Livs nostalgi…

Mycket har jag berättat här på min hemsida om sjömanslivets tid. Alltid kommer det minnen åter som ska berättas om. Så även idag.

 Min tid som sjöman var en tid då jag letade efter en tillvaro där jag själv på många vis efter mer eller mindre blev utslängd från barnhems anstalten på Åland. Mycket har jag skrivit om min tid som sjöman. När jag ser tillbaka idag kan jag konstatera allt var en nyttig tid. Ombord i fartygen levde jag in i ett familjeförhållande jag inte hade på anstalten där pennalism och angiveri bland barnen var en ingrediens jag lärde mig leva inne i och som jag hade med mig som ryggsäck ut i livet under lång tid. Svårigheten att leva ett normalt liv blev ofta och mycket turbulent då jag även var en fader som skulle ta hand om egna barn samtidigt som jag även skulle ta vara på mig själv.

I min tredje självbiografiska roman Mognad beskriver jag till vissa delar min vilsenhet. Ofta kan jag idag bli påmind om sjömanslivet i form av foton eller annat som påminner om tider femtio år tillbaka i tiden. Ett foto säger en hel del samtidigt som det här ger mig en påminnelse om hur det var för mig i ungdomens vår. När jag fick se fotot från Furillen på Gotland där jag fanns ombord i en sk Kalstensbåt som fraktade kalksten från Gotland till Oxelösunds Järnverk på sextiotalet drog minnen förbi i huvudet vilket gjorde att jag kom tillbaka till natten då jag fanns vid piren om bord fartyget Kalmarvik en stormig och regnig natt. Vi skulle lasta fartyget med sten från Gotland. Någon trevlig nostalgi finns inte i minnesbanken. Allt hände sig vid en tid då min egen Mognad fanns i agendan för vandringen ut i livet.

Så gick det till vid Piren på Furillen på Gotland när jag var vid 22 års ålder trampade runt ombord i fartygen tillsammans med sex år i sjömansbenen.

Kvällen ombord på Kalmarvik förtöjd i en öde vik på Gotland fortskred. Thomas blev ordentligt påverkad av all den sprit han hällde i sig. Ombord i den trånga hytten med sina gelikar hade han som övriga i kollektivet pratat av sig. Alla hade vädrat sina personliga åsikter. Thomas hade föreslagit att alla skulle gå ihop och protestera mot styrman Nords vandring på däck med en batong instucken i stövelskaftet. Alla samtyckte till att kapten Strandlund borde ta tag i Nord och ta av honom batongen. Att ingen vågade ta styrmannen i örat var säkerligen för att den som försökte själv kunde få en smäll. Motorman Vrena gjorde sig neutral i frågan. Han hade inget att göra med Nord därför att han fanns i maskin. Var man nere i maskingropen sket man i vad däcksgänget gjorde. Torrt konstaterade Thomas att någon lösning inte var i sikte. Han kände att han behövde komma i land. Den trånga hytten kändes som ett fängelse.

− Är det någon som kommer med i land? Vi tar en taxi och åker in till Slite! frågade han. Svaret blev att fyra man beslöt sig för att åka in till bebodda områden. Kristligt skulle de dela på taxinotan. Thomas reste på sig och kom ut på däck. Vinden hade tagit tag i Kalmarvik där hon låg och skvalpade i vågorna. Skrovet vred sig mot träpiren som Thomas hade haft synpunkter på till styrman Nord. Han ställde sig för att kasta vatten. Ett dåligt omen blev för honom synligt då han såg styrmannen komma släntrande på däck. Snabbt for tanken i honom att han skulle säga några väl valda ord. Onödigt ändå att provocera, tänkte han.

− Skitväder! sa Thomas med kraft där han stod och såg strålen forsa över relingen ner i sjön.

– Jävla skitväder, lade han till och knäppte gylfen.

