Bilder och urklipp ifrån min barndom fascinerar med att jag minns hur det var och hur det blev. När jag skrev Guds Lilla Barnaskara var detta ett renhetsbad där jag skrev av mig allt som till stora delar rensade negativa tankar och som därmed även blev referat till eftervärldens analys när jag själv har upphört med min vandring här på jorden. Förläggare Ben Johans på PQR förlag hade ett styvt arbete i att redigera manus. Skulle allt manus blivit utgivet hade tre romaner om Guds Lilla Barnaskara varit utgivna om vad som hände i kommunen Lemland på Åland.
Artikeln i Ålandstidningen har några år på nacken. Hilmer Eriksson doftade Keratin tillsammans med Naftalin då man klev i butiken där han drev en sk kemikaliehandel för Ålänningarna på Femtiotalet. Han var en av de som startade ”Stiftelsen Hemmet” där man stal min barndom som de så vackert kallade hemmet för. Före barnhemsungarnas tillträde var stället en plats där alkoholister skulle vårdas för deras problem med sprit och supande. Illern själv hade alkoholproblem. Frälst från alla världens frestelser hade han samröre i Pingströrelsen och deras frälsningsbudskap så han kom ifrån den alkoholism han själv led av.
Illern kom ofta till helgerna ut till barnhemmet körandes på en Italiensk Vespa. Där satte han sig tillsammans med den religiösa föreståndaren Lazarus i ett rum för sig själva där de bad till Gud om syndernas förlåtelse. Frikostigt bjöd han på pastiller till ur en ask som kallades Figaro. Säkerligen hade han ett gott öga till mig då jag även fick komma med på utflykt i omgivningarna på Vespans baksäte. Läs Guds Lilla Barnaskara så får man veta mer…
Frid över hans minne måste jag tillåta mig att säga. Som sjöman seglade jag även tillsammans med Illerns broder som var ångmaskinist ombord i Steamern ss Yrsa från Mariehamn. Brodern led även han av begäret till alkohol. Minns när han ramlade in i Alkoholens dimma krökande så han blev gulvit i ansiktet innan han kom till läkare då vi kom i hamn. Minnet när jag läser artikeln här har även en annan dimension då det gäller alkoholism som jag konfronterades ganska så mycket med under min tid som sjöman. Ombord i fartygen var alkoholen ofta närvarande då isolering och annat skulle göra rehab. Som sjöman i min ungdom kom jag själv undan alkoholismens förbannelse. Tacksam är jag för detta då jag vet att min moder även hon hade problem med alkoholen under en lång tid av sitt leverne, samtidigt som jag även sett och upplevt hur alkoholen bryter ned individen till ett övergivet människovrak .
Läs här, utdrag ur Romanen Guds Lilla Barnaskara om Illern-Hilmer …
– Kom hit Thomas! Du ska få träffa en farbror som vill prata med dej! ropade en ur personalen till honom.
Han sprang in. Ingen hade brytt sig om honom sedan han kom till barnhemmet, nu var det plötsligt någon som ville träffa honom. Han sprang med andan i halsen in från gården, rakt i armarna på en man som stod och tittade på honom. En man som såg ut som en vessla i ansiktet, tyckte Thomas då han fick se honom.
– Hej. Är de du som heter Thomas? frågade mannen med en mild röst.
– Ja, de heter jag, svarade han.
– Jag heter farbror Hilmer. Vill du ha en pastill? frågade han och räckte fram en ask som man kunde vika upp. Då rullade det fram små vita tabletter ut från den uppvikta delen. På asken stod det ”Figaro”.
– Du får ta tri, sade vesslan Hilmer.
– Vilken snäll farbror! Va vill han? Varför bjuder han mig på pastill? tänkte Thomas.
– Va vill han prata me mej om? Han kanske ska ta mej till min mamma i Sverige?
Han försökte få tag i de små pastillerna som rullade i den utvikta asken.
– Skulle du vilja bo ute på landet? frågade Hilmer. Thomas blev intresserad, han frågade ivrigt ut mannen med vessleansiktet.
– Varför skulle just han ut på landet? Först av allt ville han ha reda på hur det var med mamma.
– Vet du hur de är me min mamma? frågade han Hilmer.
– Mamma sku ju komma och hämta mej. Vet du nåt om min mamma? undrade han.
Hilmer såg barsk ut. Han rynkade ihop sitt smala ansikte så att han liknade ännu mera en vessla, tyckte Thomas och rullade sina pastiller på tungan.
– Nej! Jag vet inte nåt om din mamma, och jag tror nog inte att hon kommer hit på ett bra tag heller. Det är därför som jag är här och pratar med dej om lande! Förstår du de? frågade Hilmer och såg honom rakt in i ögonen.
– Du måst ju ha nånstans att bo under tiden som din pappa är sjuk, och din mamma är i Sverige. Eller hur? fortsatte han.
Efter en längre pratstund förstod Thomas att varken mamma eller pappa skulle komma och hämta honom på ett bra tag. Han började istället fråga vesslan om det inte skulle åka fler barn från barnhemmet med ut till landet. Han hade skaffat sig några kamrater som han var mycket ihop med, och nu var han rädd för att han inte skulle få leka med dem mera. Han hade förlorat sina bröder, nu hade han äntligen fått nya lekkamrater. Han ville inte mista sina nya kamrater och den lilla trygghet han hade fått hos dem.
– Kom hit lite närmare! Kom hit ska jag säga dej en sak, sade Hilmer och vinkade med ena fingret mot Thomas, som smög sig lite närmare. Hemliga saker var alltid spännande. Vesslan Hilmer tog tag i hakan på honom och stirrade honom långt in i ögonen. Han kunde se hur den lilla munnen på mannen blev som ett streck precis innan han öppnade den och sade:
– Jag ska berätta en hemlighet för dej. Jon ska få följa med! Jon var en av de äldre pojkarna som Thomas hade fäst sig vid.
Han lekte alltid med honom. Jon var en hejare på att springa med kärror på sommaren och kälkar på vintern. Då fick Thomas åka med honom, han fick åka fort. Därför var Jon den som han just nu tyckte bäst om.
– Du vet väl att på landet finns de kor och hästar? De finns mycket som inte finns inne i stan. Jag ska berätta för dej vad du kan få si när du kommer dit, sade Hilmer där han stod med barsk mun och tittade på honom. Thomas tittade tillbaka på honom och funderade skarpt på vad han fick höra. Han hade aldrig tyckt om att vara på barnhemmet. Han fick aldrig några svar på sina frågor där. Han var bara i vägen därför att han tjatade och frågade om och när hans föräldrar skulle komma och hämta honom. Efter att ha pratat med mannen med vessleansiktet om flytten till landet hade han fått något att se fram emot.
Snart nog blev det bestämt att Thomas och Jon skulle flytta från barnhemmet. De skulle till ett nystartat barnhem ute på landet ett par mil från staden. Thomas skulle få sällskap med pojken Jon, som man sade var stum. Han hade svårigheter att utrycka sig och stammade. Hans föräldrar hade lämnat bort honom redan vid hans födelse, de inte ville ha något att göra med en som inte var som andra. Jon hade aldrig sett sin far eller mor. Nu var han sex år. Han skulle tillsammans med Thomas ut på landet. Där skulle de få ett hem som skulle ersätta det hem som föräldrarna inte hade lyckats eller brytt sig om att ge någon av dem.
Kommentarer