Under många år var jag en av dem som drog upp den sk vanvården av barn till offentlighetens ljus. Allt detta tillsammans med Kent Sänd broder till trubaduren Bengt Sänd som även de fick erfara samhällets svek mot oss som barn. Kent och jag var de mest pådrivande att samhället skulle ta tag i de missförhållanden som vi pekade på hade begåtts där de fortfarande fanns och att samhället måste ta sitt ansvar om barn som far illa där samhället själva är vårdaren.
När jag idag kan läsa i media om att inget egentligen har hänt känner jag mig nedslående och kränkt. Idag kan jag åter se samma fenomen uppstå i att läsa om hur en ny vanvård av barn återkommer. Åter står politiker tillsammans med ansvariga och upprepar samma lögn man predikade om då man sade att vad som hände under vanvården inte skulle få upprepas.
Vi som växte upp i samhällets vård för femtio år sedan känner förtvivlan och vanmakt. Jag själv är rasande inför vad jag åter får ta del av om och hur barn blir utsatta för godtycke, nonchalans, ointresse, slarv, inkompetens, och låt – gå mentalitet. Jag har mött människor som genom samhällets försorg och underlåtenhet hamnat i livslånga utanförskap. De har ställts utanför utbildning och arbetsmarknad där de sedan fått ärva sociala och medicinska handikapp tillsammans med drogberoende och kriminalitet. Idag kan man återse hur barn som placerats i fosterhem och i HVB hem utan insyn kan förnedra barn de har samhällets uppdrag i att vårda. Allt framstår åter i ett liv med psykologisk social och ekonomisk misär som en konsekvens av utanförskapets trauma. Många av oss som blev vanvårdade av samhället har trotts eländet visat en imponerande förmåga till överlevnad. Trots usla förutsättningar för ett självständigt och värdigt liv har ändå haft kraften att uppfostra egna barn som på egen hand upprättat relationer, sysselsättning och arbete utan att tappa fotfästet.”
Mänskligt lidande kan aldrig värderas i pengar. Ansvaret för bristande tillsyn är samhällets. Om vi ska undvika liknande händelser i framtiden behöver ta med vad som tillhör vår egen historia. Gemensamt måste vi skaffa oss kunskap och erkänna det som hänt. Vi måste lära oss reflektera och resonera kring de värderingar som resulterar i de övergrepp som sker. Egna och gemensamma tillkortakommanden måste vi se i vitögat. Vad som behövs är en gemensam kunskapsbyggnad kring de missgärningar som framkommit i den så kallade Vanvårdsutredningen. Jag anser att det behövs granskningsinstanser tillsammans med politisk och mänskligt ansvar för att förebygga dagens vård så att en attitydförändring kan komma till stånd på bred och djup front i samhället. Inte som det är idag där man lägger ord på trave vilket visar på att mänskan lär sig aldrig samtidigt som man ser sig själv främst framför andra.
Upprättelse
Vinddrivna och kantstötta, stod vi vant i olika köer, på stadshusgården. Vi hade finkläder på. För en del var det byxdress från Hennes och för andra rena joggingbyxor och randig tröja som nästan täcker ölmagen. En del allvarligt tysta och andra med glada återseenden. Folk har kommit från när och fjärran för att få upprättelse. Staten ska be om förlåtelse för sitt ansvarssvek gentemot en rad arbetarungar som placerades i vanvård utan tillsyn mellan 1920 och 1980. Samhällets styvbarn. De bortglömda. De som ingen orkade med eller ville ha. De som samhället fick ansvar för, men aldrig tog. De som aldrig var barn och därför blev konstiga vuxna.
– Jag var i Värmland, var var du?
– Järvsö och Nacka.
– Jaha.
– Du sa att nu är vi upprättade! Det kan man ju diskutera, men vi är i alla fall inte avrättade och det tackar vi för!
