Att ge en intervju om hur det var att växa upp på barnhem har jag gjort ett antal gånger samtidigt som jag var en av dem som agerade för att man skulle utreda den vanvård staten bedrev under lång tid för över femtio år tillbaka i tiden både i Sverige och på Åland. En utredning som i folkmun blev kallad för Stulen Barndom.
På Åland där jag växte upp under skamliga förhållanden och som jag förträngt och levt med under hela mitt vuxna liv kom även till slut till en politisk utredning. Något värde fanns inte i att man slog och misshandlade barn på Åland och i Finland. Någon ersättning ansåg man inte skulle utgå i Finland. En hycklande ursäkt blev vad man orkade med och som slutade med att man i Finland och på Åland pissade på oss en gång till. Åter fick vi uppleva skammen om hur samhället behandlat oss. Mera rätt fick vi erhålla en ny kränkning i att i vår barndom fanns inget värde att ersätta. Efter att jag skrev min första bok om Guds Lilla Barnaskara där jag snällt berättade om min uppväxt krävde jag av ålänningarna att även de skulle utreda hemmet jag växte upp från sex års ålder i tills jag fyllde femton då jag lämnade Åland och for till sjöss där jag sedan bosatte mig i Sverige.
Vad som hände när jag till Lagtinget på Åland begärde en utredning sade man konsekvent nej till en utredning jag krävde. Besviken åkte jag tillbaka till Sverige. Vad som blev verklighet var att jag än mer engagerade mig i Sverige för att få upp vanvården på bordet lika som jag själv drabbade av under min uppväxt på Åland. Därmed blev jag än mer beslutsam för att medverka till en utredning i Sverige för att sedan återkomma till Åland med nya krav om utredning för egen del. Att den svenska regeringen sedan beslöt sig för en utredning får betraktas som rena turen. Efter en hel del debatt beslöt man sig för att även ge en ersättning till dem som for illa i vanvården i Sverige. En svag borgerlig regeringen gjorde ett försök att inte betala ut någon ersättning. Vad som hände var att oppositionen fick ihop en majoritet för att en symbolisk summa skulle betalas ut för den vanvård av barn kommunerna ute i landet hade varit ansvariga för.
Med facit i hand måste jag tillstå att hade jag erhållit vetskap om vad utredningen kom fram med då vi beslöt oss i Göteborg om att kämpa och berätta om den orättfärdighet samhället hade erbjudit sina barn. Då hade vi nog varit mer kaxiga än vi var då vi mycket arbetade i motvind därför att ingen trodde på vad vi sa. Vad vi berättade om kunde inte ha hänt i Sverige sade man. Stort är det att vi klarade av vad vi förutsatte oss att göra vilket vi bevisade med råge och som tog några år men som nu i Sverige är utrett och klart. Smolk i bägaren blev det ändå då många som blev utsatta för vanvård inte erhöll ersättning. Detta därför att de inte kunde bevisa att de blev tillräckligt misshandlade enligt yttrande från ansvariga inom ersättningsprocessen.
Med den svenska utredningen i handen krävde jag ålänningarna återigen om en utredning. En utredning som klart bevisade vad jag och de som växte upp på barnhemsanstalten utsattes för där jag själv finns med som huvudperson. Jag var en av dem som det åländska samhället misshandlade samtidigt som de även stal min barndom.
Vad som händer i livet är att ofta återvänder jag tillbaka till min barndom. Det känns alltid tungt att återvända till något som river många sår och som jag på många sätt försöker förtränga. Min terapi blev de böcker jag skrivit. Ännu är jag inte färdig. Vid snart åttio års ålder ska jag summera. I en ny avslutande biografi kommer jag summera livet innan allt blir historia som allt i livet blir. Politiken och samhällsengagemanget blev en frälsning där jag såg att jag kunde förändra i samhället.
Livet är en kort tid att se sig omkring. Att berätta är att slänga av sig oket. Ett ok som jag fortfarande bär på. Hemmet är nedlagt. Minnena finns kvar. Ladugården ståtade i solskenet en dag då jag körde in på gården. Modigt beslöt jag mig för att åter uppleva barndomen. Med skräckblandad gråt inombords öppnade jag dörren och filmade minnen från en åttaåring där jag idag finns snart under åttio år på livet stig där jag själv håller i filmkameran…
