vi upprättade! Det kan man ju diskutera, men vi är i alla fall inte avrättade och det tackar vi för!
Han skrattade. Ett skämt i hans smak. Man kunde säkert vara så dråplig i den finska överklassmiljön, med ett glas i biblioteket. Maskrosbarnet gick till mötes, upprättade överklassfadäsen. Varsågod.
Men det fanns en större grupp, mest män som fylkades kring en artig och korrekt person. Det var Jimmy Åkesson som var ett eftertraktat fotografiobjekt. Sedd som Riksdagens symbol för de bortglömda och ratade. De som inte syns idag. Tänk att alla de andra politikerna missade detta. Igen.
Jag gick upp för den världsberömda trappan till Gyllene salen för att se ett smakprov på en kommande utställning på Stadsmuseet som öppnar 15 januari, om barnhemshistorien i Sverige. Intressant. Se den och se en bit av vår människosynshistoria.
– Är du mätt nu, mamma, hör jag intill mig. Vi äter snittar.
– Man blir inte mätt, dom är ju så små, svarar mamman och stoppar i sig ytterligare ett snitt.
Någon sa att dom skulle äta hamburgare efter tillställningen, så att dom blev mätta. Det gäller att bli mätt, innan man kan leka med maten. En snitt ger ingen mättnad, det är lek.
Poängen med denna ceremoni tänker jag är att den inte ska behöva upprepas några år senare. Att man tar lärdom av den insamlade kunskapen som finns. Att man ser de systemfel som finns. Ser den rådande människosyn som leder fram till förlåtelseakter.
En slutsats som Maria Larsson hade dragit var att ett placerat barn skulle få en kontaktperson. Ja, hjärtans. Det hade vi på 50-talet också men man tog aldrig kontakt, därför att man hade 200 ungar att kontakta över halva riket, man saknade befogenheter och resurser. Man talade över barns huvud. Man gör så än.
Utanför stadshuset stod en grupp från Somalia och andra afrikanska länder med plakat om att de hade blivit berövade sina barn. Soc hade placerat dem i fosterhem.
– Dom har gjort samma som med er! Väser ilsket en dam som vill ha vårt stöd. Jag frågar varför de är bortförda och en somaliska svarar att hon bara slog sitt barn. Men bara ett, men ändå tog de alla fyra.
– Man får inte slå barn, sa jag.
– Men det var ju så lite, säger hon. Hade någon upplyst henne? Gick hon i skolan?
– Vem är hon, frågar den ilskne, misstänksamt en annan kvinna, som var med mig på ceremonin.
Jag var fiende nu. Någon ville åter utnyttja oss och jag lät henne inte.
– Svenskar har så långt till sina känslor, säger den tilltalade kvinnan. Jag är halvspanska, jag vet! Samtidigt så ryckte hon ur min hand, kanske känslofullt, papperet med gruppens krav, som jag läste. Jag gick.
Jag tänkte hellre barn i ett kärleksfullt fosterhem än hos föräldrar som slåss. Det finns hem som fungerar. Jag måste tro på det. Men alldeles för många som inte fungerar. Något jag vet.
Somaliska eller svenska föräldrar måste ta sitt ansvar. Göra allt de kan. När de inte kan mer, ska de få stöd från samhället. Inte som det har varit och fortfarande är, i för många fall, ett straff.
Präktighetssamhället straffar. Trashanken ska fostras. Ska det tjuvas, ska det göras snyggt med finess och resurser, inte grovt och vulgärt. Finessen görs till norm och det vulgära avslöjar ju allt och måste straffas.
Att stå nere och spotta upp mot makten, är inte detsamma som att stå högt i pyramiden och loska ner.
Jag tackar för att någon såg oss, till slut. Jag tackar andra länder som gick först och ställde vårt land i skamvrån. Synd att Stockholms stad har dragit ner på kulturbudgeten så drastiskt, annars kanske någon på socialdepartementet hade haft en chans att skaffa en måttlig bildning om hur vårt samhälle ser ut och vår historia. Då hade vi sluppit känna oss som trashankar och något man talar till, ovanifrån. Återigen.
Per Westbergs ord berörde. Jag grät. Min bänkkompis sa att han nästan fick våta ögon. Det blir inte mer tårar än så här.
Må denna ceremoni vara avstampen för seriöst och djuplodat arbete för verkliga förändringar. När sorgen lägger sig lager på lager blir den till slut hård granit. Av granit görs släggor och med släggor tar man strid.
