Mer här…

Recension Bibliotekstjänst. 2003.

Krister Lumme född 1946 på Åland, numera bosatt i Sverige debuterar med en brett anlagd roman om en pojkes vistelse på ett åländskt barnhem under tidigt 1950-tal. Den ironiska titeln rymmer en självbiografisk färgad utvecklingshistoria, som huvudsakligen utspelar sig på ”Stiftelsen Hemmet,” en uppfostringsanstalt där fysisk och psykisk misshandel satts i system av en föreståndare som tror sig fostra ”goda kristna”.

Romanen (lämplig att filmatiseras) är lättläst, enkel och effektivt skriven, därtill med insiktsfull psykologi samt god miljö– och personskildring. Här finns många starka scener som belyser barns utsatthet. Pojkarna på inackorderingshemmet formas för livet av den förnedrande uppfostran de utsätts för (”ingen kunde se hur barnen mådde invärtes, utan förväntningar, bakom en mur av regler”). När huvudpersonen Thomas får lämna anstalten gör han det som en illusionslös 15 åring– samtidigt som han kunnat behålla en paradoxal tillförsikt.

Lektör Björn Gustavsson.

Recension / Kulturskriften HORISONT / Svensk Finland.

Debutroman GUDS LILLA BARNASKARA.
Författare KRISTER LUMME.

I Krister Lummes debutbok är huvudpersonen pojken Thomas som för recensenten blev så levande att han omedvetet döpte om honom till Krister, medveten om att boken är självbiografisk. Lumme skriver engagerande och interfolierar berättandet med levande dialog. Boken är lämplig läsning för alla (och särskilt för enskilda och myndigheter som har ansvar för barn). Lumme skildrar där sin barndom och tidiga ungdom på ett åländskt barnhem vid namn Stiftelsen Hemmet under 1950-och 1960 talet. Han hamnade på barnhemmet som missanpassad, vilket var beteckningen för föräldralösa. I själva verket har Thomas (Krister) både en mor och far, men de antingen vill eller kan inte ha honom hos sig.
Det unga par som har hand om ”Hemmet” har tidigare arbetat vid en anstalt för ungdomsbrottslingar, en bakgrund som knappast var särskilt bra då det sedan gällde att ta hand om små barn. Thomas är bara sex år då han placeras i deras vård. Lazarus och Rakel är religiösa och hemmet kallas för kristligt. Miljön är vad man kallar för ”dickensk”- föreståndaren ger bara den mat som behövs för överlevnad, de utnyttjar barnen som gratis arbetskraft och lånar rent ut dem till bönderna.
Några dokument lär inte finnas som skulle visa vad de härigenom tjänade in utöver de pengar som kommunen betalade eller som de tiggde ihop ”för Hemmet” och som placerades på deras eget konto. Inte för att man behöver varar just kristlig i denna syssla, ännu idag finns det t.ex. Personer på ledande akademiska poster som agerar på samma sätt som Lazarus och Rakel. Hos dessa tillkom dock något värre: de behandlade barnen med kyla och delade ut gruvliga straff, även på grund av inbillade förseelser och med hänvisning till Gud och Jesus.
Det Thomas lär sig på Hemmet är att lura och manipulera för att klara sig själv så gott det går. Han lär sig också att röka, stjäla och dyrka upp lås. ”Han hade lärt sig mycket sådant som Lazarus hela tiden förmanade om eller förbjöd.” Allt är dock inte nattsvart i denna skildring, utan Lumme berättar också livfullt om ljusa och rentutav lyckliga stunder. Som den gången Thomas visar sig vara en sångfågel, och får uppträda på möten och rentav sjunga för biskopen vid invigning av kyrkan.
Thomas far Olle får mellan sina vistelser på sinnesjukhus besöka sonen på Hemmet. Modern betraktas däremot utav föreståndaren som en osedlig kvinna, vilket de låter Thomas veta med ännu grymmare ord, och hennes postade presenter undanhöll pojken. Då han skall k0nfirmeras får modern slutligen komma på besök. Och till sist får Thomas lämna hemmet då han fyllt femton. Han flyttar till Sverige och lämnar den ö där han borde ha fått en lycklig uppväxt, men där han i stället blev bestulen på sin barndom. Författaren har sagt att han inte känner hat mot de skyldiga, men att en ursäkt från den ansvariga myndigheten vore välkommen. Lazarus och Rakel lär inta ha hört utav sig, ej heller deras Gud.

