Ofta då man googlar och går ut på nätet så kan man se bilder av personer eller annat som fängslar eller visar på minnen som sammanför med vad man upplevt under livet. Vid min ålder där jag passerat 75 års strecket kan jag konstatera att livet här på jorden är en kort tid då man ser sig omkring. Vår livstid är en tid mot den tid som jorden enligt forskare och andra som vet mer än vad jag någonsin kommer att få veta. Vad jag vet är om den tid jag vandrat här och den tid som obönhörligt kommer att föra mig allt närmare graven.
Min barndom var inte den bästa. Allt har jag dokumenterat om en tid då jag levde i ensamhet kränkt och nedvärderad av vuxenvärlden där för att jag inte hade föräldrar som tog ansvar för mig. Skrivandet om min barndom blev ett sätt för mig att skriva av mig den frustration jag levt med under många år fram till min femtiårsdag. Vad som sedan hände var att jag fortsatte skriva. Livet efter barndomen blev ett liv ute på sjön där jag fortsatte att dokumentera en självbiografi som idag är ett resultat med fyra böcker skrivna. Avslutningsvis skriver jag på min femte roman om gossen Luma och hans liv där mycket kommer att handla om politik och medverkan i samhällsdebatten. Allt är sammantaget en historia av recensenter värt att läsa.
När det gäller sjömanslivet blev inträdet ut på sjön ett beslut som räddade mig från missbruk och elände då jag samtidigt blev fader och därmed beslöt mig för att jag skulle se till att mina barn inte hamnade på barnhem. Beslutet är något jag hållit där jag även vet mina brister som fader. Vad jag ändå idag kan se och även känna är en brist jag fick uppleva då jag själv inte hade en fadersgestalt att se upp till. Minns hur jag ofta såg fadersgestalter hos män som jag såg upp till och beundrade.
Idag när jag googlade kunde jag eftertänksamt se mig som sjuttonårig jungman ombord i passagerarfartyget ss Svea Jarl hur jag där ombord kom att se upp till skepparen och som jag även visste hade ett gott öga till mig som ung sjöman. Efter att seglat jungman ett par månader ombord blev jag mer och mer förtrogen med sjömanslivets graderingar att komma upp sig i hierarkin. Minns hur jag en dag tog mod till mig för att begära uppmönstring till Lättmatros. Efter att blivit avlöst vid rodret gick jag fram till skepparen med min begäran där han stod på bryggan.
Hörrudu Luma. Vänta ute på bryggvingen. Efter en stund kom han ut till mig med ett snöre i handen. Då så får vi se sade han. Slå ett halvslag och visa mig vad du kan. Ska du bli Lättmatros så är det upp till bevis.
Halvslaget som är knoparnas knop avgjorde att jag av bara farten slog en pålstek hur säkert som helst. Svaret blev att jag efter månadens utgång kunde titulera mig som Lättmatros. Allt kom jag ihåg då jag såg bilden på nätet av skepparen här på bilden vilken jag även till viss del såg som en fadersgestalt i avsaknaden av en närvarande.
Ombord i Svea Jarl lärde jag mig grunderna som 17 årig sjöman och vad som där fanns och vad man skulle visa respekt för. Många långa timmar stod jag vid rodret och styrde fartyget mellan kobbar och skär dag som natt. Vill noga påstå att jag var ganska så duktig på att vara rorgängare som det mera kallas då man står vid ett fartygets roder och ser till att fartyget håller den kurs fartygsbefälen angett. Längre fram i sjömanskarriären hade jag stor nytta av praktiken ombord i Svea Jarl. Ofta fick jag under min tid som sjöman erhålla hamnrodret vilket betydde att jag hade stort förtroende som sjöman att tillsammans med befälen styra in fartyget in till den hamn vi skulle förtöja vid.
Kommentarer