Författare: Krister Lumme

Att ge en intervju om hur det var att växa upp på barnhem har jag gjort ett antal gånger samtidigt som jag var en av dem som agerade för att man skulle utreda den vanvård staten bedrev under lång tid för över femtio år tillbaka i tiden både i Sverige och på Åland. En utredning som i folkmun blev kallad för Stulen Barndom.

På Åland där jag växte upp under skamliga förhållanden och som jag förträngt och levt med under hela mitt vuxna liv kom även till slut till en politisk utredning. Något värde fanns inte i att man slog och misshandlade barn på Åland och i Finland. Någon ersättning ansåg man inte skulle utgå i Finland. En hycklande ursäkt blev vad man orkade med och som slutade med att man i Finland och på Åland pissade på oss en gång till. Åter fick vi uppleva skammen om hur samhället behandlat oss. Mera rätt fick vi erhålla en ny kränkning i att i vår barndom fanns inget värde att ersätta. Efter att jag skrev min första bok om Guds Lilla Barnaskara där jag snällt berättade om min uppväxt krävde jag av ålänningarna att även de skulle utreda hemmet jag växte upp från sex års ålder i tills jag fyllde femton då jag lämnade Åland och for till sjöss där jag sedan bosatte mig i Sverige.

Vad som hände när jag till Lagtinget på Åland begärde en utredning sade man konsekvent nej till en utredning jag krävde. Besviken åkte jag tillbaka till Sverige. Vad som blev verklighet var att jag än mer engagerade mig i Sverige för att få upp vanvården på bordet lika som jag själv drabbade av under min uppväxt på Åland. Därmed blev jag än mer beslutsam för att medverka till en utredning i Sverige för att sedan återkomma till Åland med nya krav om utredning för egen del. Att den svenska regeringen sedan beslöt sig för en utredning får betraktas som rena turen. Efter en hel del debatt beslöt man sig för att även ge en ersättning till dem som for illa i vanvården i Sverige. En svag borgerlig regeringen gjorde ett försök att inte betala ut någon ersättning. Vad som hände var att oppositionen fick ihop en majoritet för att en symbolisk summa skulle betalas ut för den vanvård av barn kommunerna ute i landet hade varit ansvariga för. 

Med facit i hand måste jag tillstå att hade jag erhållit vetskap om vad utredningen kom fram med då vi beslöt oss i Göteborg om att kämpa och berätta om den orättfärdighet samhället hade erbjudit sina barn. Då hade vi nog varit mer kaxiga än vi var då vi mycket arbetade i motvind därför att ingen trodde på vad vi sa. Vad vi berättade om kunde inte ha hänt i Sverige sade man. Stort är det att vi klarade av vad vi förutsatte oss att göra vilket vi bevisade med råge och som tog några år men som nu i Sverige är utrett och klart. Smolk i bägaren blev det ändå då många som blev utsatta för vanvård inte erhöll ersättning. Detta därför att de inte kunde bevisa att de blev tillräckligt misshandlade enligt yttrande från ansvariga inom ersättningsprocessen.

Med den svenska utredningen i handen krävde jag ålänningarna återigen om en utredning. En utredning som klart bevisade vad jag och de som växte upp på barnhemsanstalten utsattes för där jag själv finns med som huvudperson. Jag var en av dem som det åländska samhället misshandlade samtidigt som de även stal min barndom.

Vad som händer i livet är att ofta återvänder jag tillbaka till min barndom. Det känns alltid tungt att återvända till något som river många sår och som jag på många sätt försöker förtränga. Min terapi blev de böcker jag skrivit. Ännu är jag inte färdig. Vid snart åttio års ålder ska jag summera.  I en ny avslutande biografi kommer jag summera livet innan allt blir historia som allt i livet blir. Politiken och samhällsengagemanget blev en frälsning där jag såg att jag kunde förändra i samhället.

