Även Strängnäs kommun vanvårdade barn.

Ersättnings nämnden fick 1,2 miljarder att fördela till vanvårdade barn som samhället skulle vårda men som de valde att misshandla för femtio år sedan. Pengarna är fördelade. Halva summan blev kvar. Det blev en förnedrande utredning för många som nekades ersättning där de hade utsatts för vanvård. Så många som 54 procent av de som sökt ersättning för att ha blivit utsatta för övergrepp och vanvård på barnhem och fosterhem fick ingen ersättning. Symtomatiskt uttalade man från ersättnings nämnden. ”Citat”. ”De som blev utan ersättning blev inte misshandlade tillräckligt…?

Här är berättelsen om den 10 år gamla pojken Alexander Aminoff. Pojken placerades efter omhändertagandet på en ö mitt i Mälaren av Strängnäs kommuns socialtjänst. Alexander hamnade i Stallarholmen där fosterhemmet låg inte långt från Strängnäs.  Fosterpappan Sture var en yrkesförbrytare med anor från Kumla. Han var storväxt och vägde 120 kilo.  Våldsbenägen var han samtidigt som han slog sina ”skyddslingar” med plankbitar och vajerstumpar eller de tillhyggen som fanns till hands då han var på misshandelshumör. 

Fosterflickan Suzanne (= fingerat namn) fick knytnäven till ansiktet så glasögonen sprack och hon fick sår i sitt flickansikte.  Hennes korsett skar Svenne sönder med brödkniv.

Fostermodern var dömd för bedrägeri samtidigt som hon övergav fosterhemmet med en annan kille, sin nye.  På papper förblev hon kvar på ön så hon kunde fortsätta att lyfta sitt arvode.

Vad de sysslade med på ön.  Svenne hade köpt en gammal bogserbåt som han tillsammans med pojkarna som gratis arbetskraft byggde om till typ kryssningsfartyg.  Meningen var att han skulle segla med några ”värsting pojkar” till Västindien, det kanske låter som ett bekant mönster. 

Lite nationalekonomi.  Fosterparet fick 144 000 riksdaler per barn och år.  Det var summan de fick för Alexander och som Strängnäs kommuns skattebetalare betalade ut för den vård av misshandel och kränkningar man utförde i den sk Jaktvillan där vårdarna hade sitt hem.

Varför flydde inte Alexander?  Det finns två svar.  Ett.  Det fanns en eka på ön men årorna hade Svenne låst in.  Två. Det fanns en Svenne på ön som hade gett sitt löfte på, att göra slarvsylta av Alex, om han så mycket som drömde om att rymma. 

Till slut gjorde han det ändå.  Den Orwellska våren 1984 var det rättegång i Strängnäs där det var meningen, att Eva skulle fråntas vårdnaden av Alexander också juridiskt sett och inte bara i praktiken.  Vi körde dit den dagen.

Vid lunchtiden satt vi i Volvon och åt av våra medhavda mackor.  Alexander stod inne i tingshuset och fick syn på oss genom det stora fönstret.  Då hände det. 

Man kunde säga att vid det ögonblicket, föll han tillbaka till det som hade varit, barndomen och allt, roliga gemensamma utflykter med picknick i bilen och allt.  Retrospektion som doktor Phil brukar säga. 

Jag skall då rymma fast han skulle slita mig i stycken för det tänkte Alexander.

Nästa kväll, sent, satt han igång. Tog ekan och paddlade med armarna till en annan ö där han visste fanns åror.  Rodde sedan till Strängnäs där han hittade en telefonautomat, för att telefonera hem till oss.  Han hade tjugofem öre på fickan, det räckte den tiden åtminstone i landsortsstäderna.  Så, i väg åkte vi för att hämta vår pojke och på den vägen är vi, så att säga. 

 om hur han blev hämtad av polis och satt i fosterhem på en ö i Mälaren hos en fd kriminell. Där fick han stryk. Någon skolgång erhöll han inte. Vad han fick göra var att arbeta hårt på gården. Hans namn och personnummer byttes ut. Allt för att föräldrarna inte skulle hitta honom. Efter att blivit misshandlad och kränkt på alla upptänkliga vis i fem år lyckades han rymma paddlandes från ön, för gubben hade gömt årorna.