RAUNO AHO.

KULTUR 10.09.2003

Rakt om ett barn-helvete

Litteratur.
Ny bok.
Krister Lumme, Guds lilla barnaskara, självbiografisk berättelse.
Förlag: PQR-kultur, 418 sidor. Inb. Pärm: Minna Johans.

Krister Lumme har skrivit det många talat om under många år, eller rättare sagt spekulerat i; hur var det att bo på Stiftelsen Hemmet i Lemland, ett hem för föräldralösa missanpassade barn och drivet enligt så kallade kristna värderingar.
Det handlar också om hur det kunde gå för ett skilsmässobarn i ett sjömansäktenskap på 1950-talets Åland.
För Krister Lumme, född 1946 i Mariehamn, ändras livet totalt när hans mor 1950 beslutar sig för att skiljas från maken som är sjöman. Hon tar sina två yngre barn och flyttar med sin älskare till Sverige.
Fadern, sjömannen, får vårdnaden om bokens Thomas, Krister Lummes alter ego. Det är ett uppslitande avsked byggt på svek och lögner.

Pappa sjuk
Via en kort vistelse med farmor i väntan på att pappa ska komma i land, och en sejour med pappa som är schizofren och dessutom dricker, blir det barnhemmet på Skillnadsgatan.
Mamma som lovat komma och hämta Thomas till Sverige hörs inte av. Det blir Stiftelsen Hemmet, som är nyöppnad och som drivs av ett ungt nitiskt par, som blir Thomas boplats. För hem kan det knappast kallas.
Föreståndaren Lazarus var agrolog, hans hustru Rakel ”hemträdgårdslärarinna”. De hade träffats på en uppfostringsanstalt för kriminella unga där båda arbetat.
Det var erfarenheten de hade då Hemmet öppnades. Thomas och Jon från barnhemmet var de första inflyttarna.

Grymt
Det är så grymt; ett litet barn, förvirrat och skadat av uppslitande avsked och lögner (med rum för ett oändligt hopp alltså) och utan föräldrar som tar/kan ta ansvar klassas som missanpassat. Och behandlas omänskligt.
Boken är tung läsning, inte minst om vistelsen på Hemmet med gräsliga straffåtgärder i oändlighet. Ren misshandel, aldrig relevanta svar på raka frågor, fega undanflykter, rätt mager mat. På Hemmet skulle man vara glad att man hade kläder på kroppen och fick mat.
Den falska skenheligheten, hänvisningarna till Gud och Jesus väcker frågor hos Thomas, berättigade frågor. Som Lazarus föga kan svara på, han har inte den kompetensen heller, även om han visar en större, vad ska vi säga, värme, än Rakel gör.

Inte bitter
Det är inte med bitterhet Krister Lumme berättar, han beskriver rakt upp och ner, reflekterar också, men inte mycket. Ur berättarperspektivet noterar han okunskapen hos föreståndarparet, ger röst åt den snälla tjänarinnan Hilda, som inte öppet vågar visa sin ömhet och omtanke i rädsla för att mista jobbet.

Utnyttjas hårt
Lumme döljer sin ironi, men visst finns den; Lazarus var under medeltiden de sjukas och särskilt de spetälskas skyddshelgon. Och vad var barnen på Hemmet om inte något av samhällets paria?
Barn som utnyttjades ekonomiskt som gratis arbetskraft av föreståndaren, dels för Hemmet, dels för hans egen gård:
Barnen var också billig arbetskraft för lökbonden i trakten; ingen lön, ingen mat, men kaffe och smörgås för slitet.
Ingen fick ha egna kläder.
– Pengar som kommunerna betalade för mat och husrum samlades på hans eget (Lazarus) konto. Lazarus bedrev tiggeri för Hemmets barn så att välgörenhetsorganisationer skulle ekipera barnen. Då behövde han inte själv åka in till stan och köpa kläder åt dem, skriver Lumme.

Ofattbart
Det finns en otroligt grym historia i boken, den om Thomas julpaket. Varje jul har hans mor skickat julpaket med fina leksaker.
Då Thomas firar sin sjunde jul på Hemmet kommer det inget julpaket. Han frågar, frågar, frågar. Saknar sin mamma, sin
a småsyskon. Gissar och frågar igen, listar ut att föreståndaren döljer något.
Jo då, sent om sider får han vet att visst har det kommit ett paket. Men Thomas får bara ett paket åt gången ur mammans julpaket.