 Livet är en kort tid att se sig omkring. Att berätta är att slänga av sig oket. Ett ok som jag fortfarande bär på. Hemmet är nedlagt. Minnena finns kvar. Ladugården ståtade i solskenet en dag då jag körde in på gården. Modigt beslöt jag mig för att åter uppleva barndomen. Med skräckblandad gråt inombords öppnade jag dörren och filmade minnen från en åttaåring där jag idag finns snart under åttio år på livet stig  där jag själv håller i filmkameran…

Det blåser en farlig främlingsfientlig vind över Sverige. Den tränger sig in i vardagssamtalet. Människor i Sverige utsätts för trakasserier och våld för att de har en bakgrund från andra delar av världen. I vardagssamtalet frodas fördomar. Rösterna har blivit högljudda. I högerdikets politiska träsk och trollmedia står de på estraderna och utropar nedsättande om alla som kommer till vårt land. Flyktingar och invandare är både lata och kriminella. De tar arbetet från oss infödda. De stjäl välfärden av oss. Fördomsfullt ekar diskriminerat orden i det offentliga samtalet. Retoriken sveper in i fikarummen på arbetet. På internet och i sociala medier trummas slagorden tillsammans med främlingsfientligheten hela vägen fram till debatten i kommuner och riksdag. Myter kategoriserar och skuldbelägger människor. Den är högljudd i den offentliga debatten. Frågan är? Höjer vi våra röster för ett Sverige för oss alla? Är Sverige ett land vi tror på tillsammans med tolerans och mångfald? Är Sverige ett land som antar framtidens utmaningar?

Vad är det då vi väljer? Sverige är ett av världens mest demokratiska land. I demokratiska val väljer vi företrädare som erhåller väljarens förtroende för att stärka vår demokrati. För att vårda demokratin ställs kravet på politiken att ställa upp för ett samhälle där vi blir starkare tillsammans präglat av lika möjligheter och rättigheter med skyldigheter för alla. Rädsla och fördomar måste ersättas av insikt om förståelse för varandras likheter och olikheter. Valet är ett val om att kasta ut fördomar eller att välja allas lika värde.

För sjuttio år sedan eskalerade slagorden om vi och dom ute i Europa. Historiens spår om utrotning av människor förskräcker. National fascismen visade sitt beräknande tryne om elitmänniskor som skulle befolka jorden. Antisemiterna hatande ekande i Europa samtidigt som höger eliten i Sverige gjorde det samma. Idag visar sig samma retorik om antisemitiska slagord ut över Sverige. Hur länge och mer kommer de få fortsätta att eka över landet. Stödet för Sveriges mest etablerade främlingsfientliga parti Sverigedemokraterna ökar. Frågorna är många då man ser och läser om och hur främlingsfientligheten tillsammans med nazistiska förtecken etablera sig. En skrämmande utvecklig visas då stora delar av befolkningen visar stöd för ett parti som idag som förespråkar främlingsfientlighet mot människor som kommer hit och bygger landet. Ideologin är antisemitisk kränkande mot olika folkgrupperingar. Sverigedemokraternas sympatisörer ser ned på olika folkgrupper till förmån för dem själva. Vad värre är att de borgerliga partierna som har gjort upp om ett Tidöavtal signerat Sverigedemokraterna visar på att högern har ett grepp i landet där de ytterst stöder främlingsfientligheten för att få sitta vid maktens stolar.

Faktum är att Sverige under sekler har berikats av människor som kommit till vårt land av många olika skäl. Från Sverige utvandrade man från landet då fattigdom och elände rådde. I perioder har utvandringen varit stor från Sverige. Under det förra seklets första år var Sverige ett land med utbredd fattigdom och hungersnöd. Författaren Moberg skrev om detta i flera romaner som filmatiserades. Detta hände då Sverige var ett fattigt land. Då sökte många sig härifrån från svält och elände för en fristad i andra länder.

