Att vara sjöman har ofta och mycket romantiserats i visor och texter från sk poeter och kulturpersonligheter som har berättat om sina upplevelser då de varit sjömän under en relativt kort tid men ändå givits stort utrymme i både rubriker och text. Vad som i verkligheten var sjömannens verklighet har ofta kommit på undantag. Sjömanslivets vedermödor och den verklighet efter att under lång tid befunnit mig som person och människa ombord i fartygen ser jag själv med att ha trampat däck i över tjugo års effektiv seglationstid som inte helt verkligt. Jag har aldrig sett och erfarit någon romantisk seglats som det ofta utrycks i visor och dikter. Verkligheten var i en frivillig isolering där jag fanns ombord i något fartyg. Visst fanns det ändå tider man kände äventyret och frihetens sötma. Idag när jag ser tillbaka på vad jag upplevde kommer nostalgin rusande samtidigt som jag ofta glömmer den räta sidan före den aviga.
Verkligheten blev ofta verklig när sjömannen inte kom hem utan hamnade i havet. Jag tänker närmast livet sjömännen hade ute på havet vid de två senaste krigen där de upplevde en psykisk press i att inte överleva till nästa hamn. Mycket lite har sjömännen hyllats verkligheten de fick utstå. Själv går jag alltid då jag besöker en kyrkogård till de minnesgravar som finns på de flesta kyrkogårdar och tänder ett ljus. Berättat har jag om min första tid som sjöman. Ett verkligt äventyr vill jag påstå det var. Att jag flera gånger hamnade på marginalen i överlevnadskostymen finns kvar i minnet. Ett antal gånger ramlade jag i sjön efter att besökt hamnkvarterens glädjehus. I verkligheten har jag stirrat döden i vitögat. En överlevare blev jag och som jag idag kan summera med att jag även var i unga år. Mer om mina äventyr kan man läsa i mina böcker om Tvivlaren och Mognad här på min hemsida www.lumme.info.
Lägger här ut en berättelse om hur verkligheten var av en sjöman som berättar…
En tidningsrubrik i ”Nya Åland” i början av december 2007 väckte minnen till livs om vad som hände den 6 december 1957. Rubriken lydde ” Tidsinställd mina sänkte ms. Korsö”. Jag hade nyss mönstrat av ss Alden den 31 oktober samma år där jag varit andre kock. Det var höst och ruskväder hemma och jag ville ut igen. Jag ringde till sjömansförmedlingen i Mariehamn men dom hade inget kockjobb just då men lovade att ett kocksteward jobb skulle bli ledigt snart i det lilla kylfartyget Korsö. Men om jag ville ta mässkalle jobbet under tiden på det ännu mindre kylfartyget Kallsö så kunde jag senare få avlösa killen på Korsö. Jag tackar min skyddsängel att jag inte var ombord i Korsö i november 1957. Den kalla novembernatten vid 0200 sänktes Korsö utanför Portugals kust. Tre av de elva i besättningen omkom, bland dem den jag skulle ersatt, kockstewarden Aulis Tuominen. Det åtta som överlevde räddades av ett turkiskt fartyg.
Varför sänktes Korsö? Det har påståtts att fransmännen inte gillade att man fraktade vapen till Algeriet som på den tiden var en fransk koloni och där man slogs för sin frigörelse från fransmännen. Det skulle ha varit ett svenskt fartyg som tagit vapenlasten men det var försenat så Korsö tog lasten istället. Lastningen skedde i Hangö och fartyget var destinerat till Savona men ändrades under resan till Tanger. I dokumenten påstods det vara konserver lasten bestod av. Även mönstringen i Kallsö strulade så det blev att först den 10 januari 1958 mönstrade jag ombord som mässkalle och skulle få mönstra kocksteward om ett par månader då den ordinarie skulle mönstra av. Fartyget var det minsta jag varit mönstrad i, knappt 400 ton. Ombord upptäckte jag snart att det inte skulle bli någon lyxtillvaro, kockstewarden och jag bodde i en minimal två mans hytt och det var svinkallt i hytten. När man skulle klä på och av sig måste en stå i korridoren och den andra i hytten så trångt var det. En resa låg vi fastfrusna i isen i Kvarken och blev fast där i flera dagar innan isbrytare hjälpte loss oss. Vi var 10 man ombord, Alf Johansson var befälhavare och överstyrman Harald Erlandsson, två hedersmän av den gamla sorten. Kock steward var Väinö Husso. Min kompis Reino Lautamaja var matros.
Kamratskapet var gott, mässen av modell mikro låg i mikro byssan med gasspis, där fanns även tre stolar och en soffa med bord som även fungerade som förråd. Kapten åt i sin hytt, tre man åt i ett däckshus i mitten av fartyget och fyra befäl samt jag och kockstewarden i mässen. Mina planer var att stanna ombord i ett år för att sedan rycka in i det militära. En kväll exploderade gasspisen under 8 – 12 vakten då vakten skulle koka kaffe. En ventil hade inte skruvats åt ordentligt och gas började läcka ut. När vi passerade Kielkanalen kom en ny spis ombord där säkerheten var bättre. Men snart skulle det bli värre.
Nu var vi på resa till engelska Hull och det gladde mig ty jag hade tidigare träffat en tjej där som jobbade som sekreterare hos skeppshandlaren. Hon var långbent och rödhårig, hette Beryl Hasler. Nu skulle vi ses igen. Men ödet ville annorlunda. Mitt ut i det stormiga Nordsjön brast propelleraxeln och vi blev manöverodugliga. Det lilla fartyget rullade i den grova sjön så vi höll på att slå ihjäl oss. Själv åkte jag med sidan in i bordet i byssan och slog mig rejält. Väderutsikterna lovade orkan. Att vi skulle hålla oss på rätt köl var minimal. Vår kapten sände S.O.S och efter ett par dygn kom en västtysk högsjöbogserare ut för att bogsera oss in till Cuxhaven. Två matroser jobba med risk för sina liv med att få ombord bogserlinan från bogserbåten vilket inte var lätt. Min kompis Reino var en av hjältarna som till sist fick fast vajern och bogseringen kunde påbörjas. Det tog kanske drygt ett dygn, jag minns inte riktigt, kanske var det två dygn.
Vi kom i alla fall upp i torrdocka och vi var glada över det. Vi slog oss loss ordentligt i Cuxhaven. Efter ett par dagar kom nästa chock. Gustaf Eriksson, redaren, hade sålt båten och vi skulle mönstra av och resa till Mariehamn. Själv hade jag inga pengar kvar, festandet i Cuxhaven tog hårt på en mässpojkes plånbok. Enligt sjömansunionen skulle vi ha rätt till en månadshyra eftersom haveriet hade skett på Nordsjösidan och inte Östersjösidan av Kielkanalen. Då fick man bara en veckas lön. För att göra en lång besvärlig historia kort så gick jag några dagar på bommen i Mariehamn innan situationen löste sig. Redaren blev tvungen att betala oss en månadshyra.
Jag fick dock aldrig mera träffa Beryl. Men vi höll kontakt i ett par år per brev. Hon ville att jag skulle flytta till henne i Hull men jag fortsatte mitt sjömansliv i andra fartyg och på andra trader. Men det är helt andra storys som jag kanske berättar om i framtiden. Efter 28 år som sjöman finns det en bunt minnen att gräva i. So long så länge sailors. PS: Vad jag inte visste då var att en av de som senare skulle bli en bra polare till mig låg i Algeriet som främlingslegionär den gången Korsö skulle dit. Vi blev polare när han kommit hem från legionen där han var i fem år.
Berättat av Stig Elenius
Kommentarer