Handbok i misslyckande
Hela boken är en handbok i hur man inte ska behandla barn, den är en handbok i konsten att misslyckas med att skapa förtroende, självtillit, glädje.
När Thomas ska konfirmeras får han veta att hans mor och syskon ska komma till Åland. I samband med det får Thomas veta av sin moster i Mariehamn att mamman försökt ringa till sin son men avvisats.
Föreståndaren klassade henne som hora, ett epitet han använder också då Thomas frågar efter henne, längtar efter henne som det lilla barn han är.
Det är grymt, det är otroligt grymt. Lumme beskriver också den misshandel som uppmärksammades i lokalpressen.

Dubbla hierarkier
Thomas, det övergivna barnet, lär sig överlevnadsknep i de dubbla hierarkier som finns i Hemmet; bland de vuxna och bland barnen. Han blir en expert att avlyssna tonfall, lär sig ljuga ihop till trygghet.
Många visste om att barnen inte hade det bra på Stiftelsen Hemmet. I dag är det en gåta att Hemmet kunde fortsätta år efter år utan insyn och kontroll.
Känslan av barnets övergivenhet går som en röd tråd genom boken, men också besvikelsen. När mamma slutligen får komma till Hemmet, när Thomas ska konfirmeras och ska ut i livet, då får hon komma. Glädje men även besvikelse för Thomas.
Hon åker i väg utan Thomas, lovar höra av sig. Igen får han vänta. Men till slut blir det Sverige och skola för Thomas.

Om barns saknad
Vill man veta något om barns saknad och längtan efter en mamma, en pappa hur vardagen än utåt gestaltat sig ska man läsa ”Guds lilla barnaskara”.
Barnen på Hemmet var nog glömda av den gode guden vars realitet inte var mera än floskler och ett hot kopplat till helvetet.

Upprepningar
Man ser att Lumme arbetat mycket med boken. Flera upprepningar av fakta återkommer i synnerhet i första delen av boken och borde ha putsats bort. Men berättelsen flyter, enkelt och effektivt.
Läs den, för Guds skull. Allt är inte bra i dag heller kring barn.
Boken ger all anledning till att fundera på vad barn är, varför man skaffar dem och vilket ansvar man som förälder och vuxen är skyldig dem.
Minna Johans har gjort en snyggpärmbild som står i samklang med bokens innehåll.

Benita Laanti-Helander

Recension Vasabladet / Finland.

På lite över fyrahundra sidor har Krister Lumme skrivit en gripande historia. Romanen heter Guds Lilla Barnaskara. Det är mig veterligen författarens första bok. Lumme är inte särskilt känd i litterära kretsar. Nu har han dock en ärlig chans att slå sig igenom och boken har en möjlighet att sälja bra.
Omslagsfoldern berättar att författaren levde på ett barnhem på Åland från sex års ålder. Ut i livet kom han när han fyllde femton år. Då flyttade han till Sverige. Efter långa pass på Åländska fartyg bor han åter i grannlandet.
Romanen sluter en cirkel. Under de första sidorna lämnas pojken Thomas i samhällets vård och i slutet skall han träffa familjen på nytt. Bokens sista mening lyder. ”Nu lämnade han den ö där han borde ha fått en lycklig uppväxt, men där han i stället blev bestulen på sin barndom”.
Den som hände i boken borde få samvetet att vakna hos många instanser. I det avseendet skiljer sig inte vår tid ifrån femtiotalet. Trots all kunskap och upplysning lämnas barn ensamma, om inte i samhället händer så åtminstone även idag. Föräldrarnas karriär, de tilltagande uppgifterna på arbetsplatsen, en viss egoistisk blindhet för barnens behov betyder att de uppväxande allt mera har en passiviserande bildruta framför sig eller att gatans värld blir deras. Det finns en enorm brist på ömhet. Det finns allt för få som bryr sig om.