De som kommer till Sverige idag söker samma fristad på samma sätt med tillägg om att de flyr från krigets helvete. Att vi rör på oss över nationsgränser är inget nytt. Invandring och utvandring har alltid varit en del av vårt samhälle och som därmed följaktligen blivit en del av vår kultur. Mångfalden finns i samhällslivets alla delar. Den har gett och ger oss omistliga värden samtidigt som allt berikar vår kultur. Trotts detta faktum får flyktingar som kommer hit klä skott då stora delar av befolkningen ser sig själva främst utan att se verkligheten bakom människors öden som kommer hit. Handel tillsammans med företagande och arbete har med ekonomisk utveckling gynnas av att vi rör oss över gränser. Arbetskraft från hela världen har under årtionden hjälpt till att bygga Sverige starkt. Vi har inspirerats av ny kultur som består av konst och litteratur. Musikkulturen och matkultur har etablerat sig i landet. Vi har under alla år visat medmänsklighet genom att ta emot människor som flytt undan krig från diktatur och förföljelse. Vi har blivit en trygg plats där det funnits möjligheter att leva och utvecklas. Allt är en central del i vår demokrati. En grund som är framtidens garanti för vår demokrati.

Fascismen har historiskt alltid siktet inställt på att demolera demokratin. Frågan är varför 20% av Sveriges befolkning valt att ge sin röst till fascismens etablerande i Sverige. Moderaterna med Stadsminister Kristersson verifierar sin politik genom Sverigedemokraterna så han kan klä sig och därmed stå i Stadsminister kostymen. Vet de om vad vi har och vad vi kan förlora? Historiskt vet vi vad vi får om fascister får tillträde till makten. Låt inte detta ske. Rösta för demokratiska värden. Inte för motsatsen. Fatta ditt beslut! Axla ditt ansvar! Välj att stå på rätt sida av Historien! När du ser tillbaka på ditt liv. När du sitter med barnbarnet i knät. Då kommer du att kunna se dem i ögonen och säga. Jag var med. I en tid av polarisering och extremism stod jag för gemenskapen och demokratin. Jag ägnar min stund på jorden till att lämna ett starkare samhälle till er som jag älskar. Vi gjorde det tillsammans. Vi höll ihop.

Igår var jag på en bokfestival som det lokala författarnärverket i Strängnäs arrangerade. Viktigt för mig är att medverka och att finnas med som medlem i författarnätverket. I Strängnäs finns många lokala författare som ofta är satta på undantag då bokkulturen än mer idag som allt annat räknas i ekonomiska termer. Svårt är det idag att som författare att hävda sig mot den kommers som finns och existerar. Fakta är att den lokala författarkulturen kommer på undantag. Kulturella värden ställs ofta åt sidan då ekonomi och vinster går före kulturellt värdesättande. Bokkultur är viktigt. Frågan bör ställas om vad som prioriteras? Ofta och mycket är det kändisskapets författare som kommer till salu från mediahyllan. Ser man därtill om och hur bokhandlare prioriterar försäljning kan man konstatera fakta när man sällan tar in lokala författare till sina hyllor.

Min senaste bok om min fader Olle kom aldrig in till någon av våra lokala bokhandlares hyllor. Något intresse i att sälja boken fanns inte och har heller inte funnits. Själv ringde jag och frågade om man ville ha några ex till försäljning. Svaret jag erhöll var att man skulle höra av sig. Tystnaden blev intresset man visade för lokalt skrivande samtidigt som man klagade på att Nätbokhandlarna har tagit marknaden i besittning.

 Att berätta om mitt skrivande och författarskap för intresserade är alltid en reflektion när jag medverkar på en bokmässa. Där känner jag att jag kan berätta för intresserade vem jag är och varför jag skriver. Ofta får jag frågan om vad jag tjänar på mitt författarskap. När jag berättar om att jag mest är en förlorare ekonomiskt på mitt skrivande blir de långa i ansiktet. När jag därmed sedan förklarar för dem att vad jag blir rik på är att vad jag lämnar efter mig till nästa generation om vem jag var och vad jag berättade om. Allt detta om en kulturell rikedom i spåret av dokumenterade orättvisor som idag drunknar i kokboksmentalitet tillsammans med mord och inga visor.