Hans mamma Eva var från Estland, journalist och Sverigekritisk. De bodde i det största huset på Lidingö. Ett vackert hem med många besökare från när och fjärran. De var en udda och lite ovanlig familj (hon invandrare) som inte höll sig till den svenska normen.

En kvinna vid namn Birgitta von Rosen, även kallad fångarnas ängel, idag död, var den som först lyckades bryta dödläget och få kontakt med Alexander. Till och med Olof Palme var inblandad men det slutade med fiasko. Sverige gjorde inför tyska Der Spiegel m fl bort sig vid en presskonferens.

Pojken placerades efter omhändertagandet på en ö mitt i Mälaren, Stallarholmen, där fosterhemmet låg, inte långt från Strängnäs.  Fosterpappan Svenne var en yrkesförbrytare med anor från Kumla bl. a, en skicklig kassaskåpssprängare fast han var inte alls lika rolig som Dynamit-Harry.  Han var storväxt, vägde 120 kilo och detta var inte fläsk utan muskler.  Våldsbenägen var han, slog sina ”skyddslingar” med plankbitar och vajerstumpar eller vilka tillhyggen som fanns till hands.  Fosterflickan Suzanne (= fingerat namn) fick knytknäven till ansiktet så glasögonen sprack och hon fick sår i sitt flickansikte.  Hennes korsett skar Svenne sönder med brödkniv.

Fostermodern var dömd för bedrägeri, minns inte hur mycket hon kom över, men sedan rymde hon från fosterhemmet med en annan kille, sin nye.  På papper förblev hon kvar på ön så hon kunde fortsätta att lyfta sitt arvode.

Vad de sysslade med på ön.  Svenne hade köpt en gammal bogserbåt som han tillsammans med pojkarna som gratis arbetskraft byggde om till typ kryssningsfartyg.  Meningen var att han skulle segla med några ”värstingpojkar” till Västindien, det kanske låter som ett bekant mönster. 

Lite nationalekonomi.  Fosterparet fick 144 000 riksdaler per barn och år.  Det var summan de fick för vår Alexander, samtidigt som det var vårt uppdrag, alltså Evas och mitt och resten av Sveriges skattebetalare, att knega ihop dessa pengar.  Det är roligt att betala skatt.

Varför flydde inte Alexander?  Det finns två svar.  Ett.  Det fanns en eka på ön men årorna hade Svenne låst in.  Två. Det fanns en Svenne på ön som hade gett sitt löfte på, att göra slarvsylta av Alex, om han så mycket som drömde om att rymma. 

Till slut gjorde han det ändå.  Den Orwellska våren 1984 var det rättegång i Strängnäs där det var meningen, att Eva skulle fråntas vårdnaden av Alexander också juridiskt sett och inte bara i praktiken.  Vi körde dit den dagen.

Vid lunchtiden satt vi i Volvon och åt av våra medhavda mackor.  Alexander stod inne i tingshuset och fick syn på oss genom det stora fönstret.  Då hände det. 

Man kunde säga att vid det ögonblicket, föll han tillbaka till det som hade varit, barndomen och allt, roliga gemensamma utflykter med picknick i bilen och allt.  Retrospektion som doktor Phil brukar säga. 

Jag skall då rymma fast han skulle slita mig i stycken för det tänkte Alexander.

Nästa kväll, sent, satt han igång. Tog ekan och paddlade med armarna till en annan ö där han visste fanns åror.  Rodde sedan till Strängnäs där han hittade en telefonautomat, för att telefonera hem till oss.  Han hade tjugofem öre på fickan, det räckte den tiden åtminstone i landsortsstäderna.  Så, i väg åkte vi för att hämta vår pojke och på den vägen är vi, så att säga. 

Eva och Alex tog sig, förklädda, med Silja Line över till Helsingfors där de stannade hos en Mrs. Kirsti McAllister, som hade sin lägenhet vid Skeppargatan.  Jag ordnade det praktiska med huset på Lidingö, skaffade hyresgäster och allt, sedan stack jag efter mina kära. 