Om detta skriver Krister Lumme. Huvudpersonen Thomas, författarens alter ego, upplever att familjen splittras och att han samvetslöst blir lämnad ensam. Han blir placerad på ett barnhem varifrån han sedan flyttas ut till Hemmet på landet. Där styr ett par som under religiösa förtecken uppfostrar pojkar på sitt eget speciella sätt. Tron på de heliga skrifterna ger rätt till hårda metoder som förnedrar såväl ungdomar som barn. Skrifterna ger inget rum för medkänsla och förståelse. Det finns bara absoluta regler och ingen möjlighet till att opponera sig. Författaren berättar hur Lazarus den manlige ledaren kom upp med ett glas vatten efter att de hade skrikigt högt och länge om att de var törstiga. Han hade börjat praktisera sin mjuka linje med att straffa ungarna med att dar in maten om de var olydiga. ”Indragen– mat– terapin var den första markeringen. Indraget– vatten– terapin i arresten förstärkte straffet.”
Detta mönster skapar ett annat. Vägar omöjliga att gå skapar frustration och hämnd. Lumme beskriver skarpt denna cirkel av sorglustiga episoder som i sin djupa tragik lyfter upp boken ur de känslor av besvikelse och saknad som det innerst handlar om. Somliga saker kan man skratta åt. Lumme är dessutom väl införstådd med att hemmets ledare helt saknar pedagogiskt grepp. Lazarus hade tidigare arbetat på uppfostringsanstalten Östensö och tillämpade här samma metoder, att varje förseelse var straffbelagd. Det är säkert svårt för ett barn att förstå att man till punkt och pricka skulle följa alla regler, i alla fall när frågan aldrig får ett svar.
Det går ju inte att straffa ett barn för att han har ett lyte. Man kan inte skrämma bort en svaghet. Småningom får dock Lazarus känna att det inte går att kuva alla med hot. Där pojkar kommer samman finns även en enorm uppfinningsrikedom.
Lumme glömmer dock inte att gränser trotts allt är viktiga. Den som med rimliga mått sätter gränser skapar trygghet och en känsla av att någon bryr sig om. Rymlingar återkommer. Det är spännande att se vad friheten egentligen har för värde. Det kan betyda att man famlar i ett stort okänt villrådigt.

Bekant ur många sammanhang är författarens beskrivning av den inofficiella och den officiella verkligheten. Sanningen om livet på hemmet fick aldrig nå ut till allmänheten. Ytan var fint polerad också inför myndigheterna. Den bild som exempelvis tidningen ger är sanningen lite avslöjande.
Psykologiskt tror jag att Lumme kommer en skör verklighet nära. Det är rörande att läsa om Thomas förhållande till modern. Under årens gång frågar han upprepat Lazarus varför modern inte tar kontakt med honom. Ledaren berättar för honom att modern är en hora varpå Thomas säger ju att hon är hans moder så vad gör det vad hon är. Saknaden är djup genom åren. Ändå känns Thomas likgiltighet motiverad, när de väl träffas vid konfirmationen.
”Guds Lilla Barnaskara” år trots sin vemodiga underton och sin samhällskritik ingen mörk bok. Det finns episoder i Thomas liv som ger honom ett mänskovärde och låter honom förverkliga sig själv. Pojkarna mer eller mindre oskyldiga hyss lyfter även de upp stämningen. Det är inge brist på fantasin.

Personligen upplever jag Krister Lummes bok synnerligen välkommen. Jag har inte läst något motsvarande på länge och kommer närmast att tänka på Harry Martinssons ”Nässlorna blomma”. Den är välskriven med ett språk som är både enkelt och tydligt och som gör romanen till en underbar sträckläsnings bok. Och trots sitt alvarliga budskap är den en försonande bok. På ett ställe i romanen säger Lumme. ”När allt sedan hade ordnat sig skulle han för alla berätta vad han hade upplevt och han skulle förlåta alla.”

Theodor Kallifatides sade att allt språk skulle innehålla världen för att var bra. Språket i ”Guds Lilla Barnaskara” Omfattar världen.

Kalevi Granqvist . Vasabladet 2003–20–12.

Bibliotekstjänst Sverige.

