Vanvård av barn är Fiaskot lika med Hykleriet.

Under många år var jag en av dem som drog upp den sk vanvården av barn till offentlighetens ljus. Stulen barndom i debatten tillsammans med föreningen Samhällets Styvbarn vilken jag grundade lär nog många ha läst och inormerat sig om. Allt detta tillsammans med Kent Sänd broder till trubaduren Bengt Sänd som även de fick erfara samhällets svek mot oss som barn. Kent och jag var de mest pådrivande att samhället skulle ta tag i de missförhållanden som vi pekade på hade begåtts där de fortfarande fanns och att samhället måste ta sitt ansvar om barn som far illa där samhället själva är vårdaren.

När jag idag återigen kan läsa i media om att inget egentligen har hänt känner jag mig nedslående och kränkt. Idag skriver utredaren Göran Johansson i en dabattartikel om sveket. Åter kan jag se samma fenomen uppstå i att läsa om hur en ny vanvård av barn återkommer. Idag står politiker tillsammans med ansvariga och upprepar samma lögn man predikade om då man sade att vad som hände under vanvården inte skulle få upprepas. Hur det är i Finalnd och på Åland där jag växte upp återstår att se. Säkerligen kommer det att visa sig lika som i Sverige. Något annat kommer säkerligen att ske då de redan vid klarläggandet av deras vanvård visade det sig att man misshandlande barnen de skulle vårda frekvent samtidigt som de hyklande bad om en ursäkt lika tom en som en påse.

Vi som växte upp i samhällets vård för femtio år sedan känner förtvivlan och vanmakt mot samhällets hyklande om att man ska ta hand om de barn som hamnar i utanförskap. Jag själv är rasande inför vad jag åter får ta del av om och hur barn fortfarande blir utsatta för godtycke, nonchalans, ointresse, slarv, inkompetens, och låt – gå mentalitet. Jag har mött människor som genom samhällets försorg och underlåtenhet hamnat i livslånga utanförskap. De har ställts utanför utbildning och arbetsmarknad där de sedan fått ärva sociala och medicinska handikapp tillsammans med drogberoende och kriminalitet. Det ultimata idag är den kriminaltiet som samhället gödit under många år och som idag visar sig i all sin prakt med skjutande och mördande ute på gator och torg. Idag kan man återse hur barn som placerats i fosterhem och i HVB hem utan insyn kan förnedra barn de har samhällets uppdrag i att vårda. Allt framstår åter i ett liv med psykologisk social och ekonomisk misär som en konsekvens av utanförskapets trauma.  Många av oss som blev vanvårdade av samhället har trotts eländet visat en imponerande förmåga till överlevnad. Trots usla förutsättningar för ett självständigt och värdigt liv har många av oss sk vanvårdade ändå haft kraften att uppfostra egna barn som på egen hand upprättat relationer, sysselsättning och arbete utan att tappa fotfästet.”

Mänskligt lidande kan aldrig värderas i pengar. Ansvaret för bristande tillsyn är samhällets. Om vi ska undvika liknande händelser i framtiden behöver ta med vad som tillhör de vanvårdades historia. Gemensamt måste vi skaffa oss kunskap och erkänna det som hänt. Vi måste lära oss reflektera och resonera kring de värderingar som resulterar i de övergrepp som sker. Egna och gemensamma tillkortakommanden måste vi se i vitögat.

Vad som behövs är en gemensam kunskapsbyggnad kring de missgärningar som framkommit i den så kallade Vanvårdsutredningen. Jag anser att vad behövs är granskningsinstanser tillsammans med politisk och mänskligt ansvar för att förebygga dagens vård så att en attitydförändring kan komma till stånd på bred och djup front i samhället. Inte som det är idag där man lägger ord på trave vilket visar på att mänskan lär sig aldrig samtidigt som man ser sig själv främst framför andra.

DN Debatt. ”Sverige svek barnen då – och vi sviker dem än i dag”

De som senare i livet vittnar om vad de utsattes för i barnavården, som på Eolshäll, har gjort en samhällsinsats för framtiden, skriver artikelförfattaren. Foto: Sofia Nahringbauer

DN DEBATT 11/6.

Vanvårdsutredningen chockade Sverige 2011. Hundratals personer vittnade om hur samhället brustit som förälder, och samhället svarade ”inte mer”. Så blev det inte. DN:s granskning kring pojkarna på Eolshäll visar än en gång att den naivitet och låtgåmentalitet som då gällde i kommunerna består, skriver Göran Johansson, som ledde utredningen.

Historien är full av skrämmande exempel på vad annars hyggliga medkännande samhällsmedborgare och familje­medlemmar kan utföra mot andra människor – under hot, i krig, genom grupptryck, eller för att de befunnit sig i sammanhang där detta varit möjligt. Det gäller exempelvis i fängelser, koncentrationsläger, internatskolor, pojkhem och fosterhem.

Inte av något annat skäl egentligen än att de kunde, att det inte var någon som såg vad som hände och sa stopp.

Jag ledde Vanvårdsutredningen 2006–2011. Över 900 personer bidrog med sina berättelser, och utredningens rapporter innebar ett chockartat uppvaknande för Sverige. Samhället hade brustit som förälder. Barn togs om hand för att skyddas, men intervju­personerna vittnade om en vardag i fosterhem och institutioner som visade på motsatsen.

Skyddslösa barn utsattes för övergrepp som inte ens en människa med mörk fantasi kunde föreställa sig.

