Har nu hunnit fylla 78. Min vidare färd i livet tänker jag delge med ett inlägg från Åland ang. min senaste roman om min fader Olle. Har rensat och städat i datorn då jag läste en hel del inlägg jag verkat i under den tid jag gav mig in i skrivandets värld. Tänkte logiskt och klart att jag åter ger en känga till det kulturella Åland som inte ens nämnde boken om Olle på kulturdagar och i kulturella forum de har som uppgift att förvalta. Tydligt ska kulturen på Åland inte störas av gångna tiders förskräckelser. Tydligt ska man hylla redare och sjöfart med kändisskapet som bakgrund.
Läs här en skribent som tycker det samma…
Morsan stack till Sverige och tog syskonen med sig. Farsan idiotförklarade man och låste in på mentalsjukhus. Sonen tvingades till vård och placerades därmed på ett beryktat barnhem
Krister Lummes nya roman OLLE är en formidabel slakt av gårdagens offentliga Åland. Man hade önskat att det var en ond skröna men Krister Lummes levnadsbeskrivning är i högsta grad verklig. Vi har all sett hans förtvivlade kamp mot åländska myndigheter för en upprättelse av en stulen barndom. Här kommer ytterligare en pusselbit som kan sägas vara upptakten till vad som senare sedan drabbade honom.
Familjen bryts itu då fadern ådrar sig en svår schizofreni. Det här är berättelsen om det totala utanförskapet och dess allra värsta konsekvenser, när ingen hjälp finns att få och grannarna hellre kikar bakom gardinen än att de sträcker ut en hand.
Det ska sägas direkt att Lumme är en mästare på att piska upp obehagliga stämningar som kryper in under skinnet. Stämningarna är stundtals så hjärtskärande att det semifiktiva anslaget helt suddas ut. Har man någonsin känt genans över en närståendes tillkortakommanden är det omöjligt att inte identifiera sig med skriftställarens alter ego, i boken kallad Thomas. Han ser faderns spikraka resa mot helvetet, hör grannarnas skvaller och orättfärdiga beskyllningar och får själv fina sig i att bli en del av den kollektiva domen öbefolkningen utfärdar.
Berättelsen om Olle är en av det viktigaste som skrivits av en åländsk författare. Här sätts socialrealismen i full focus och vi får en inblick i hur vedervärdigt livet gestaltar sig för en vanlig bondpojke som föddes till usla förutsättningar. Det är långt ifrån folklustspel och knätofsar det går att komma. Som läsare känns det befriande att ta del av skildring som inte stryker det intellektuelle kulturetablissemanget medhårs och serverar den vanliga gräddbakelsen. Tack för det!
Vad vi har liggande på bordet är en storslagen roman om det lilla samhällets förbannelse. Vissa detaljer kunde ha slipats ytterligare. Men det är inget som stör nämnvärt eller förtar upplevelsen. Lummes bok är synnerligen träffsäker och svidande kritik som säkerligen kan reta gallfeber på makteliten. Det hoppas vi på att den gör samtidigt som författaren i vart fall uppnått ett visst mått av upprättelse med sin genitala insats.
Recension Bibliotektjänst:
Lumme, Krister
Olle
Publiceras i BTJ-häftet nr 6, 2020.
Lektör Marianne Berglund
Recension
Krister Lumme är född 1946 på Åland och bor numera i Sverige. Han har tidigare gett ut verklighetsbaserade romaner om sin uppväxt som barnhemsbarn, tonårstid och kliv ut i vuxenvärlden. I sin fjärde roman går författaren tillbaka till efterkrigstidens Åland och lånar delar ur sin fars liv. I romanens centrum står sjömannen Olle som tidigt i boken råkar ut för ett trauma, vilket kommer sätta spår för resten av livet. Man får därefter följa hur han blir förälskad och bildar familj, men så småningom sjunker allt djupare ner i psykos. Det är ett tragiskt livsöde, som tar sin början på ett barnhem och slutar i alltför unga år på ett mentalsjukhus. Porträttet av Olle är nyansrikt, medan övriga karaktärer tecknas aningen summariskt. Språket är enkelt och flyter bra. Bokens största behållning ligger i skildringen av en socialt utsatt människa, och som sådan är den stundtals starkt engagerande.
Helhetsbetyg: 3.
Kommentarer