Krister Lumme, född 1946, debuterade häromåret med en insiktsfull och självbiografiskt färgad roman om en pojkes uppväxt på ett åländskt barnhem, under stenhård auktoritär regim. I sin nya roman, Tvivlaren, möter läsaren samme huvudperson. Efter att i slutet av förra boken ha lämnat uppfostringsanstalten (där han hade blivit hunsad hela sin barndom) försöker nu 15 årige Thomas orientera sig en plötslig fri tillvaro. Motivmässigt finns paralleller till Harry Martinsons Nässlorna Blomma (1935) och Vägen ut (!936). Lumme skildrar Thomas vuxenblivande via sjömans världen och den frihet detta kringflackande liv representerade ännu på femtiotalet. Lummes osentimentala utvecklingsroman ansluter sig till klassiska sjömans skildringar men har sin särprägel i den ogarderade gestaltningen av livet ombord och på sjaskiga hamnbordeller. I slutet av berättelsen; i möte med en kvinna, kan Thomas äntligen undslippa ensamhetskänslan som förlamat honom sedan modern lämnade honom på barnhemmet.
Lektör Björn Gustavsson.

Vilsen ung man söker trygghet

RECENSION: Kulturnyheter Litteratur

Krister Lumme: Tvivlaren, roman, PQR-kultur 2005. 260 s.

Krister Lummes barnhems skildring Guds lilla barnaskara som utkom år 2003 väckte stor uppmärksamhet, mycket för att den lyfte upp ett känsligt ämne. Boken sålde bra och gick ut i flera upplagor. Redan då kunde man kanske ana att det inte handlade om någon dagslända, Lumme verkade ha mer att berätta, mer som pockade på att få komma på pränt. En ny roman, Tvivlaren tar vid där den förra boken slutade. Thomas från barnhemmet är skrift skolgången och fri. I det inledande avsnittet är han på väg till Sverige, till den biologiska mamman, bröderna och mammans nya man. Under den nattliga överfarten, i en solstol i en korridor på Sverige båten där konfirmationskostymen blir skrynklig, sover han inte mycket.
Kanske bär han på mer av rädsla än förväntan. Han visste inte mycket om vad som skulle hända för hans del. Han skulle införlivas med en familj som han inte visste ett dugg om.
Mötet med familjen på en bruksort med järnbruk och glasbruk blir inte helt lyckat. Thomas känner sig på många sätt som en främling. Han kan inte släppa frågorna kring varför mamman lämnade honom som fyraåring, när pappan togs in på Grelsby sjukhus. Det är mycket som gnager i den unge Thomas, samtidigt som han kroppsligen håller på att bli vuxen.
Tidsmässigt befinner vi oss i början av sextiotalet.

Nattbåten från Åland hade lagt till vid Skeppsbron i Stockholm. Ombord på s/s Birger Jarl hade Thomas haft en orolig natt i en solstol i en av fartygets korridorer. Uppbrottet från barnhemmet satt som en blytyngd inom honom. Han hade legat och vridit sig i den trånga stolen. Konfirmationskostymen hade blivit skrynklig med veck som skvallrade om den obekväma sovställningen. Tankarna om var han skulle hamna hade hållit honom vaken…

Han var inne på sin andra vecka ombord. M/t Solny hade seglat igenom hela Medelhavet och var på väg in i Bosporen, därefter skulle hon gå in i Svarta havet. Ute på bryggvingen fanns Thomas då Solnys stäv pekade mot staden Istanbul. Under resan hade han sett land på långt håll. Den turkiska staden närmade sig för varje propellertag. Spänningen i att se ett annat land pirrade i kroppen. Han kunde känna stadens puls där han stod och tittade mot land.

I Tvivlaren fortsätter Lumme berätta om sitt stormiga liv från det han lämnar i barnhemmet i femtonårsåldern till hans upplevelser de första åren till sjöss. Sjömanslivet skildras naket och utan förmildrade skygglappar. I Lummes berättelse finns ingen romantik kring ”Flickan i Havanna”.

Sjön lockar
Ett jobb som låd spikare på ackord på glasbruket ser han ingen framtid i och snart är han tillbaka på Åland och på väg ut på sjön som jungman på tankern Solny. Första resan går till Svarta havet. Det skall snart bli fler båtar, ångfartyget Yrsa och även Svea Jarl och andra svenska båtar. Efter bara ett tiotal sidor står det klart att det Krister Lumme vill berätta om i den här boken är hur sjömanslivet kunde te sig för en ung man i början och medlet av sextiotalet, samtidigt som han parallellt vill utveckla temat från den förra boken.

