Nästan femtusen fosterhemsbarn ansökte om ersättning för en stulen barndom. Mindre än häften erhöll ingen ersättning. Detta blev resultatet efter en av de mest uppmärksammade sociala skandalerna i svensk nittonhundratalshistoria. Flera hundratusen barn placerades under förra seklet (1920-1995) i fosterhem och även om de allra flesta säkerligen togs väl om hand så hamnade otaliga barn i fruktansvärda förhållanden: Våldtäkter, utfrysning, övergrepp.
Året 2005 sände SvT en skakande dokumentär om dessa människoöden. Året därpå tillsattes den så kallade Vanvårdsutredningen som levererade ett lika skakande dokument och föreslog att staten skulle kompensera de drabbade. 2010 gavs de drabbade en offentlig ursäkt i riksdagen, under en högtidlig ceremoni. Riksdagens talman läste upp en ursäkt. Alla ledande politiker var närvarande. Det såg rätt bra ut.
Mer än tio år efter att dessa barns lidande uppmärksammades på allvar ser vi vad det blev av det hela. De drabbade har fått en offentlig ursäkt från staten. Men det visar sig att av de nära femtusen drabbade som sökt ersättning hos ersättningsnämnden erhöll mindre än hälften någon ersättning. Internationellt brukar det i sådana här fall röra sig om kanske en eller två tiondelar som nekas ersättning. Att inte hundra procent får det är därför knappast särskilt överraskande. Men att hela 54 procent av de nära femtusen personer som ansökt om ersättning nekas ersättning låter detta mycket egendomligt.
Man får intrycket av att den statliga ersättningskommittén ansträngt sig hårt för att hålla en mycket restriktiv linje. Kommittén hade till sitt förfogande ett anslag på en 1 statlig miljard. Hälften av pengarna har betalats ut. Staten har således ”sparat” en halv miljard. Det är möjligt att de i bästa tjänstemannaanda följt lagstiftarnas ambitioner eller så har de faktiskt gått längre än vad som är nödvändigt.
Det var en borgerlig regering och en kristdemokratisk minister som lade propositionen som gav ersättningsmöjlighet till de barn som på grund av statens dåliga tillsyn fått sin barndom stulen. Staten har uppträtt med en förvånansvärd och obehaglig brist på generositet. Kritiken har varit hård mot det tak som infördes för ersättningar till de barn som drabbades av vanvård då staten var förälder. I fallet om statens ansvar för tusentals stulna barndomar framträder en snål och hjärtlös stat.
Så var det och blev det i Sverige. I Finland blev det inget överhuvudtaget. Där vinkade man bort det hela med att som på Åland som en politiker utryckte sig. ”Vi hade det inte så, lätt vi heller” var argumentet för att inte betala ut ersättning för de stulna barndomarna åländska politiker administrerade. Att ålänningarna lika som i Finland bröt mot alla konventioner som fanns vi denna tid uttalar man sig inte om överhuvudtaget.
Skamligt är det. Har sagt det förut. Säger det en gång till. I Finland och på Åland pissade man på oss samtidigt som man stal barndomen av oss. När allt kom i dagsljuset pissade man på oss en gång till…
Kommentarer