− Va sa du? Är du full? hörde han styrman Nord säga. En plötslig ilska for i Thomas. Nog var han påverkad alltid. Men så full att han inte kunde ta vara på sig själv ansåg han sig ändå inte vara. Han tänkte inte låta sig hunsas. Vad menade han? Kunde det vara så att styrmannen även på fritiden gick omkring och kontrollerade besättningens göranden och låtanden. När han såg Nords ansikte med det spetsiga röda skägget konstaterade han omgående att det inte enbart var han själv som hade tullat på flaskan.

− Jaha… Och vad fan har du med det att göra då? Om jag är full på fritiden ska du ge fan i! sa Thomas. Säkert ville Nord visa vem som bestämde, oavsett tid på dygnet.

− Du var mig en stöddig jävel. Egentligen borde du få en omgång! Jag ska tala om för dig att här ombord har det funnits fler stroppar som du. Alla har kortats av en hel del. Kanske du borde få smaka samma medicin du med, kom svaret ilsket från styrmannen.

Thomas började gå mot landgången, mot telefonautomaten. Bråka kunde han göra någon annan gång. Det var lika bra att dra sig ifrån mannen som var lika berusad som han själv. Att styrman Nord var oberäknelig visste alla. I synnerhet då han hällt i sig sprit. Ändå så tänkte han inte ge mannen sista ordet.

− Det skiter jag i. Gör vad fan du vill. Jag ska gå i land och ringa en taxi. Egentligen skulle vi försvinna alla från den här rostlådan så du skulle få segla med alla du älskar, svarade Thomas samtidigt som han gick ut på landgången. Vattnet skvalpade under honom.

− Det var som fan. Inte nog med att du är stor i käften, du är en uppviglare också! Thomas hörde hur styrmannens ord kom efter honom i vinden som tilltog i styrka när han gick ut på den smala pålbryggan. Han hörde hur styrmannen öste ovett över honom. Orden blåste efter honom i vinden, han uppfattade något om att han kanske var en myterist. Halvvägs ut på bryggan tonade styrmannens ord bort. Thomas kom i land och ringde efter en taxi. Då han åter stretade emot vinden ut till fartyget hade styrmannen försvunnit. Thomas spanade efter honom. Kanske stod han i mörkret på däck där han utan förvarning kunde hoppa på honom. Ryktet om hur styrmannen hade använt batongen hade han i gott minne.

Efter en halvtimme var ett gäng lagom berusade sjömän på väg in mot Slite. Det var befriande att lämna fartyget. Thomas glömde ganska snart bort dispyten med styrmannen.

Under kvällen höll de till på en bar. Det spelades skivor från en jukebox i ena hörnet av lokalen. Thomas och besättningen drack kaffekask utan anmärkning från personalen. Sjömän var ofta på baren. Isoleringen ombord på ett fartyg förlöste dem då de tillsammans med andra människor kände gemenskap så att de sedan orkade stå ut med isoleringen då de kom tillbaka ombord.

Under kvällen hade Thomas talat med Liisa i telefon. Med alkoholen i blodet kände han sig som vanligt världsvan och klok. Aldrig berättade han fullt ut för Liisa om bekymren han bar på. Oro hade han i kroppen för meningsutbytet han hade haft med styrman Nord. Då Kalmarvik kom till Oxelösund skulle han mönstra av. Berusad tog han alltid snabba beslut. Inom sig hade han som vanligt oron inom sig att söka något annat. Styrmannens agerande mot honom skyndade på beslutet.

Vid midnatt återvände sjömännen till Kalmarvik. Vinden hade ökat. Alla såg hur fartygets akter låg en bra bit ute från kajen. Stormen låg på och ville slita henne från förtöjningarna. Med försiktighet stretade de i vinden mot fartyget för att inte ramla ner i det iskalla vattnet. Alla uppmanade varandra att ta det lugnt. Thomas tanke gick till sjömän som försvunnit spårlöst från fartyg som varit förtöjda vid kajen. De hade sedan flutit upp efter några månader på det ställe där fartyget tidigare hade legat. Med all säkerhet hade de förolyckade alkohol i kroppen och hade ramlat mellan fartyget och kajen då de tog sig ombord på landgången. Thomas tänkte inte hamna i den statistiken. Han gick långsamt ut på landgången till fartyget. Han såg hur fyllenätet som skulle fånga upp honom fladdrade i vinden. Han såg de trasiga maskorna. Helskinnade och i samlad tropp kom alla över landgången. Uppe på fartygsdäcket hörde Thomas en bekant röst.

