Trägen vinner. Detta kan jag säga då jag ofta och mycket kritiserat Grelsby sjukhus på Åland för att man inte debatterat om och hur man vårdade mentalsjuka individer på ön. Särskilt det kulturella Åland har jag kritiserat. Jag anser att de gömmer en historia kulturen borde vidimera och granska mer än vad man visat då det gäller min roman om Olle.
Även det politiska Åland tiger då det gäller den skamliga vård man administrerade lika som man gjorde i länder utanför Finlands gränser. I många länder har man visat på ovärdigheten mentalvården visade upp inte så länge sedan. Kanske kommer det en debatt om eländet. Ålands radio har har sänt en serie av tre om sjukhuset. Säkerligen har min roman om Olle öppnat en debatt som kanske kommer upp i dagen. Förhoppningsvis belyser den verkligheten som den var utan att försköna vården som man gjort i en avhandling vilken jag även läst. I promemorian om Grelsby hyllar de dem som var anställda där medan de som var patienter fick ta tiden som den var.
Efter att jag skrev min roman om min fader Olle som levde inom sjukhusets väggar över halva sitt liv och som gjorde att han även dog på sjukhuset i tidig ålder har jag hoppats på att han i sina anonyma tid som medborgare på Åland kanske även han kan nå postumt en upprättelse av det åländska samhället. Livet han erhöll på Åland gör att jag är väldigt kritisk av den vård man rent allmänt praktiserade vid denna tid på psykiskt sjuka individer. Att glömma och gömma sin historia är ynkligt bedrövligt. Den generation som nu har vetskapen om vad som hände borde göra avbön utan försköningar om hur man tog hand om mentalt sjuka människor till den generation som kommer efter dem.
Min fasta vetskap om och hur det var har jag erhållit ifrån svenska mentalsjukhus vid samma tid. Att det skulle vara någon skillnad i vården på Åland gentemot hur det var på svenska sjukhus anser jag är att försköna och förvanska verkligheten. Säkerligen var det på Grelsby sjukhus ännu sämre än i Sverige. Ser man till i tid ligger utvecklingen c:a tio år efter i utvecklingen av samhället då det gäller både vård av barn och mentalvård på Åland. Erfarenheten och skillnader har jag erfarenhet av där jag fanns på ett barnhem på Åland som mer var en anstalt där de vårdade mig som barn samtidigt som min far var intagen på Grelsby som sjukhuset allmänt kallades för. Jämförelsevis var det mer humant i Sverige än på Åland. Att åländsk mentalvård skulle ligga längre fram i humanism och vårdetik har jag svårt att tro. Grelsby sjukhus var ett ställe där man idkade förvaring av människor som ute i det åländska samhället kallades för dårar vilket visar på ett samhälle som mer visade på skillnader om vi och dom.
Själv minns jag hur jag som barn fick erfara vilka föräldrar jag hade. Min far var tokig. Min moder var en hora. Detta fick jag till livs som barn. Hur min fader hade det och vad han fick uppleva inom sjukhusets väggar på Grelsby kan han inte berätta om. Att humanismen skulle vara mer utbredd inom mentalvården på Åland vill jag kalla för en skröna. Mera rätt är det en dold lögn som ligger begraven inom sjukhusets väggar ute i Grelsby.
Första avsnittet om sjukhusets historia kommer här. Frågan jag ställer mig är om någon som var på sjukhuset kommer att fångas upp och berätta? Som den Tvivlare jag är lär det säkert bli som med min barndom. Den var förfärlig var det någon som sa. Någon upprättelse av ålänningarna erhöll jag inte. Min fader lär nog även han bli blåst postumt på konfekten där han ligger i jorden på Mariehamns begravningsplats.
Kommentarer