Frågan jag även ställde mig där jag satt och såg den lokalabefolkningen spana in oss lokala författare blev en tanke om var den demokratiska politiska kultureliten befann sig. Intresse för den lokala bokfestivalen visade de med sin frånvaro. Man erhåll ju inget att arvode för dagens kulturella prestation. Dagens politiska prestation blev ett konstaterande om att kulturpolitikerna lyste med sin frånvaro…

Läs mer här om jakten av kommunförfattare då detta begav sig:

Just de…Här kom en känga till… – Lummes Blogg /Info

Minnesgoda minns då man skulle prioritera Kommunförfattare. Strängnäs kommuns kulturpolitiker satsade ett antal statliga miljoner för projektet. Erhöll man några kommunförfattare är frågan? En bok producerades. Sedan då?  Kommunförfattare har det funnits i alla tider. De som finns, finns tydligt men ändå inte.

Att vara sjöman har ofta och mycket romantiserats i visor och texter från sk poeter och kulturpersonligheter som har berättat om sina upplevelser då de varit sjömän under en relativt kort tid men ändå givits stort utrymme i både rubriker och text. Vad som i verkligheten var sjömannens verklighet har ofta kommit på undantag. Sjömanslivets vedermödor och den verklighet efter att under lång tid befunnit mig som person och människa ombord i fartygen ser jag själv med att ha trampat däck i över tjugo års effektiv seglationstid som inte helt verkligt. Jag har aldrig sett och erfarit någon romantisk seglats som det ofta utrycks i visor och dikter. Verkligheten var i en frivillig isolering där jag fanns ombord i något fartyg. Visst fanns det ändå tider man kände äventyret och frihetens sötma. Idag när jag ser tillbaka på vad jag upplevde kommer nostalgin rusande samtidigt som jag ofta glömmer den räta sidan före den aviga.

Verkligheten blev ofta verklig när sjömannen inte kom hem utan hamnade i havet. Jag tänker närmast livet sjömännen hade ute på havet vid de två senaste krigen där de upplevde en psykisk press i att inte överleva till nästa hamn. Mycket lite har sjömännen hyllats verkligheten de fick utstå. Själv går jag alltid då jag besöker en kyrkogård till de minnesgravar som finns på de flesta kyrkogårdar och tänder ett ljus. Berättat har jag om min första tid som sjöman. Ett verkligt äventyr vill jag påstå det var. Att jag flera gånger hamnade på marginalen i överlevnadskostymen finns kvar i minnet. Ett antal gånger ramlade jag i sjön efter att besökt hamnkvarterens glädjehus. I verkligheten har jag stirrat döden i vitögat. En överlevare blev jag och som jag idag kan summera med att jag även var i unga år. Mer om mina äventyr kan man läsa i mina böcker om Tvivlaren och Mognad här på min hemsida www.lumme.info.

Lägger här ut en berättelse om hur verkligheten var av en sjöman som berättar…

En tidningsrubrik i ”Nya Åland” i början av december 2007 väckte minnen till livs om vad som hände den 6 december 1957. Rubriken lydde ” Tidsinställd mina sänkte ms. Korsö”. Jag hade nyss mönstrat av ss Alden den 31 oktober samma år där jag varit andre kock. Det var höst och ruskväder hemma och jag ville ut igen. Jag ringde till sjömansförmedlingen i Mariehamn men dom hade inget kockjobb just då men lovade att ett kocksteward jobb skulle bli ledigt snart i det lilla kylfartyget Korsö. Men om jag ville ta mässkalle jobbet under tiden på det ännu mindre kylfartyget Kallsö så kunde jag senare få avlösa killen på Korsö. Jag tackar min skyddsängel att jag inte var ombord i Korsö i november 1957. Den kalla novembernatten vid 0200 sänktes Korsö utanför Portugals kust. Tre av de elva i besättningen omkom, bland dem den jag skulle ersatt, kockstewarden Aulis Tuominen. Det åtta som överlevde räddades av ett turkiskt fartyg.

