Nu har det hänt. Nu skall frågan om vanvård av barn upp till Högsta domstolen för prövning. De som skapat ärendet är att 2019 påbörjade Advokaten Monica Crusner i Göteborg tillsammans med kollegor ett stort arbete då det gäller kommunernas ansvar för den gångna vanvården av barn. (Stulen Barndom) I dagarna erhöll de äntligen prövningstillstånd i Högsta domstolen! Vad de kräver är att människor som farit illa under fosterhemsplaceringar och på barnhem som barn ska erhålla rättvisa i form av ersättning och ursäkt för vanvården med tillhörande ekonomisk kompensation. Detta med innebörden om att kommunerna erkänner hur de tillät misshandel och kränkningar mot barn de skulle vårda. Vad det ytterst handlat om är att ställa kommuner i Sverige till svars för att de haft för dålig tillsyn i vården där har de bidragit till otaliga brott mot mänskliga rättigheter som har kunnat äga rum mot dessa stackars barn.
Samtliga kommuner har bestridit och hävdat att det föreligger preskription då det gått mer än tio år sedan det hände. Vad som hävdas av de vanvårdade är att det inte kan föreligga preskription när det aldrig funnits någon möjlig väg i det svenska rättssystemet för dessa barn ska kunna ställa ansvariga till svars.
Nu ska ärendet äntligen upp i Högsta domstolen. Advokat Monica Crusner tror på goda möjligheter att tvinga kommunerna till skadestånd för bristande tillsyn av omhändertagna barn trots att det gått lång tid sedan övergreppen skedde. Hon pekar på att det är kommuner som i lagens mening har och hade föräldraansvaret över barn som omhändertas. Vi stämmer dem på bristande tillsyn. De här barnen hade ingen möjlighet att kräva skadestånd. Deras liv blev förstörda säger hon. 300 kravbrev har skickats ut till många berörda kommuner. Fler är på väg. Fallen rör barn placerade mellan 1940 och 1980. Men det är även aktuellt att driva nyare fall. Hittills har både Stockholms stad och andra kommuner tillbakavisat skadeståndsansvar med hänvisning till att preskriptionstiden gått ut. Men Monica Crusner menar att de lagliga förutsättningarna ändrades 2018.
Samtliga kommuner har bestridit och hävdat att det föreligger preskription då det gått mer än tio år sedan det hände. Vad som hävdas är att det inte kan föreligga preskription när det aldrig funnits någon möjlig väg i det svenska rättssystemet för dessa barn att kunna ställa ansvariga till svars.
Vi anser att det är en preskriptionstid som började löpa först 2018. Först då gavs det möjlighet att driva den här typen av process. Hon berättar att hon berörts väldigt mycket av att ta del av dokumentation och de vittnesmål som kommer från de drabbade. Om man var sadist. Om man var pedofil eller om man var ute efter billig arbetskraft finns detta som bevis om man visar intresse för att ge barnen upprättelse. Det finns journaler om tillsynsbesöken som ofta endast var ett på 10 år. Vad som ytterligare bevisas är den utredning som staten gjorde med tillhörande kompensation som över hälften av de misshandlade barnen inte fick del av finns att tillgå vilket säkerligen Monica Crusner kommer att på bevisa i den rättegång mot kommunerna som kommer nu i Högsta domstolen.
När det gäller vanvården känner jag en oerhörd stark känsla i detta då jag var en av de mest pådrivande i att börja driva vanvården av barn så detta kom till allmänhetens kännedom. Under många år drev den numera avlidne Kent Sänd som var broder till trubaduren Bengt Sänd frågan om upprättelse. Kent och Bengt växte upp på Sveriges största barnhem i Göteborg. På Vidkärrs barnhem där de fanns under många år vårdades det 300 barn i fem huskroppar där vanvård av barn bedrevs på ett omänskligt sätt som även kan relateras till brott mot mänskliga värden.
Utredningen av vanvården där man bestämde att de som kunde bevisa ett de blev vanvårdade skulle erhålla ersättning på en summa av 250 000 kronor. Inför utredarna skulle de bevisa misshandeln för att få del av kompensationen som det så vackert kallades för. Allt inom utredningens kriterier var ett rent hån samtidigt som man kastade humanismen överbord. Ersättningen till dem som inte kunde bevisa vanvården kom med till hörande kommentar. ”Du blev inte tillräckligt misshandlad.” Därmed ska du inte erhålla en enda krona. Hälften av en hel miljard som staten skulle utbetala till de som vanvårdades hamnade tillbaka i statens fickor. De som drev vanvården var kommunerna som aldrig heller ställdes till ansvar. Nu kommer frågan att ställas i Högsta domstolen. Själv kommer jag aldrig att erhålla någon del av vad man i Sverige tar för beslut i domstolen. Intressant kommer det att bli för mig när svaret kommer. Fortsättning följer för mitt eget vidkommande om hur man i Finland gav mig en ursäkt för min barndom de stal av mig på Åland. En ursäkt som man sedan pissade på.
Vanvårdsutredningen gav en inblick i det fruktansvärda lidande som många omhändertagna barn i Sverige genomgick och fortfarande genomgår. Hittills har den enda konsekvensen blivit att en del av de vanvårdade kunnat få ekonomisk ersättning som kompensation för sitt lidande. Men det gäller bara de grövsta fallen där de som inte kunde bevisa vanvården tillsammans med dem som vanvårdas efter 1980 får ingen ersättning. Trotts att tio år har gått efter att Drottningen och Riksdagens talman bockade och bugade där de sade att den vanvård som på bevisats inte skulle få hända igen händer samma lika frekvent. Nu med kriminella nätverk och annat som säger sig bedriva vård. Att sanningen är den att det är pengar man tjänar på vården lika som förr ordas det väldigt lite om. Barnombudsmannen har påtalat omfattande bristerna i hanteringen av de barn som är placerade i dag och även pratat med många av barnen. Det finns alltför många barn som ingen lyssnar på och som förvägras grundläggande rättigheter. Detta såsom fullgod skolgång och hälsovård.
Enligt regelverket ska barn höras och myndigheterna ska lyssna på barnen. Barn ska också ha en egen socialsekreterare att anförtro sig åt. Problemet är att det inte blir några sanktioner om ansvariga myndigheter inte följer dessa eller övriga regler som kommit till för att stärka barnens rättigheter. När placerade barn dör till följd av bristfälligt omhändertagande leder det inte till sanktioner för ansvariga myndigheter. Det finns inte ens krav på ansvarsutredning när ett placerat barn dör!
Äntligen skall vårt högsta rättbeslutande organ uttala sig i frågan om hur vården av barn tillämpas i Sverige igår och idag. Det är orimligt att felaktiga beslut och rena lagbrott från myndigheters sida som drabbar barn inte leder till någon påföljd. Myndigheter som inte tar sitt ansvar för barn de själva omhändertagit borde i stället regelmässigt drabbas av sanktioner för att garantera bättring! Det måste alltid vara dyrare för myndigheter att bryta mot gällande lagar till skydd för barn än att följa dem.
Kommentarer