Jag är född 1969. Som litet barn bodde jag med mina föräldrar i en vacker villa på Lidingö, en av Stockholms allra noblaste förorter. Min mamma har bott i många olika länder och talar många språk och är själv uppfostrad tvåspråkigt och det gjorde hon nu med mig också. Mamma och jag talade omväxlande engelska och svenska med varandra och hade en hel del lustiga lekar och rollspel omkring tvåspråkigheten. Överhuvudtaget hade mamma en obeskrivlig fantasi och berättartalang. Ingen kunde berätta sagor och historier som hon; inte så konstigt förresten, för mamma var till yrket freelance-journalist. Jag var enda barnet och genom att mamma sysslade så mycket med mig och berättade och talade med mig om så mycket intressanta saker, så var jag i många avseenden långt före mina jämnåriga. Därför flyttades jag från klass 2 uppåt till klass 3 mitt under läsåret. Jag hade visserligen en del lekkamrater, men i skolan tyckte jag ofta att mina jämnåriga klasskamrater var barnsliga och okunniga och de tyckte förmodligen att jag var lillgammal så jag blev ofta mobbad i skolan. Men det störde mig inte allt för mycket; jag trivdes bra i mitt eget sällskap. Jag gick gärna på upptäcktsfärder ensam i omgivningarna och var enormt nyfiken på allt i omvärlden. Och det var under sådana strövtåg, som jag upptäckte flipperhallarna. Hela atmosfären i dessa spelhallar fascinerade mig och jag kunde stå i timmar och titta på spelarna. Att spelhallarna utövade dragning på mig är jag ju inte ensam om; den egenskapen delar jag med många både barn och vuxna och därpå bygger ju den miljardindustri som flipperhallarna utgör.

Jag var då i tioårsåldern. Jag upptäckte snart också att det fanns ännu större och intressantare flipperhallar inne i Stockholms innerstad och åtskilliga gånger for jag på egen hand med tunnelbanan in till Stockholm och hängde på flipperhallarna där. I den spännande atmosfären glömde jag tid och rum och när jag inte kom hem på avtalad tid blev mamma naturligtvis mycket orolig. Nu när jag själv är förälder kan jag fullt ut förstå hennes oro. En gång letade polisen upp mig i en flipperhall och körde mig hem. Detta fick socialmyndigheterna veta.

Det var planerat att mamma och jag skulle tillbringa en längre tid i Sydamerika eftersom mamma skulle vara på en reportageresa där. Jag var redan avanmäld från den svenska skolan och anmäld till en svenskspråkig skola i Sydamerika och gladde mig mycket åt resan och den nya skolan. Men min sista skoldag, jag var då tio och ett halvt år, kom två poliser och två socialarbetare till skolan där jag gick och helt sonika hämtade mig. En av poliserna har berättat för min mamma, hur han tyckte synd om mig, när jag försökte fly och hur jag grät. De förde mig till Karolinska sjukhusets barnpsykiatriska klinik, där jag spärrades in. Personalen där, både läkare och annan vårdpersonal, var så konstiga och svårt störda människor med ett fullständigt obalanserat sätt och uppträdande. Jag var så skrämd att jag en natt blev sängvätare – jag som aldrig, aldrig tidigare i mitt liv varit det.

Jag var dödsförskräckt över detta barnfängelse, som jag hamnat i och förstod att min enda chans var att försöka fly. Dörrarna var ju låsta, men efter någon vecka i barnfängelset fann jag en möjlighet att klättra ut genom ett fönster och sedan klättrade jag tre våningar ned på åskledaren. Mamma visste vilken fara vi båda svävade i, så vi for tillsammans till Finland för att komma ifrån de svenska socialmyndigheternas trakasserier. Här sökte mamma upp en barnpsykiatrisk klinik, för att av en finsk barnpsykiater få ett intyg på att jag inte alls behövde psykvård. Men efter två dagar på kliniken i Finland kom det plötsligt två socialarbetare och två sjukvårdare från Sverige och tog mig till fånga och förde mig tillbaka till Sverige. Efter några veckor på ett barnhem fördes jag till ett fosterhem på en ö i Mälaren och här började nu för mig ett nära fem år långt martyrium.