Ingen vacker bild
Det är ingen vacker bild han tecknar. Visst finns det kamratskap i skansarna, men den unge Tomas konfronteras också med en befälsordning som ännu inte hört talas om någon medbestämmandelag, en miljö där klyftan mellan befäl och manskap är milsvid och där det rättmätiga i en order aldrig kan ifrågasättas. Hans unga själ protesterar och hans uppkäftighet, särskilt i berusat tillstånd, är inte till hans fördel. En tvivlare är han.
Mycket i strukturerna påminner faktiskt om barnhemmet med sin stränga ordning. Också där ansåg sig befälet alltid ha rätt. Men jämförelsen utfaller ändå till sjölivets fördel. Hierarkin ombord var ärligare, inte lika mycket präglad av angiveri och försök att själv skydda sig från repressalier, som på barnhemmet. Och Thomas visar, åtminstone stundtals, att han kan sköta sina uppgifter i arbetskollektivet.

Kärlek
Den osäkerhet och brist på kärlek och ömhet som den sjuttonårige Thomas fortfarande bär med sig för honom in i ett tilltagande alkoholbruk, för att inte säga missbruk. Hamnarnas ljus, deras barer och bordeller utövar en stark lockelse. Här är det inte fråga om någon romantiserad allsångskärlek som i Taubes Flickan i Havanna utan om den råa bistra verkligheten.
Ofta räddar barernas öl fylla Thomas från bordellernas faror, men i längden undgår inte heller han sina penicillinkurer. Slagen och rånad blir han också.
Hela tiden längtar Thomas innerst efter värme och djupare kärlek och han finner den också, åtminstone för en tid, hos den finska Liisa, som han träffar i Köpenhamn, och den norska Ewa ombord på Sveabolages Grim. Men också i de relationerna har han svårt att hantera sina känslor och ta emot kärlek han kunde få.
Trots allt han varit med om i barndomen tänker Thomas ofta på mamman i Sverige, på pappan på Grelsby, på farmodern i sin fallfärdiga stuga i den åländska landskommunen. De får åtminstone vykort. Också på barnhemmet tänker han och gör också återbesök där. På gott och ont är det ju det enda hem han haft.

Väcker tankar
Det är mycket som Krister Lumme vill säga i sin nya bok, kanske för mycket. Ibland blir berättelsen om det inrutade livet till sjöss och de nästan tvångsmässiga förlustelserna i hamnarna lite monoton. Men visst väcker den unge Thomas försök att bli vuxen både tankar och känslor hos läsaren: var det så här, sextiotalet var ju alldeles nyss.
Boken tar ett något abrupt slut just när Thomas är på väg ut igen på en ny båt. Det låter oss ana att manuskriptet från början varit längre, att allt inte riktigt rymts med och att det kan komma en volym till. Förhoppningsvis tar denna utvecklings berättelse då en ny vändning.

Boken fick litteraturpris av Ålands Kulturdelegation 2006.

Thomas Luma, huvudpersonen i Krister Lummes (bilden)romansvit har fortfarande svårt att finna fotfäste och stadga i livet. ”Mognad” är titeln på den tredje delen som nu är ute.
När jag för snart tre år sedan skrev om Krister Lummes självbiografiska roman ”Tvivlaren” (PQR-kultur) blev rubriken ”Vilsen ung man söker trygghet”. Boken var en uppföljare till debutromanen ”Guds lilla barnaskara” där huvudpersonen Thomas Lumas upplevelser av ett hårt barnhemsliv på Åland stod i centrum. Jag skrev avslutningsvis att ”Tvivlaren” får ett något abrupt slut just när Thomas, bliver sjöman, är på väg ut på en ny båt.
Nu har Krister Lumme gett ut fortsättningen, på eget förlag den här gången men i samarbete med Podium Distribution, inom Författarcentrum Öst. Lumme är bosatt i Mariefred.

Fortfarande vilsen
Rubriken ”Vilsen ung man söker trygghet” kunde något omformulerad passa också på ”Mognad”. För det är bara att konstatera att Thomas fortfarande bär på sitt tunga bagage från barndomen och att han fortfarande har svårt att få fotfäste i livet. Trots att han redan har trätt in i vuxenlivet har han svårt med orienteringen. Rastlösheten rider honom. Han vill så förfärligt mycket, har så goda ambitioner, men saknar uthållighet.
I ”Tvivlaren” förälskade han sig i den finska Liisa, som han först träffade i Köpenhamn, och när han nu går i land från den resa han inledde i slutet av den boken och möter henne i Stockholm finner han att han snart skall bli pappa. Liisa är trygg och jordnära och med henne öppnar sig möjligheten till ett enkelt, men någorlunda tryggt, liv. Thomas hinner i boken till och med bli pappa en gång till men han har svårt med det inrutade liv som erbjuds på den bruksort där man försöker rota sig. Thomas inser vad han nu har och vad han kan förlora men han är illa rustad att stå emot vardagens svårigheter och då lockar puben med snacket och det förrädiska mellanölet och, i nästa steg, sjölivet.