Varför sänktes Korsö? Det har påståtts att fransmännen inte gillade att man fraktade vapen till Algeriet som på den tiden var en fransk koloni och där man slogs för sin frigörelse från fransmännen. Det skulle ha varit ett svenskt fartyg som tagit vapenlasten men det var försenat så Korsö tog lasten istället. Lastningen skedde i Hangö och fartyget var destinerat till Savona men ändrades under resan till Tanger. I dokumenten påstods det vara konserver lasten bestod av. Även mönstringen i Kallsö strulade så det blev att först den 10 januari 1958 mönstrade jag ombord som mässkalle och skulle få mönstra kocksteward om ett par månader då den ordinarie skulle mönstra av. Fartyget var det minsta jag varit mönstrad i, knappt 400 ton. Ombord upptäckte jag snart att det inte skulle bli någon lyxtillvaro, kockstewarden och jag bodde i en minimal två mans hytt och det var svinkallt i hytten. När man skulle klä på och av sig måste en stå i korridoren och den andra i hytten så trångt var det. En resa låg vi fastfrusna i isen i Kvarken och blev fast där i flera dagar innan isbrytare hjälpte loss oss. Vi var 10 man ombord, Alf Johansson var befälhavare och överstyrman Harald Erlandsson, två hedersmän av den gamla sorten. Kock steward var Väinö Husso. Min kompis Reino Lautamaja var matros.

Kamratskapet var gott, mässen av modell mikro låg i mikro byssan med gasspis, där fanns även tre stolar och en soffa med bord som även fungerade som förråd. Kapten åt i sin hytt, tre man åt i ett däckshus i mitten av fartyget och fyra befäl samt jag och kockstewarden i mässen. Mina planer var att stanna ombord i ett år för att sedan rycka in i det militära. En kväll exploderade gasspisen under 8 – 12 vakten då vakten skulle koka kaffe. En ventil hade inte skruvats åt ordentligt och gas började läcka ut. När vi passerade Kielkanalen kom en ny spis ombord där säkerheten var bättre. Men snart skulle det bli värre.

Nu var vi på resa till engelska Hull och det gladde mig ty jag hade tidigare träffat en tjej där som jobbade som sekreterare hos skeppshandlaren. Hon var långbent och rödhårig, hette Beryl Hasler. Nu skulle vi ses igen. Men ödet ville annorlunda. Mitt ut i det stormiga Nordsjön brast propelleraxeln och vi blev manöverodugliga. Det lilla fartyget rullade i den grova sjön så vi höll på att slå ihjäl oss. Själv åkte jag med sidan in i bordet i byssan och slog mig rejält. Väderutsikterna lovade orkan. Att vi skulle hålla oss på rätt köl var minimal. Vår kapten sände S.O.S och efter ett par dygn kom en västtysk högsjöbogserare ut för att bogsera oss in till Cuxhaven. Två matroser jobba med risk för sina liv med att få ombord bogserlinan från bogserbåten vilket inte var lätt. Min kompis Reino var en av hjältarna som till sist fick fast vajern och bogseringen kunde påbörjas. Det tog kanske drygt ett dygn, jag minns inte riktigt, kanske var det två dygn.

Vi kom i alla fall upp i torrdocka och vi var glada över det. Vi slog oss loss ordentligt i Cuxhaven. Efter ett par dagar kom nästa chock. Gustaf Eriksson, redaren, hade sålt båten och vi skulle mönstra av och resa till Mariehamn. Själv hade jag inga pengar kvar, festandet i Cuxhaven tog hårt på en mässpojkes plånbok. Enligt sjömansunionen skulle vi ha rätt till en månadshyra eftersom haveriet hade skett på Nordsjösidan och inte Östersjösidan av Kielkanalen. Då fick man bara en veckas lön. För att göra en lång besvärlig historia kort så gick jag några dagar på bommen i Mariehamn innan situationen löste sig. Redaren blev tvungen att betala oss en månadshyra.