− Jaha ja. Här kommer ledighetskommittén. Som ni ser så har vårt fartyg börjat släppa i förtöjningen, hörde han styrman Nord säga. Jag vill se alla ute på däck om några minuter. Byt om kläderna ni har på er så ni har rena och fina kläder klara till nästa gång ni ska ut och ha roligt. Om fem minuter förtöjer vi om, sa styrmannen och försvann in i befälets regioner för att säkert räkna ner de fem minuterna.

Thomas ville opponera sig. Han var på vippen att ropa att han som var så jävla stor och stark kunde för fan i våld själv ta i trosshelvetet och dra in fartyget mot kajen. Att Thomas var mönstrad ombord var han fullt medveten om. Han skulle ställa upp på vad som krävdes av honom som sjöman. Vad han retade sig på var att styrmannen betraktade honom som en ofri och rättslös person i stället för att visa honom respekt.

− Vilken jävla skit, sa han högt då han gick ner till sin hytt. Han tog sig en funderare på om han skulle ge fan i att gå ut på däck och gå och lägga sig. Egentligen behövdes det inte mer än två man för att dra in båten. En invändning mot styrmannen började lägra sig inom honom. Styrman Nord hade ingen rätt att jävlas med besättningen som kom ombord efter att ha haft en trevlig kväll. I Thomas kropp växte den ultimata protesten. Han hade blivit behandlad som ett hjon den största delen av sitt liv.

Bestämt satte han sig på soffan i hytten och korkade upp brännvinsflaskan. Han svalde en ordentlig klunk för att stärka modet. Han sa till sig själv att han var ledig från fartygets skötsel. Befälet hade dragit in sjövakten som enligt god sjömanssed skulle ersättas av någon som skulle gå däcksvakt då fartyget låg i hamn. Däremot gick befälet självt vakt, det gav ett extra tillskott både ekonomiskt och i ledighetspremie. Thomas kände frustration över att befälet hade förmånen att träffa sin familj mer än vad han själv hade som matros. Styrman Nord arbetade på Kalmarvik i två månader och sedan var han ledig lika länge. Thomas gelikar och han själv arbetade ombord så länge att längtan efter familjen tog över så man valde att säga upp sig från fartyget för att få ledigt. Efter en tid hemma fick man åter finna sig i att vara från familjen. Många äktenskap raserades av de dåliga ledighetsvillkoren.

Thomas bestämde sig för att ge fan i vad styrmannen hade sagt till honom. Han var helt övertygad om att han hade rätten på sin sida. Några trossar skulle han inte behöva slita med då han var ledig. Dessutom var han berusad och borde inte vara ute på däck. Styrman Nord hade framhållit att den som kom ut på däck och luktade sprit omedelbart skulle beordras in från arbetet. Enligt Thomas borde han vara lika konsekvent även nu. Stilla bestämde han sig åter för att han skulle lämna fartyget så fort han fick en möjlighet. Han hade fått nog av både styrman Nord och alla ständiga resor med stenar som aldrig tog slut. Beslutsam var han när han hörde matros Gustavsson i hyttdörren.

− Ska du inte komma med upp och förtöja? frågade Gustavsson. Snart kommer väl fanskapet ner och gapar om vi inte kommer ut på däck.

− Jag tänker jävlar inte göra den tjänsten åt den där jäveln, meddelade Thomas karskt. Han kan ta trossarna själv skitstöveln. Förresten så klarar ni det utan mig, svarade Thomas men kände ändå en viss tvekan i att utmana styrmannen. Ännu kunde han hinna upp på däck. Plötsligt kände han sig trött på allt. Han steg upp, stängde hyttdörren, tog av sig kläderna och lade sig i kojen. Med alkoholen som bedövningsmedel kände han en tystnad han inte känt på länge. Han var trött i både kropp och själ. Han flöt iväg in i medvetandets dunkel. Ovanför sitt huvud ute på däck hörde han avlägset hur vinscharna och stampet på däcket signalerade att däcksmanskapet vinschade in fartyget mot kajen. Thomas somnade in.