Vad finns det mer att säga? Trashanken tyr sig inte till andra trashankar. De söker stöd. De kan stödja, men på egna villkor. Men man kan inte stödja, naken.
– Jag tänker sätta punkt för mitt sökande efter dokument, med denna ceremoni, säger min bänkgranne.
– Känner du dig upprättad, frågar jag.
– Ha, ha, ha, blev svaret.
Talman Per Westerberg, framförde statens vädjan om förlåtelse och ett erkännande av statens fullkomliga misslyckande. Det kändes äkta och värdigt. Vi slapp jolmerier och predikan. Det tackades för att vi var 866 stycken som ställde upp och berättade minnen från försummelsen. I många fall, berättat för första gången. Berättelser om hur ingen frågade. Hur ingen brydde sig.
Det tackades och tackades. Arbetarungar som har blivit halta och lytta gamlingar, är vana vid att stå till förfogande. Att vara användbara. Nu är vi åter användbara. Tack. Tack.
Barn- och äldreminister Maria Larsson gick upp till talarstolen. Det hördes inte ett ljud från de 1300 som satt i salen. En ilsken tystnad. Maria Larsson predikade och gav Pastor Jansson, ett ansikte. Eller som en uppsatt socialdemokrat hävdade, att hon har gett snömos, ett ansikte. Hennes tal påminde mig om de hycklande som ofta kallar sig kristna. Om hur kyrkan förtrycker, hycklar och förnedrar sina egna kristna.
Det var till ett sådant hem, jag skickades i förra seklet. Hycklande kristet. Brottsligt. Maria Larsson påminde mig om vad som gör att falskheten och hyckleriet står högre i kurs än krass verklighetsbeskrivning. Inget om Maria Larsson, bara om vad hon representerade.
Hon fick inga applåder, men tackade ändå. Tack. Tack. Tack för ert mod att berätta, sa hon. När hon hade slutat, var vi samhällspyramidens bottenskick, artiga och världsliga, vi applåderade matt.
Bakom mig sufflerar en ärrad röst:
– Va faan, komma nu och tacka. Dom kunde ju ha frågat tidigare så hade dom vetat!
– Fick du någon professionell hjälp? frågade jag min jämnårige bänkkompis.
– Behandlingshem. Jag är vit sedan 10 månader.
Han tog ingen Champagne. Han gick hem.
Höglund från KD, hade gått. Maria Larsson, hade gått. Per Westerberg med. Juholt ställde upp på bild med två supportersdamer. Mark Levengood hade modererat tillställningen, av någon anledning.
På socialdepartementet ansåg man uppenbarligen att överklassmannen skulle kunna möta oss på någon gemensam sträng. Han förklarade sin kontakt med arbetarklassen, i form av ett varmt och tjockt hembiträde.
Det var oss han hade som material för sin smålustighet. Det gick inte hem. Men sådant förstår man uppenbarligen inte på socialdepartementet. Hade de haft Jerry Williams som moderator, hade vi kunnat uppskatta det. Maria Larsson, vet nog inte vem Jerry Williams är.
Mark Levengood är tantgodis. Alla kvinnor flockades kring honom för ett foto och autograf. Jag kunde inte låta bli att säga till honom, när jag gick förbi:
– Du sa att nu är vi upprättade! Det kan man ju diskutera, men vi är i alla fall inte avrättade och det tackar vi för!
Han skrattade. Ett skämt i hans smak. Man kunde säkert vara så dråplig i den finska överklassmiljön, med ett glas i biblioteket. Maskrosbarnet gick till mötes, upprättade överklassfadäsen. Varsågod.
Men det fanns en större grupp, mest män som fylkades kring en artig och korrekt person. Det var Jimmy Åkesson som var ett eftertraktat fotografiobjekt. Sedd som Riksdagens symbol för de bortglömda och ratade. De som inte syns idag. Tänk att alla de andra politikerna missade detta. Igen.
