Nattbåten ifrån Åland hade lagt till vid Skeppsbron i Stockholm. Thomas hade efter nästan tio år på barnhemmet, nu under snart ett dygn känt förändringens vinda blåsa omkring sig. Ombord på s/s Birger Jarl hade han haft en orolig natt, i en solstol i en av fartygets korridorer. Uppbrottet från hemmet satt som en blytyngd inom honom. Han hade legat och vridit sig i den trånga stolen. Konfirmationskostymen hade blivit skrynklig, med veck som skvallrade om den obekväma sovställningen. I en orolig sömn hade tankarna om var han skulle hamna, farit. Han skulle till en moder som under hela hans uppväxt inte hade brytt sig nämnvärt om honom. Snart skulle han dyka upp som den förlorade sonen.
Tillsammans med moster Tara hade han åkt ståndsmässigt med taxi, till Centralstationen för att därifrån ta tåget, och sedan buss till staden där hans moder fanns tillsammans med brödernas ställföreträdande fader, mannen Viktor. Han visste inte mycket om vad som skulle hända för hans del, han skulle införlivas med en familj som han inte visste ett dugg om. Ombord på tåget hade han i fyra timmar suttit och tänkt på vad som komma skulle. Tröttheten som värkte i kroppen, hade fått honom att slumra till några oroliga stunder. När han hade fått en kopp choklad med en korvsmörgås, som han hade slukat, tänkte han på vad han brukade få på barnhemmet. Pålägg på brödet fanns inte där. Tanken på grötkastrullen som om morgnarna stod i matsalen, fanns inom honom då han tittade på korvsmörgåsen han hade i handen. Han jämförde vad han såg av Sverige, med det han hade växt upp med. Inget var sig likt. Allt luktade annorlunda. Han var en främling. Men sandalerna han hade på fötterna gjorde honom lätt, de gav honom en känsla av säkerhet. Han var som en fjäder. På hemmet hade han aldrig ägt ett par sandaler. Tara hade köpt ett par åt honom. Han beundrade sina skodon.
Bussen var framme. Han kände sig lätt och stadig, men orolig, då han stegade mot lägenheten där alla satt och väntade på hans uppdykande. Han var femton nu. Åren hade gått. Här skulle han värderas och synas ifrån hårfästet ända ned till tårna. Var han värdig? In i trapphuset kom han. Två våningar upp tryckte han fingret mot ringklockan på dörren. Thomas kände sig helt borta när dörren öppnades.
̶ Nej, men hej Thomas! Äntligen är du hemma, sade hans moder. Han kände parfymdoften och nikotinlukten ifrån henne slå emot sig.
̶ Har resan varit bra? Va de mycket folk på båten? hörde han som i en dimma, samtidigt som hans två bröder uppenbarade sig i den lilla hallen. Thomas mönstrade allt. Viktor stegade fram med pipan i munnen. En känsla av att ha stigit in i falskhetens boning kröp i Thomas. Han kände att han var välkommen, men ändå inte. Alla tittade på honom. Blyg stod han, och visste inte vart han skulle ta vägen. På hemmet hade han alltid varit den som frågat mest. Där brukade han hävda sig med att stå lite i bakgrunden, men ändå framhålla att han visst var med. Då han kände sig säker, hävdade han sig genom att ställa sig på tå, så han såg längre ut än han egentligen var. Nu var han ändå inte riktigt med i allt som hände. Känslor av håglöshet och trötthet spred sig inom honom där han stod, och inte visste om han var hemma eller borta. Den fasta punkten på hemmet hade bytts till något okänt. Nu pekade hans moder Sally på en av dörrarna i tamburen.
̶ Thomas! Där inne får du bo med Egil och Egon. Du får ta sängen vid väggen, sade hon och visade på en säng i rummet. Alla tittade på honom, för att se om det hela var gott nog åt honom. Tröttheten malde inom honom, tillsammans med en känsla av att inte höra hemma här. En enorm längtan tillbaka till hemmet växte sig allt starkare inom honom. Plötsligt kände han hur han ville ut. Han hörde sig själv fråga, om han kunde få gå ut på gården. Han fingrade på asken med de långa Pall Mall-cigaretterna i fickan. Han behövde ett bloss. Osäkerheten hade gripit tag i honom när han stegade iväg mot dörren. Helt plötsligt ville han bara springa därifrån.