Jag fick dock aldrig mera träffa Beryl. Men vi höll kontakt i ett par år per brev. Hon ville att jag skulle flytta till henne i Hull men jag fortsatte mitt sjömansliv i andra fartyg och på andra trader. Men det är helt andra storys som jag kanske berättar om i framtiden. Efter 28 år som sjöman finns det en bunt minnen att gräva i. So long så länge sailors. PS: Vad jag inte visste då var att en av de som senare skulle bli en bra polare till mig låg i Algeriet som främlingslegionär den gången Korsö skulle dit. Vi blev polare när han kommit hem från legionen där han var i fem år.

Berättat av Stig Elenius

När jag skrev boken om Olle ställdes jag inför frågan om hur han egentligen hade det där han levde över halva sitt liv på det sk sinnessjukhusets Grelsby Sjukhus på Åland. Att jag skulle bli nekad att ta del av hans tillvaro och sjukhusvistelse kom som ett slag i ansiktet då jag begärde att få ta del av hans journaler.

Skamligt är det hur man på Åland och i Finland ifrågasätter medborgarens rätt att kräva sin rätt. När jag inte erhöll svar på mina frågor ifrågasatte de även mig att gå ut i media och den vägen få information om vad myndigheterna vägrade att ge mig.

Politiken på Åland och i Finland viker sig tydligt för maktens tjänstemän som ställer dagordningen för svaga politikers delegation tillsammans med lagar som inte verkar i den demokrati de säger sig företräda.

Att jag citeras om att jag är ”nyfiken” visar på hur illa det stod till med vården man bedrev ute på Grelsby sjukhus och övriga sjukhus i Finland vid den tid som min far var intagen på de sk finländska dårhusen. Allt ska tydligt tigas ihjäl om att min fader hamnade i en allt för tidig grav samtidigt som de vanvårdade honom på ett sätt som gjorde att han blev mer sjuk på mentalsjukhuset än han var då han kom dit på femtiotalet.

Tydligheten är att man har något man döljer. I min bok om Olle berättar jag om vägen för honom till dårhuset som avslutades i graven. Vården på sjukhuset var en piedestal för läkarna som mest experimenterade med människor som de sedan kallade för vård. Allt pågick samtiidgt som min moder for till Sverige och tog mina bröder med sig. Olle idiotförklarade man och låste in honom på mentalsjukhuset. Själv tvingades jag till vård på ett barnhem som utvecklades till en anstalt.

Sammanfattningsvis kan jag idag konstatera att det etablerade Åland idag inte vill konfronteras med vad som hände på Åland då negativiteter framträder. Helst framhäver sig det åländska samhället med en överromantiserad samhällsordning där förträfflighet och modig het av befolkningen helst framträder. Varför man gömde och gömmer hur man förvarade mentalpatienter på Grelsby sjukhus är frågan? Läser man varför man nekade mig få ta del av vad som föregicks på Grelsby sjukhus kan jag konstatera att vad som göms i snö inte kommer upp vid tö på Åland.

Så även när det gäller kutureliten. Romanen om Olle citerades lika lite som den nämdes om att den hade kommut ut på Åland. Kultureliten visade hur man hänger sig till att sätta munlås på sig själva då obekväma sanningar vädras i det Åländska samhället. Avslutningsvis kan jag konstatera att i Sverige har man debatterat och gjort upp med sitt förflutna då det gäller mentalvården. Så inte på Åland och i Finland där bidrager kulturen med att själva anse sig veta vad som är kultur och vad som ska framkomma när det gäller sanningar främst.

Den Åländska bokmässan har till detta år döpt kulturen som ska framträda med den fyndiga meningen om ”Ur Djupet till Ytan” Därmed borde man lyfta vad man döljer eller så låter man det hela ligga i djupet tills allt av sig själv flyter upp till Ytan…

Läs här nedan om beslut ang OLLE.