Redan efter första timmen fick jag stryk av fosterpappan, Sture Svensson, då han trodde, att jag gjorde deras hund illa. I själva verket var det så, att jag lekte med hundens pipdocka och då lät det vid ett tillfälle som om hunden tjöt till.

Det här fosterhemmet bedrevs av Sture Svensson, en man med ett långt straffregister, och hans älskarinna. De fick skyhöga summor av socialmyndigheterna för att ta hand om ett antal barn och tonåringar med olike former av störningar. När jag kom dit, fanns där två tjugoåriga pojkar, som var knarkare. Som mest fanns det totalt fem fosterbarn samtidigt hos Sture Svensson, bl.a. prostituerade, biltjuvar, knarkare samt våldsungdom. Jag var livrädd för dem och deras oberäkneliga beteende. Men allra mest rädd var jag för fosterfadern Sture Svensson. Han var stor och kraftig och fullständigt obehärskad och fick våldsamma raseriutbrott och då gav han sig på och slog mig och de andra fosterbarnen. Jag fick örfilar och sparkar och slag med handen och med käppar och diverse andra föremål, som fanns till hands. En gång misshandlade han mig med en stålwire så svårt att jag än i dag har ärr efter misshandeln.

Fosterhemmet låg ensamt på en ö i Mälaren och jag tilläts aldrig lämna ön. Jag fick inte heller gå i skolan. Jag var ju bara tio år, när jag kom dit, och fortfarande skolpliktig, men det brydde varken fosterfadern eller socialmyndigheterna sig om. Jag fick inte gå i skolan, för man var väl rädd för att jag skulle rymma på väg till skolan. Tidvis kom några timmar i veckan en lärare till fosterhemmet och undervisade mig privat. I stället för att gå i skola måste jag hela dagarna och till sena kvällen arbeta hårt, diska, tvätta, städa, laga mat och hjälpa till att sköta husdjuren. Inte nog med detta, utan jag tvingades också till arbete ombord på fosterfaderns skepp, t.ex. att bära barlast, alltså järntackor av otroliga vikter. I och med att jag var så ung och bar dessa tunga saker, så har jag ännu idag besvär av min rygg; så svårt vid några tillfällen, att jag blivit tvungen att ligga i två dagar. Totalt har jag varit med om att bära ombord c:a 80 ton barlast med vanlig handkraft.

Under alla dessa fem år undersöktes jag aldrig av någon läkare och fick aldrig någon tandvård. Nu vet jag varför. Socialmyndigheterna hade förfalskat mitt namn och mitt personnummer och jag kunde ej visas. Jag levde mitt liv inkognito! När jag fick problem med en tand, tog fosterfadern helt enkelt en hovtång och drog ut mjölktänderna. Och när jag fick vårtor på fötterna, skar han bort dem med ett rakblad.

Efter några år blev fosterfadern osams med sin älskarinna och hon flyttade därifrån och nu blev förhållandena i fosterhemmet om möjligt än värre än förut.

Exempel på psykisk och fysisk tortyr jag fick utstå: En gång, då en katt lyckats smita in i ett rum och urinerat i en säng, så tog fosterfadern Sture Svensson mig dit samt ett annat fosterbarn, och tryckte ner våra ansikten i kattpisset. Resultatet var litet frätskador på näsan och läpparna, då han gnuggat våra ansikten i pisset.

Ett annat exempel var vid ett tillfälle: Det var så här, att djurskötseln var uppdelad veckovis mellan fosterbarnen, och det var en vecka, då en annan hade hand om djurskötseln. Han hade tydligen inte brytt sig om att mocka hos kaninerna, så några råttor hade gnagt sig in i buren och bitit av ena benet på en kanin. Detta fick ju självfallet Sture syn på. I och med det, att jag var för stunden ensam hemma med Sture, så ansåg han, att jag bar ansvaret för detta, bara p.g.a. att jag var det äldsta barnet där. Med det menade han, att jag var äldst genom att jag bott där längst och kunde rutinerna bäst. Sture ansåg, att jag skulle ta del av ansvaret, även vad det gällde avlivningen. Så Sture tog mig och kaninen till huggkubben och kommenderade mig att klubba kaninen. I och med att jag totalvägrade, så tvingade han mig att se på, då han utförde dådet. Helt enkelt fick jag se, då han krossade huvudet på kaninen med en påk, och hur hjärnsubstanserna låg överallt. Som man brukar säga: ett minne för livet!