̶̶ Men Thomas! Inte behöver väl du gå ut med en gång? hörde han moder Sally fråga med orolig röst och en anklagande ton.
̶ Joo. Jag tänker ta mig ett bloss, svarade han karskt. Jag tänker ta en cigarett, skarvade han på och kände hur knutarna löste upp sig i kroppen, då han hade hit- tat en anledning att komma ifrån granskningen han utsattes för. Han hade behovet av att smyga kvar i sig efter åren på hemmet, ännu kände han sig inte fri. Nikotinist hade han varit sedan åtta. I sju år hade han smugit med rökandet och blivit pryglad för begäret.
̶ Men du får röka här inne om du vill. Vi ska dricka kaffe, manade Sally och gick in i köket, där Viktor satt vid bordet, med pipan i mungipan och allvarlig min. Han nickade mot Thomas då han satte sig vid bordet, där en hemgjord tårta stod och tronade. Symbolen för att Thomas hade kommit till Sverige. Han hade stoppat en Pall Mall mellan läpparna. Röken steg tätt och hemtrevligt upp mot det nikotingula taket. Sally hade en lång cigarett med märket Bill mellan fingrarna, och Viktor drog i pipan med ett gurglande ljud. Moster Tara rökte en finländsk Klubb sjuttisjua med pappersmunstycke, som hon hade med sig ifrån Åland. Nervöst drog Thomas ned röken från sin cigarett i lungorna.
Efter ett tag kom välbefinnandet till honom. Under en kort stund kände han gemenskap, och en lättnad i att inte behöva smyga till sig ett bloss. Att han kunde sitta och dra i sig nikotinet tillsammans med vuxna gjorde honom lika vuxen. Det var bara några dagar sedan han hade smugit till sig ett bloss vid gödselstacken vid hemmet, där han gömde sig för föreståndaren.
̶ Thomas, vad vill du göra? Vad vill du ha för arbete? Vill du börja på järnverket? Vad har du tänkt själv, hörde han sin mor fråga, där han satt vid bordet och åt på tårtbiten han hade framför sig på kakfatet, medan tankarna malde i skallen på honom.
̶ Jag vet inte, svarade han snabbt. Ärligt visste han inte heller. Han hade funderat på att bli elektriker. Han tyckte om det faktum att man kunde transportera ener- gi genom kablar hur långt som helst. Han brukade experimentera med batterier på hemmet. Elektriker var nog något han skulle vilja bli.
̶ Jaha. Men innan du kan börja i skola så får du nog arbeta lite först, svarade Sally och tittade på Viktor genom cigarettröken, som låg tät i det lilla köket.
Thomas fick reda på att han skulle börja på ett glasbruk. Där skulle han spika lådor på ackord. Allt var redan ordnat. Även här skulle han få göra rätt för sig. Det var som på hemmet, skillnaden var bara den, att nu skulle han få lön för sitt arbete. Han såg framför sig allt han sedan kunde köpa. En egen transistorradio stod först på önskelistan. Gitarrmusik med mycket bas kunde få honom att känna sig som i himmelriket. Radio Luxemburg sände det han tyckte om. Piratradion Radio Nord, som han tjyvlyssnade på i hemmet, hade blivit förbjuden. Hans första politiska ställningstagande kom sig av orättvisan i att ungdomen inte fick lyssna på rock´ musiken.