Han kände en smäll. Som en blixt från klar himmel exploderade hans huvud. Någon hade slagit honom över ansiktet. Mödosamt reste han på sig, han kände smärtan. Draperiet till kojen hade dragits från så hyttens lampa i taket bländade honom. Han hörde hur någon försvann ur hytten.

– Nu har den där jävla myteristen fått vad han förtjänar. Nu är han inte så jävla kaxig längre, var det sista han hörde då hyttdörren stängdes med en smäll. Bakom dörren kunde han höra röster och steg som avlägsnade sig upp mot däck. Thomas kände på sitt ansikte. Han såg hur han fick blod på sina händer. Allt hade hänt så snabbt att han först inte visste var han befann sig. Blodet forsade ur näsan på honom. Yrvaket och med en fruktansvärd smärta i ansiktet kände han hur näsan hade svullnat upp rakt över näsroten. De vita lakanen i kojen hade färgats röda av blodet som pumpade ur näsan. Han tog kudden och tryckte den mot ansiktet för att få stopp på blodflödet. På ostadiga ben steg han upp och såg sig själv i den avflagade spegeln som hängde på hytt väggen. Han tog försiktigt bort den rödfärgade kudden för att se vad som hänt honom. Han såg att han var sönderslagen rakt över näsan. Den hade flyttat sig en bit åt ena sidan. En svart nyans började framträda runt ögonen.

Allt var tyst som i graven. Han gick mot hyttens dörr. En plötslig hjälplöshet spred sig i kroppen på honom. Utanför hyttdörren var det spöklikt tyst, han hörde bara dunsarna mot kajens sida där stormen drog på fartyget.

Han gick tillbaka in i hytten och stängde dörren. Han satte sig på soffan och stödde sitt huvud mot hyttbordet. Ett vemod han aldrig tidigare känt lade sig i honom. Styrman Nord hade praktiserat vad han tidigare uttalat om myterister. Thomas hade avlägset hört att det var hans röst som hade avlägsnat sig. Allt hade hänt på mindre än en minut. Han försökte samla sig men var skakad. Det ymniga blodflödet hade upphört. Huvudet lutade han mot hyttens bord. Han såg hur blodet fortfarande droppade ur näsan ner på bordets glatta yta. En plötslig ilska for i honom. Ur flaskan som stod på bordet hällde han upp den sista skvätten i ett dricksglas som fylldes till hälften. Han svepte i sig spriten i två omgångar och kände hur den bedövade honom fysiskt men öppnade honom psykiskt. Snabbt tog han på sig sina kläder och stoppade toalettpapper upp i näsan för att stilla blodflödet. Han skulle gå i land och ringa polisen. Han hade beslutat sig för att anmäla styrmannen för misshandel. Hatet bubblade inom honom.

Försiktigt smög han ut ur hytten. Medvetet gick han en omväg så han hade vägen fri om styrmannen ännu fanns ute på däck. Han såg hur det lyste i styrmannens hytt ut mot däcket. Något sa honom att inte gå fram och se vem kumpanen var. Det fanns en till som alltid befann sig i styrmannens hytt då det vankades brännvin. Maskinchefen var alkoholist. Thomas undrade alltid hur i helvete denne man och Nord kunde få arbeta på fartyget.

Han kom i land med stor försiktighet över träbryggan. Full storm rådde ute på Östersjön. Kalmarvik skulle med all säkerhet bli ännu mer försenad till Oxelösund. Han slog numret till polisen i Visby.

− Hej. Ni får komma hit ut till Furillen. En styrman har slagit mig med batong så jag har näsblod. Jag har blivit misshandlad. Thomas försökte så gott det gick att förmedla sin situation. Kanske var han själv skyldig till det hela då han hade arbetsvägrat. Orolig var han i kroppen. Han försökte förklara till egen fördel. Men polisen som lyssnade på honom var inte särskilt intresserad då han hade hört att det endast handlade om näsblod.