2011 stod representanter för riksdag, regering, kommuner och landsting i Stockholms stadshus och lovade att ”göra allt vad som står i vår makt” för att vanvården inte skulle upprepas. De drabbade fick en ursäkt för att de under samhällets vård inte skyddats mot övergrepp och försummelse.

Skyddslösa barn utsattes för övergrepp som inte ens en människa med mörk fantasi kunde föreställa sig.

DN:s reportageserie om pojkarna på Eolshäll beskriver situationen något decennium efter den tid som merparten av Vanvårdsutredningens intervjuade har berättat om. Också här finns beskrivningar av övergrepp mot unga pojkar som är plågsamma att ta del av och svåra att förstå. Reportageserien visar också att övergrepp inom den sociala barnavården har skett långt fram i modern tid.

Under senaste decenniet har vi fått nya rapporter om övergrepp, den senaste från World childhood foundation och Barnrättsbyrån (mars 2023) som granskat Statens institutionsstyrelses ungdomshem. Det finns också rapporter om missförhållanden i familjehem och hem för vård eller boende (hvb).

Journalisten Björn af Kleen och utredarna i Vanvårdsutredningen trängde igenom arkivmaterial och lyssnade på berättelser. Förhoppningen var att bidra till att övergreppen inte upprepades.

För att få hjälp med att bearbeta de barndomsminnen som aktualiserats hade alla intervjuade i vår utredning rätt till åtta samtal med psykoterapeut efter intervjun. Cirka 20 procent använde den möjligheten. Också utredarna hade under de sex år Vanvårdsutredningen pågick tillgång till psykologiskt stöd, för att orka lyssna, systematisera och beskriva.

Min roll som särskild utredare var att stå på benen, stödja medarbetarna och få oss att orka fram till ett slut­betänkande. Det var det tuffaste arbete jag haft under 40 år i offentlig tjänst. Det påverkade mig på ett sätt som jag då bara kunde ana.

Vanvårdsutredningen präglades av de intervjuades lidanden under samhällsvården och uppdraget att rapportera. För många var det första gången de berättade för en utomstående om lidanden i barndomen.

Det var det tuffaste arbete jag haft under fyrtio år i offentlig tjänst. Det påverkade mig på ett sätt som jag då bara kunde ana.

I utredningen ställde vi ofta frågan: ”Vad tror du hade krävts för att du skulle ha berättat vad du blev utsatt för?” Ett av svaren vi fick var: ”Jag skulle ingenting ha sagt, även om jag blev torterad och hotad till livet eller för den delen ha blivit lovad guld och gröna skogar.” Men vi hade också exempel på hur barn och ungdomar berättat för lärare, fosterbarnsinspektörer, socialarbetare och poliser.

Ingen trodde på dem.

De som i vuxen ålder har berättat för journalister och utredare om vad de utsatts för som barn har gjort en insats för att övergreppen ska minimeras i framtiden – en samhällsinsats.

Vanvårdsutredningens rapporter beskriver riskfaktorer i samhällsvård av barn. Det handlar om bristande insyn, isolering, brist på kunskap och utbildning, ledarskap och organisation, utebliven tillsyn och handledning.

Om kommunerna aktivt arbetar för att minimera riskerna i samhällsvård av barn så minimeras övergreppen. Det gäller också att låta barnen få komma till tals. Kort sagt handlar det om en medveten och reflekterad praktik, om kvalificerad närvaro i barnens tjänst.

I Vanvårdsutredningens delrapport (SOU 2009:99) konstaterade jag att den sociala barnavården inte hade följt lagar och rekommendationer under lång tid. Det hade brustit i det praktiska arbetet. Under tidigt 1900-tal verkade barnavården ha en större medvetenhet om riskerna i samhällsvården, men medvetenheten tycks genom decennierna ha ersatts av en släpphänt godtrogenhet när det gäller kontroll och uppföljning.

De här barnen fick utstå övergrepp och försummelse i samhällets regi och detta är den stora etiska och moraliska skillnaden jämfört med brott som begåtts mot barn av enskilda personer. Det motiverade den upprättelseprocess som regeringen senare tog initiativ till.

Kan man lita på att kommuner, regioner och stat gör allt som står i deras makt för att förhindra att övergrepp och försummelser inte upprepas i den sociala barnavården? Mitt svar är nej.

Hur många kommunpolitiker eller anställda i socialtjänsten minns löftet från upprättelseceremonin i Stockholms stadshus?

Tillsynen från statens sida har flyttats från länsstyrelserna till Inspektionen för vård och omsorg. Det gav hopp om högre kompetens och större självständighet jämfört med tidigare.

Men hur är det med kommunerna, har de prioriterat sin individ- och familjeomsorg? Är uppföljningen av familje­hemsplaceringar verkligen bättre i dag? Jag vill hävda att den naivitet och låtgåmentalitet som tidigare gällde i kommunerna och som vi dokumenterade i Vanvårdsutredningen består. Hur många kommunpolitiker eller anställda i socialtjänsten minns löftet från upprättelseceremonin i Stockholms stadshus?

Med Vanvårdsutredningens rapporter tvingades vi acceptera den smärtsamma sanningen att samhället misslyckats som förälder. Som före detta statlig utredare tvingas jag konstatera att det offentliga minnet är kort. Merparten av Sveriges kommuner prioriterar inte utveckling av individ och familjeomsorg.

Risken för övergrepp i samhällsvård av barn kvarstår.

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.