***
Han skulle sätta sig ned nere i kölen långt inne i fartygskroppen. Ovanför sig såg han ljuset som silade ned ifrån manluckan upp till däcket. Mörkret runt om honom kändes kvävande, oljestanken stack i näsan. Dagsljuset som sökte sig ned till honom tävlade mot ljuset från sladdlampan som han höll i handen. Han och den äldre sjömannen såg dåligt vad dom höll på med. Det här var verkligheten. Han skulle ösa upp rostavlagringar från oljetankerns stålväggar, och oljerester ifrån Svarta havet. Han befann sig ombord på motortankern Solny med hemmahamn Mariehamn på Åland. Långt nere på botten i tankerns mage skulle han städa upp all skit, som sedan skulle lämpas överbord medan fartyget plöjde sig fram igenom Östersjön. Skitig långt upp över öronen jobbade han på, för att allt skulle vara rent när fartyget om fjorton dygn skulle förtöja i Svarta havet, för att åter fyllas till brädden med det sovjetiska rinnande svarta guldet, som hon sedan skulle frakta upp till Finland. Han försökte hålla balansen i fartygets rullande. Plötsligt halkade han till. Armarna famlade ut i luften och han ramlade ned i skvalpet mot fartygets köl. Det hårda stålet i spant och balkar rev upp ett sår på det ena benet på honom, och han blev våt av oljespillet han låg i. Först blev han förbannad. Blandningen av saltvatten och olja som rann in i stövlarna och trängde genom kläderna gjorde honom ilsk. Han tänkte skrika till och fråga sig själv, vad i helvete han gjorde där. Något sade honom ändå, där han låg och kände skitvattnet skölja över sig, att han själv hade valt att åka båt. Han insåg plötsligt att det var bara några millimeter fartygsskrov som skilde honom från Östersjöns hav under honom. Det susade och ekade runt omkring honom, ifrån plåt och balkar som höll ihop fartyget. Det lät som om han låg i en burk. Ett mörkt skal omkring honom, som sakta men säkert höll på att strypa honom med ljud full lusta. Snabbt fann han sig, när han insåg att matrosen bredvid honom stod och skrek i örat på honom. I det dåliga ljuset såg han in ett skitigt ansikte med vita ögonglober.
̶ Hördu du. Nu får du väl för fan ta i här å int stå å drömma! Hör du va jag säjer? uppfattade han och såg hur läpparna på mannen rörde sig.
̶ Jävlar! Kom nu för helvite åpp här! Ta i min hand, hörde han matrosen, och såg händerna som sträcktes mot honom.
̶ Hur fan gick de? Du har väl int brutit benet?
̶ Nää. De e int farligt. Jag har lite ont, de blöder lite bara, svarade han och försökte resa på sig. Han peka- de med handen mot benet där byxbenet var uppfläkt. Det gällde för honom att hålla masken och inte visa sig vek. Som sjöman var han inte vem som helst. Ombord skulle man tåla en del, hade han läst. Snabbt beslöt han sig för att framhålla sin tuffa sida.
̶ Nää. Så farligt är de int. Fast jag e ju våt, förklarade första resans gosse, den sjuttonårige Thomas. Han erkände för sig själv att om han hade fått välja, skulle han inte vara just där just då.
̶ Jaha. Nu får du för fan klättra åpp å få torra kläder på dig. Vi får väl si om såret då du kommer åpp. Int kan du stå här å bli sjuk. Kom igen nu å ta i här, sa matrosen, grabbade tag i Thomas´ händer, och drog upp honom ur det oljeblandade vattnet. På något darriga knän stod han åter upp på det oljiga underlaget. Han började ta sig mot lejdaren som ledde upp mot ljuset.
M/t Solny hade sjön från sidan, och rullade som en anka. Allt levande ombord for från sida till sida. Thomas hade inte haft en aning om, att ett så stort fartyg kunde rulla på det sättet. Vägen upp till däcket på den slippriga och hala lodräta lejdaren var ett vågspel i takt med fartygets rörelser. Det gällde att ta ett ordentligt tag för att inte tappa taget runt stegpinnarna, som förde honom allt närmare ljuset från luckan till däcket. Om han hade tappat taget skulle han snart nog ha bankat på apostel Pers port, som han hade fått höra mycket om på barnhemmet, där han hade växt upp. Döden låg tio meter nedanför honom, om han tappade taget. Våt och täckt av den ryska oljans avlagringar på kroppen, stod han till sist uppe på däcket, och såg hur hela fartyget krängde och vräkte sig fram i Östersjöns gröna vatten.
