I början på sommaren avled vår broder Allan. Han föddes för sjuttiofyra år sedan på Åland där vi var en familj på tre bröder innan familjen splittrades och våra föräldrar skilde sig.
Jag blev kvar på Åland hos min fader som ett år efter skilsmässan erhöll diagnosen schizofreni. Min uppväxt blev därmed en barnhemsvistelse som jag dokumenterat i romanen om ”Guds Lilla Barnaskara”. Där skriver jag om känslan att bli fråntagen dem man älskar mest vilket Allan var då han var två år gammal och jag själv var fyra. Allan och jag lekte och hade en fin tid fram till dagen då han lämnade Åland med vår moder tillsammans med yngsta brodern Sivert. Efter dagen då de reste ifrån mig såg jag inte dem förrän tio år efter att de lämnade Åland.
När jag fick klarhet i att Allan avlidit kom tankarna om hur livet hade gestaltat sig för oss. Vemodet svämmade över samtidigt som jag kände en saknad i hur broderskapets delar mellan oss försvann efter den dagen då jag jag inte mer fick växa upp tillsammans med honom och Sivert.
Åldern har nu satt sina spår lika som även vandringen här på jorden. Vad jag känner idag är trots förlorat broderskap i barndomen fann vi varandra på ett bra och ärligt sätt där vi genom åren stöttade varandra med att vi kände tillhörigheten i broderskapets delar. Sivert och jag bar honom till graven en solig dag på Oxelösund kyrkogård där han nu är begravd tillsammans med sin moder som avled 1972.
Ger honom en hyllning här på min hemsida.
”Ha det gott där du är broder. Känns tomt efter dig med trösten i att säkerligen har du det bättre där du nu är än vad jordelivets mödor och glädje, bjöd dig på under den korta tid du vandrade omkring här på jorden.”
Så fint skrivet.
Tack.