Då och då kom socialarbetare på besök i fosterhemmet. I närvaro av fosterfadern frågade de oss om allt var bra i fosterhemmet och fosterfadern hade inskärpt i oss att vi måste svara ja. Och det gjorde jag också, för jag hade på ett tidigt stadium märkt att enda sättet att överleva på den här fängelseön, var att aldrig säga emot fosterfadern. För övrigt verkade det som om även socialarbetarna själva var rädda för fosterfadern och vågade inte närmare forska i vad som försiggick i fosterhemmet.

Under hela tiden i fosterhemmet fick jag inte träffa min mamma någon gång. När jag någon gång lyckades ringa till henne och fosterfadern upptäckte det, förbjöd han mig att överhuvudtaget ensam beträda rummet där telefonen stod. Jag längtade ständigt efter min älskade mamma och mitt underbara hem. På kvällarna tittade jag ut mot skogen och tänkte: Därifrån kan mamma komma och hämta mig – fast jag visste, att det var omöjligt.

Som jag nämnde, fick jag till att börja med i fosterhemmet inte alls gå i skolan. Så småningom fick jag sporadiskt börja gå i skolan. En dag frågade en skolkamrat mig, när vi klädde om oss till gymnastiken, varför jag hade blodiga strimmor på ryggen. Utan att tänka mig för, berättade jag för honom som det var, att fosterfadern hade slagit mig med en livrem. Klasskamraten gick hem och berättade detta för sin mamma, som omedelbart ringde upp socialmyndigheterna och berättade saken. Nästa dag kom polis och socialmyndigheter ut till ön och förhörde fosterfadern. Jag förstod nu att fosterfadern efteråt skulle komma att bestialiskt hämnas på mig för att jag skvallrat om förhållandena i fosterhemmet. Så jag beslöt att nästa dag inte gå hem efter skolan utan i stället rymma. Men fosterfadern skickade genast polisen med hundar efter mig, som mycket snabbt fann mig och återförde mig till fängelseön, där jag fick lida och ta konsekvenserna av att jag hade stuckit.

Jag var nu femton år gammal och började nu systematiskt planera en flykt. På ett gömt ställe på ön byggde jag av några trädstammar en flotte, som jag gömde i en skreva vid stranden. En dag kom det till ett nytt uppträde mellan fosterfadern och mig. Han beskyllde mig för att ha stulit ett cigarettpaket från honom, vilket inom parentes sagt faktiskt var sant. Jag bestämde då att nu eller aldrig skulle flykten ske, även om det var med livet som insats. På kvällen smög jag mig i väg till gömstället, där jag hade min flotte, och satte flotten i sjön och paddlade med händerna i riktning mot fastlandet. Detta var i maj och vattnet var iskallt. Efter tre timmars paddlande nådde jag våt och genomfrusen fastlandet. Jag gömde mig i en soptunna tills det blev ljust och fann sedan ett motell, där jag fick låna telefon. Jag ringde till min mamma och hon kom genast med bilen och hämtade mig. Samma dag, innan polisen hann hitta mig, tog mamma och jag båten till Finland. Där stannade vi tills vi genom processande lyckades få tvångsomhändertagandet upphävt av en svensk domstol. Först då återvände vi till Sverige.

Detta är nu mer än tio år sedan. Jag är nu gift och har ett litet barn. De rent praktiska följderna av tvångsomhändertagandet är ju att jag ej fick någon riktig skolutbildning och därför nu måste försörja mig och min familj på okvalificerade ströjobb.

Jag ryser, när jag tänker tillbaka på de hemska åren hos den sadistiske fosterfadern.  

Lidköping i augusti 1995

Alexander Aminoff (sign)