Thomas ögon kisade mot ljuset efter tiden nere i det mörka tankhålet. Motorljudet ifrån tankerns maskiner kom stötvis ifrån skorstenen. Ljudet blandades som en sång i en salig kör, som ökade och minskade i styrka allt efter som vinden for runt fartyget. Han huttrade i sensommarens något kyliga väder. Ett tunt regn föll i vinden. En av matroserna uppe på däcket körde en luftvinsch, som hissade upp resterna av oljan, tillsammans med rosten och det skitiga vattnet, som for i en träränna över tankerns utsida ut i Östersjön. Sjömännen som stod uppe på däck och tog emot honom, röjde inte med en min vad dom tänkte. Däremot visste han ganska så väl själv att han var första resans gosse. Säkert skulle han lära sig mer med tiden, om hur sjömanslivet var. Attityden mot honom var, att en gröngöling skulle hållas kort, och veta sin plats.
Han stod på däck och väntade på vad han skulle göra. Han hade redan bestämt sig för vad han skulle säga, om någon började tycka något om hans sätt att balansera nere i tanken. Allt hade sin tid. Han hade beslutat för sig själv att inte bli hunsad av någon. Han var en barnhemsunge. Ett år hade gått sedan han lämnade hemmet. Där hade han blivit hunsad hela sin barndom. Han var van. Han var präglad. Den första arbetsdagen ombord hade han fått försmak av hur det skulle vara. Många utlägg och inlägg om hur ett fartyg fungerade skulle han få sig till livs. Han hade redan under sitt första dygn ombord fått veta om vett och etikett som var viktig vid arbetets utförande. M/t Solny skulle förhalas med sin egen båtlängd längre fram i tankhamnen. Snabbt skulle Thomas upp till bevis. Fartyget skulle dras med tross och vinsch till ny plats. Han hade hamnat på backen, som han hade fått veta var fören på fartyget. Där stod han med tuggummi i käften. Han älskade tuggummi. Han ville visa vad han gick för. Han var en att räkna med i mängden. Eftertryckligt spottade han i däck för att markera en tuff attityd. Med tung, våt manillatross i näven hade han slitit och dragit så han blev helt slut. Fartygets förste styrman, med kort rock och tre streck på axeln, hade stått och studerat honom. Gossens slit hade han inget att anmärka på. Däremot fick Thomas omgående veta, att ombord på den åländske redaren Algot Johanssons tankfartyg tuggade man färdigt vid matbordet. Att stå och idissla som en ko på däck var inte att tänka på ute på havet, påpekade styrmannen spydigt. Först tänkte Thomas inleda en dispyt med styrmannen, men han valde att titta ned i däck och svälja förtreten. Han var inte mycket värd ensam mot befälet. De övriga sjömännen var neutrala. Hans självförtroende började svikta. För det mesta gick han in i dispyter, där han till slut höjde rösten och hävde sig fram på tårna för att visa att han visste ganska så klart vad allt handlade om.
Många gånger hade han hört att han hade svårt för att hålla käften. Han hade tänkt att han måste lära sig lyssna. En dispyt med styrmannen som kommenterade hans tuggande var nära förestående, när han kom på att det säkert inte var så lyckat att börja käfta med en man som var van att bestämma. Thomas hade fått sig till livs, att ombord på en båt gjorde man det man blev tillsagd att göra. En order var en order. Därmed höll han käft. Säkerligen skulle det komma en tid då han kunde hävda sin rätt. Bättre fly än illa fäkta, var det nog bäst att hålla sig till. Ordspråket hade han läst i en bok. Några gånger hade han citerat det högt och tydligt, för att visa att han nog var en gosse som visste, men som även kunde hålla käft om det behövdes. Han hade tittat på styrmannen, blicken stannade vid galonerna han hade på axeln. Något provocerande behöll han tuggummit kvar i käften. Det blev en halv seger för honom. Han tuggade med en något lägre och lugnare takt, för att inte vara allt för provocerande. Men om gåbbjäveln ville att han skulle spotta ut alltihop, då jävlar skulle han få bända upp käften, tänkte Thomas, vände ryggen mot styrmannen och jobbade vidare. Han var ombord på fartyget, och han kom inte därifrån. Här var det bara att finna sig…
