Det svenska samhället visar alltmer besked om och hur utanförskapet ökar i landet. Det etablerade samhället tar idag mer och mer av samhällskakan samtidigt som det dras in hjälp och stöd till dem som hamnar i utanförskapets träskmarker.
Vad som hände i Örebro visar hur samhället av idag i Sverige har flyttat humanismen ut från gemenskapen om att hjälpa och stödja varandra. Mannen i Örebro som hamnade utanför samhällsgemenskapen visade sin djupa besvikelse med en mental kollaps som exploderade i tillvaron på grund av samhällets nolltolerans att hjälpa och stödja honom.
Det moderna samhället visar på hur skillnader har etablerats i Sverige. Exemplen är många om och hur man sparar i både kommun och stat där behoven om att hjälpa är inrättningar som stjälper i stället för att hjälpa. Socialtjänstens agerande om hur man vräker barn är symptomatiskt synbart idag. I familjer som är utslagna från arbetsmarknaden pga. av kravet att man ska ha en utbildning i arbetet vilket en stor del av befolkningen idag inte når upp till har ökat markant samtidigt som bidrag om hjälp och stöd från samhället dras in i allt större utsträckning. Ofta är det hos individer med diagnoser som ADH eller annat som gör att individen inte passar in i arbetslivet. När sedan arbetslösheten raserar tryggheten sitter en socionom på socialkontoret och bereder avslag på försörjningsstödet. Mannen i Örebro såg säkerligen skillnaden från sitt fönster i hur invandraren på andra sidan gatan parkerade sin bil av senaste årsmodell samtidigt som han lastade av möbler från Ikea framför ögonen på honom med bidrag erhållet av statens invandrarkontor. Scenariot kan jag se och ana om och hur han reagerade då han själv erhållit avslag på försörjningsstödet som den medborgare han var och som samhället sedan efter vad som hänt stämplat honom som en galning.
Empatilöst visas hur man medverkar till att utanförskapet ökar i samhället allt mer. Socialtjänstlagen tolkas av kommunerna på eget sätt. Helheten grundar sig i att spara på den sociala budgeten tillsammans med politikens goda minne. Att sparivern ökar brottslighet och kostnader för psykosociala sjukdomar i samma takt som stat och kommun sparar finns inte vid samma bord. Ytterligheten kan skådas i vad som hände i Örebro. När sociala grundfundament raseras av kommunerna själva får vi skörda utanförskapets verklighet i handlandet . Grundlagen om allas lika värde blir en utopi samtidigt som den politiska bänken förstärker botbänken i samhället. Historien ligger nära i om och hur man ställde ut oliksinnade människor i en så kallad bot bänk utan för kyrkorna för inte allt för länge sedan. Medborgaren som sade sig bära på högre människovärde och kvalitet kunde spotta på dem som inte platsade i den värld där de själva befann sig i upphöjelsens dimma. I dag görs inte detta offentligt. Idag gör man detta mer raffinerat med en kontext som visar på ett hyckleri om att man säger sig bidra till ett solidariskt samhälle samtidigt som man begraver humanismen. Att ta ansvar och reda ut varför allt hände i Örebro tystats ned i stor utsträckning. Tysta minuter hålles för vad som hänt. Inte varför det hände.
Själv känner jag och vet hur det är att bli bespottad och kränkt som människa. I min egen barndom blev jag slagen både psykiskt och fysisk. Inkastad och inlåst blev jag placerad inne i mörka källare som barn. Ensam och övergiven blev jag inkastad där det kryllade av insekter och gråsuggor som kröp på min kropp. Minnet om hur jag blev nedbaxad i en ved låda där veden trängde in i kroppen på mig sitter som ett sår i själen ännu uppe i min höga ålder. Inne i vedlådan erhöll jag infekterade sår som jag sedan visade upp med att jag tålde kränkningen fysiskt samtidigt som jag led av en psykisk press samtidigt som jag gick i självmordstankar som barn. Tusentals timmar blev jag inlåst i både potatiskällare och mörka rum där jag fick sitta och begrunda mitt öde då mina anhöriga hade övergivit mig. Bortglömd i en potatiskällare där jag blivit placerad på en potatishög höll jag på att frysa ihjäl som sjuåring. I min ensamhet inne i de inlåsta rummen utvecklade jag ett hat mot mina antagonister som varje söndag själva tog sig till kyrkan och bad om syndernas förlåtelse. Låt barnen komma till mig ekade ofta i kyrkans valv där de satt och sög i sig guds ord. I samma kyrka satt jag och led helvetets kval över den lögnaktiga atmosfär som ekade i kyrkan både i ord och sång om den kärlekslöshet jag själv befann mig i.
En del av mitt barndomshelvete skrev jag ned i den självbiografiska boken om ”Guds Lilla Barnaskara”. Idag då jag läser och hör om vad som hände i Örebro kan jag känna hur utanförskapet eskalerade i mannens kropp där han till slut trappade upp sig själv till en nivå där han blev en mördare och tog med sig tio människor tillsammans i graven han fixade åt sig själv. Jag vet hur det känns att vara där jag fanns inlåst i någon källare medan man utanför källarens dörr högt och tydligt beskrev mig som en individ som mest stod i vägen. Bästa stället för mig var att vara inlåst ansåg man. Mitt straff var att jag inte hade någon som tog mitt parti. Att erhålla kärlek som barn fanns inte på min himmel. I min ensamhet utvecklade jag ångest och frustration om min situation som levde i min kropp i många år under mitt vuxna liv. Jag klarade mig därför att jag själv insåg att skulle jag börja hata skulle jag säkerligen inte kommit upp i den ålder jag är idag. Vägen har bitvis varit krånglig. Många av mina gelikar blev inte femtio år. De dog i vetskapen om att de inte dög. Mannen i Örebro är en av många som valde att hämnas och att ta sitt liv utan att någon såg ensamheten. Utanförskapet växte till en nivå som inte skulle hända men hände därför att samhället vilka är vi alla, föder och göder utanförskapets förbannelse som de egoister vi är och kommer att förbli därför att människan står sig alltid själv närmast.
Kommentarer