Jag gick upp för den världsberömda trappan till Gyllene salen för att se ett smakprov på en kommande utställning på Stadsmuseet som öppnar 15 januari, om barnhemshistorien i Sverige. Intressant. Se den och se en bit av vår människosynshistoria.
– Är du mätt nu, mamma, hör jag intill mig. Vi äter snittar.
– Man blir inte mätt, dom är ju så små, svarar mamman och stoppar i sig ytterligare ett snitt.
Någon sa att dom skulle äta hamburgare efter tillställningen, så att dom blev mätta. Det gäller att bli mätt, innan man kan leka med maten. En snitt ger ingen mättnad, det är lek.
Poängen med denna ceremoni tänker jag är att den inte ska behöva upprepas några år senare. Att man tar lärdom av den insamlade kunskapen som finns. Att man ser de systemfel som finns. Ser den rådande människosyn som leder fram till förlåtelseakter.
En slutsats som Maria Larsson hade dragit var att ett placerat barn skulle få en kontaktperson. Ja, hjärtans. Det hade vi på 50-talet också men man tog aldrig kontakt, därför att man hade 200 ungar att kontakta över halva riket, man saknade befogenheter och resurser. Man talade över barns huvud. Man gör så än.
Utanför stadshuset stod en grupp från Somalia och andra afrikanska länder med plakat om att de hade blivit berövade sina barn. Soc hade placerat dem i fosterhem.
– Dom har gjort samma som med er! Väser ilsket en dam som vill ha vårt stöd. Jag frågar varför de är bortförda och en somaliska svarar att hon bara slog sitt barn. Men bara ett, men ändå tog de alla fyra.
– Man får inte slå barn, sa jag.
– Men det var ju så lite, säger hon. Hade någon upplyst henne? Gick hon i skolan?
– Vem är hon, frågar den ilskne, misstänksamt en annan kvinna, som var med mig på ceremonin.
Jag var fiende nu. Någon ville åter utnyttja oss och jag lät henne inte.
– Svenskar har så långt till sina känslor, säger den tilltalade kvinnan. Jag är halvspanska, jag vet! Samtidigt så ryckte hon ur min hand, kanske känslofullt, papperet med gruppens krav, som jag läste. Jag gick.
Jag tänkte hellre barn i ett kärleksfullt fosterhem än hos föräldrar som slåss. Det finns hem som fungerar. Jag måste tro på det. Men alldeles för många som inte fungerar. Något jag vet.
Somaliska eller svenska föräldrar måste ta sitt ansvar. Göra allt de kan. När de inte kan mer, ska de få stöd från samhället. Inte som det har varit och fortfarande är, i för många fall, ett straff.
Präktighetssamhället straffar. Trashanken ska fostras. Ska det tjuvas, ska det göras snyggt med finess och resurser, inte grovt och vulgärt. Finessen görs till norm och det vulgära avslöjar ju allt och måste straffas.
Att stå nere och spotta upp mot makten, är inte detsamma som att stå högt i pyramiden och loska ner.
Jag tackar för att någon såg oss, till slut. Jag tackar andra länder som gick först och ställde vårt land i skamvrån. Synd att Stockholms stad har dragit ner på kulturbudgeten så drastiskt, annars kanske någon på socialdepartementet hade haft en chans att skaffa en måttlig bildning om hur vårt samhälle ser ut och vår historia. Då hade vi sluppit känna oss som trashankar och något man talar till, ovanifrån. Återigen.
Per Westbergs ord berörde. Jag grät. Min bänkkompis sa att han nästan fick våta ögon. Det blir inte mer tårar än så här.
Må denna ceremoni vara avstampen för seriöst och djuplodat arbete för verkliga förändringar. När sorgen lägger sig lager på lager blir den till slut hård granit. Av granit görs släggor och med släggor tar man strid.
Upprättad…?
dock ej avrättad!
Tack
Rebecca Hybbinette
Kommentarer