− Jaha ja. Varför slog han dig på näsan då? frågade polismannen med loj stämma. Thomas måste ta i ordentligt för att övertyga polisen om att han faktiskt hade blivit svårt misshandlad. Under den tid som gått från det att batongen small i ansiktet på honom hade han bestämt att på något sätt komma av fartyget. Bäst vore det om han kom därifrån med en gång, då med polisens hjälp. Att rymma från fartyget kunde sluta i att han avstängdes som sjöman.

− Jag blöder ännu och har jävligt ont i näsan. Han slog mig med en batong, fortsatte Thomas med bestämd röst som meddelade polisen att han var till för honom och inte han för polisen.

− Hördu… Om du går ombord så kommer vi om en stund. Vi har en del här att göra så det kommer nog att ta tid innan vi hinner dit. Det ordnar sig nog om du tar det lugnt, fick han som svar. Polismannen ville avsluta samtalet så fort som möjligt. Thomas begrep att längre än så kom han inte just då. Genom telefonkioskens fönster såg han ut mot fartyget som piskades av vinden i skenet av både kaj- och mastbelysningen. Ljuset gjorde fartygsskrovet spöklikt. Thomas kände hur övergiven han var där han stod. Han skulle inte få hjälp av polisen. Sjökamraterna som varit med honom i land syntes inte heller till. Varför är det så? funderade Thomas när han började gå tillbaka till fartyget. Kamratskapet fanns till en viss gräns. Då någon i kollektivet var hotad kröp de flesta undan och skyddade sig själva. Thomas kände igen mönstret från uppväxten på anstalten där han ständigt levt med hot om stryk och repressalier.

Ensam och modstulen kom han åter ner till hytten. Han klädde av sig och låste dörren. Han kände att han måste försöka att skydda sig. Morakniven, som han alltid hade på sig vid arbetet ute på däck, lade han under den blodiga kudden. Om det behövdes skulle han inte tveka att hugga kniven i styrmannen. Kom styrmannen ner en gång till honom skulle han inte ta emot mer stryk. Då skulle han försvara sig till sista blodsdroppen.

Ångesten började fara i honom där han låg och vred sig. Smärtan efter misshandeln spred sig i ansiktet. Han började nyktra till och hans tankar gick till Liisa. Han såg sitt eget barn där hemma, ovetande om vad hennes fader hade varit med om de senaste timmarna. Thomas frös. Han led livets alla kval med självömkan och hjälplöshet om vartannat. Tankarna malde inom honom. Om någon timme skulle han möta besättningen. Morgonen skulle snart kalla upp honom till arbetet ute på däck. Att han skulle rymma från fartyget hade han lagt åt sidan. Utan pengar kom han inte långt. Han fick helt enkelt stå ut. Det gällde att inse hur verkligheten såg ut och vänta tills Kalmarvik tog sig över havet till Oxelösund. Då skulle han se till att han försvann från fartyget.

Varför råkade han hela tiden i konflikter som han sedan hade stora problem med att för sig själv? Fem år efter att han hade kommit ut från barnhemsanstalten hade han tagit vara på sig själv. Nu befann han sig ombord på ett fartyg sönderslagen i ansiktet. I land hade han ett eget hem som han med oro för framtiden hade skaffat tillsammans med Liisa. Han sökte efter något han egentligen inte visste vad det var. Han kände sig som en misslyckad människa. Under nattens sömnlösa timmar ältade han sitt liv fram och tillbaka. Han vände ut och in på alla alternativ han hade. Hela tiden kom han tillbaka till Liisa. För henne och för barnens skull måste han visa att han var en person de kunde räkna med. Han föll in i en otrygg dvala samtidigt som det kändes som om kroppen hade en temperatur runt fyrtio grader. Då han äntligen föll in i sömnens barmhärtighet hörde han hur det knackade på hyttdörren.

Forts finns i romanen om MOGNAD