Självömkan
Thomas mognad kantas av ambitioner som han inte orkar leva upp till. Och alltid finns sveket från barndomen att skylla på:
”Han ältade ständigt barndomen när han kände sig underlägsen… Egoistiskt och självömkande berättade han för alla som ville höra på om den kärlekslösa barndomen. En egoist var han långt inne i själen. Samtidigt ville han ändå göra rätt för sig…”
Krister Lumme har berättartalang. Han skriver med socialt patos i en genre som – i positiv mening – kan karaktäriseras som klassisk svensk arbetarlitteratur med traditioner från gamla Folket i bilds förlag, en typ av vardagsnära prosahantverk som väl inte på länge varit riktigt inne, men som fortfarande lever på olika småförlag.

Förutsägbart
Något förutsägbar känns ”Mognad” och något kan man irriteras över att texten ibland gör lite väl snabba kast, utan sammanbindande övergångar och fördjupning, men Lumme förmår ändå hålla läsintresset uppe. Om temat håller också för en fjärde roman del må vara osagt.

JAN KRONHOLM

Lummes vanmakt berör

Morsan stack till Sverige och tog syskonen med sig, farsan idiotförklarade man och låste in på Grelsby. Sonen tvångsplacerades på ett beryktat barnhem. Krister Lummes nya roman ”Olle” är en formidabel slakt av gårdagens offentliga Åland. Man hade önskat att det var en ond skröna men Krister Lummes levnadsbeskrivning är i högsta grad verklig, vi har alla sett hans förtvivlade kamp mot åländska myndigheter för upprättelse av en stulen barndom. Här kommer ytterligare en pusselbit som kan sägas vara upptakten till det som senare drabbade honom. Familjen bryts itu då fadern ådrar sig en svår schizofreni! Det här är berättelsen om det totala utanförskapet och dess allra värsta konsekvenser, när ingen hjälp finns att få och grannarna hellre kikar bakom gardinen än sträcker ut en hand.

Det ska sägas direkt, Lumme är en mästare på att piska upp obehagliga stämningar som kryper in under skinnet, stämningar som stundtals är så hjärtskärande att det semi-fiktiva anslaget helt suddas ut. Har man någonsin känt genans över en närståendes tillkortakommanden är det omöjligt att inte identifiera sig med skriftställarens alter ego, i boken kallad ”Thomas”. Han ser faderns spikraka resa mot helvetet, hör grannarnas skvaller och orättfärdiga beskyllningar och får själv finna sig i att bli en del av den kollektiva domen öbefolkningen utfärdar. Berättelsen om Olle är något av det viktigaste som skrivits av en åländsk författare! Här sätts socialrealismen i fullt fokus och vi får en inblick i hur vedervärdigt livet kunde gestalta sig för en vanlig bondpojke från Emkarby som föddes till usla förutsättningar. Detta är så långt ifrån folklustspel och knätofsar det går att komma. Som läsare känns det befriande att ta del av en skildring som inte stryker det intellektuella kulturetablissemanget medhårs och serverar den vanliga gräddbakelsen, tack för det!

Från vissa håll har det orerats om brister i författarens språkliga gärning. Det är dock inget jag är beredd att skriva under på. Det vi har liggande på bordet är en storslagen roman om det lilla samhällets förbannelse, och även om vissa detaljer kunde ha slipats ytterligare är det inget som stör nämnvärt eller förtar läsupplevelsen. Däremot är Lummes bok en synnerligen träffsäker och svidande samhällskritik som säkert kan reta gallfeber på vissa potentater i makteliten. Och det ska vi hoppas att den gör, då har författaren i vart fall uppnått ett visst mått av upprättelse med sin gentila insats.

MAGNUS MOBRANDT

Under tangenterna. Utgivning 2024…